JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: januari 2019

Dalta och Dalten i Göteborg

”Daltas röv” – Övre Husargatan 23, Göteborg

Martin Alfred Olsson föddes i Tegneby på Orust 1857, senare tog han efternamnet Tengby. Han var som liten udda såtillvida att han gick mest för sig själv – strövade omkring bland växter och djur. Efter sockenskola och folkhögskola skrevs han in i Lunds Privata Elementarskola där han avlade mognadsexamen 1881 – en bra prestation av en bondpojke – han var uppenbarligen studiebegåvad!

Han genomför och tar examen i juridik-filosofi, men planerna på att bli läkare går om intet på grund av besvär med migrän, så han reser utomlands och arbetar bl a på gummiplantage i Brasilien! 

Ytterligare jobb i Colombia och Bolivia, sedan bär det iväg till Nordamerika i försök att vaska guld. 1885 är han åter i Göteborg, och då som en förmögen man. Han gifter sig med Matilda Dahlin från Kärnö i norra Bohuslän. Som lärarinna får hon nu lämna sin tjänst vid Hagaskolan, en lärarinna skulle vara ogift!

Hon äger fastigheten Snickaregatan 12 och dit flyttar paret. Martin vill ut på äventyr igen så han beger sig till USA och Chicago – tar anställning som journalist på en svensk tidning. Efter några år är han åter i Göteborg. Då har Matilda förvärvat Annedals Pantlånekontor och den kommer att bli en av stadens främsta.

I september 1891 får paret en dotter – och det är nu man börjar undra över deras märkliga läggning! Dottern döps till Prima, Chrispina, Ultina, Miralda, Sibertina och i dopboken antecknas att föräldrarna är okända! Mamman uppges vara 37, fast hon var 39.

Efter bar 18 dagar avlider den lilla flickan i magkatarr, och även i dödboken antecknas att föräldrarna är okända. Året efter föds ytterligare en dotter som döps till Sekunda, Miriam, Filia, Vista, Saleijda. Efter 3,5 månad avlider även detta barn – i hjärnhinneinflammation.

Matilda fortsätter driva sin verksamhet med pantlånekontoret och Martin ger sig in i tidningsvärlden. Ett misslyckat försök att köpa Göteborgs-Posten resulterar i att han startar egen tidning – Göteborgs Dagblad. Den överlever i fyra månader!

Nu startar Martin fastighetsaffärer och köper ett antal, däribland det vackra huset på Övre Husargatan 23. Ett dekorerat vackert hus som får öknamnet ”Daltas röv” – ornamentet kan än idag beskådas.

Ute vid Hinsholmen köper de mark och bygger villan Marevy. Där bor de under sommartid och där hyr de också ut.

Myndigheter synar deras affärers bokföring och man kommer fram till att alla vinster av kapital och räntor inte upptagits för beskattning. Det återstår en del att önska och de döms till böter. Åklagaren hade begärt fängelsestraff!

Domen slog hårt mot paret Tengby som blir alltmer frånvänt och egenartat. De börjar missköta sin hygien och klädsel. De till och med tigger mat i Saluhallen – iklädda smutsiga och fattiga kläder – nu blev de ”Dalta och Dalten”. Vid ett tillfälle kommer de slarvigt klädda till teater där de köpt de allra dyraste biljetterna. Man ju tänka sig vilka reaktioner det blir bland publiken.

Matilda avlider i februari 1931 och Martin träffar en ny kvinna. Hon heter Thea Eriksson, 47 år och äger kafé. Hon säljer sin rörelse och flyttar in till den då 78-åriga Dalten. Visserligen hade han genom astrologiska övningar kommit fram till att han skulle bli hundra år, slutar han sina dagar den 6 oktober 1944. Han blev 87 år och efterlämnade 1 436 964 kronor.

Han har levt enkelt och sparsamt – men de tjugosju gästerna undfägnas på Palace Hotel med god middag, 17 liter vin, 3 liter svart Renault och 60 groggar!

Thea kämpar i några år för att få ut en del av förmögenheten, men Högsta Domstolen tillerkänner släkten på Orust arvsrätten och Thea får ett månatligt underhåll och dessutom får hon behålla lägenheten.

Matilda och Martin Tengby vilar tillsammans på Östra kyrkogården, Göteborg.

Göta källare – för flärdfulla middagar och fester!

Grand Hotel Haglund 1940-talet

Grand Hotel Haglund är platsen där societeten festar så snart det ska firas och det är ofta! Det heter från början Bloms Hotell och eftersom det ligger i nära anslutning till hotellet Göta Källare kan man på Hotellplatsen dela utrymmet för hästskjutsar och droskor! Antalet tågresenärer ökar ständigt så det finns tillräckligt stort underlag för ett flertal hotell i nära anslutning till Göteborgs Järnvägsstation.

Hotel Göta Källare 1910-talet

Nu ska vi titta närmare på Göta källare, som liksom många andra byggnader i området, också står på gammalt fästningsverk och nybygget invigs i maj 1812. Jonas Hagberg (1788-1839) ritade huset och Laurentius Segerlind (1774-1834) lät bygga det. Hit kommer kungligheter och andra prominenta gäster och de bladrika träden ramar in den vackra entrén och trottoarserveringen… den första i sitt slag i Sverige!

