JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: oktober 2018

Ingemar Johansson The Champ – från Göteborg

Publiken är i chock – Ingemar Johansson slår ut Floyd Patterson i tredje ronden den 26 juni 1959, under titelmatchen i tungvikt.

Ingemar Johansson kommer till USA med en rad segrar i bagaget och redan som tjugofyraåring – under 1956 – erövrar han EM-titeln med en knockoutseger i trettonde ronden över italienaren Franco Cavicchi.

Det är en juninatt och svenska folket stannar uppe för att lyssna på matchen som sänds över Radio Luxemburg. Lars Henrik Ottosson refererar och vid ringside finns även G-P:s utsände reporter Lennart Crusner. Vi får höra direktintervjuer med Ingemar Johansson och hans manager Edwin Ahlqvist. Det sägs i efterhand att tre miljoner svenskar andäktigt lyssnat med örat mot radion.

Klockan börjar närma sig tre på morgonen, svensk tid. Några av oss har väntat länge och kanske somnar någon innan det står klart att Johansson slagit ut Patterson i tredje ronden på Yankee Stadium i New York den 26 juni 1959. Han vinner därmed världsmästerskapet i tungvikt. Han däckar den amerikanske motståndaren sju gånger innan domaren Ruby Goldstein stoppar matchen 2:03 in i ronden.

Pattersons nederlag har börjat med en liten förändring i strategin. Under de två första ronderna, undviker han ”Ingos” jabbande genom att vagga under den, men under den tredje, försöker en självbelåten Patterson avstyra ”Ingos” jabb med högerhandsken. Efter en minut in i den ronden vänder ”Ingo” sin jabb till en bred vänsterkrok och Patterson flyttar sin högerhandske ur position – precis så som ”Ingo” hoppas att han ska göra. ”Ingo” kör då sin högra hand rakt ner i mitten, och träffade Patterson. PANG!

Mästaren Patterson kraschlandar. Och med glansiga ögon stapplar han upp på fötterna vid domarens ”nio”. Domare Ruby Goldstein bör sätta stopp just där, men i stället torkas Pattersons handskar och ”Ingo” vinkas åter in i ringen. 

I djup dimmighet tror Patterson, att han är knockad och vänder sig bort från ”Ingo” och börjar gå till neutral hörna. Då smäller ”Ingo” in en krok på Floyds käke och en till på huvudet. Fem knockar följer innan domaren stoppar matchen. Ingemar Johansson är den förste europeiska boxaren – sedan Primo Carnera (åren 1933-34) – som vinner världsmästerskapet.

”Ingo” – i mitten på bilden ovan – ser på när Patterson lystrar till domaren Ruby Goldsteins räkning, samtidigt som han försöker skaka av sig följden av smällen som får honom att falla tungt i den tredje ronden. Patterson slås ned totalt sju gånger innan Goldstein satte stopp för fortsatt match..

Ingemar Johansson blir den femte någonsin – i tungviktsboxning – som är född utanför USA. Dagen efter trycker svenska tidningar upp extra upplagor med bragdmannen på omslaget – vår egen ”Ingo”!

Vad han gör denna natt är den största bedriften som någonsin gjorts i den svenska idrottens historia,” och pressen ger honom utmärkelsen – Årets manlige idrottsman 1959.

Hans egen kommentar vid intervju med G-P:s Lennart Crusner, efter matchen med Floyd Patterson, 1959; ”Det blev la ungefär som väntat, men fy fan va gött den satt”, sa han och syftade förstås på högern. Jag bad honom hälsa till alla i Göteborg som satt och lyssnade och han svarade att ”det må vara hänt en sån här dag”.

Efteråt gick han och Birgit till en mjölkbar och firade med coca-cola och donuts.

Patterson vill naturligtvis ha revansch, och det får han – på Polo Grounds i NewYork återtar han VM-titeln ett år senare i den femte ronden på knockout i New York. Han och ”Ingo” förblir goda vänner, konkurrens till trots. Den här gången har 31 000 åskådare kommit för att se matchen. Patterson vinner på knockout. ”Ingo” ligger utslagen på golvet med blodet rinnande ur munnen och ett ryckande vänsterben. Det tar tio minuter innan han kan lämna ringen.

