Om väggar kunde tala

Månad: juli 2020

Plikttrogna kvinnor …

Härlanda fängelse ligger på gammal landerimark, d v s mark som ägs av staden och besittningsrätten arrenderas ut och går dessutom i arv! När fängelset byggs under 1904-07 är här ren landsbygd. Huset, ritat av Gustaf Lindgren, kopieras i stort sett det gamla fängelset Rosenborg – en modell som överförts från USA i mitten på 1800-talet.

De första åren får personalen bo nere i Redbergslid. När vägarna är leriga och svårframkomliga tar de vägen över kyrkogården för att komma fram! 

Vi ser en bild ovan på personalen som är bland de första och vi ser en vaktfru i mitten. 

Vaktfrun är ansvarig för tillsynen av de kvinnliga fångarna. Vaktfruarna disponerar en liten bostad inne på fängelset – ett litet rum med kokvrå. Hennes arbetstid är oreglerad – och mycket lång! Av gamla handlingar framgår att vaktfrun under de 32 år som gått sedan fängelset börjat sin verksamhet haft nära nog total tjänstgöringsplikt dygnet runt. 

1940 händer något. Vaktfrun gifter sig. Till skillnad från sina föregångare. Vi ser henne på ett foto och hon heter Ingeborg Nilsson, gifter sig med vaktkonstapeln Nils Nilsson och paret bor i ett av konstapelhusen. 

Nästa gifta vaktfru flyttar med sin man – också han vaktkonstapel – till Sofiagatan. Arbetsförhållanden förändrades tackolov!

Fantastiska kvinnor!

Kort historik:

Härlanda fängelse är uppfört 1904-07 efter ritningar av hovintendenten Gustaf Lindgren. Efter några år gjordes tillbyggnad på södra sidan av den bakre förbindelsegången. Åren 1912 och 1925 byggdes sex personalvillor, 1935-36 och 1959 uppfördes två verkstadsbyggnader. Vissa ombyggnadsarbeten utfördes 1923, 1947 och på 1950-talet. 

Fängelset uppfördes som ersättning för länsfängelset vid S:t Eriks torg. Anläggningen omfattade en kringbyggd del med en centralt placerad cellbyggnad som innehöll drygt 200 celler samt ett entréområde med två bostadshus för befäl utanför muren. 1923 inreddes en kyrksal i cellbyggnadens torn och nya verkstadslokaler uppfördes utmed murens insida 1936 och 1959. Moderniseringar genomfördes mellan 1947 och 1960 i de äldre delarna då bl a flera av cellfönstren förstorades. Väggindelningen inom promenadgården i söder revs. 

Verksamheten lades ner våren 1997 och Göteborgs kommun övertog anläggningen 1998. 

Historien om en piccolos mössa

Sitter i foajén på hotell Eggers efter middag och föredrag om hotellets historia. Gillar de färgstarka detaljerna i interiören. Blicken faller på det vackra vitrinskåpet med en del attiraljer från svunnen tid. Tar en suddig bild med mobilen och lutar mig tillbaka.

Då dyker ett minne upp! Ett minne om en mössa som levt sitt liv på hotellet. Nu rullar bandet och det är min kusin Torsten Olsson som berättar:

Mössan tillhörde Rune Fransson som var gift med en moster Elsa.

Runes första jobb efter freden 1945 blev att bära och vakta gästernas bagage på Hotel Eggers.

Efter en prövotid blev han sedan piccolo med uniform och skärmmössa.Mycket att göra när tågen kom till eller lämnade Gbg C.

Bra med dricks.

Efter något år som piccolo blev han uppkallad till hotelldirektören som också var advokat.

Rune blev nervös och trodde att nu skulle han bli avskedad.

Men inte.

Direktören gav Rune beröm och sa att han skulle bli befordrad till smörgåsnisse.

Rune tackade och andades ut.Så skönt det skulle bli att slippa stå ute i regn och rusk, tänkte Rune.

Och skärmmössan fick han behålla eftersom den var anpassad efter Runes lilla huvud.

Runes viktigaste uppgift som smörgåsnisse, sa direktören, var att varje dag servera smörade pepparkakor till direktörerna och kamreren.

Snart blev Rune varse att han tjänade mindre som smörgåsnisse än piccolo.Som piccolo fick han bra mycket mer i dricks.

Rune skänkte skärmmössan till min kusins hustru Monica, som i sin tur återlämnade mössan till hotellchefen (med berättelsen). Som tack bjöds på fika.

(Foto: Carlotta o eget mobilfoto)

Strövtåg i Göteborg – Bergsjön och Kortedala – en kort historik

Hällkistan Siriusgatan samt torp

Har inte skrivit så värst mycket om Bergsjön och Kortedala. Har gjort några nedslag i stadsdelarna och här kommer ett. Vill ge en kort historik om de stadsdelar som ligger så tätt samman. Kan berätta att jag en gång bodde i Bergsjön – Tycho Brahes gata – i en lägenhet med utsikt långt bort mot Marstrands fästning! 