Ägaren Segerlind är från början vagnmakare. 1809 får han idén att bygga det första riktiga hotellet i staden. I februari 1810 ansöker Segerlind om att ”å tomten N:o I i Stadens 5 rote få uppföra en nybyggnad till hotell- och näringsställe”, vilket Borgerskapets äldste beviljade med villkoret att huset ”ej finge bliva vanprydande”. Han låter hotellet få tre våningar och oaktat den nyklassiska stilen blir huset pampigt som ett palats. Själv bor Segerlind en trappa upp i fem fasadrum.

Byggnaden är än idag intakt och gör sin tjänst som affärs- och kontorslokal. Och går vi in kan vi fortfarande se att den gamla hotellbyggnaden har en hög standard.

Trapphuset med sina gjutjärnspelare och sina marmortrappor, fönsterglasmålningar, spegeldörrar med dörrtryck i mässing. Genom att läsa en gammal inventarieförteckning får vi veta att ett rum innehåller;

”Ett pärlfärgat gustavianskt sängställ, en brun stoppad soffa med rödrosigt sitsöverdrag, sex stolar med tegelstoppning och överdrag, en spegel med förgylld ram, ett brunt spelbord och ett brunt tvättbord.” 

Bland reseskildringar finner vi hur en gäst från England skriver 1852:

”Trappuppgången var stenlagd som en engelsk gata, men rummen var komfortabla och anmärkningsvärt rena. Vid sidan av sängarna stod fyrkantiga bord med karaffer fyllda med friskt vatten.”

Denne gäst har en anmärkning – det inte går att öppna dubbelfönstren och att det finns ingen ringledning på rummet! Det tog sin lilla tid innan Göta Källare uppnår nivån av ett förstaklassigt hotell.

I början finns ett långsmalt gårdsrum med ingång från baksidan och med stall och torrdass och brygghus. Stallet är viktigt för Segerlind eftersom han från begynnelsen är vagnmakare och fortsätter att driva kuskverksamhet även om hotell Göta Källare tar hans mesta tid. På Göta Källares andra våning förvaras hö! Har man tur kan man få se självaste Segerlind bärga sin höskörd från markerna där Trädgårdsföreningen ligger idag. Under en period är husets bottenvåning dessutom kasern för en avdelning som tillhör Kronprinsens husarer. De paraderar framför entrén – av en del mycket uppskattat och av andra desto mindre.

Olyckligtvis drabbas Segerlind av en koleraepidemi som grasserar i Göteborg på 1800-talet och han avlider i sviterna år 1834.

Göta Källare får visserligen nya ägare, men de har inte samma framgång som Segerlind hade haft. Först 1860 kommer Göta Källare på fötter igen, då kommer nämligen familjen Haglund från Grand Hotel och tar över ägandet. Huset fräschas upp, får en fjärde våning och restaurangen utvidgas. År 1877 inrättas badrum. Gästerna kan få varma och kalla bad samt ångbad om så önskas. Nu är rummen snart hundra till antalet och det är då den berömda uteserveringen kommer till – mot Hotellplatsen.

Här sitter gästerna under markiser – och tittar vi i de gamla gästböckerna finner vi åtskilliga av den tidens celebriteter som gästade Göta Källare. Namn som Esaias Tegnér 1834, Viktor Rydberg 1848, August Strindberg 1892 – och så dyker namn upp som August Blanche, Ole Bull och Sarah Bernhardt. Namn på kungligheter förekommer också. Ett visst uppseende väcker en viss mamsell Sophie Sager, som hyr in sig för att göra sin talan hörd för kvinnors frigörande och likställdhet i Fredrika Bremers anda. En nog så kontroversiell uppfattning som orsakar en lätt skandal bland Göteborgs societet under 1851.
Det blir ju inte mindre upprörande då åsikterna framförs av blott en tjugoårig kvinna från Småland!

Familjen Haglund behåller Göta Källare fram till 1918, därefter säljs byggnaden till SKF som flyttar in sitt huvudkontor här.

Segerlind är en man med många idéer och så snart han är klar med Göta Källare är det dags för nästa projekt – en teater mitt emot – på Södra Hamngatan. Den Segerlindska Teatern eller Mindre Teatern, uppförs mellan åren 1814–1816, men brinner ner på 1890-talet.
Segerlind har i sin tjänst att sköta de femtiosex rummen och all annan service kring hotellet; en markör som håller ordning, en dräng, sex pigor och en bokhållare, den senare är satt att hålla ordning på biljardspelet som finns inrättat. Hotellets restaurang arrenderas ut till en traktör. Men Segerlind tar över ledningen av restaurangen efter några år.

Vid avskedsfesten är skådespelaren och revyförfattaren Axel Engdahl tillfällig värd och fångar stämningsfullt i visan:

”Ja, alla minns vi la gubben Haglund
när denne källarn var en behaglund
å svalkan rann utur fulla fat
å smörgåsbord fanns mä pytt i panna
te nubbars mångfald i selfverkanna
– å ve den krana va ingen lat!”

Hotellverksamheten upphör 1944 och Göteborgs Stad köper Göta Källare 1958 – sedan 1986 ingår huset i kommunens fastighetsbolag, en ny takvåning kommer till samtidigt som renovering av fasader görs.

