JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: december 2018 (sida 1 av 2)

Stigbergstorget och Carl Johansgatan den 15 december 1921 – ett vykort

Stigbergstorget – Carl Johansgatan

”Kära Syster! Hjärtligt tack för kortet. Vi har fått brev från far han skriver att han är bättre. Jag skall resa till Lund på lördag. Hans adr. är Medecinska avd. F sal 5 Lund. Hälsningar från oss alla. Alma”

Almas syster Anna bor på Birger Jarlsgatan 108 IIII – förmodligen avser de romerska siffrorna våning 4. Anna är inneboende hos en Wikander i Stockholm.

På vykortet ser vi en spårvagn på Karl Johansgatan, ser ut att vara på väg från Stigbergstorget … Viner & Spirituosa står det på en skylt längs en fasad till höger i bild. Några män står och språkar på gatan, en kvinna med korg är på väg in att handla, kanske något gott vin till herrskapet? En liten flicka i hatt är just i klivet in till en annan affär, och längre ner på gatan står ännu ett barn … Innanför träddungen på höger sida kommer nuvarande Sjöfartsmuseum att förläggas, med det är först under 1933.

På vykortet stavas Karl med ”C”, men eftersom den är uppkallad efter Karl XIV Johan (år 1882) och kyrkan heter Carl Johans kyrka – efter samme kung blir jag något tvekande!

”Hängmattan” är ett annat epitet på gatan.Till vänster ser vi en liten kiosk – doskan står på andra sidan… kanske inväntas någon kund som ska iväg på ett lunchmöte.

Vad händer annars detta år?

Den kungliga svenska slupen Vasaorden som byggdes 1774 brinner upp på varvet där den förvaras. Hjalmar Branting får Nobels fredspris tillsammans med en norsk politiker. Och minns ni ”Farbror Melker” i serien ”Vi på Saltkråkan” – han föddes i januari det här året – skådespelaren Torsten Lilliecrona!

Har ni hört Stigbergs-Lasses sorglösa ballad?

Här står man Stigbergs-Lasses, en sorgfri karaktär, fast livet knappast varit någon lönande affär, en härdad skit som bär sitt ok så medfött som en puckel, som har växt upp i tvärdrag ibland Solgårdarnas ruckel.

Rätt tidigt gick man ut på sketna trader hos Salen och tidigt fick man lära sig att stå på egna ben.

Sedan har man ofta längs med traden konstaterat, att livet är nåt värdefullt fast överreklamerat.

Ja nog fan har man seglat och på minnen är man rik, dom värsta sitter inslagna i hjärnan som en spik och ännu får man sömnlös vissa nätter dela kojen, med krigsårens torpedskräck under däcket i konvojen.

Ur Stigbergs-Lasses Visor Sjungna och osjungna ballader – Anders Wällhed

Torget som … försvann?

Skanstorget 1952

Ända sedan 1698 vakar Skansen Kronan över platsen. Den ökände dansken befinner sig någon mil bort vid den här tiden, men gör aldrig något försök att inta den – skansens kanoner förblir oanvända. 1806 avrustas den för att senare brukas både som fängelse och nödbostad.

Geografiskt är Skanstorget beläget strax öster om Skansbergets fot, begränsat av Skansberget i väster, bostäder i norr och söder samt av Övre Husargatan i öster. Här möts de fyra stadsdelarna Linnéstaden, Annedal, Haga och Vasastaden.

Platsen som på sin tid spelar en viktig roll i stadens historia när det handlar om medborgarfrågor och demokratifrågor. Idag används torget som en parkeringsplats.

Det finns en tid då man stöter på hästar, ute på sommarbete. Då är platsen – gränsen mellan stad och landsbygd – en öppen plats och ska så förbli i några hundra år till. Platsens användningsområden skiftar genom årens lopp från odlingsplats på 1700-talet till kyrkogård i början av 1800-talet.

Offer efter koleraepidemi som begravts här flyttas till annan begravningsplats. I mitten av 1800-talet sätter Åke Nilsson – mannen bakom namn som Nilssonsberg – sin prägel på platsen – han anlägger drivhusbänkar här.

Utvidgning av bl a Haga och Vasastaden sätter tryck på Nilssons äng. Området delas mitt av i samband med placeringen av Övre Husargatan. Nilssonsberg blir bebyggt och 1885 köper staden hela ägorna.

Tre år senare föds Skanstorget!

Redan från början är torget tänkt att bli en allmän försäljningsplats och den gamla äng beläggs med kullersten och gångar av tuktad sten. Här köps kött, fläsk, fisk, smör, ost, mjöl och allt det andra som behövs. Ökade krav på hygien gör att staden beslutar om att bygga en saluhall mitt på torget och 1889 invigs den Saluhall som sätter sin prägel på torget ändra fram till 1940-talets början. Saluhallen skapar liv och rörelse på torget och inrymmer 23 butiker.

