JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: december 2018 (sida 2 av 2)

Mitt 60-talsminne… Göteborg

Ringbaren, Kungsportsavenyn i Göteborg

Högertrafiksomläggningen skapade stora rubriker i det lilla Sverige. Ute i den stora världen förfasades vi över sexdagarskriget och ockupationen av Israel och än i dag pågår dessa ockupationer trots att FN:s säkerhetsråd antog en resolution som krävde ett tillbakadragande av Israel från de ockuperade områdena redan 1967.

I semesterlandet Grekland tog en militärjunta makten efter en statskupp och monarkin avskaffades, kungafamiljen flydde till England.

I filmvärlden kom uppseendeväckande ”Jag är nyfiken – gul” och ”Änglar finns dom” med Jarl Kulle och Christina Schollin. Casino Royal – agent 007 James Bond – hade filmpremiär i april 1967, filmen blev ett fiasko!

I konstvärlden regerade Andy Warhol, som nu börjat odla myten och bilden runt sig själv. Bland annat kom några av hans mer kända verk till detta år; soppburkarna från Campbells och de färgglada silksceentrycken av dåtidens kändisar, t ex Marilyn Monroe.

Under 60-talet börjar många av oss tonåringar samlas kring kaféerna på Avenyn, har man gott ställt blir det en coca-cola inne på Påfågeln, har man mindre gott ställt blir det fika på Konsumbaren eller Ringbaren. På Ringbaren är det ett finurligt beställningssystem. Man trycker på en knapp vid menytavlan… en färgad kula rullar iväg längs en bana och bakom disken kan kallskänkan se vad som önskas! Hon, det är oftast en kvinna, fixar smörgås, wienerbröd, bakelse och allteftersom kön rör sig mot kassan serveras det som den lilla färgade kulan markerat! Valet faller oftast på kulan för kaffe och bulle 75 öre. På Konsum kostar samma beställning 50 öre. Påfågelns pris ligger kring en krona! Alltså får portmonnän bestämma vart man ska gå. På Bräutigams kan man festa till ordentligt med kaffe och bakelse – till tonerna av Harry Perssons pianospel!

På Ringbaren är det inte ovanligt att unga män sitter tätt tillsammans kring ett bord och de talar på annat språk än svenska. SKF, Volvo och Götaverken m fl rekryterar arbetskraft från Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien. De från Medelhavsländerna för med sig en kafékultur om vi ungdomar inte varit med om tidigare. Det finns till och med kaféer där vissa landsmän har sina stamställen. Grekerna på Petersons konditori, italienarna på Ringbaren, jugoslaverna på Konsumbaren, ungrarna på TUA nere på Östra Hamngatan. Det är här på Kungsportsavenyn som det ”kontinentala” livet gör sin entré i Göteborg.

Ringbaren vid Avenyn i Göteborg byggdes 1971 om till Sveriges första pizzeria, ”La Pizza”, där äkta italienare kavlade degarna. Konsumbaren blir ”La Gondola” – Påfågeln får också annan karaktär. Vi tonåringar blir äldre och lämnar kaféborden till förmån för andra gäster …

Vi tar en titt på gatan i backspegeln; 1861 tillsätts en kommitté som får i uppdrag att utarbeta förslag till en utbyggnadsplan och en tävling utlyses. Det är Sveriges första stadsplaneringstävling. Stadsfullmäktige antar planen fem år senare och ett av de viktigaste inslagen i planen är huvudstråket söderut, Kungsportsavenyn.

Första gången Avenyn nämns är i stadsfullmäktiges protokoll från 7 mars 1867; som den blivande ”Stora avenyen från Kungsportsbryggan”. Men namnet Kungsportsavenyn bli ifrågasatt och 1880 föreslås i stället Gustaf Adolfsgatan. Två år senare beslutas att gatan ska ändra namn till Kungsportsgatan! Men det beslutet återtas samma år med knapp majoritet. Det kontroversiella är uppenbarligen beteckningen ”aveny”, som upplevs som främmande – och med en ”utländsk prägel”. Kungsportsavenyn kommer till i slutet av 1800-talet och paradgatan domineras av stora exklusiva bostadshus – och inte minst är det ett elegant och populärt promenadstråk som började vid Kungsportsbron i norr och slutade vid Lorensbergs Park i söder. Nu stoltserar här män i höga hattar och kvinnor svänger sina vackraste kjolar under söndagspromenaderna.

