Om väggar kunde tala

Månad: augusti 2020

Barlasten ombord på Ostindiefarare

Marinarkeologiskt fynd från Ostindiefararen Götheborg som sjönk
under inseglingen till Göteborg 12 september 1745.

Tutanego användes ofta som barlast för att stabilisera skeppen, det användes också för tillverkning av tekannor, teburkar och andra nyttoföremål. Att använda en barlast som dessutom kunde säljas med god förtjänst gjorde att tutanegon blev en efterfrågad vara av de europeiska skeppen. 

Det har under årens lopp förekommit en rad olika beskrivningar om innehållet i Tutanego. Det har sagts att det är en metallegering bestående av koppar, zink och nickel. Tenn har sagts vara huvudbeståndsdelen och att tutanego därför var en mycket eftertraktat i Kina. 

Den första svenska beskrivningen av tutanego som lämnades in till Kungl. Vetenskapsakademien år 1756, och kom från Carl Gustaf Ekeberg – då förste styrman i Ostindiska Kompaniet;

”Tutanego, som Chineserna kalla Packyyn, gifves aldra mäst uti Provincen Whonam, och till någon del däromkring är icke någon sammansättning af andra Metaller, såsom somlige gifva före.” … 

Europeiska skepp som gick via Indien på väg till Canton lastade ”tutanego” på Malackahavön för försäljning i Kina. 

Tutanego eller som kineserna benämnde det ”packyyn”, fanns i stora mängder ombord på Ostindiefararen Götheborg.  6056 tackor fanns som barlast längst ner i fartyget – Sjöfartsmuseet har några få i samlingarna. En analys av innehållet i en av tutanegotackorna från Ostindiefararen Götheborg visade, nästan 250 år senare, att Carl Gustaf Ekeberg hade rätt. 

Tutanego, som köptes in för att tjäna som barlast men som sedan såldes på auktionen i Göteborg att användas för tillverkning av silverliknande prydnadssaker. 

Längst ned i rummet packade man Tutanego och porslin som var de varor som bäst tålde vatten, över detta packade man teet och allra överst det dyrbara sidenet maximalt skyddat från fukten som av slagvattnet alltid trängde in mellan drev och bordläggning. 

Huvudbeståndsdelen var: 98.990 procent zink, 0,765 procent järn och 0,245 procent antimon. 

Minnet av Kalle!

Karl Bernhard Karlsson – Kålle från Grundsund

Jag har tidigare skrivit om Ingemar Johansson och hans karriär som boxare. I synnerhet om matchen 1959.  När jag skrev den tänkte jag på den unge Ingemar som tillsammans med bröderna Henry och Rolf hjälpte en morbror med flytten från Landala till Guldheden. Hur Ingemar slängde upp mig i luften med bara en hand och hur han lyfte det tunga symaskinsbordet på sin ena axel, gick ner till gården och den väntande bilen på Holtermansgatan. Det var kring Lucia och det var lite mörkt och kallt den dagen. Jag minns än idag siluetten av Ingemar där i portgången. Raskt tömdes lägenheten som mina föräldrars bästa vänner bott i under många år. Nu skulle vi bli grannar i Guldheden.

Under hela min uppväxt umgicks vi med Kalle & Märta. Så snart mamma var ledig från sitt jobb fanns Märta i köket och det blev mycket kaffe och smörgås. Jag kunde känna redan i farstun att hon var på besök. Storrökare. När jag kom från skolan satt hon där med ena benet på en pall. Ibland ringde hon sina söner och berättade att mamma bakat bröd och att smöret smälter gott på smörgåsarna. Kanellängder vankades också. Killarna kom.

Senare på eftermiddagen kom Kalle hem. De första åren cyklade han från sitt jobb med gripen på pakethållaren. Han kom ursprungligen från Grundsund i Bohuslän och var stuveriarbetare i vår hamn. ”På kajen” betydde ”på jobbet”. Så småningom införskaffades en moped och Kalle svängde iväg till Näset där han hade ett litet skjul för sig själv. Fiskade var ledig stund och när han stekt sin makrill – och han åt upp ALLT. Inga ben rensade bort. Jag kunde sitta i timmar och titta på honom. Älskade Kalle. Han rakade sig framför en liten spegel i köket som han alltid gjort i Landala. Även då studerade jag honom noga. Han kunde vända sig om o placera lite raklödder på min näsa… he, he skrattade han och blinkade åt mig. Kanske önskade han att han hade en dotter. Jag önskade att jag hade en sådan pappa…

En kväll hittar jag ett foto på Kalle. Han sitter på en bänk i närheten av Vasaparken. Min pappa tog fotot, enligt mammas utsago! Huset på Holtermansgatan står kvar, idag studentboende.

Älskade Kalle.