En tredje match mellan dessa båda kombattanter sker i mars 1961 i Miami, Florida. Nu lyckas ”Ingo” slå ner Patterson två gånger i första ronden, men mästaren kommer tillbaka och vinner på knockout i sjätte ronden.

Ingemar Johansson går vidare i sin karriär och avverkar ytterligare fyra matcher – alla segrar – varav en är en knockoutseger över Englands Dick Richardson om EM-titeln 1962 – året därpå tackar han för sig. Vi har nu kommit till 1963.

Under tiden i USA, och i synnerhet under 1959 betraktas Ingemar Johansson mer som en ”glad skit” än en utmanare till Floyd Patterson. Johansson tillbringar, tillsammans med sin Birgit, mycket av sin tid bland jetsets och New York’s nattklubbar, äter skräpmat och lever ”osunt”.

Men som ung och vältränad är han både snygg och charmig, förmodligen en av tungviktsboxningens mest spännande och färgstarke person. Han som en gång upptäcks som ung amatörboxare och visar på en enorm styrka i nävarna. Som medlem i Europeiska Amateur Boxing Team, tävlar han i Chicago mot det amerikanska laget redan under 1951, och slår ut Ernest Fann. Vid olympiska spelen i Helsingfors – samma år – företräder ”Ingo” sitt hemland, och kritiseras för sin svaga insats och han blir diskad.

I den här helikoptern landade Ingo på Ullevi efter sin VM-seger 1959 – foto från Aeroseum

Vid återkomsten från USA bestämmer sig ”Ingo” för att ägna sig åt professionell boxning. Nu är han the Champion och vid hemkomsten till Sverige samlas drygt 25 000 personer på Ullevi i Göteborg för att hylla vår nya hjälte, Ingemar ”Ingo” Johansson när han landar i helikopter på fotbollsarenan. Folkets jubel vet inga gränser. Och han är för alltid ”Ingo” med hela svenska folket, vare sig han springer Stockholm maraton eller bygger motell i USA.

”Ingo” kan nu inte bara tjäna pengar som boxare han kan dessutom tjäna en hacka på sitt utseende – några kanske minns honom i Koreakrigsfilmen ”All the Young Men” (med Alan Ladd och Sidney Poitier) från 60-talet där han sjunger; Och jungfrun gick till källan i lägereldens sken… de amerikanska tonårsflickorna faller som furor!

Det är året innan han iskallt slås ner av Patterson. Men han kan lämna boxarlivet med åtskilliga rekord i bagaget. ord. Under 1969 försöker han göra comeback , vid 37 års ålder och märkbart överviktig – och han får aldrig riktigt luft under vingarna.

Som amatör, genomför Ingemar Johansson 61-10 (31 KOS) matchresultat. Hans största besvikelse är nog ändå de Olympiska spelen år 1952 i Helsingfors, Finland. Han diskas i finalen, med anledning av att inte tycker att han gör sitt bästa. Ingemar själv hävdar dock att han använder sin egen taktik i försök att lura sin amerikanska motståndare Ed Sanders.

Internationella olympiska kommittén tänker om och ger svensken silvermedaljen – dock 30 år senare! Ett mycket speciellt ögonblick för en annars ganska luttrad idrottsman.

När det gäller den “skandalen” skriver ”Ingo” i sin självbiografi Sekonderna lämnar ringen, att det hela hade varit ett stort misstag, att domaren inte hade förstått hans stridsplan, vilket, enligt Johansson, uppmanade till en strikt defensiv strategi i två omgång, och en överraskande attack i tredje. I ljuset av framtida händelser, kan han ha haft rätt. Lennart Hyland som refererade matchen från Helsingfors under 1952, ber Sveriges radio att spara inspelningen av matchen för framtida lyssnare…

Om vi tittar på ”Ingos” teknik är han tränad till en så kallad rak boxare, har en effektiv jab som ger honom en enorm kraft i högerhandens knockout – en ”Tors hammare”!