På Avenyn frodas också grönska. En lindallé pryder gatan. Framför alla byggnader finns inhägnade förträdgårdar. Lorensberg Park är en populär nöjesplats med restaurang, musikpaviljong, kägelbana, skjutbana, cirkus och teater. Söder om Lorensbergs Park, där Götaplatsen ligger i dag, vajar sädesfälten – stadskänslan är obefintlig.

Fram till 1914 finns inte en butikslokal ut mot Avenyn, bara enstaka hus har salukällare på tvärgatorna. I en beskrivning från sekelskiftet sägs om gatan; ”Den bär en fullständig storstadsprägel med sin vackra lindallé och sina höga välbyggda hus med prydliga små trädgårdar” och att ”gatan får en särskilt fin karaktär därigenom att intet enda hus vanprydes av butiker och därigenom förenad med skyltning”.

Under 1916 beslutades att en stor utställning skulle arrangeras för att fira stadens 300-årsjubileum. Dålig ekonomi och andra världskriget lägger sin skugga över planerna som skjuts upp två år framåt i tiden. Göteborgsutställningen invigs 1923 och huvudentrén förläggs vid Götaplatsen. Spårvagnen dras tillfälligt upp till Götaplatsen för att förbättra tillgängligheten för utställningsbesökarna. Avenyn förlängs mot söder och Götaplatsens terrasser byggs upp. Nuvarande Konstmuseet och Konsthallen. För att knyta ihop Avenyn med Götaplatsen byggs provisoriska byggnader som sedan rivs och det dröjer mer än tio år innan Götaplatsen med Poseidon står klar.

På 30-talet öppnar fyra biografer och kafé- och restauranglokaler etableras efter hand. Nu anser man att gatans bebyggelse är omodern och stadens planerare börjar diskutera Avenyns omvandling till ”fin affärsgata” och under 30talets senare hälft utformar stadsingenjören Uno Åhren planer för förnyelse. De nya planerna resulterar i att större delen av byggnaderna längs gatan rivs och ersätts med högre sex till sjuvåningshus. Bottenvåningarna tänker man ska innehålla verksamheter och de övre för boende.

Fyra nya hus byggs i funkisstil. Tjugo år senare är även 30-talsplanerna omoderna och nya planer växer fram. Vi är nu tillbaka till 60-talet då Avenyn blir ”en modern butiksgata” – så i början av 70-talet rivs sexton bostadshus från 1800-talet och ersätts med nya större byggnader för kontor, butiker, hotell, varuhus, banker och bostäder. Förträdgårdarna tas bort, med undantag för Avenyn 1 och 2. Utmed husfasader breder uteserveringar ut sig – nya kaféer, restauranger och nöjeslokaler tillkommer. Successivt försvinner den gamla prägeln som Avenyn en gång var känd för.

Magister Ronnheden

Egon Ronnheden (foto: S-E Alhem)

Jag har ett foto på min bildskärm. En bild av en man vi ser i ljuset från ett fönster. Han är en duktig musiker – speleman – men det är också andra minnen jag har kring honom.

För några år sedan står jag i kö på caféet vid Botaniska trädgården i Göteborg. Ett äldre par står bakom mig och eftersom jag inte bestämt vad jag ska ha erbjuder jag dem att gå före. Då känner jag igen mannen och säger; ”Varsågod magister Ronnheden, ni kan gå före…” . Han tittar förvånat på mig och hustrun frågar snabbt vilken skola det handlar om. Götabergsskolan. ”Oh ja, där har jag också arbetat, vilken klass gick du i ?”

Egon Ronnheden är en känd lärare i Götabergsskolan och Landalaskolan. Under 50- och 60-talet. Senare även på Guldhedsskolan. En lärare elever har stor respekt för då de vet att han kan ta i om det så krävs. En gång får jag själv erfara detta – han är rastvakt och det uppstår viss trängsel då det ringer in och jag hamnar mitt i smeten. Plötsligt får jag en känsla av att kvävas… någon drar hårt i min kapuschong… bakifrån. Blixlåset borrar sig in i min hals… Det är magister Ronnheden som grabbat tag i mig och drar mig baklänges! Han skriker åt oss att inte trängas.

