JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: februari 2019

Från Annedal till Götaplatsen… och månen!


Tar mig genom Annedal och ser röda äpplen dingla från träd. Louis Enders (1855-1924) jugendhus ligger framför mig som ett smycke. Hans tidstypiska skapelse på Föreningsgatan 2.

Fortsätter längs Föreningsgatan och på höjden ligger ”Jeriko” – huset som en gång byggdes för ensamma kvinnor. Vid sekelskiftet, då fröken Julia von Bahr flyttade till Göteborg undersökte hon tillsammans med professor Hans Hedlund möjligheterna att få bygga ett hus för ensamstående kvinnor. Behovet var stort och snart var aktiesumman för AB Göteborgs Hemtrevnad tecknad. Hans Hedlund ritade huset och i september 1913 var huset färdigbyggt. Det kallades då Hemtrevnad och syftade till att ge kvinnor ett ”hem under sådana villkor, att deras arbetsduglighet och levnadsmod kunde bevaras”. 1972 bytte huset ägare och huset blev Göteborgs Kristliga Studenthem, ”Jeriko”. Innehåller 56 studentrum, 47 ettor och 9 tvåor. Inget rum är det andra likt. Delar av inredningen är kvar sedan huset byggdes på 1910-talet, vilket innebär stuckatur i taken, vackra spegeldörrar, breda fönsterbräden och högt i tak.

1988 renoverades huset och numera har varje rum en toalett.

Går vidare, förbi Vasa kyrka och kommer till den lilla vackra statyn ”Vågens tjusning”, en ung kvinna som ska lockas av ljuva förföriska toner från en näck, dold i det svarta vattnet nedanför. Nu är dock dammen inte kvar och flickan står på en planterad yta istället! Konstnären Per Hasselberg (1850-1894) skapade statyn 1888 i Paris.

Han började sin bana som snickarlärling i Karlshamn efter att ha visat talang för bland annat träsnideri. Då hette han Per Åkesson, och tog senare efternamnet Hasselberg. Efter några års utbildning i Stockholm och Paris han slår om och blir skulptör, flyttar hem till Sverige igen och i Göteborg blir han rådgivare åt Pontus Fürstenberg vid Brunnsparken, Palacehuset.

Framme vid Götaplatsen fokuserar jag på detaljer kring Carl Milles (1875-1955) ”Poseidon”, och hans ”Danserskor” – de som placerades här under 1953.

Avslutar dagens promenad vid Konstmuseets entré som skapades 1996 tillsammans med Hasselblads Centers utställningshall. En till synes försynt Victor Hasselblad står här – skulpterad av Ulf Celén efter en förebild av Eino Hanski – under ett par höstfärgade träd.

Fotavtrycket i statyn visar på det stora genombrottet för Hasselbladskameran när astronauterna Niel Armstrong och Edwin Aldrin blir de första människorna på månen den 20 juli 1969.

Bilderna översvämmar världen – kameran och mannen – Victor Hasselblad blir världsberömda!

Göteborgs-Posten 2019 Maya vandrar vidare på jakt efter nya historier

Maya Hedberg skriver på ett kafé i Haga i Göteborg. Bild: Nenne Jacobson Granath

Maya Hedberg har ett passionerat förhållande till sin hemstad, sin historia och det gamla Göteborg. När man lyfter blicken kan man lägga sitt eget livspussel menar Maya, som inspireras av bilder och promenader i staden.

Hon kan sin stad och har satt ner sina fötter i de flesta stadsdelar. De första åren tillbringade hon i Landala och har sedan bott på många adresser runt om i Göteborg; i Guldheden, Bergsjön, Linnéområdet, Hagen, Torslanda, Järnbrott och ute på Hönö.

Att vandra över den historiska gatstenen i kvarteren i Haga är en favoritsyssla för Maya Hedberg. Bild: Nenne Jacobson Granath

– Göteborg har den perfekta blandningen mellan storstad och småstad. Jag älskar att se Avenyn med sin puls, närheten till natur, kultur, museer, konserter, shopping och gastronomi – allt inom räckhåll. Kan tjôta med Poseidon i vintertomma vattenkaret…han ler inåtvänt, men ändå! Att sitta på balkongen längs det ombyggda stadsbiblioteket, att knô på bokmässan och kolla in kända och okända författare, åka spårvagn till någon av våra förorter och mötas av människor och myller, allt detta älskar jag!