Även om ”Ingo” inte betraktats som en av dåtiders storheter i Europa vinner han VM- titeln 1956 – och behåller den två gånger. En viktig seger är den över Henry Cooper i England.

2002 blir ”Ingo” invald i International Boxing
Hall of Fame!

Den amerikanska pressen är väl inte alltid varit nådig när det gäller uttalande om ”Ingos” liv och leverne under tävlingsåren. De nämner knappt hans imponerande segrar över Joe Erskine , Henry Cooper , och Joe Bygraves – inte heller mycket om segern över Eddie Machen.

Det sägs att Machen kom till Sverige med förväntningen att lätt tjäna pengar och trodde också att han en dag skulle slå Patterson. Av detta blev intet. Tidigt i den första ronden, träffade ”Ingos” raka höger, med dunder och brak. Tors hammare hade talat. Machen föll som en kägla, men lyckades resa sig innan han blev uträknad, varvid ”Ingo” hamrade in ett par slag till och Machen fick finna sig i att hänga länge på repet kring ringside. Segern borde ha givit ”Ingo” en omedelbar uppmärksamhet, men det gjorde det inte. Tävlingens skådeplats – av cyniker kallad ”Johanssons bakgård” – och med de fördomar som vanligen visades europeiska boxare, betraktade amerikanarna hans seger mer som en lyckoträff. Den 188 centimeter långe och drygt 98 kilo tunge ”Ingo” utmärker sig som boxare. Han har en nordisk mästartitel från 1953 och erhåller EM-titeln fem år senare. Under samma år 1958, chockar således ”Ingo” hela boxningsvärlden genom att slå ut den högst rankade utmanaren – och obesegrade – Eddie Machen i första ronden.

Mästarbältet ”The Ring” mottog Ingemar 1960 av Nat Fleischer (grundare av The Ring). På bältet stod det, bland annat: The Ring Magazine award World heavyweight Championship Won by Ingemar Johansson of Sweden. Bältet finns numera att betrakta på Idrottsmuseet i Kviberg i Göteborg.

Den 6 februari 1961 boxas ”Ingo” under sex omgångar med tre sparringpartners vid Convention Hall, inför ett par tusen åskådare. En sparringpartner är den 19-årige Ali, då känd som Cassius Clay! Ve och fasa – med bara fyra professionella matcher på sin meritlista, behandlar den unge Clay vår ”Ingo” som om han vore en sparringpartner! Cassius jabbar, dansar, och han får ”Ingo” att upprepade gånger missa med sin prisade högerhand.

Senare under året, erbjöds ”Ingo” 100 000 dollar för att gå en kamp mot Clay. Svensken tackar nej och säger något i stil med; ”Den där killen kan inte ens locka en gratispublik, än mindre få in några pengar.”

”Ingo” återvänder till Europa, och tar hem ett antal segrar. Men snart är hans framgångar i ringen slut. År 1970 dyker ”Ingo” upp som en internationell nyhet – han börjar träna på ett lokalt gym! Bilder kablas ut av den tidigare mästaren med stor ölmage och är föga tilltalande.

Faktum är att han vid 37 års ålder inte ens själv har en önskan att komma tillbaka…

Under samma år, deltar han i New York City Marathon tillsammans med sin gamle konkurrent – Floyd Patterson. Trots en kraftig övervikt lyckas han slutföra loppet. Men precis som i två av deras tre mästerskap, får han en sluttid en bra bit bakom Patterson. År 1981 springer han Stockholm Marathon för första gången, 112 kg tung, på tiden 4 timmar, 40 minuter och 12 sekunder. Året därpå utmanar han sin rival Floyd Patterson att ställa upp. Patterson vinner den tävlingen med en tid på 4 timmar, 22 minuter och 53 sekunder mot Ingemars 4 timmar, 55 minuter och 19 sekunder i 31 graders rekordvärme!

År 1983 är det dags för ett sista revanschmöte mellan de två på maratonslingan, som även detta vinns av Floyd.