För övrigt minns jag honom mest som den som alltid kommer i täten av luciatåget. Varje år leds skolans luciatåg av den spelande magister… Han spelar vackert. Vissa personligheter minns man mer än andra.

Den 30 juli 2008 – läser jag en krönika i Kvällsposten/Expressen av Sven-Erik Alhem. Den handlar om just Egon Ronnheden och deras vänskap från Visingsö. Mitt i Vättern ligger ön där Egon och hans hustru bedrivit vandrarhem/Bed&Breakfast i många många år. Jag kontaktar krönikören och frågar om jag får låna bilden han tagit på Egon. Det får jag. Sedan dess har bilden legat på mitt skrivbord. Skriver några rader i Stayfriends och många har minnen kring denne lärare.

I Sven-Eriks krönika får vi veta att Egon föds 1927 och att han kommer från enkla förhållanden i Blekinge. Krönikan är från den 30 juli 2008;

Egons far, som är modellsnickare och tillverkar bl a fioler, blir sjuk i TBC redan när Egon är mycket liten och kan därefter inte arbeta.

Egon tar 1946 anställning som cykelbud på Velox Cykelexpress på Klara Kyrkogata i Stockholm, fastän det är allra första gången han sätter sin fot i huvudstaden. Men det säger han inte till cykelfirman. Han har nämligen varit förutseende och köpt en karta över Stockholm och är säker på att snabbt hitta rätt med paketen när han cyklar omkring med en stor flakcykel. Han får betalt per jobb och timme. Kan vara riktig lönsamt om man bara trampar på och hittar rätt.

Jobbet behöver Egon för pengarnas skull. Han har cyklat till Stockholm från Blekinge. För att det ska vara extra lönsamt avtalar han med cykelfirman att han får tillbringa nätterna på firman. Ett ekonomiskt lämpligare boendealternativ för Egon – än Sheraton!

Egon har läshuvud och tar studenten i Karlskrona. Militärtjänstgöringen fullgör han som fältmätare i Jönköping. Efter en kort tid åter på hemorten i Blekinge behöver han jobba. Egon har lärt känna några flickor i Jönköping och bestämmer sig för att lifta dit igen.

Han går upp på Arbetsförmedlingen i Jönköping och får erbjudande om att bli asfaltläggare på Visingsö. Jobbet som är på ackord ska ta tre veckor. Han tar färjan över och lyckas slippa ifrån att betala de 2 kronor 75 öre överfarten kostar eftersom han har studentmössan på huvudet och uppfattas ingå i en gruppresa. Mössan medför att Egon, på ön, kommer att kallas ”studenten”. Kort och träffande.

För att spara på logikostnaderna väljer Egon ut sitt natthärbärge under en större gran i skogen på ön. Där bor han billigt under två månader, även om han minns att igelkottarna ibland är väl nyfikna och närgångna. Det regnar mycket den sommaren och asfaltarbetet på en sträcka av totalt 1 260 meter drar ut på tiden. Till slut, en dag då det ösregnar, blir han tillsagd av en dam att han inte får bo under granen längre.

– Här får ni inte ligga, student och allt!

Och så förs Egon iväg till vandrarhemmet på ön och får bo i en av flyglarna mot att han hjälper till med lite av varje. Han får låna en säng av prästen på ön mot att han regelbundet spelar schack med honom. Egon blir efter asfaltläggningen kvar på Visingsö och jobbar som lastare på ett åkeri. Det är ett roligt jobb.

Egon älskar Visingsö för människornas skull och för den fina samklangen mellan människa och natur.

Vad blir det av Egon sedan?
Han blir rektor i centrala Göteborg och fiolspelare.

När jag nu som vuxen – och läser den här krönikan om Egon – reflekterar jag över hur man sent om sider kan få en vacker bakgrundsbeskrivning av en person man som barn var lite rädd för. Många killar o tjejer i skolan var rädda för honom. Han kunde vara så sträng och skrämmande… men också humoristisk och lekfull.

Egon avlider 2012.

Nyare inlägg »

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