Vi tittar upp mot den mäktiga fasaden på entrésidan och läser de höga bokstäverna – Göta Källare. Ett drygt hundraårigt minnesmärke från en svunnen tid i Göteborg.

Pehr Dubb – en man som tar plats… i Göteborgs utveckling!

Pehr Dubb, Målning av P. Krafft dy 1827

I Angereds kyrka står en brudstol som har en alldeles särskild historia. Har fått höra om stolen vid besök på Frimurarlogen i Göteborg. Där finns en sal med porträtt över betydelsefulla män som var frimurare. En av dem är Pehr Dubb. 

Han föds i Mariestad 1750. Efter skolgång i hemstaden och i Skara, studerar han till läkare i Uppsala. Där har han bl a arkiatern Carl von Linné till lärare. Redan som tjugosexåring anställs Pehr som husläkare hos Niclas Sahlgrens svärson, på Kobergs slott. Bara några år senare promoverades han i Uppsala till medicine doktor efter att ha skrivit en avhandling om behandlingsmetoder av lues (syfilis). Så småningom kommer Pehr Dubb till Göteborg som styresman och överläkare till det första Sahlgrenska sjukhuset. Han lyckades på olika sätt att stärka sjukhusets till en början svaga ekonomi. 

Niclas Sahlgren (1701-1776), som är direktör inom Svenska Ostindiska Kompaniet, grundar Sahlgrenska sjukhuset på Sillgatan – nuvarande Postgatan. 1782 har sjukhuset tjugofyra bäddar. Sjukhusets förste läkare är Pehr Dubb, dessutom är han administratör och organisatör. Medellösa patienter behöver inte betala vistelsen på sjukhuset, som är finansierat genom donationen i Niclas Sahlgrens testamente. Kirurgiska ingrepp utförs av en överfältskär och en underfältskär assisteras av två lärlingar, fältskärsgossar. Till personalstaben på detta första Sahlgrenska sjukhuset hör även sex skiftarbetande sjuksköterskor – kallade sjukvakterskor – och en barnmorska, samt en hushållerska, en piga och en dräng. Sjukhusets första patient heter Peter Söderlund, är 30 år och har dysenteri. Pehr Dubb är noggrann med att föra journalanteckningar. 

Superkargören William Chalmers (1748–1811) som också har skapat en större förmögenhet i Svenska Ostindiska kompaniets handel med bl a Kina, under senare delen av 1700-talet. Influerad av frimurarebrodern Pehr Dubb testamenterar han all egen kvarlåtenskap till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg samt till inrättandet av en industriskola för fattiga barn som lärt sig skriva och läsa. ”Chalmerska Slöjdskolan”, som invigs i Göteborg den 5 november 1829, blir upphovet till dagens tekniska högskola. Pehr Dubb är den person som tidigt ser betydelsen av att samhället kan erbjuda hjälp som sjukhem, ålderdomshem och försörjningsinrättningar. Han är således en social reformator, som engagerar sig i fattigvården och genomför i Göteborg – som första stad i Sverige – en ordnad fattigvård. 

Den 20 december 1802 drabbas Göteborg av en katastrofal brand. Elden bryter ut tidigt på morgonen i ett hus vid Kyrkogatan och sprider sig blixtsnabbt. Området mellan Södra och Västra Hamngatorna samt Vallgraven ödeläggs totalt. Domkyrkan och närmare två hundra hus, däribland Frimurarlogen, blir lågornas rov. Nästan tre tusen personer ställs på bar backe och förlusterna beräknas till hundra tunnor guld – antalet omkomna är okänt. 
Efter ett intensivt arbete och många turer under ledning av Pehr Dubb och Jacob Sahlgren lyckas man förvärva de tomter vid Södra Hamngatan och Drottninggatan som än idag tillhör Frimurarsamhället. Under åren 1804 – 1806 reses det nya ordenshuset. Pehr Dubb är frimurare sedan 1777 och provinsialmästare i Göta Provinsialloge från 1802 till sin död 1834. Han utnämns den 27 januari 1811 till riddare av Kungliga Carl XIII:s orden, då som en av de första riddarna av denna orden. 
Det är sannolikt nu som stolen kommer in i berättelsen. Pehr Dubb är nämligen mycket glad i mat och hans kropp blir formad därefter. 
Det sägs att han med tiden blir så fet att han vid läkarbesök får dras upp med hjälp av rep som binds kring hans midja! Därför får han en specialgjord stol att sitta på inom Frimurarlogen. En stol med sex ben som ska stötta upp hans tunga kropp. Stolen finns numera i Angereds kyrka och används som brudstol … 

I början av 1800-talet får landshövding Carpelan i Göteborg i uppdrag att leda en kommission som ska planera en karantänstation på Känsö i Göteborgs södra skärgård. Amiralitetsläkaren Pehr Dubb kallades in som medicinsk expert och han vill skapa ett mönstersjukhus utifrån sina egna idéer. Sjukrummen ska ha ett fåtal sängar och vara isolerade från varandra. Varje rum bör ha god ventilation, något slags kamin och en egen vattenklosett. Klosetten ska spolas genom rör från en tank på vinden. Dessutom bör sjukhusbyggnaderna kunna isoleras från varandra och från omgivningen. Vindbryggor och konstgjorda öar blir lösningen på det problemet. 