Efterhand minskar dock kommersen och torget förlorar slaget om handeln och får ge vika för Grönsakstorget och Kungstorget . 1941 rivs saluhallen och marknadsmyllret på Skanstorget avtar. Trots det syns försäljare in på 1990-talet under lördagar.

Skanstorget blir i väntan beslut fyllt av bilar och torghandeln försvinner i stort sett. Diskussioner om torgets framtid har pågått sedan 1940-talet.

Livet på Skanstorget finns visserligen runt platsen – vi finner bl a biograf, möbelaffär, caféer, frisörer, restauranger, gitarrmakare, TV- affär.

Kanske minns någon ”Skansens Pärla” – krogen med sina mycket speciella stamgäster på Skanstorget 7, omskriven av författare och journalister.

På den här bilden ser vi en gles publik på ett torgmöte på Skanstorget… hur förtjusande är inte den lilla flickan! Det är Erik Liljeroth som tagit bilden år 1952. En bild med god skärpa, hoppas talaren talade lika tydligt! Det lär ha varit ett tal från en man, ute på ett frikyrkligt uppdrag… CG Hjelm!

Foto: Digitaltmuseum

Bibliotek – ”Bibban” i Landala o Guldheden!

Landala Folkbibliotek

Guldhedens bibliotek invigs på Dr Fries torg 1954, då ersätter det Landala bibliotek som funnits på Karl Gustavs gatan sedan 1913. Min äldre syster lånar ofta böcker i Landala innan det står klart i Guldheden.
Här hänger jag efter hennes språng mot det gamla biblioteket där jag tycker det luktar gammalt trä, skinn och fukt …

En pressfotograf är på plats och förevigar det gamla biblioteket!

Guldhedens bibliotek, Dr Fries torg

Enhörningen, kvarteret Kommerserådet – Göteborg

Gör en djupdykning under Gumperts Hörne – och där finner man under utgrävningar, som gjordes under 1970-talet, gamla tallrikar från Rörstrand med handelsmannen Coopmans sigill. Idag gör vi ett besök i kvarteret Kommerserådet, Södra Hamngatan 13-15 (granne med Chalmerska huset) På den här tomten ligger under 1642-1915 apoteket Enhörningen. I mantalslängden för 1643 är ”Kilian Apotekare” upptagen. Kilian Treutiger kallar sig för Göteborgs förste apotekare, men det finns uppenbarligen flera före honom – han är däremot den första som får privilegium av magistraten – utfärdat den 8 maj 1642. Då ligger apoteket åt Södra Hamngatan – och på gården finns hans laboratorium, magasin, stall och ekonomibyggnader. Kilian var dessutom en skicklig konditor. Han avlider 1675, sextiofyra år gammal. Hans efterlevande äger apoteksverksamhet i etthundrasextio år. Enhörningen ligger på adressen ända fram till 1915.

Tillbaka till historien; Efter eldsvådan 1721 låter Martin Andreas Bausch bygga ett nytt hus. Bausch är vetenskapligt intresserad och skänker Carl von Linné diverse insamlade kuriositeter vid dennes besök 1746. Det är under Bausch ledning som den världsberömde kemisten Carl Wilhelm Scheele gjorde sina läroår (1757-65) på Enhörningen. Scheele upptäcker klor och syre och visar att luft är sammansatt av syre och kväve. Upptäckterna bidrar till kemins snabba utveckling i slutet av 1700-talet.

Enhörningen

Ett nytt hus, ritat av J F Weinberg, byggs efter branden 1802. Apotekare Arvid Henrik Grén tar över 1830 och lägger grunden till Botaniska trädgården. Han är också en av männen bakom Trädgårdsföreningen.

År1915 flyttas Apoteket Enhörningen till hörnet Kungsgatan – Västra Hamngatan. Huset vid Södra Hamngatan rivs 1978. Ett nytt bostads- och kontorshus står klart 1980.

När det grävs på Kilians gamla tomt – vid rivningen – hittar man bingar för avfall och föremål som direkt kan hänföras till apoteksverksamhet. Man daterar föremålen till 1600-talets mitt samt senare hälft. Glaserade rödgodskrukor, fajanskrukor, trebenta grytor och pannor och glasflaskor. Fajansfatet som vi ser här är vitglaserat, dekorerat i blått, skvallrar väl tydligt om ursprunget .

En Enhörning! Kanske serverade Kilian en och annan tårta på fatet…

Göteborgs Remfabrik 1943-1977

Remfabriken i Gårda

Om trettiofyra år ska kvinnor som dessa – industriarbetare på en bullrig arbetsplats – gå hem. Hem från den här fabriken som blir stående precis som om de snart ska komma tillbaka. Men det gör de inte…

På Åvägen 15 i stadsdelen Gårda, i centrala Göteborg, står fabriken och ytterst lite har förändrats sedan sekelskiftet.

Göteborgs Remfabriks AB grundas 1891 för produktion av drivremmar. När den första fabriksbyggnaden brunnit ner 1900 ersätts den av en tegelbyggnad i tre våningar. Byggnaden och maskinparken utvidgas under de två första decennierna, men efter den sista utbyggnaden och elektrifieringen 1915-16 har fabriken inte genomgått någon större förändring. Maskinparken är i det närmaste intakt. Fabrikens drift upphör 1977.