Får fart på digitala trådar

För er som följer Facebook-gruppen Det gamla Göteborg är Maya ett välbekant namn. Att skapa en levande dialog är det som driver henne att skriva sina inlägg. I gruppen kallas hon för ”konversationsstartare” och är bra på att få fart i de digitala trådarna och skapa nya berättelser som kommer fram när man öppnar dörrarna till minnets kammare.

– Jag tycker att det är viktigt att man har en strategi för sin Facebook-grupp och att man uppmuntrar sina medlemmar att interagera, det skapar större intresse och trovärdighet.

Under yrkeskarriären fanns det inte lika mycket utrymme att skriva, i alla fall inte egna texter. Dagarna fylldes av familjeliv och lönearbetet med researcharbete, rapporter och möten. Det hann bli 40 år i sjukvårdens tjänst, bland annat som mentalskötare på Lillhagens sjukhus, men de flesta åren jobbade Maya inom det administrativa fältet.

När Mayas mamma gick bort 2013 tog det egna skrivandet fart.

– Man kan säga att jag begravde mig i mitt skrivande och sedan har det bara fortsatt. Jag skriver ofta lika många timmar som en vanlig arbetsdag varade förr.

Skrivarkursen på skånska slätten blev en kreativ vändpunkt i Mayas utveckling.

– Ja, det var där jag hittade min egen berättarröst. Min lärare, journalisten och författaren Anders Sundelin, har kommit att bli en stor förebild för mig.

Inspirerad av Frank

En annan inspirationskälla är radioprofilen Frank Gunnarsson, som gick runt på stan och tjôtade med folk. Intresset för historia får hon tacka sin lärare Ralph Scander för, han tog till en annorlunda metod för att fånga elevens intresse.

– Han kastade en krita på mig, det funkade för jag vaknade till och upptäckte att han hade mycket spännande att berätta. Utsikten från skolsalen på Kvarnberget väckte många drömmar och bilder. Man såg bort över hamnen och jag minns dofterna kring skolan som om det var i går, lukten av nymalet kaffe, pilsner, fotogen, choklad och tobak.

Bild och doftintryck är en viktig ingång i Mayas skrivande. Hon hämtar ofta inspiration från ett fotografi som väcker nyfikenhet att utforska mer.

– Faktarummet på Göteborgs stadsmuseum är en guldgruva, de har också ett trevligt berättarkafé. Jag läser mycket böcker, letar på internet och ringer runt för att hitta fakta. Sedan bygger jag vidare med egna ord och anekdoter.

Startar med kaffe och skorpor

Morgonrutinerna startar med kaffe och fyra skorpor med smör på. Därefter läser hon mejl och händelser i gruppen och åker sedan ut för att ”andas stadsluft”, som hon själv uttrycker det.

– Jag tar dagen som den kommer. Ofta leder en association till en annan och så är jag igång. Häromdagen när jag var i tvättstugan kom jag att tänka på barndomens brygghus. Doften av grön såpa och mina inre bilder av tant Annie i stora gummistövlar, tvättlinor och ångan från brygghuset satte igång mitt skrivande den dagen. Jag ger mig ut på stan i stort sett varje dag. Ibland kliver jag på vagnen och ser vart den bär iväg. Hoppar av när lusten faller på, går runt och spanar och så plötsligt uppenbarar sig ett spännande kvarter eller en detalj som jag vill veta mer om.

Inläggen är personliga och får många kommentarer. Intresset för historiska Facebook-grupper växer så det knakar. Det gamla Göteborg samlar närmare 42 000 medlemmar. SVT uppmärksammade nyligen fenomenet och spekulerade i varför intresset för att dela gamla bilder, minnen och berättelser har ökat och lett till att storstadsnostalgin växer som aldrig förr.

”Handlar om något djupt mänskligt”

Maya Hedberg har sin egen teori.

– Det är väl vi 40-talister som måste ha något att göra, skrattar hon. Egentligen tror jag att det handlar om något djupt mänskligt. Att känna sig delaktig och ingå i en gemenskap. Ha ett mål och en mening med sin tillvaro, känna att det man gör betyder något för en annan.

Onekligen väcker nostalgin många minnen till liv. Varje människa, varje hus och varje gata har en egen historia att berätta, för att citera Olle Adolphsons finstämda sångrad ”det flyter guld ur var fönsterram”.