Vid femtiofem års ålder slutar han på Sahlgrenska och blir privatläkare med stor praktik. 
Pehr Dubb levde för att tjäna samhället, ett samhälle som han gav sitt liv för. Han kände sina egna plikter och tog också sin plats i Göteborg för att upplysa och styra sin stad. 
När Pehr Dubb avlider i januari 1834 följs han till graven av halva Göteborgs befolkning. Han slipper tack och lov uppleva koleraepidemin som drabbar staden under sommaren 1834, då tio procent av Göteborgs befolkning dör. 

Till hans minne är bl a Per Dubbsgatan dragen vid det nuvarande Sahlgrenska universitetssjukhuset

Polarexpeditioner 1896-1897, under ledning av Salomon August Andrée

Folksamling vid avresan från Göteborg 1897

Den 7 juni 1896 avgår ångfartyget Virgo från Göteborg – fört av kapten H L Zachau. Nordpolsfararna – överingenjör S A Andrée, fil dr N Ekholm och fil kand N Strindberg – finns ombord för att via Tromsö nå Spetsbergen. Man ska söka en lämplig plats för en ballonguppstigning. Kvällen innan har de en festlig middag på Lorensberg. Efter ankomsten till Spetsbergen kan expeditionen tyvärr inte finna någon fullt passande plats, utan man erbjuds att från Danskön göra ett försök. Ballonghuset uppförs, ballongen fylls och allt står klart för avresa. Men några välvilliga vindar uppstår inte – snarare ihållande nordliga!

Så vad återstår? 
Ballongen töms och lastas åter på fartyget Virgo som för sällskapet tillbaka till Göteborg. Kanske känns det snöpligt vid återkomsten den 29 augusti 1896…

Försöket, året därpå, slutar mycket tragiskt.

Sommaren 1896 blev, som jag nämnt ovan, ett misslyckande. Trots det gör försöket dem ändå världsberömda. Den ballongfärd som aldrig blir av debatteras i pressen i hela Europa, och det uppstår två utgångspunkter En anser att Andrées företag är en galnings idé och andra ser männen som hjältar som utan tvekan ska bli de första att nå en punkt på jordklotet där ingen människa ännu satt sin fot…

Pressen ökar och allt blir ett spel på vinst och förlust. Antingen ska Andrée ge sig av in över polen – för att återkomma som segrare eller stanna kvar – ihjälfrusen någonstans på de oändliga isvidderna, eller avstå från försöket och betraktas som en slagen man.

Andrée har viss arktisk erfarenhet sedan tidigare, eftersom han hade övervintrat på Spetsbergen 1882-1883 som deltagare i den svenska expeditionen under det första Internationella polaråret, och tanken på en luftburen polarfärd mognar nu alltmera hos honom. Han lägger fram sina planer för A E Nordenskiöld som entusiastiskt stöttar honom, och 1895 presenterar han sitt projekt med ett föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm.

Andrées planer stöter till en början på motstånd inom etablerade kretsar inom polarforskningen, men opinionen svänger snart till hans fördel och inom kort hade han den för expeditionskostnaderna begärda summan 130 000 kronor garanterad genom bidrag från kung Oscar II, Alfred Nobel och Oscar Dickson i Göteborg. Detta möjliggör ett genomförande av expeditionen redan 1896 och förberedelser tar snabbt fart. Andrées förbindelser med staden Göteborg är sedan tidigare goda och här bor även hans bror, sjökapten Ernst Andrée. Denne är en handlingskraftig man och han får nu en central position under tillrustningarna för expeditionen.

Våren och sommaren 1897 närmar sig nu snabbt och man börjar förberedelser för en ny polarfärd. Till ersättare för Nils Ekholm har Andrée utsett civilingenjören Knut Fraenkel (1870-1897) och som reservman – ifall någon skulle få förhinder – löjtnanten Gustaf Vilhelm Emanuel Swedenborg (1869-1943).

I en tidningsartikel står att läsa; ”Varje man, som vill fara fram och tillbaka till Nordpolen med luftballong, är en narr, en svindlare, eller en svensk…”

Galningar? Sannolikt, och är därmed tvingas de att ge sig av under den kommande sommaren, för att inte betraktas som svindlare. Nationalstoltheten kräver detta.

Andrée har testat sin metod med släplinor i färder med ballongen ”Svea” och har nått goda resultat. Åren 1893– 95 gör Andrée uppstigningar med ”Svea”. Trots att färderna visar ballongseglingens nyckfullhet – ett svårt haveri inträffar i oktober 1893 – börjar Andrée överväga en nordpolsexpedition. Det pågår en kapplöpning mellan flera länder i försöken att nå polen. Ballongen ”Örnen” tillverkas i Frankrike av 3 360 kinesiska sidenstycken.

Den första människan på Nordpolen kan bli en svensk!