Fabriken tillverkade visserligen en speciell produkt, vävda textilremmar, men var i grunden ett vanligt mekaniskt bommullsväveri av den första generationen. Den är också en typisk industriell arbetsplats från början av detta sekel. Remfabriken är unik idag eftersom sådana väverier för länge sedan försvunnit. Fabriken är också unik därför att den behållit sitt utseende sedan 1910-talet. Troligen finns ingen lika väl bevarad tidstypisk textilfabriksarbetsplats i Skandinavien. Eftersom maskinerna fortfarande fungerar för remtillverkning är fabriken mycket lämpad som demonstrationsobjekt och för undervisning om den industriella utvecklingen. För Göteborgs del är den betydelsefull som representant för de industrier som utvecklades utmed Mölndalsån.

I slutet av första världskriget köptes hörntomten bredvid fabriksanläggningen. På den uppfördes en förrådsbyggnad av trä. Ungefär samtidigt köptes angränsande villa som ursprungligen hade uppförts av apotekare Loberg 1908-09 (Apotekarnes vattenfabriker). Villan blev disponentbostad med nära avstånd till fabriken. Villan revs i mitten på 1980-talet.

Trots att beställningarna av remmar räckte till för att hålla en viss produktion igång, beslöt disponent Holmstrand att avveckla verksamheten under 1977, samma år som han själv hade verkat i företaget i 70 år. Yrkesinspektionen hade en mängd krav på förbättringar om driften skulle få fortsätta. Den 11 november lades produktionen ner. Då fanns det bara åtta anställda kvar. Som exempel kan nämnas att det under 1947 fanns 35 arbetare anställda och produktionsvärdet var detta år 1 miljon kronor.

Kvar står remfabriken i stort sett som den byggts fram till 1920 fast nedsliten. En viss upprustning hade gjorts i början på 1940-talet. Då målades fabriksbyggnaden invändigt och avträdena vid den östra tomtgränsen ersattes med vattentoaletter inne. Företagets namn målades på södergaveln. Lysrörsarmatur infördes i slutet på 1940-talet. Föreningen Göteborgs Remfabrik bildades 1978 efter engagemang för byggnadens bevarande i form av utställning och dokumentation av anläggningen.

Göteborgs kommun köpte fastigheten i avsikten att förverkliga stadsplanens intentioner att riva anläggningen för ett planerat trafikområde för Gårdamotet.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 – Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2

Dicksonska biblioteket – Skandinaviens första folkbibliotek

Göteborgs Stads Folkbibliotek, Regionarkivet

Den 24 april 2011 förklaras f d Dicksonska biblioteket, Fastigheten Haga 4:1, för byggnadsminne! Det kan man tro var gjort långt innan…

Ibland kan man tycka att en ritning är som ett vackert konstverk, detta är ett sådant exempel.

Det är åter arkitekt Hans Hedlund som är framme och ritar, han är hemkommen från världsutställningen i Chicago 1893 och är mycket inspirerad av hur amerikanarna utformar bibliotek – borglikt och med mycket speciella öppningar och volymer. Inredningen är troligen en inspiration från engelsk stil.

Huset har två våningar, därtill vind och källare – källarvåningen är av mörk granit medan fönsteröppningar och hörn har en ljusare ton i graniten. Fasaderna är klädda med gulbrunt tegel och entrén mot Södra Allégatan är utförd i jugendinspirerad och exklusiv kalksten tillsammans med ett utsmyckat parti av trä. Omfattning kring fönstren, lister och solbänkar (fönsterbläck) är exklusivt utförda av grå kalksten. Titta också lite extra på de små rutorna i de övre delarna av fönstren! Skiffer täcker taket som vetter mot Södra Allégatan och Östra Skansgatan – mot gården är det klätt av plåt.

Om vi går inomhus finner vi att det mesta ser ut som det alltid har gjort; läsesal, rum för tidningar och tidskrifter, vestibul. Här finns till och med en mindre läsesal för kvinnor, ett styrelserum, låneexpedition m m. Golvlister, bröstningspanel, takrosetter, taklister, dörr- och fönsteromfattningar är i stort sett bevarade liksom vestibulens snickerier. En trappa upp släpps dagsljuset in via överljusfönster. Föreståndarens och vaktmästarens rum på vinden finns fortfarande kvar.

Men det finns en historia före tillblivelsen av detta vackra hus. Här låg en grupp enkla små trähus, tänkta att tjäna som arbetarbostäder – och de byggdes redan 1847. När Dicksonska Stiftelsen tog över tomten revs de knappt femtio år gamla arbetarbostäderna. Nu skulle det byggas ett folkbibliotek och ett bostadshus. Stiftelsen bekostade biblioteket genom donation. Det fanns visserligen redan folkbibliotek, men de var små och inhysta i ett par lägenheter i närliggande kvarter. Även de hade kommit till tack vare donationer av Robert Dickson.