Havet som liknade en silvertråd bortom bergen… Från vardagsrummets stora fönster kunde jag på betryggande avstånd titta ner mot ett skogsområde där älgar strövade omkring. Huset kallas för ”Ringen” – grannhuset för ”Korven”. Men det bodde folk här långt före mig. 

För mer än 3 500 år sedan drog stenåldersmänniskorna upp i de lövskogsbevuxna bergiga trakterna kring Bergsjön. Här fanns vilt och lättodlade marker.

På flera platser inom de nu bebyggda områdena i Bergsjön har arkeologer undersökt spår av primitiv odling och faktiskt också hittat spår av boplatser! Stenåldersgraven vid Siriusgatan är en hällkista – en släktgrav. I närheten av Kvadrantgatan ligger ett gravfält, en stensättning finns söder om husen vid Bergsjövägen – ovanför branten ner mot Säveån.

Från medeltiden mellan Kristi födelse och medeltidens början finns inte några spår i Bergsjöområdet. Troligtvis sökte man sig neråt dalgången vid Säveån. Men sedan medeltiden har detta område varit bebyggt.

När det moderna Kortedala började byggas på 1950-talet karaktäriserades trakten till vildmark, vilket inte var helt sant. Här fanns vid den tiden sexton bebodda torpställen. Det äldsta troligtvis Larssons i Kortedala – där Vårfrukyrkan idag ligger – där hade en och samma släkt bott och brukat jorden sedan slutet av 1700-talet.

Marken hörde till de stora utmarksområdena som sträcker sig över bergsryggen mellan Säveåns och Lärjeåns bördiga dalgångar – bördig mark således i Kortedala och Ramsdalen. Man har svårt att föreställa sig att här inte fanns skog under 1700-1800-talen! 

Kviberg förvärvades av Göta artilleriregemente på 1890-talet och blev ett kasernområde, A 2, och verkade i olika former mellan åren 1794 och 1962. Göta luftvärnsregemente (Lv 6) tog över och efter den 1 juli 2000 Luftvärnsregementet (Lv 6). 

Youtube, Hällkistan 2014 biketommy999

Bilder ur ostindiefärder …

Ett exempel av många motiv som kapten Ekeberg skapat är kinesiskt, vilket framgår av vissa detaljer. I den väl skyddade hamnen ligger talrika skepp med olika nationers flaggor, bl a den svenska. Ett svenskt fartyg kommer länsande in i hamnen strax till höger. Upptill på den i mitten belägna ön synes en rad av hus, sannolikt magasin. I bakgrunden höjer sig ett kinesiskt tempeltorn. Med all sannolikhet är det Kantons hamn, slutmålet för ostindiefärderna.

Andra exempel är märkliga tilldragelser under Ekebergs sjöresor; Två fartyg, i vilkas segel sliter. Luften är full av snöslask. På ett av skeppen, ”Stockholm”, är Ekeberg är tredje styrman. Det andra är ”Drottningen”, som i samma storm förolyckas. I natten törnar fartyget ”Stockholm” mot en klippa vid Shetlandsöarna, slås av stormen i två delar. En del av besättningen lyckas rädda livet, bland dem Ekeberg, men får utstå svåra lidanden. Detta är Ekebergs första stora äventyr. 

Den 23 januari 1770 – Siöfaran i Nordsiön – föreställer skeppet ”Finland” som drabbas av svåraste storm, en väldig störtsjö. I Ekebergs egen journal över resan skrivs; ”Omkring kl 10 om aftonen reste stormen en förundransvärd hög sjögång, av vilken en våg, ej den minsta, översköljde skeppet, som icke underligen satte envar i den bestörtning att genast sjunka”. 

Han skildrar därefter detaljerat störtvågens framfart ombord. Vattnet stiger honom upp till armarna, drar omkull honom och för honom liggande på rygg fram och åter, till dess han får fatt i ett tåg, vilket räddar honom från att sköljas överbord. ”Finland” anlöper efter stormen i norsk hamn. Kanonportarna är uppslagna. 

Jacob Wallenberg omtalar på sitt sätt att skeppet ”Finland” anmäler sig med en dundrande hälsning vid ankomsten till Norge. Det är säkert om lotsen som Wallenberg talar, den som seglar ut mot fartyget för att vägleda det i hamn.

Ytterligare exempel på motiv är skepp där en explosion sker ombord. Ett annat motiv skildrar skepp, från vars för en grov kabel är sträckt ett gott stycke, tills den når vattenytan. Det hårt spända tåget i sjögången ses riva upp skum. Det får tänkas att på botten ligger ett ankare. 

Kanske en händelse, som Anders Sparrman berättar under en ostindisk resa; ”törnade skeppet oförmodat och fastnade på en till den dagen alldeles okänd mudderbank uti Bankasundet, men genom Ekebergs hastigt och klokt tagna, samt dristigt utförda mått och steg blev skeppet varpat tillbaka på djupare vatten; och därtill bidrog ej litet att den annars så milda och fredliga Ekeberg meddelat duktiga slag av en stor skeppsropare eller koppartalrör drog hopen utur förskräckelsens dvala till hastig åtlydnad av kommando.”

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