Knut Fraenkel och Vilhelm Swedenborg är snart i Paris för att öva inför den kommande färden eftersom ingen av dem någonsin har varit uppe med en ballong. De får snart träna med ”Örnens” båda byggare, de franska ballongexperterna Henri Lachambre och Alexis Machuron. I ballongfabriker ser de båda männen för första gången farkosten som ska föra dem till polen. Den första anblicken är inte särskilt trovärdig. ”Örnen” ligger på golvet, tom på gas, platt som en pannkaka! Sömmarnas sammanlagda längd är fjorton kilometer. Fylld rymmer ”Örnen” ungefär 4500 kubikmeter gas.

”Ballonghuset” med Pikes hus till vänster och vätgasapparaten i förgrunden.

Den 11 mars 1897, knappt två månader före planerad polarexpedition, gör Fraenkel och Swedenborg sin första ballonguppstigning. Med några flaskor vin, vitt bröd och stekt kyckling som färdkost flyter de fram över hustaken i Paris. En strålande sol värmer och i det ögonblicket är det omöjligt att tänka sig att resan till Nordpolen skulle bli något annat än en bekväm utflykt.

De två svenskarna fortsätter sina ballongövningar under den parisiske mästarens överinseende. De börjar dessutom träna ballongsegling med släplinor. Släplinorna är långa, tjocka och tunga trossar som hänger ut från gondolen. Deras tyngd drar ballongen mot marken så att en del av de hängande linorna hela tiden hade kontakt med marken.

Det är viktigt att behärska släplineseglingen. “Örnen” ska kryssa och hålla bestämd kurs även om vinden inte blåser den mot polen. Släplinorna är dess köl och genom att ställa seglet i en viss vinkel mot vinden ska “Örnen” kunna styras. Släplinorna ska hela tiden ha kontakt med den underliggande isen. Det är åtminstone tanken bakom Andrées konstruktion.

Övningstiden tar slut – nu ska den långa färden mot polen börja – det första målet är ballonghuset på Danskön på Spetsbergen.

”Grupp på Svensksund”: Ehrensvärd, Stake, Strindberg, Fraenkel, Norselius, Machuron, Lembke, Celsing, Andrée, Swedenborg. (Grenna museum)

Klockan 6 på eftermiddagen den 18 maj lossas kanonbåten Svensksunds förtöjningar. Kung Oscar II ställer kanonbåten till förfogande och som nu lämnar Göteborgs hamn. Tiotusentals människor samlas i hamnen för att se hjältarna ge sig av. Medan massorna hurrar och fartyg i hamnen hissar flaggor lämnar Andrée och hans sällskap kajen.

Ett triumfens ögonblick – kanske det enda triumferande ögonblick som Andrée och hans medresenärer ska få uppleva…

De kommer till basen på Danskön den 30 maj. Andrée är orolig under båtfärdens sista del. Vinden och isen under vintern kan ha förstört hans ballonghus – om det är obrukbart ska allt vara förgäves. Ingen tid finns för att bygga upp det på nytt och “Örnen” skulle i så fall aldrig kunna fyllas med vätgas.

Det visar sig att ballonghuset har klarat vinterns påfrestningar. Visserligen täckt av is och snö, men det står kvar. Andrées oro ersätts med optimism. ”Örnen” kan fyllas.
Två ton tunga ballongkolli släpas upp från fartyget till ballonghuset, och en av konstruktörerna börjar snabbt arbeta med att göra ballongen färdig för den kommande färden.

En person tycks inte dela den växande optimismen – Swedenborg som är reserv för Fraenkel och Strindberg – om någon av de båda männen inte kan ställa upp ska han få rycka in, men varken Strindberg eller Fraenkel visar några tecken på att insjukna eller lida av sviktande nerver.
För varje dag som går blir Swedenborg allt mer övertygad om att det är han som ska få stanna och han grämer sig. Känslor han dövar med härjningar i expeditionens spritförråd.

Efter en månads förberedelser står ballongen ”Örnen” äntligen startklar. Det enda som återstår är väntan på rätt väder och rätt vind. Dagarna går och perfekta förhållandena vägrar envist att infinna sig. Ingenting händer och under denna väntan upptäcker konstruktören ett oroande tecken – ballongen förlorar alldeles för mycket gas.
Vad som var orsaken kan ingen lista ut.

Kommer ”Örnen” verkligen klara färden över polen? Men Andrée bekymrar sig inte, han anser att ”Örnen” är världens i särklass bästa ballongkonstruktion och han räknar inte med att de skulle möta annat än vackert väder under sin resa. Strindberg verkar inte hysa några tvivel och Fraenkel tycks inte heller reflektera. Andrées trovärdiga och trygga gestalt är övertygande.

Den 11 juli väcks Swedenborg och Fraenkel av högljudda rop och skrik – nu är vinden stark och sydlig – dagen för avfärd är inne. Det skyndar ur sina kojer, får på sig kläderna och rusar ut. Swedenborg hoppas in i det sista att han ska få sin chans, men icke. Varken Fraenkel eller Strindberg har några tankar på att avstå.
Ett par timmar senare är allt klart. Andrée ger startkommando via en megafon:

– Kapa förtöjningslinorna!

Linorna huggs av och under några sekunder står ”Örnen” kvar – orörlig och väntande. Så äntligen höjer den sig sakta upp från ballonghuset.
Fraenkel kämpar med ballongens segel, Strindberg börjar ägna sig åt att fotografera avfärden, medan Andrée står kvar på samma plats, stirrande ut över gondolens kant. Ballongen driv ut över vattnet.