Det var en stor dag den 18 oktober 1897 då Skandinaviens första folkbibliotek invigdes – Göteborgs Stads Folkbibliotek. Men tio år senare ändrades namnet till Dicksonska Folkbiblioteket och ända fram till 1967 var det stadens bibliotek – då det moderna stadsbiblioteket vid Götaplatsen öppnades.

Men låt oss gå ett varv kring det uppskattade biblioteket vid Södra Allégatan! Byggnadens exteriör är spännande och omväxlande, en synnerligen märklig byggnad som tillsammans med f d Renströmska badet (nuvarande Hagabadet) ramar in entrén till stråket mot Skansen Kronan. Hans Hedlund skapade trots allt en enhetlighet i den arkitektoniska kompositionen – i kvarteret Majoren.

”Behandla boken varsamt, den är en god vän till Dig, den erbjuder Dig förströelse och kunskap. Därför bör du ej taga i en bok med smutsiga händer,ej blöta på fingrarna då du vänder bladen, ej stödja ärmarna eller rocken mot bokens kant, ej skriva eller rita i den, ej peka med fingrar på bilderna, ej göra vikningar i bladens hörn, ej vika boken ut och in, aldrig lägga en penna eller annat föremål mellan bokens blad, ty när Du slår igen den bräckes ryggen.”

                                                                                              Instruktion för boklån

En genomgripande ombyggnad gjordes 1934 då källaren och övervåningen togs i anspråk för mer allmänna utrymmen. Den ursprungliga tidnings- och tidskriftssalen byggdes om till bokmagasin.

Biblioteket var den sista av fyra institutionsbyggnader som uppfördes intill varandra vid Nya Allén – mot Järntorget låg Arbetareföreningen hus från 1878 och Barnsjukhus redan 1866 och så Renströmska badet som kom till 1876 – alla tegelbyggnader. Barnsjukhuset revs 1910 och Arbetareföreningens hus 1955.

Dicksonska biblioteket förvaltades av Stiftelsen fram till den 1 mars 1950 då en av kommunens nämnder tog över ansvaret. Och många av oss minns vilken stor symbolisk betydelse byggnaden fick som ”Hagahuset” kring 1970 – en turbulent tid uppstod då stridigheter och ockupationer avlöste varandra.

Sedan 1973 är huset känt som Allégården och är ett populärt aktivitetshus för alla. Och vem minns inte den förvirrade bibliotekarien Sally i TV-serien som spelades in här?

Navigationsskolan i Göteborg – vykort från den 9 juli 1939

Navigationsskolan, vykort

Detta datum infaller på en söndag och Hilda skriver till Hilma i Torshälla. ”Vi kom hit igår kväll, nu vilar vi oss över söndagen och fortsätter med båt imorgon till Trollhättan, vi kommer nog på onsdag kväll till Eder. Allt väl”

Den här sommaren kommer Gösta Knutssons (1908-1973) första bok om katterna i Uppsala – Pelle Svanslös på äventyr! Och om en månad kommer vår statsminister Per Albin Hansson att hålla tal på Skansen – ett direktsänt radiotal om det svenska försvaret där han bland annat kommer att hävda att ”Sveriges beredskap är god”.

Men vi tar en titt på vykortets framsida – Navigationsskolan där uppe på Kvarnberget.
Majoren och arkitekten Adolf W Edelsvärd (1824 -1919) är mannen som ritade Navigationskolan. Tidkulan på tornet släpps klockan 13 varje dag, ett slags ”Fröken Ur” för sjöfarten i syfte att exakt kunna kalibrera sin kronometer – med vars hjälp man bestämmer fartygets position.

En spårvagn ser ut att ha stannat vid hållplatsen nedanför, troligen ”den gula vagnen” – linje 2 – som vid den här tiden gör en sväng runt Kvarnberget.

Snett bakom Navigationsskolan skymtar Kvarnbergsskolan – ritad av Victor Adler (1848-1910) och invigd 1877 – där gick undertecknad som en av de sista klasserna då skolan var en samrealskola, Göteborgs Kommunala Real. Byggnaden rivs under sent 60-tal.  1980 blir Navigationsskolan på Kvarnberget Göteborg Chalmers Sjöbefälskola och 1994 är det dags att flytta skolan till Chalmers Campus Lindholmen.

Det har blivit söndag kväll och Hilda ska med sitt sällskap vidare nästa morgon. Kanske blir det en trevlig båttur med Elfängen II som byggdes vid Eriksberg och gör en del lustresor till Trollhättan, Vinga eller Marstrand – vi hoppas på fint sommarväder!

Brunnsparken – 6 juni 1908

Vykort Brunnsparken

Jag tröttnar aldrig på Brunnsparken – oavsett väder och vind står ”Johanna” där och tittar ner på oss. Det var den 21 juli 1883, på Johannadagen, som tusentals Göteborgare samlades i Brunnsparken för att se avtäckningen av den nya fontänen, ett resultat av donation.