– Det blir som ett korsord, man kan inte sluta. Man hittar nya vägar och nya pusselbitar. Vår stad har en oändlig brunn att ösa ur. 

Bor: lägenhet i Järnbrott. Familj: tre barn, Anna, Åsa och Johan och deras fem barn, exmaken Kurt.

Aktuell: konversationsstartare i Facebook-gruppen Det Gamla Göteborg och med den egna bloggen javanen.se

Nenne Jacobson Granath

namn@gp.se


Barken Viking

”Nu hon svävade kring på det ödsliga hav, hon for vida som jagande falk, men för kämpar ombord skrev hon lagar och rätt. Vill du höra min vikingabalk?”

Ur Tegnérs Fritiofs saga

På vår vägg hänger ett minne från 1995 då Viking stod inför total renovering. Denna pärla som höll på att gå Göteborg förbi, men som lotsades i hamn med dåvarande fullmäktigeordförandes, Ernst Jungen, utslagsröst i stadsfullmäktige under tidigt 50-tal – med 29 röster för och 29 mot!

I GP skriver man i september 1994 att Viking har varit och kommer efter pågående arbeten att i ännu högre grad bli ett viktigt turistmål i Göteborg. Ett arkitektkontor har fått uppdraget att t ex ta fram autentisk utrustning till hytter som ska byggas upp så nära ursprungsskicket som möjligt. Man söker för tillfället efter träbadkar från tiden kring sekelskiftet – kanske kan man finna något från den tid då varmbadhusen erbjöd varma tångbad – i synnerhet fanns dessa varmbadhus på Bohuskusten dit fina Stockholmsgubbar kom.

Nu återvänder vi till Lilla Bommen och närmar oss de höga skeppssidorna och lyssnar till vindens spel i ståndriggen. Viking är unik. En av de sista stora lastseglarna – en ” oldtimer” – byggd vid varvet som aldrig blev känt för skepp som kunde segla. Fyrmastbarken byggdes i stål vid Burmeister & Wains skeppsvarv i Köpenhamn – sjösatt den1 december 1906.

Urval av fakta;

Längd 97 meter Längd inkl klyvarbom 108 meter Längd shelterdäck 61, 3 meter Längd back 11, 6 meter Största bredd 13,9 meter Djup i lastrummet 8,1 meter 4 st lastluckor Lastrum ryms 6 300 kbm Lastförmåga 4 100 ton Segeltyper, antal 34

Skeppet byggdes som ett skolskepp och överlämnades till beställaren i juli 1907. Ett antal renoveringar har skett under årens lopp. Skrovet är ett s k poopdäcksfartyg (eller stormdäck – uppbyggt akterdäck, högre än midskepps) och det 97 meter höga skrovet reser sig högt över vattennivån. Backen är kort och skiljs från stormdäcket av huvuddäcket, eller som man kallar ”brunnen” eller ”gropen” På huvuddäcket fanns från början hytter, arbets- och förrådsrum för befäl, underbefäl och manskap samt logement och skolsal.

En vän som är en gammal sjöman säger att Viking skuffade halva oceanen framför sig och drog andra halvan efter sig – det var segelmakaren John Sommarström som myntade det uttrycket. Viking har ett kantigt skrov i jämförelse med andra skepp, i synnerhet med tanke på hennes skrovsidor som lutar inåt och övergår till en nästan flat botten. För att minimera rullning i hög sjö hade den fram till 1915 slingerkölar (en på vardera sidan av ett fartyg utbyggd, långsmal köl placerad mellan skrovets botten och sidorna) – förskeppets form är däremot motsägande – skarpt i vattenlinje och klyver lätt vattnet – men yppigt ovanför, vilket hindrar farten. Nära lastvattenlinjen är det ”bulligt” och därför släpar det vatten med sig! Man hade prioriterat sjöduglighet framför snabbhet, så någon snabbseglare blev hon aldrig.

Men tillbaka till jungfruresan! Viking gick i sjön den 1 december 1906 med Dannebrogen – danska flaggan – i topp och till köpenhamnarnas stora glädje. Dåvarande kronprinsessan svingade champagneflaskan mot bogen och kronprinsen Christian utbringade sitt leve för skeppet. En festyra utan dess like startade, skeppet skulle vara klar för leverans under kommande vår – i april 1907. Ett fruktansvärt oväder satte stopp för projektet – i mars blåste det upp till storm – och skeppet kantrade! En start som fick många att tvivla på sjödugligheten. Men de fick fel och Viking gjorde succé som segelfartyg.

