JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: maj 2020

Porslinsfynd från Kina

Porslinsfynd från skeppet Götheborg (foto: Wiki)

Det är på förmiddagen den 12 september 1745. Ostindiefararen Götheborgs segel fylls med en frisk sydvästvind som skall föra henne de sista sjömilen till hemmahamnen Göteborg. För trettio månader sedan lämnade hon Göteborg för att segla till Kina för att köpa te, kryddor, siden och porslin. Varor som nu skall säljas med god vinst i Göteborg. Resan har varit svår, många sjömän har mist livet. Nu är man äntligen hemma med sin dyrbara last.

Då händer det som inte får hända. Med full fart seglar Götheborg upp på ett välkänt grund, niohundra meter från hemmahamnen. Katastrofen är ett faktum.

Det här skeppet är Svenska Ostindiska Kompaniets näst största fartyg, 340 läster (ca 833 ton) – med trettio kanoner och hundrafyrtio mans besättning. Kommer från Kanton i Kina med full last. En last om ca 7 000 ton och till ett beräknat försäljningsvärde av 2-2,5 miljoner daler silvermynt – en enorm summa.

Bara delar av lasten kan bärgas vid tidpunkten. Däremot gör man vid återkommande tillfällen bärgningsförsök och av hundratusentals föremål av porslin kan endast en bråkdel bärgas.

Under 1980-talet bildas en stiftelse i syfte att finansiera och genomföra undersökningar med moderna metoder – av vraket och restern av lasten. Då har platsen legat orörd sedan 1907.

Man finner delar av skrovet, mängder med te, kryddor och pärlemor m m. Vraket ligger på sex till tio meters djup, strax väster om fyren Hunnebåden. Bara niohundra meter väster om Nya Elfsborgs fästning.

En stor del av fynden är mängder av porslinsskärvor, endast enstaka porslinsföremål är intakta. Totalt drygt hundratalet hela föremål av porslin bärgas under hela utgrävningsperioden under 1980-talet. En intressant fråga som ställs angående fynden, vad gäller porslinet, är om dessa är en typisk importvara för den första oktrojen, d v s åren 1731-1746.

Två och ett halvt ton skärvor tas upp! Ett enormt registreringsarbete, konservering, sortering samt rekonstruktion av typ och mönster. Mönstrens ursprung och symboliska innebörd tolkas och binds samman med historien om Svenska Ostindiska Kompaniet.

En grannlaga uppgift är slutligen att undersöka motiv och dekor i funna beställningsserviser, samt att hitta de tänkbara beställarna. Porslinsansvarig i projekt Götheborg är Berit Wästfelt.

Källa: Ostindiefararen Götheborgs porslinslast

Vattholma

Vattholma Bron över fallet, Vattholma bruk

– ur Vallonbruksminnen, O Isaksson, 1998

Bruket är ett av vårt lands äldsta. Redan under 1400-talet skall hyttor har funnits här. Sedan Gustav Vasa blivit ägare till Dannemora, Österby och Vattholma bildade han 1545 ett bolag för driften. Malm fraktades från Dannemora längs Fyrisån. Vattholma drevs som kronobruk till slutet av 1500-talet, då det övertogs av släkten Bielke på Salsta.

Masugnen flyttades på 1750-talet till Länna, öster om Uppsala. Stångjärnsproduktionen upphörde 1905, men manufaktursmide och gjuteri fortsatte. Vid sekelskiftet tillverkades tröskverk i Vattholma, där nu all industriell verksamhet har upphört.

Bebyggelsen tilllkom på 1700-och 1800-talen. Söder om dammen låg industribyggnader, norr om den bostäder, värdshuset med kringbyggd gård, magasin och skola. På Fyris andra sida liggger herrgården från 1812 med 1700-talsflygel.

På 1970-talet köpte Anders Diös AB en del av området. De flesta byggnader revs och ersattes med moderna bostäder på de gamla arbetarkasernernas grunder.

Jag kopplar ihop ovanstående historia om Vatthoma bruk med familjen Ekeberg och Gunnar Redelius som förtjänstfullt skriver om en av direktörerna för Vattholma – i ”Altomta i Tensta socken”, 2017;

”… Johan Fredrik Ekeberg som efterträdde sin svärfar som direktör för Vattholma bruk.

Den nye bruksinspektoren Johan Fredrik Ekeberg, f i Nyköping 1720, blev en ledande gestalt i bygden, delvis i kraft av sin svärfars aktade ställning. Tidigare var han inspektor på Salsta och där lär han ha bott i tjänstebostaden Spångbo. Äktenskapet med Eva Maria Säman ingicks i Lena kyrka 1747 när bruden var 16. Makarna fick tolv barn varav flera dog i unga år. Johan Fredrik avled på Trollbo av vattusot den 17 oktober 1792, Eva Maria den 10 april 1793 av gikt och hosta. Johan Fredrik var ägare till 1 1⁄2 mantal Tuna och 1⁄4 mantal Gryta i Tensta socken. När brodern Carl Gustaf Ekeberg var ute på världshaven bevakade han dennes intressen på Altomta.”