– Vi ligger på för låg höjd, skriker Fraenkel till Andrée…

Andrée tycks inte höra honom, ty plötsligt förlorar ballongen höjd och den vrider sig runt och seglet som är riggat på läsidan för att pressa ballongen uppåt, men får plötsligt motsatt funktion! Några sekunder senare slår gondolen med full kraft mot vattenytan…

Andrée och Strindberg grips av panik och kastar ut ballasten. Sandsäck efter sandsäck skärs loss från repen. Fraenkel skriker åt dem att låta bli och lyckas på egen hand att bärga seglet. ”Örnen” höjer sig över vattnet. Faran är över för stunden – två av ballongens tre släplinor har gått förlorade. Ballongen har redan förlorat manövreringsförmågan!

Värre är det med barlasten som Andrée och Strindberg lossat. ”Örnen” har blivit friseglande. Den återstående släplinan hade ingen kontakt med marken och ballongen stiger upp mot sjuhundra meters höjd!

Fram mot kvällen börjar de första olycksbådande tecknen visa sig. Temperaturen sjunker när ballongen glider in över de allt mer kompakta ismassorna. Temperatursänkningen påverkar ballongens lyftförmåga i långt större utsträckning än vad Andrée beräknat – en halv grad kallare tyckts motsvara en höjdminskning på tvåhundra meter!

Männen ombord lämpar ut mera barlast för att undgå den mer ostliga vind som blåser närmast över isen. Ballongen som varit nere på omkring hundra meters höjd lyfter ur de lågt liggande molnen och går åter upp på sexhundra meters höjd…
Några timmar senare sjunker temperaturen ytterligare och ”Örnen” närmar sig på nytt isen. Det ska snart visa sig att minskningen av bärkraften fortsätter. Ballongen sjunker mer och mer, samtidigt som den framdrivande vinden mojnar.

Klockan två på natten står ”Örnen” helt stilla. Insvept i fuktiga dimmoln. Männen ombord härdar ut i fukt och kyla. Värre är att fukten slår sig på ballongens sidenduk – den tynger ner den. ”Örnen” förlorar ytterligare bärkraft.
På morgonen är “Örnen” knappa trettio meter över marken. Ballongen grips av en kraftig nordostlig vind och driver nu fram över isen. Några timmar senare rör den sig med en hastighet av femhundra meter i minuten… Dygnet senare är situationen försämrad, det mesta av barlasten har redan kastats ut och männen ombord börjar misstänka att den ballong som sagts kunna bära dem i över en månad kanske inte skulle kunna hålla sig svävande i ens en vecka!
Andrée behåller dock sitt lugn och talar om solsken.



Eftermiddagen den 14 juli är nederlaget ett faktum. ”Örnen” släpar sig fram några få meter över isen, tyngd av fukt och isbildning. Gondolen studsar gång på gång mot istäcket. Strindberg blir sjösjuk av den gungande färden och kräks upprepade gånger.

– Får vi bara solsken ökar ballongens lyftkraft till det dubbla, säger han.

Det står klart för männen att ballongfärden är slut.

”Örnen” ska snart komma att förlora den sista resten av sin bärförmåga. Andrée tvingas till det avgörande beslutet; Den vind som blåser ska bara föra dem längre bort från möjligheten att återvända till fots över isen. För varje minut blir den långa hemfärden utökad med ytterligare några meter.
Att ”Örnen” aldrig ska föra sina besättningsmän över polen står helt klart!

Andrée drar försiktigt i ventilernas utlösningar. Vätgasen strömmar ur ballongen och den sänker sig de återstående metrarna för att slutligen släpa sig fram över isen och avslutar färden. Ballongexpeditionen till Nordpolen har nu varat i 65 timmar och 33 minuter!!

Utmattade män kryper ner i gondolen och sover, de väcks nästa morgon av den krypande kölden…

– Vi måste tänka över vår situation, säger Andrée.

Men det fanns egentligen inte mycket att tänka över. Andrée, Fraenkel och Strindberg befinner sig ensamma i jordens mest ogästvänliga område. De kan inte hoppas på någon undsättning.

De tre deltagarna tvingas vandra över isen med sikte på Frans Josefs land i sydöst – en oändlig vandring över de förrädiska isvidderna. De skulle kanske klara att övervintra, som Nansen en gång har gjort under sin Grönlandsfärd. Men ska de klara den långa färd som fortfarande ligger framför dem efter vintern?

Ingen av dem vet, men de är tvungna att försöka.

Provianten och utrustningen från “Örnen” lastas på tre snabbt tillverkade slädar. För att kunna överleva i detta land av is är de tvungna att släpa med sig en oerhörd mängd utrustning. De ska kunna jaga isbjörn och säl för att få ett tillskott till provianten. Men kläder, tält, verktyg, kokkärl och en mängd annan utrustning kan de aldrig kunna ersätta. Deras liv hänger på att de lyckades forsla det med sig.

Efter några vilodagar startar de färden bort från “Örnen”. De har monterat ihop en liten båt som ingått i utrustningen. Båten är avsedd för de otaliga råkar som de skulle möta under vandringen. Med båten och med sina tre tungt lastade slädar släpar sig nu de tre ballongfararna fram över isen. Under dagen får Andrée syn på en isbjörn. Han sliter fram ett av de Remingtongevär expeditionen för med sig och fäller den med ett välriktat skott.