Livet före och efter

Ingemar Johansson ser dagens ljus den 22 september 1932 på kvinnokliniken, vid Övre Husargatan. Han är nummer två i Jens och Ebbas barnaskara. Familjen bor då på Prinsgatan, dit föräldrarna Jens och Ebba flyttat i maj 1932. Under september året därpå flyttar familjen till Karl Gustavsgatan i Landala, och i november 1937 går flyttlasset till en tvårumslägenhet på Engdahlsgatan i Johanneberg. Femton år senare, 1952, går flytten till ett friliggande hus på Grimmeredsvägen i Västra Frölunda.

Pappa Jens arbetar som murare och sonen Ingemar jobbar som stensättare innan han kan livnära sig som professionell boxare. Boxningen finns tidigt i familjen, eftersom pappa Jens har gått några matcher och har en kusin som är boxare Vette Larsson, ”Ring-Larsson”.

Alla tre sönerna Henry, Ingemar och Rolf Johansson ägnar sig i perioder åt boxning.

Intresset för boxning får Ingemar då han på vinter/våren 1945 ser en boxningsmatch i Mässhallen: ”Jag stod överst i Mässhallen, såg ned i ringen och häpnade att folk var så tagna. De skrek som tokiga och jag förstod inte vad det var, som engagerade dem så våldsamt. Men skådespelet fångade mig, publikens rop fick samband med slagväxlingarna. Plötsligt stod det klart för mig, att jag hade lust att bli en av figurerna i ljusvalvet under lamporna. Hjärtat började banka i mig, när jag upptäckte, att jag ville bli boxare.”

Den unge grabben går med i Redbergslids Boxningsklubb som 13-åring, i september 1945. Han debuterar vid klubbmästerskapet för juniorer i början av december 1947. Det blir en uppvisningsmatch utan domslut mot Karl Eric Lövgren. Ändå innebär matchen att Ingemar blir klubbmästare i tungvikt för RBK. Debuten i en tävlingsmatch kommer vid Göteborgs juniormästerskap i Lorensbergs Cirkus, i februari 1948 mot Uno Jacobsson Defence, som är sju år äldre. Ingemar gör sig känd som en boxare med bra fotarbete, utmärkt jabb och ett fruktat knockoutslag – Ingemar går direkt fram och klipper till och därmed var den första segern vunnen.

Den första matchen inför en större publik sker i september 1948, då han inför
5 000 åskådare på Svenska Mässan i Göteborg knockar tvåan i svenska juniormästerskapets tungviktsklass detta år, Stig Johansson, i den första ronden. Flera segrar följer och 1949 avslutas det svenska juniormästerskapet med två knockoutsegrar. På våren 1950 erövrar Ingemar sitt första av tre raka svenska mästerskap i tungvikt, då han i finalen besegrade Bengt Modigh, Djurgårdens IF. På hösten, samma år vinner Ingemar tre meriterande landskampssegrar mot Aldo Pellegrini, Italien, Bjarne Olsen, Norge och Herluf Hansen, Danmark.

Efter att ha lämnat boxning som en förmögen man, ägnar sig ”Ingo” åt affärer och förutom en fiskebåt äger han också en bar – ”Ingos” i Göteborg. Han flyttar senare till Florida, där han driver ett hotell i Pompano Beach och börjar spela golf.

Det absoluta slutet

Den 30 januari 2009 somnar Ingemar ”Ingo” Johansson in för gott, 76 år gammal.

Svensken som knockade boxningsvärlden genom att slå ut Floyd Patterson. Sista åren i livet tillbringar han på demensboende i Kungsbacka.

Floyd Patterson – som blir en stor Sverigevän – avlider redan den 11 maj 2006, efter att ha lidit av Alzheimers sjukdom precis som Ingemar Johansson gör under flera år.

En januarinatt förlorar ”Ingo” kampen mot sjukdomen och Sverige förlorar en mästare. Men vårt minne av honom är odödligt. En staty, skapad av Peter Linde, kallad ”Ingo” – the Champ”, avtäcks den 17 september 2011 vid Nya Ullevi i Göteborg.

Utmärkelser;

The Ring Fighter of the Year för 1958 och 1959.

Omnänd i Boxing Writers Association of America Fighter of the Year för 1959.

Invald i World Boxing Hall of Fame 1988.

Utnämnd i Sports Illustrated Sportsman of the Year 1959.