Jungfruresan påbörjades den 28 juli, då var skeppet renoverat efter skadorna som inträffade vid kantringen. Besättningen ombord uppgick till 106 man – 80 elever i åldern 14-18 år. Huvuddelen från Danmark, några från Färöarna, Island och Belgien.

De tog tre år att genomgå styrmansutbildningen och då ingick minst en transocean resa.

Eleverna började som ”dreng” och andra året avancerade han till lättmatros för att under ett tredje år bli matros. Den förste befälhavaren var Niels Hansen Clausen, medan en äldre örlogskapten ansvarade för undervisningen – praktisk sjömanskap, navigation, danska, tyska, engelska språken samt matematik, geografi, naturlära och slutligen maskinkunskap, sjukvård och hygien. Ordning och disciplin var särskilt viktigt.

Den fasta besättningen utgjordes av fyra styrmän, timmerman, segelmakare, donkeyman (sköter ångpannan), två båtsmän, åtta matroser och två lättmatroser – dessutom fanns läkare, hovmästare och två kockar ombord.

Skeppet bogserades till Hamburg där man lastade koks för vidare transport till Callao i Peru. Ballasten uppgick till 300 ton sand. I början av september 1907 kunde skeppet för första gång visa upp sin praktfulla segelstass på sin färd ur Engelska kanalen. Det blev en svår seglats i motvind och det tog en vecka att komma ut på öppet vatten. Men besvärligheterna fortsatte – Atlanten satte dem på hårt prov och först den 14 oktober kunde de passera Linjen. Fartrekordet under rundresan låg på 240 sjömil på ett dygn. Hela första jungfruresan tog mer än ett år. Skolskeppet gick med ekonomiskt underskott och det fälldes många hårda ord i den danska pressen både om besättning och skeppets segelförmåga.

Den 12 juli 1929 såldes Viking till sjöfartsrådet Gustaf Eriksson och den fyrmastbarken seglade nu under finsk flagg – blev ålänning, med hemort Mariehamn. Danskarna var sorgsna över sin förlust av skeppet, men skeppet var i dåligt skick och både reparation av allvarliga rostangrepp och ett nytt segelställ blev nödvändigt. Ett påkostad renovering genomfördes innan Viking seglade norröver i Sverige med last av trä – i synnerhet till och från sågverk utmed Ångermanlands kust.

Därefter följde ett antal veteseglingar till bl a Melbourne i Australien – en resa som man lyckades avverkad på 120 dagar. Under 1931 utrustades skeppet med utrymme för passagerare, ett försök att öka intäkterna. En inte alldeles lyckad affär. Viking gick med stora förluster.

I Göteborg hade man, i efterkrigstidens spår, brist på utbildningslokaler och sökte utrymme för sjöfartsutbildning. Föreningen ”Sjöfartens Hus” föreslog att ett segelfartyg skulle placeras i Göteborgs hamn. I samma veva döpte föreningen om sin verksamhet till ”Viking” – och lyckligtvis hade de snart förvärvat skeppet Viking – med hjälp av insamlade medel. Nu kunde svensk flagg hissas! I Koreakrigets spår under 50-talet uppstod dock nya svårigheter i samband med brist på stål och man sneglade åt skeppet som av många ansågs vara av högt skrotvärde.

Efter många turer om bud och försäljning kom så beslutet av stadsfullmäktige i Göteborg att köpa Viking för drygt 300 000 kr. Vi är nu framme i oktober 1951 då skeppet äntligen blev en göteborgare! I juni kunde skeppet stolt stäva förbi Vinga och in i Göteborgs hamn. Det hölls fest och hyllningstal. Skeppet skulle enligt planer bli sjömansskola – ett internat för ca 130 blivande sjömän. Från år 1957 har skeppet legat permanent vid Lilla Bommen. Nu utbildades kockar, ekonomiföreståndare samt för drift- och underhållning – eleverna hade 38 lektioner per vecka, oavsett inriktning på utbildningen. Långt senare kom Kommunala Vuxenutbildningen och Chalmers Tekniska Högskola för sjöfart och driftsteknik/Sjöbefälsskola.