Invigd på Johanna-dagen, namnges naturligtvis statyn på göteborgskt vis till Johanna! Vykortet är till Bertil i Uppsala – postat på Gustaf-dagen den 6 juni 1908 – och är en gratulation på namnsdagen från faster Sigrid.

Denna vackra park – Brunnsparken – är från början en ö i Stora hamnkanalen. Här ligger en gång en järnvåg som senare flyttas till nuvarande Järntorget. 1822 planteras de vackra träden som ännu ger oss skugga under soliga dagar och då parken är nylagd ger den plats åt populära promenader och hälsobrunn. Palacehuset som ligger bakom fotografen är bostad åt Pontus Fürstenberg och hustrun Göthilda. Parken är fortfarande vacker, om än mycket livligare än vykortets vision av parkliv.

Idag rusar bussar, spårvagnar och människor fram mellan hållplatser vid Brunnsparken och Gustav Adolfs torg, så långt från lugnet vi ser på vykortet, där människor vänder sin blick mot fotografen.  De ser inte ut att förutse, att det i slutet av juni detta år, kommer att rasa gatustrider i Göteborg då 400 engelska strejkbrytare kommer för att lotsa fartyg som ligger i blockad under arbetarkonflikt i hamnen.

Apropå den 6 juni – som vi firat till minne av Gustav Vasas val till kung denna dag sedan 1523 – så gifter sig prins Wilhelm maj samma år, i Sankt Petersburg med ryska storfurstinnan Maria Pavlovna. Mansnamnet Gustav/Gustaf har traditionellt antagits vara sammansatt av folknamnet göt och stav, alltså ”götarnas stav”. En annan tolkning är att namnet kommer från nordvästslaviska Gostislav av indoeuropeiska ghosti ”vän” och ett ord med betydelsen ”ära, rykte”. Oavsett ursprung har det varit ett populärt namn i alla tider!

Margareta Huitfeldt

Margareta Huitfeldt (Göteborgs stadsmuseum)

Bönderna på gården Mölnefossa hade lånat pengar av fru Hvitfeldt, och hon påstod att det var avtalat att hon skulle ha gården. Hon blev ålagd att gå ed, och den skulle avläggas i vittnens närvaro på Mölnefossa gård. Innan fru Hvitfeldt for dit tog hon jord från Sundsby och lade den i sina skor. Sedan stod hon på Mölnefossa och svor: ”Här står jag på min egen jord”!

Till yttermera visso står det i jordeboken att fru Hvitfeldt har köpt gården Mölnefossa anno 1652 av herr Hendrik och jungfru Boel Måneschiöld till Åkervik.

Det finns många skrönor och rykten om denna kvinna, men det finns också en sida av hennes liv som det inte talas så mycket om – den tid hon är en moderlös dotter, hustru, mor och änka …

Margareta Huitfeldt ser dagens ljus den 5 november 1608 på gården Skejelbred i sydliga Norge. Man vet egentligen inte så mycket om hennes privatliv, hennes utseende eller personlighet. Inga porträtt finns bevarade från hennes uppväxt och ungdomstid som hon tillbringade hos moderna fram till 1628. Det enda man kan säga är att hon sannolikt inte tillhörde den resliga typen av kvinnor, med utgångspunkt från den gravöppning som gör i slutet av 1800-talet – då kistorna i Valla kyrka öppnas i samband med att kyrkan ska renoveras.

Hon är enda dottern i faderns första äktenskap och en halvbror kommer så småningom, men dör redan som mycket liten. Man kan ju undra vad slags utbildning hon fick, utan konkurrens av bröder som vid den här tidpunkten vanligtvis påkostas dyrbar utbildning. Hennes mor som dör tidigt och faderns omgifte med en dansk adelsdam gör att den unga Margareta förmodligen får tillbringa större delen av sin uppväxt hos sin mormor, fru Gurre Green vid Sundsby – ett gods på ön Mjörn i Valla socken, i norra delen av Tjörns kommun i Bohuslän.

Det är helt naturligt att högadelns barn placeras hos äldre släktingar om modern dör eller är upptagen med att resa med en make som under långa perioder är ute på olika uppdrag.  Margareta får dock flytta hem till sin far och styvmor, då även mormodern avlider i slutet på 1620-talet.

En adelsflicka som Margareta får med stor säkerhet tidigt lära sig lanthushållning – förutom att läsa och skriva samt kristendomskunskap – då hon i framtiden förväntas bli en skicklig godsägarinna. Hon utvecklar uppenbart förmågan att behärska ekonomisk lagstiftning i syfte att köpa och sälja egendomar. Visserligen står hon som ung under faderns förmyndarskap och som gift kommer maken att styra och ställa, trots att hon själv står som ägare till både gods och förmögenhet.

Men som många andra kvinnor i hennes ställning kan hon se fram emot ett liv som gräsänka eller rent av som änka då männen är ute i krig. För Margaretas del är det nödvändigt att införskaffa kunskap om förvaltning av gods, men troligen har hon också god hjälp av sakkunniga skrivare.