Han var Ingos morbror, nästan exakt ett år äldre än Ingemars mamma Ebba Johansson. Kalle avled 1987, bara 75 år gammal.

Vi kikar ner i ett titthål vid Korsgatan …!

Våren 2012 grävs det vid Domkyrkan – ett titthål placeras på en del av Korsgatan där det inte finns ledningar och rör sedan tidigare, och chanserna är goda att finna äldre lämningar och kulturlager från det äldre Göteborg.

Man kan konstatera att viss handelsverksamhet i handelsbodar funnits på platsen. Särskilda föremål kan knytas till specifika handlare som slaktare och skomakarfamiljer boende utmed Korsgatan.

Namnet Korsgatan fastslogs 1739, men det är troligen äldre än så. En källa hävdar att namnet förekom 1681 och i den tyska formen ”Creutzstrasse” redan 1629, då en Simon Huelt (Welt?) sålde sitt hus till Johan Meyer. Omkring 1644 var Werdsgatan mer känd som Korsgatan, då gatan korsar/korsas av de historiskt viktigaste av stadens långgator – Kungsgatan och Drottninggatan.

Etableringsfasen av det äldsta Göteborg – från 1620-talet – syns två meter ner i marken i titthålet! Förutom fynd kring platsen där idag Domkyrkan står kan vi få en glimt av en gatubild jag inte tidigare kände till och jag gör en relativt snäv sammanfattning:I kämnärsrätten i januari 1657 omtalas, att ”guldsmeden Jöns Matthesson fordrade en gatubod i sin sal faders hus”. Denna fordran talar dels först och främst om för oss att bodar för handel fanns utmed gatorna här, dels att rätten att nyttja dem var knuten till tomternas ägare, deras arvingar och dem som bodde på gårdarna vid mitten av 1600-talet.

Dryga hundra år senare upprättas en ritning av Bengt Wilhelm Carlberg 1/6 1765, för inrättning av nya bodar för handel i Korsgatan mot kyrkan. På en länga om drygt 50 meter utmed kyrkogårdsmuren planerade man uppföra 18 sammanhängande bodar i två olika storlekar för uthyrning.

Bodarna skulle ha ett mot kyrkogården lutande tak med en högre front mot gatan, vilket lämnade utrymme för en dörr i varje bod, samt en nedfällbar lucka som då fick funktionen varubänk.

De nybyggda bodarna kunde brukas i 33 år fram till den omfattande branden strax innan jul 1802. Bodarna bör ha totalförstörts, inklusive eventuella varor som förvarats däri, samtidigt med att hela begravningsplatsen kring domkyrkan förstördes så kraftigt att domkyrkogården helt måste överges som begravningsplats.

Vi kan sannolikt utgå ifrån att handelsverksamhet har idkats utmed Korsgatan, utmed tomterna och på andra sidan gatan nära kyrkogårdsmuren, i närmare 150 år. Handeln har varit så pass stationär, med bodar, att varor har kunnat förvaras på plats. Handeln har framförallt bedrivits av boende på tomterna utmed Korsgatan, alternativt har handlarna haft en koppling till ägare i fastigheterna. Rätten att idka handel i bodarna som uppfördes 1765 kunde hyras och dessutom beskattades detta per bod. En Carl Didrik Svensson som ägde gård på tomt 28 skattade till exempel ”för dubbel bod” år 1787.

(källa: UV RAPPORT 2014:176)

Lindströmska palatset, Wilsonska palatset, Mühlenbockska huset eller Thulehuset – kärt barn har många namn!

Om vi vevar oss tillbaka i tiden, till slutet av 1880-talet och tänker oss att vi just anlänt till Göteborg med tåg och passerar Hotell Christiania (sedermera Eggers) och det vackra Grand Hotell Haglund – och egentligen blundar för den där kasernliknande huslängan Arbets- och försörjningsanstalten – som de styrande i staden gör allt för att bli av med. De anser att huslängan med fattighjoner ger ett anskrämligt intryck för de som kommer till Göteborg och Drottningtorget.

Men vi vänder näsan mot stadens hjärta och går längs Södra Hamngatan – till Stora Hamnen och Gustav Adolfs torg. Ursprungligen var det två parallella gator på varsin sida om Östra Hamnkanalen, och de hade till en början namn efter kanalen: Ostre Hambnan, Lilla Hamnen, Östre Lille Hambnen och slutligen Östra Hamngatan år 1815. De äldre husen på gatans östra sida förstördes vid branden 1792, och på den västra vid branden 1802. Efter detta byggs husen helt i sten. En del kan man nog kalla palatsliknande stenhus – ett tecken på att det här bor förnäma göteborgare – de som ägnar sig åt handel eller varför inte kombinerat med stadens förvaltning? Många köpmän har också betydande roller inom den kommunala politiken. Bankpalats och privata bostadspalats ligger granne med varandra.