Foto: Bron över fallet, Vattholma bruk, Vattholma, Lena socken, Uppland 1978, Upplandsmuseet

Åsnan i brunnen …

Det var en gång en gammal bonde som hade en åsna som han älskade. En dag hände en förfärlig olycka, åsnan ramlade ner i en djup brunn.  Brunnen var gammal och torr och 15 meter djup.

Bonden funderade både länge och väl på möjligheterna att få upp åsnan. Till slut förstod han att det inte skulle gå att få upp henne. Han bestämde sig då för att begrava åsnan under jord, där den stod i brunnen. Förhoppningsvis skulle det bespara åsnan en del lidande. Bonden bad folk om hjälp och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången.

När åsnan kände den första jordhögen på ryggen blev hon förfärad. Först kom alla negativa tankar: Varför skulle alla de här hemska sakerna hända just henne. Först ramlar jag ner här i brunnen och ingen kommer för att hjälpa mig. Sen försöker de gömma mig här genom att kasta jord på mig. Jag borde ha förstått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. Pappa åsna blev ingenting att räkna med, mamma åsna gick på lugnande medicin, Min bror åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför måste detta hända mig?

Medan åsnan stod där i brunnen och tyckte synd om sig själv, kom hon på en lysande idé! Istället för att bara stå där och låta jorden begrava henne så skulle hon kämpa emot så länge hon orkade sina sista timmar. Varje gång hon kände jorden träffa ryggen skakade hon av sig den och klev uppåt, skakade av klev uppåt, skakade av klev uppåt.

Oavsett hur trött hon var fortsatte hon att skaka av sig och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp hur trött hon än var.

Många timmar senare kunde åsnan triumferande kliva över brunnskanten och ställa sig på säker mark.

Samma jord som skulle begrava henne räddade i stället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sina svårigheter.

Livet kommer att kasta en hel mängd jord på dig. Tricket för att må bra är att skaka av sig och ta ett steg uppåt. Varje utmaning vi möter kan vara ett steg framåt. Vi kan ta oss ur de djupaste brunnarna genom att aldrig ge upp utan alltid våga ta ett steg till.

(En historia som går runt i åratal, okänd författare)

Ett besök hos William Chalmers

Interiör Chalmerska huset, Göteborg
Foto: Sörmlands museum

Det finns mycket skrivet om hur Chalmers Tekniska Högskola en gång kom till.

Väljer att berätta om en en vacker majkväll 1811. William Chalmers förbereder en väns besök i hemmet på Södra Hamngatan. Det är inget ovanligt att den generöse Chalmers bjuder till middag. Stora middagar. Men ikväll väntas endast en gäst. Att han inte känner sig riktigt kry, har inget att göra med inbjudan till doktorn.

De är goda vänner, sällskapsbröder och delar många intressen. Inte minst delar de nöjet av att äta gott. Här i huset finns den franske kocken Louis Bonvalet. Chalmers egen kock som snart levererar en underbar supé.

Betjänten Rosengren har också förberett ett rum för herrarna. På ett bord i förmaket ligger nu papper och penna, bläckhorn och sand.

Gästen anländer och med stor möda tar han sig upp till våningen. Denne man har en korpulens, över vilken han själv skämtar, och att han i trappuppgångar utan ledstång måste halas upp med ett rep om livet!

Andfådd tar han plats vid bordet – och hans tankar nuddar för ett ögonblick vid värdens inbjudan. Chalmers har låtit honom förstå att det handlar om ett viktigt dokument som skall avhandlas.

Maten låter sig väl smaka och de reser sig för att från ett fönster blicka ut över Stora Hamnkanalen, och en lagerbyggnad.

William Chalmers är en av direktörerna i Ostindiska Compagniet …

Han kommer hem efter tio lyckosamma år i Kina, 1793. Byggnaden på andra sidan kanalen tillhör kompaniet. Men nu är det längesedan hemförarbåtar sågs här. Inte heller ses mäktiga ostindiefarare vid Klippan. Göteborg har förändrats.

Herrarna slår sig ner och börjar tala om ärendet. Gästen, Pehr Dubb, föreslår sin vän William Chalmers att testamentera en del av sin förmögenhet åt att grunda ”Industrie Skole för fattige barn, som lärt sig läsa och skrifwa”.

Pehr Dubb har all anledning att vara nöjd med besöket. Vad vi vet går en stor del av förmögenheten till välgörande ändamål. Skola och sjukvård.

Tre veckor efter att William Chalmers undertecknat sitt testamente avlider han, den 3 juli 1811, 63 år gammal.

Källor:

  • Föreläsning ”På Chalmers egen tid”, 1991 Prof Jan Hult
  • webbsidor – Chalmers Tekniska Högskola

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