Hon gifter sig först vid 27 års ålder, trots att många unga kvinnor gifter sig redan före 20 års ålder. Hon kan nu räkna med att få ut sin del av förmögenheten efter modern, som tillfallit henne efter faderns omgifte. Mormoderns förmögenhet tillfaller även den Margareta. Det är således ingen brådska att gifta bort henne.

Men våren 1635, står hon brud och äktar den danske adelsmannen Thomas Dyre, som är tre år äldre. Det sägs att tycke uppstått mellan dem, och att det inte bara handlar om lämpliga partners av lika börd. Han lämnar sin kungliga tjänst och flyttar till Margaretas gods på Tjörn.

Ekonomiska brydsamheter tillåter inte de nygifta till ett yvigare godsägarliv. Margaretas Sundby är tyngt av inteckningar som maken löser in, dels av egna medel och dels genom försäljning av jordegendomar.

Margareta har ärvt några gårdar i socknar som ligger relativt utspridda i Bohuslän. En nackdel eftersom insocknes bönder då betalar mindre till henne än de skatter som betalas till kronan. Inte kan hon utnyttja dem som dagsverkare heller, utspridda som de är. Maken Thomas Dyre får därför den strålande idén att försöka sammanföra gårdarna kring godset genom köp, pantsättning och byteshandel.

På så sätt ökar han sin hustrus tillgångar, men säg den glädje som varar. Bohuslän drabbas av krig och han får åter gå ut i kungens tjänst, dock med en betydande inkomst om ca 120 riksdaler per år. I affärsuppgörelser om hustruns gårdar måste han trots allt följa en regel, han är tvingad att ha hennes medgivande vid eventuell avyttring. Han gör ett avsteg från den bestämmelsen när han år 1648 byter till sig gods i Solberga, Jörlanda och Hålta mot kronogårdar (d v s gårdar som brukades av bönder mot ersättning till staten) i Valla. Huruvida Margareta reagerar på detta vet vi inget om, trots att ryktet om henne säger att hon är den dominerande parten i äktenskapet. Men eftersom mannen, vid den här tiden, är herre i huset får Margareta underordna sig.

Margaret föder, ett år efter vigseln, en dotter och två år senare en son. Barn som uppkallas efter hennes hedrade föräldrar, även fadern har vid det här laget gått ur tiden. Dottern dör tragiskt nog kort efter födseln och sonen, som är obotligt sjuk, avlider 1646 – endast åtta år gammal. Nu har de endast en son kvar i livet, lille Ivar som är två år.

Det är inte ovanligt att adelskvinnorna också drabbas av dödsfödslar trots att de lever under betydligt bättre omständigheter än böndernas hustrur, som inte måste uthärda både svält och tungt arbete.

Det är sommar 1651 då Margaretas make Thomas, insjuknar och dör i september samma år. Nu står Margareta där – en ensam förmögen änka med en sjuårig son. Något nytt gifte blir det inte för hennes del – kanske var det mer intressant att bruka gods än att underkastas en ny make.

Hon tar sig an affärer i salig Thomas anda och gör ett antal godsförvärv, många på Tjörn, men även inåt landet som t ex i Brasta och i Lyse socken samt ute på Stångenäset. I avlägsna socknar som Åbygodset i Kungälv, Backa och Björlanda på Hisingen görs också affärer.

Sonen Ivar får lika god utbildning som sin far. Det hade hans mor råd med. Hon har till syvende och sist två intressen – att förvalta sin egendom och sonens framtida välfärd.

Sonen beger sig ut på resa och har planer på att besöka Spanien, Italien och Tyskland, men när han befinner sig i Montepellier i södra Frankrike, drabbas han av hög feber och avlider efter tre veckor. Han är bara arton år gammal. Han begravs i Uddevalla kyrka den 13 januari 1664. En av dikterna som läses under begravningen är dansk och sista versen lyder;

Jeg her nu mist baad börn och mand
Med slect oc venner fleere
Saa ingen mig nu tröste kand
Uden min Gud oc Herre

Hennes sista barn blir donationen till Bohusläns studerande ungdom. Själv slutar hon sina dagar, sjuttiofem år gammal, på Sundby den 16 november 1683 – hennes namn lever ännu kvar i en skola i Göteborg och i inrättningen för stipendier.

Den svenske målaren, fornforskaren och museiintendent Gustaf Brusewitz skriver 1864:

För att från Tjörn komma in på Oroust, måste man först färdas öfver en liten bergig och backig ö, kallad Miörn, på hvilken man finner det såsom Margaretha Hvitfelds vistelseort välbekanta säteriet, eller numera gymnasiigodset Sundsby, omgifvet af den mest pittoreska natur — ja man kan på vissa ställen der anse sig förflyttad till den yppiga södern, till Appeninnernas af pinjelundar smyckade pass, till Medelhafvets kuster….

Änkefru Alice Bonthrons livsuppgift och ett gatunamn på Hisingen!