Det är en stor händelse. Den dödade isbjörnen innebar ett tillskott av färskt kött. Strindberg och Fraenkel flår den och skär ut de bästa bitarna. Strindberg lagar till köttet och så fortsätter färden i en mera hoppfull stämning än tidigare. Kanske skulle de klara sig hem igen, trots allt.

Men redan efter den första dagens erfarenheter säger tre männen att de inte skulle orka släpa med sig varsin släde. Till en början har det gått bra, tack vare friska krafter och ett gott före. Men när slädföret plötsligt försämras, blir slädarna svåra att hantera. De får uppbjuda alla krafter för att rubba dem.

– Vi får börja med en ny metod, föreslår Fraenkel. Vi får hjälpas åt allihop med släde för släde.

Tillsammans släpar de Andrées släde en knapp kilometer. Så går de tillbaka och hämtar ännu en släde, släpar den fram till den första och återvänder för att hämta den tredje!
De kryper fram över isen med snigelfart. Flera råkar i deras väg innebär ytterligare hinder. Dagarna krymper ihop – samtidigt som insikten om ytterligare en faktor får dem att tappa modet. De rör sig fram över isen, men kommer de egentligen närmare land? Isen rör sig i sig själv. Kanske rör den sig fortare än de själva, och kanske rör den sig i motsatt riktning?

De har alla fått skavsår på axlarna av slädarnas selar. Värst däran är Andrée. Strindberg plåstrar om hans öppna köttsår med medikamenter från förbandslådan, men släpandet kan inte avbrytas. Andrée får kämpa med sina smärtor. Mot slädarna, kylan och tröttheten.

Efter fem dagsmarscher gör Strindberg och Fraenkel en positions-bestämning. De har marscherat mot sydost. Under deras marsch har isen drivit mot nordost. Strindbergs och Fraenkels beräkning är skrämmande…

– Under dessa fem dygn har vi minskat vårt avstånd till Frans Josefs land med mellan 2 500 och 3 000 meter, säger Fraenkel. Det betyder att vi kommit fram mellan 500 och 600 meter per dygn!

De är tvungna att kasta en del av utrustningen för att kunna färdas fortare.
Dagen därpå fortsätter marschen som vanligt. Fraenkel lyckas skjuta en isbjörn under dagen. De tar vara på de bästa bitarna och Strindberg lagar till dem på kvällen. Alla tre äter ett ordentligt skrovmål. De kryper in i tältet, sedan de knackat bort den tyngande isen från tältduken och från sovsäcken.

Så lägger de sig efter ännu en sexton timmars marsch över isen. Andrée håller sig vaken under en halvtimme för att kunna göra anteckningar i sin dagbok…

– Brev till eftervärlden, säger han innan han somnade.

Dagarna rinner snabbt undan i en enformig likhet. Tillgången på isbjörnar verkar god och Fraenkel och Andrée skjuter flera, men någonting i deras kost verkar vara fel. Fraenkel drabbas av flera häftiga diarréanfall. Några dagar senare drabbades även de andra.

De dagliga rutinerna börjar delas upp, Strindberg sköter provianten, lagar mat och gör positionsbestämningar – de dagar då vädret så tillåter. Fraenkel sköter om tältet, reser det, tar ner det, packar slädarna. Andrée tycks mindre intresserad av själva de livsuppehållande arbetsuppgifterna. Han ägnar istället mycket tid åt sin dagbok och åt diverse vetenskapliga undersökningar. Med jämna mellanrum mätte han isens tjocklek. Strindberg och Fraenkel tror att Andrée drivs av manier mer än av vetenskapligt intresse. Andrées psykiska hälsa försämras utan tvekan.

Den ständiga nötningen mellan männen börjar sätta sina spår. Mindre gräl uppstår då och då, men avslutades alltid innan de hann utvecklas till något våldsammare. De tre är på det klara med att inga meningsskiljaktigheter får förekomma om de ville överleva.

Fraenkels diarréanfall upphör. Men istället drabbas han av ett par egendomliga, varande bölder på ena foten. Ett par dagar senare upptäcker Strindberg att han råkat ut för samma sak. Ingen av dem förstår orsaken. Tidigare expeditioner till arktiska trakter har visserligen också drabbats av sjukdomar. Då hade det varit frågan om skörbjugg. Men några bölder har ingen hört talas om. Fraenkels bölder på foten försvinner så småningom, bara för att ersättas av andra, på andra delar av kroppen. Även Andrée börjar få bölder. De tre drabbas dessutom allt oftare av våldsamma kramper i ben och armar.

Allteftersom dagarna går blev det kallare. Till slut står de inför beslutet att fortsätta eller att övervintra. Efter ett kort rådslag beslutar de sig för att ta vinterläger på ett stort isflak där en pelare av is skjuter upp i mitten. Pelaren blir den ena väggen i deras övervintringshydda. Strindberg och Fraenkel sätter igång med att bygga resten.