Årtionden passerade och Viking var tvungen att genomgå en omfattande och dyrbar renovering under 1994-95 och återinvigdes i februari 1995. Skeppet blev i det närmaste återställt till sitt ursprungliga skick och placerades i ett mer praktfullt läge, inom synhåll från Götaplatsen, Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan. Ombord kunde man nu äta god mat, låta sig vigas, hålla konferens, övernatta i bekväma hytter… eller bara avnjuta en solig dag på däck.

Viking – en parant dam som ridit ut många stormar! Staden tog sitt ansvar för samtid och framtid – vi göteborgare ska vårda henne väl!

Purrningsrim (vid väckning)

Reis, reis opp den styrbordska vakten Reis, reis opp en man som tar rodret i sin hand. Reis, reis opp en man som tar utkik på backen. Som noga oss passar för seglare och land. Reis, reis opp! Törn ut, för babords vakt är slut! Åtta glas!

Reis, reis opp en man som tar rodret i sin hand. Reis, reis opp en man som tar utkik på backen. Som noga oss passar för seglare och land. Reis, reis opp! Törn ut, för babords vakt är slut! Åtta glas!

Promenadkäpp med guldknopp!

Vem är han som promenerar längs våra gator i så eleganta kläder och hög hatt?
Han som är på väg till sitt hem och de som möter honom går åt sidan och hälsar vördsamt. Han stegar mot Södra Hamngatan 11. Han är en krösus skulle man lugnt kunna säga. Han har skapat en enorm förmögenhet genom handel med Kina. Han har samma namn som sin far – William.

Fadern som en gång utvandrat från Skottland odlar goda affärskontakter mellan Sverige och England. Mest handlas det med järn, som kommer från värmländska bruk. Men det är snart mer värde i handel med trä, så det får bli en del uppgörelser inom den branschen också. William Sr är inte bara en lyckosam affärsman, han får med sin hustru Inga Orre fyra söner –  William (1748-1811) James (1751-1817), George Andreas (1753-1756) och Charles (1754-1814).

Barnen förlorar tidigt sina föräldrar. William som är äldst, men fortfarande bara en tonåring, får ta över ett stort ansvar. Efter några års utbildning utomlands kommer återvänder han till Göteborg och introducerar sina yngre bröder i affärslivet – själv kommer han att ägna stor del av sitt liv sig åt handel inom Ostindiska Kompaniet. Som superkargör kan han förfoga över skeppslaster av dyrbara varor som säljs till högstbjudande i Sverige och till andra europeiska köpmän. Han är en av kompaniets kargörer som stannar kvar i Macao – i södra delen av Kina –  under ett tiotal år. Hans höga position ger honom möjlighet att utvidga sitt affärsområde att omfatta även Kanton – Kinas största exporthamn för te. England som hamnar i krig och inte kan hålla fast vid sina sjö- och handelsförbindelser med Kina blir en storkund för William. Han blir den som förser England med te. Genom omlastningar i Holland och Tyskland kan han kringgå reglerna för tullavgifter. Det smugglas således te till England – William och kompaniet kammar hem stora förtjänster.

När William återvänder från Kina till Sverige är han en mycket förmögen man och han blir utsedd till direktör i det Ostindiska Kompaniet. Dessutom gör han en del affärer inom järn- och trähandel som fadern en gång startat. Det är besvärligt med transporterna via Trollhättan till Göteborg, älven kräver egentligen en kanal med slussar och tillsammans med köpmannen Peter Bagge antar William uppdraget att på regeringens anmodan leda projektet att bygga denna kanal! År 1800 öppnas Trollhätte kanal för trafik.

I Göteborg utbryter en storbrand och Williams hus blir lågornas rov – tillsammans med domkyrkan, apotek, frimurarlogen slukar branden etthundrasjuttionio hus och långt över tvåtusen personer bli hemlösa. Efter detta kommer nya bestämmelser om innerstadens bestånd av trähus respektive stenhus.
William låter bygga ett stenhus som stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg ritat. 1807 är det inflyttningsklart – Södra Hamngatan 11 – tre våningar med en sockel i granitplattor, putsad fasad med sex joniska kolonner i sandsten. Interiören är utsökt med italiensk stuckatur, takrosetter, träsniderier och gnistrande kristallkronor i böhmiskt glas, väggarna täcks av speglar från golv till tak… möblemanget lämnar inget övrigt att önska!