Läsare inbjuds i tidningen Idun nr 18, av den 1 maj 1891, till ett besök i Göteborgs arbetsskola för van­föra, vid Norra Allégatan 5. En skola som kan väcka ett visst vemod.

Jag gör ett försök att fritt återge innehållet i artikeln och trycker som besökare försiktigt på knappen till ringledningen. Nu är det för sent att ångra sig.  Haltande steg höras redan i tamburen, och på vår fråga efter Alice Bonthron förs vi in i hennes mottagningsrum…

Vi sitter ned och väntar några minuter. Snart hörs en livlig och sympatisk kvinnoröst. Orden tyc­ks så vänliga och upp­muntrande, även om det arbete hon utför inte alltid faller i god jord. Redan på avstånd får man intrycket av något glatt och friskt, och detta förstärks alltmer i mötet med Alice Bonthron.

Alice Charlotte Bonthron föds den 9 sep­tember 1851 i Östlånga församling i Malmöhus län. Föräldrarna var lantbrukare David Vil­helm Bonthron och hans maka Ebba Charlotta Durietz.

Redan tidigt för­lorar Alice sin mor, och förlusten ersätts inte då hennes far ingår i ett nytt äktenskap. Det blir tvärtom ett mindre be­hagligt förhållande mellan styvmodern och den unga styvdotter, vilket sätter sin prägel på Alices karaktär. Hon är ett livligt barn, törstar efter kärlek och vänlighet. Får hon inte detta blir hon trotsig och denna trotsighet övergår med tiden till energi – en energi som ibland blir oförsynt.

Som vuxen tänker Alice utbilda sig till lärarinna. Vid 19 års ålder förlovar hon sig med en lantbrukare, och beslutar att istället genomgå en prak­tisk hushållsskola. De kunskaper hon förvärvar blir till stor nytta för hennes stora livsuppgift. Gift vid 21 års ålder är hon redan fyra år senare änka med tre barn, det yngsta bara två dagar gam­malt. Efter mannens död återtar Alice Bonthron sitt flicknamn. Hon försörjer sig först som telegrafist, ett yrke som blivit tillgängligt för kvinnor 1864 genom Elfrida Andrées kamp.

Den tjugufemåriga modern står sorgsen och lidande – utan ett öre att försörja de sina med. Efter många försök att få arbete i hemtrakten kommer hon hösten 1880 till Göteborg. Här börjar hon en flerårig kamp mot sjukdom, dåligt betalt och bekymmer av alla slag.

Först i januari 1885 hör Alice talas om arbetsskolan för vanföra, eller för funktionshindrade, ett begrepp som jag i fortsättningen kommer att använda.

Alice uppmanas att söka tjänsten som föreståndare, och efter förhandling med den nitiske och mycket hängivne läkaren, doktor Olof Carlander, antar Alice erbjudandet av tjänst mot 800 kronor i lön (senare höjd till 1000 kronor), fritt rum och ved.

Kort därpå reser hon till Köpenhamn för att där studera arbetet vid ”Haands- gernings skole for vanföre og lemlsestede”. I skolans stiftare, den då sjuttiotvåårige pastor Hans Knudsen, vinner Alice en faderlig vän.

Denne man har i 15 år själv lett sin skola, konstruerat verktyg för enarmade elever, öppnat den nödvändiga kirurgiska kliniken, arbetat för att skola och klinik blivit tillgängliga för hela danska folket och för de fattiga. Och utan alltför stora svårigheter ska de kunna besöka skolan genom att han skaffar dem fria resor på järnvägar och ångbåtar m m. Efter fem månaders vistelse i Danmark  återvänder Alice till Göteborg.

Den 5 oktober 1885 öppnas den första svenska arbetsskolan för funktionshindrade. Elevernas antal är till en början endast två, men innan jul ökas antalet till tio – alla funktionshindrade då de flesta saknar ena handen. Bland dessa är en tjugotreårig, mycket extremt apatisk flicka. Hon har aldrig försökt att arbeta och kan inte ens räkna till tre.

Alice kan dock snart se bevis på hur kärlek förmår locka till utveckling där det ser som mest hopplöst ut och hur den som äger förmågan att göra arbetet lätt och glatt, även kan få den mest oförmögnas att göra storverk.

Inom två månader syr denna ömkansvärda flicka för hand ett linne, virkar ett par schalar samt en badhandduk, vars bård och monogram hon sedan broderar!

Direktionen för skolan önskar göra en julutställning. Alice anser det omöjligt. Vad ska hon på två månader kunna åstadkomma med dessa okunniga invalider? Direktionen håller fast vid sin önskan och den 21 och 22 december inbjuds allmänheten att i Beyers blomsterbutik vid Södra Hamngatan ta del av de funktionshindrades julutställning. Överraskningen är total. Var det möjligt att med en arm sy sådana linnen, märka och fålla sådant duktyg, göra dessa fina broderier, virka dessa mjuka schalar, fläta dessa stolsitsar, knyta hängmattor, binda borstar, smida och lövsåga?