De bygger en hydda med två rum och de gör väggarna dubbla för att få ett isolerande luftlager mellan dem. Arbetet går långsamt. De saknar verktyg för att snabbt kunna klyva isblocken, men trots allt växer hyddan dag för dag. Efter två veckor är arbetet klart. Strindberg härdar isväggarna med vatten ur en råk och de fryser samman och blir hårda som sten. Hyddan ska ge de tre männen ett säkert skydd över vintern. De flyttar in förråd och utrustning. Fraenkel skjuter en björn som släpas in i förrådet. Den ska försörja dem med kött under flera veckor, eftersom kylan är tillräcklig för att hålla björnkroppen fryst. Men efter tre dagar i hyddan kommer katastrofen. Isflaket spricker upp och en råk bildas. Väggen till hyddans inre rum störtar samman och rummet fylls av vatten. Två veckors arbete går till spillo på några minuter – de är tvungna att lämna det sönderfallande isflaket.

– Vi är inte säkra här, säger Andrée. När som helst kan flaket brytas itu, pelaren av is som hyddan är byggd mot är förmodligen tio gånger så stor under vattnet. Om isflaket bryts sönder stiger den och kan falla rakt ner över oss. Det flak som de befinner sig på har drivit in mot en ö – Vitön.

Den 5 oktober gör de en slutlig ansträngning och lyckas utmattade ta sig i land på den skrovliga, delvis istäckta ön. Fraenkel arbetar med att knacka loss isen från det hopfrusta tältet så att han ska kunna resa det.

Tältet skulle inte räcka som skydd mot vinterns kyla och stormar. Strindberg och Fraenkel bestämmer sig för att bygga en ny hydda på ön. Men de måste vänta tills det första snöfallet kommer. Snön är enklare att arbeta med än vad isen är.

Natten till den 8 oktober ökar vinden. Det brakar och dånar från isen. De tre har räddat sig iland på Vitön i sista ögonblicket. Isflak och isblock slås mot varandra, mals sönder och formas om…

– I vår, medan havet ännu är fruset, ska vi ta oss över till Spetsbergen, säger Andrée.

Strindberg börjar tillbringa alltmer av sina dagar nedkrupen i sovsäcken, med svår värk i magen och han plågas av kramper i armar och ben. Hans kropp är fylld av bölder, fötterna, ena armen och halsen är angripna, samt intill ögon och öron.
Andrée och Fraenkel arbetar med att samla drivved för framtida behov, men Strindberg är inte med dem. Det två senaste dagarna har han inte varit ute ur tältet.

På förmiddagen den 10 oktober hör de hur Strindberg ropar inifrån tältet. De kryper in genom tältöppningen.

– Är ni här? säger Strindberg. Jag hör er, men jag ser er inte.
– Vi är här båda två, svarar Fraenkel.
– Andrée, säger Strindberg, varför blev du tvingad till att ge dig in på den här resan?

Andrée svarar inte och under några sekunder är det tyst, medan Strindberg ler brett med ögonen slutna. Så hostar han plötsligt häftigt, slappnar av och upphör att andas.
Hans kropp bärs ut och täcks med stenar. Mörkret har fallit innan de är klara med arbetet.

Andrée och Fraenkel börjar bygga en snöhydda. Det blir stadigt kallare och snön faller i mängder. Andrée blir allt svagare och orkar inte längre med arbetet. Fraenkel får slutligen arbeta ensam, men Andrée släpper inte kontakten med arbetet. Han planerar och presenterar sina förslag för Fraenkel.

En morgon klagar Andrée över att han känner sig ovanligt kraftlös, han känner sig varm – trots att han ligger ovanpå den isiga sovsäcken!
Några timmar senare är han död, på samma sätt som Strindberg. Fraenkel är ensam kvar, ensam med kylan och isen…

Först i augusti 1930 – trettiotre år senare – påträffas expeditionens kvarlevor av besättningsmän på det norska fångstfartyget Bratvaag. Fyndet blir en världssensation. Kvarlevorna förs hem med kanonbåten Svensksund.

Kistor vid kajen

Ankomsten till Stockholms hamn den 5 oktober 1930 följs av storartade hyllningar med flygparad, minneshögtider och tal av kung Gustaf V.

Det finns flera teorier om vad som egentligen är orsaken till deras död.
Under 1950-talet lanserar en dansk läkare teorin att de tre troligen dött av trikiner från trikinhaltigt isbjörnskött. Flera av de symptom männen har tyder på att de drabbats av trikiner. En annan teori till deras död är numera att det handlade om förgiftning. Krånglande kokkärl i samband med att man åt sälkött är den troligaste orsaken till förgiftningen.

En senare undersökning visar att de tre medlemmarna Andrée, Fraenkel och Strindberg, troligen gick en mer dramatisk död tillmötes än vad man tidigare trott. Resultatet visar att isbjörnar kan ha tagit livet av dem. Det visar skador på de kläder Strindberg bar. Man tror även att de två andra också föll offer för isbjörn – även om det är mer svårbevisat.

“Örnen” steg mot skyn för sin färd mot Nordpolen – sextiofem timmar senare var katastrofen ett faktum! Detta som skulle bli en historisk triumf vändes till en tragedi.
Fotografisk dokumentation kunde lyckligtvis räddas efter 33 år i polarisen!

Källor: Allt om vetenskap, 2006. P4/Jönköping samt Göteborgs Universitetsbibliotek

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