Skulle vi som Aron Jonason måste har gjort för att ta nedanstående bild, får vi klättra upp i tornet på Kristine kyrka eller Tyska kyrkan och blicka ut över torget. Då kan vi se det Fürstenbergska huset innanför den grönskande Brunnsparken. Här finns också en hållplats för hästspårvagn. I fonden ser vi Drottningtorget som vi nyss lämnat. Till vänster ligger ett hus som just nu kallas Wilsonska huset. Många av husen är vackra putsade trevåningshus, men snart höjer sig ännu fler och högre stenpalats mot himlen.

Brunnsparken. Foto: Aron Jonason

I det här finrummet har även konst och kultur en given plats. Göteborgs Museum – kulturcentrum för stadens borgare – ligger vid Stora Hamnens norr kaj. Parken som ligger framför Pontus Fürstenbergs hus är utsmyckad med en fontän – statyn Såningskvinnan invigs på Johannadagen 1883 – och kallas därför allmänt bara för ”Johanna”. Hon skapades av Per Hasselberg och blev minsann gjuten i brons i Paris. Både Fürstenberg och Wilson har bidragit till denna utsökta utsmyckning av parken. Hälsobrunnen som tidigare var flitigt besökt och inte minst varmbadhuset är nu rivna.

Såningskvinnan ”Johanna” av Per Hasselberg (eget foto)

Allt vore väl underbart om inte det förorenade vattnet ställer till det för de kringboende? Charles Dickson – som är läkare, kommunalpolitiker och riksdagsman – försöker få stadsfullmäktige att gå med på att lägga igen Västra Hamnkanalen – men får inte gehör för detta. Kanalerna är ju viktiga för transporterna! Ni ser hur kanalen kantas av pråmar!

Hörnhuset vid Östra Hamngatan 30 är intressant att titta närmare på. Många av er har säkert passerat, stannat upp och tittat på vägguret, kanske arbetat här, inhandlat en bil , köpt en resa till Mallorca i en resebyrå, eller bara väntat på spårvagnen? Thulehuset.

Här ligger redan så tidigt som under 1700-tal ett stenhus i tre våningar, men som tillsammans med grannfastigheten rivs och ersätts med ett nytt under 1866 – ägaren är då grosshandlare Julius Lindström. Han låter arkitekten från huvudstaden, Johan Fredrik Åbom, rita byggnaden som får karaktären av romersk nyrenässans. Lindström säljer sin fastighet 1881 till Johan West Wilson så det Lindströmska palatset blir därmed till Wilsonska palatset – med ett taxeringsvärde om 180 000 kr. Men redan efter åtta år avlider Wilson och huset ska åter säljas – nu på auktion – och frukthandlaren Friedrich Mühlenbock ropar in det. Han bosätter sig själv på den övre våningen och på de undre våningarna inrättar han kontor, fruktaffär och lager.

Mühlenbocks Fruktaffär (Carlotta)

Efter ett tag bygger Mühlenbock till en våning och på taket anlägger han drivbänkar för fruktodling! Mühlenbock som 24-åring kommit hit som emigrant och murarlärling från Tyskland blir en förmögen grosshandlare i Göteborg! Lägg märke till de originella takskyltarna ”Mühlenbocks Fruktaffär”. Han lämnar dessutom spår efter sig i Örgryte, där en liten park som ligger i anslutning till nuvarande Häcklöparegatan får hans namn.

Mühlenbock avlider 73 år gammal och huset är ännu en gång till salu!
Handelsfirman Heyman & Co behåller det ett trettiotal år då fastigheten avyttras till Lifförsäkrings AB Thule, som låter riva det 1935.

Thulehuset (Google)

Nu kommer vi till det vi oftast kallar huset – Thulehuset – och som uppförs 1937. En helt annan arkitektonisk skapelse görs av Nils Einar Eriksson (1899- 1978) – det växer fram en stramt funktionalistisk byggnad. Ett antal ombyggnationer görs under 1940-talet och bostäder och kontor inreds och byter plats.

Under 1950-talet görs ett antal mindre ändringar i fasaden och Wermlandsbanken flyttar in med ett rejält kassavalv under 1960-talet. Många av oss har minnen av företag som huserat här under årens lopp; Wallins automobilfirma – med sin utställningshall mot Norra Hamngatan – Vingabolagets Restaurang TUA – som senare blev Hunters Pub, försäkringsbolag och Tidningarnas Telegrambyrå. Och inte minst Nyman & Schultz/Vingresor …

Sandstensreliefen över huvudentrén är utförd av Ivar Johnsson (1885-1970).

Vi lyfter blicken och tittar på vägguret … klockan är tjugo minuter i 11, snart dags för en förmiddagsfika!

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