Alice Bonthron frågar sig själv, hur detta gått till. Hon kan inte besvara frågan, men ett faktum är, att alla dessa arbeten låg färdiga i tid.

Försäljningen inbringar 378 kronor, och upplevelsen bestyrker att det finns en efterfråga på arbeten. På de ”vanföras utställning” i Göteborg säljs alltid bäst de dyrbaraste och prydligaste arbeten, och de rika är köpare till det mest moderna. Utställningarna är reklamen för skolans arbetsförmåga. Beställningar kommer snart i mängder. Det är numera inte längre bara skolans elever som tillverkar de vackra arbetena och särskilda utsmyckningar. Skolan blir arbetsgivare åt sina forna elever. Inkomsterna för sålda arbeten under föregående  år, 1890, uppgår till 4 014 kronor . Skolan köper in material och sedan värdet för det frånräknas, blir det återstånde en arbetslön. Lön utbetalas till såväl eleven i första stadiet som till anställda utanför skolan.

Alice har en stor arbetskapacitet, och hon fordrar detsamma av andra. Detta förenat med hennes oinskränkta rätt att bedöma inträdessökande kan detta förklara den stora produktion, som på kort tid drivs fram. Ingen må heller tro att den missgynnade eleven/arbetaren får lämna från sig arbetet till ett par friska händer för att få det färdiggjort. Efter var och ens förmåga skall han/hon  hjälpa sig själv, och som regel gäller att varje arbete skall utföras på skolan. Ett viktigt uppdrag för kvinnor är just slöjden av linnesömnad, såväl för hand som maskin.

De manliga eleverna lämnas ut i livet lika litet som flickorna, utan att skolan sörjt för deras framtid. Ingen av dem går ut, förrän han fått plats i ett för honom passande yrke. Han blir ganska lätt antagen på en verkstad om han fått utbildning; har han däremot inga förkunskaper, betalar skolan för honom till dess att han uppnår tillräcklig skicklighet för att bli anställd.

Elevantalet har under den gångna tiden varit 25 varje år, det högsta antal som kan rymmas inom den mycket trånga lokalen. Dessa gossar och flickor, eller egentligen män och kvinnor – ofta är de redan fullvuxna – undervisas numera av tre lärarinnor och två lärare. De sistnämnda dock endast om kvällarna då slöjdundervisningen i stadens folkskolor är avslutad. Dessutom ansvarar en läkare för den kirurgiska kliniken. Här får också handikappade utanför skolan både råd och hjälp.

Fri middagsspisning erbjuds eleverna på sista tiden och det har under det sista året  serverats 2 330 middagsmål, värda 698 kr. Skolan har på ett sätt tagit över föräldrarollen för de handikappade och lyckligtvis är det här som gatans försummade barn kan få kärlek.

Alice Bonthron får nära nog i alla avseenden bära en mors omsorg för sina skyddslingar. Hon är ljuspunkten i deras liv, till ”frun” som hon kallas, kan de gå med sina bekymmer, i visshet om hon försöker att ge dem lindring. Lyckligtvis hör hon till dem som lätt får sina medmänniskors öra, därför att hon själv med ivrigt intresse lyssnar till såväl glädjens som sorgens röst. Detta gör att hon sällan ber förgäves om hjälp åt sina skyddslingar. Hon förmår strida mot fattigdom och nöd, både fysiskt som moraliskt. Hon följer ständigt sin gamle vän pastor Knudsens råd att gå fram till vår Herre med bekymren, lära de unga att rättt läsa sin Fader vår och sedan invänta hjälpens stund.

Iduns läsare har nu gjort besök därinne i skolan, vilket skulle kunna vara vemodigt. Att man skulle kunna utropa; Är detta de lidande och missgynnade! Men flitigare elever får vi nog leta efter, så glada och muntra och så snabbt arbetet går. Svarvhjulen snurrar snabbt och symaskinerna surrar, som vore de trampade av endast av friska fötter. Arbetet har här blivit en välsignelse, som ett svar på en bön…

Allt började på Södra Allégatan, följande år flyttar man till Norra Allégatan och sex år senare till Sprängkullsgatan. År 1894 till ett hus på Pusterviksgatan, vilket gör det möjligt att även låta elever bo i skolan. År 1912 kan verksamheten flytta till det stora nybyggda, och det väl anpassade huset i Änggården: Göteborgs Vanföreanstalt. Vi kan än idag se det senare på Per Dubbs gata.

År 1928 avlider Alice Bonthron i Sigtuna. 1944 får hon en gata uppkallad efter sig vid Ramberget på Hisingen i Göteborg.

Anm. Vanföreanstalt var en institutionsvårdsform från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet för vård av barn med svåra rörelsehinder. Verksamheten bestod i ortopedisk behandling och det förekom även yrkesskolor för barnen vid anstalterna. Vanför = (åld.) rörelsehindrad 

(Foto: Anstalten för Vanföra vid Per Dubbs gata/Carlotta samt Idun 1891)

« Äldre inlägg

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