William förblir ungkarl – och han älskar fester och goda middagar. Kända göteborgare blir hans gäster och vänner. Men säg den glädje som varar. År 1811, blott fyra år efter inflyttningen i det nybyggda huset avlider William på sitt residens utanför staden. Hans enorma förmögenhet skänks till ”Industrie-Schola för fattiga Barn, som lärt läsa och skrifva” – Chalmers Tekniska Högskola är därmed grundad. En annan del av förmögenheten går till Sahlgrenska sjukhuset.

William Chalmers går inte längre med raska steg över Brunnsparken eller Stora Torget.
Han får evig ro och vila på Stampens kyrkogård.

Chalmerska huset förklaras som byggnadsminne den 28 januari 1980 avseende exteriör samt del av interiören. En gata blir uppkallad efter donatorn redan 1872.

William Chalmers

Vackert och andäktigt

De sitter på golvet inne i en del av Masthuggskyrkan med ett band av kulor – ett megastort böneband? Jag har ett i armbandsformat. En del kallar det Frälsarkransen och är ett armband som skapats av biskop emeritus Martin Lönnebo.

Kulorna/pärlorna i Frälsarkransen symboliserar olika aspekter av den kristna tron och är tänkt att föra vår tanke till olika frågor i livet och därför har de också fått namn med utgångspunkt från det. Flickorna går i en intilliggande skola och har just en lektion i färg och form… de känner på de jättelika pärlorna och jag frågar om de vet vad de olikfärgade kulorna har för betydelse. De sträcker snabbt fram de två röda. ”Kärlek”, säger de med en mun. De ska under ca 45 minuter teckna och beskriva olika formationer de finner i kyrkan. Det finns mycket att välja på, men dessa flickor tar fasta på den stora ringen med kulorna.

Den här nog viktig säger en av flickorna och tar tag i den guldfärgade. Den är ju av guld.
Vad heter, ni frågar undertecknad och en av flickorna presenterar snabbt sig själv och de andra. Jag heter Alba, hon heter Liv och hon heter Noomi.
Med två o, förtydligar Noomi.

Jag gör inga anspråk på att du som läser detta ska bekänna din tro till någon särskild religion. Tillsammans med tre flickor som går i femte klass sitter jag ner medan fotografen gör sin runda med kameran – vi tittar på en lämnad förklaring till kulornas olika symbolik – kanske är detta en tidens uppdaterade radband?
Vi börjar med den guldfärgade – Gudspärlan som är bandets början och slut. Sedan kommer två tystnadspärlor – tänkta att ge en stunds tystnad i en stressig vardag. Jagpärlan är en liten vit pärla som ska flytta medvetenheten av sig själv in i ett sammanhang där Gud finns. Doppärlan är en större vit kula och ska föra tankarna till pånyttfödelse och överlåtelse. Ökenpärlan – ja, den är sandfärgad och är tänkt att påminna om prövningar och en strävan efter ett ”äkta” liv. Bekymmerslöshetspärlan är en blå kula som ska påminna oss om det eviga nuet, frihet och ett lätt sinne. Nu kommer vi till de två stora röda – som är till för två sorters kärlek – den man får och den man ger. Efter de två röda följer tre vita kulor som innebär att man kan ha alldeles egna hemligheter med Gud. Tätt följd av en svart kula – en påminnelse om döden och livets kriser. Och slutligen kom vi fram till att den lite större vita kulan som ska visa på livets förnyelse. Ännu finns det hopp! Djupa frågeställningar för tre mycket unga flickor.

Bredvid oss på marmorgolvet i kyrkan ligger en mobiltelefon och lyser. Noomi tittar med jämna mellanrum på den och meddelar hur många minuter de har kvar att göra sin uppgift. Oj, vad tiden går fort. Snart lägger de bandet med kulorna på en bänk och med jackorna i händerna rusar de iväg mot skolan. De kommer att redovisa något som otvetydigt innehåller både färg och form!

Masthuggskyrkan är en av de mäktigaste kyrkor jag sett. Bortsett från katedraler i andra länder. Här finns det svenska timrade innertaket, den utmejslade täljstenen och sandstenen, det handslagna röda teglet, svartmålat järn. De utsökta altartavlorna med skulpturer av Ninnan Santesson. Sigfrid Ericson kan med stolthet blicka ner på sin skapelse. Kyrkan som år 2014 firade hundra år!

Masthuggskyrkan i Göteborg.
Dan Samuelsson, foto 1923.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