Invald i International Boxing Hall of Fame år 2002.

Rankad som den tredje bästa svenska idrottsman av 20-talet av den svenska Sports Academy 2000. Rankad som den 39: e största tungviktare någonsin av ringen 1998.

Rankad som den 99: e med hårdaste knytnävsslag av ringen under 2003.

Varia;

Ingemar Johanssons självbiografi, Sekonderna lämnar ringen, utkom 1960.

Kort skådespelarkarriär under 1950 och 1960.

Gift och skild tre gånger – Barbro Abrahamsson, Birgit Lundgren och Edna Alsterlund. Han blev far till fem barn. Johansson ägde, vid olika tidpunkter, ett framgångsrikt byggföretag, en fisketrålare, en del av kontor i Stockholm och ett hotell i Florida.

Kalabalik vid vallgraven – Göteborg

  Vallgraven – Göteborg                                                

När jag ser bilden på Grönsakstorget, 1876, kommer jag att tänka på berättelsen om vad som en gång utspelades i vallgraven intill och nästan exakt vid samma tid. Medan jag vandrar här nere mellan sandhögar och tegelstenstravar erinrar jag mig plötsligt ett äventyr, som jag nu kommer att berätta. Det handlar om ett av de lustigaste och mest spännande man kan uppleva. Vid Vallgraven i Göteborg.

Det är en varm och solig sommardag på 1870-talet. De feta, väderbitna gummorna på Grönsakstorget sitter vid sina stånd och mediterade över följetongen i Fäderneslandet (en svensk tidning som utgavs periodvis under åren 1830–1954 och var under långa perioder beryktad som skandaltidning) och det sista mordet – samtidigt som de andas in ångorna från Vallgravens tröga vatten…

Deras uppmärksamhet skulle emellertid snart fångas av något annat. Plötsligt uppenbarar sig på torget ett par av stadens mest bekanta schåare (drägg), två professionella bråkstakar – alltså polisens mest fruktade antagonister – och starka karlar för den delen.

Den ene bär öknamnet “Rövaren“, vilket ju klart karaktäriserar mannen, den andre har av yrkesbröderna tilldelats det mera veka epitetet “Kalle skjorta“, vilket också står inskrivet i poliskammarens statistik över poliskunderna.

“Rövaren“ är en riktig bjässe, en Starkodder (fighter), stor och ståtlig att skåda. I en uniform, exempelvis livgardets, skulle han kunna vara en prydnad för svenska armén, men nu injagar han – med sin smuts och sitt ovårdade skägg – bara skräck. Mannen är känd för sin atletiska styrka, men som de flesta starka karlar är han from till kynnet – förutom då han smakar för mycket av det svenska brännvinet. Han är godmodig och hjälpsam, men det är ett slags folk han hatar intensivt – och det är ordningsmakten! En poliskask har samma verkan på honom som ett rött skynke på en tjur.
Otaliga är de bataljer han startar med polisen, när han blir tagen, och det är inte några små skärmytslingar, det är ordentliga bataljer, där “en mot tio ställs“ – enligt gammal god svensk sed.

Det är sannskyldiga högtidsstunder för stadens filurer och busar, när “Rövaren“ går till anfall mot ett par poliser. För att därefter – än liggande på marken – än stående mot en vägg – alltid med ryggen fri – hålla stången mot ett tjugotal tillskyndande poliser. Han kastar omkring dem som bollar, boxar, ger danska skallar och river sönder uniformer så att det står härliga till. Och leken slutar inte förrän “Rövaren” tröttnar och ger upp.

“Rövarens“ stallbroder och oskiljaktige följeslagare, “Kalle skjorta“, är inte så stark, men ändå en inte illa på att vara bundsförvant i striderna. Han står för den humoristiska och på samma gång den känslomässiga delen i detta broderskap.

Men vi återvänder till Grönsakstorget. De båda stallbröderna har efter en strävsam arbetsnatt vid Skeppsbron fått sig en löning och gör därefter krogrundan – den sista sexöresnubben var intagen på “Hästskon”, krogen vid Vallgatan – och svettiga och varma har de kommit åt torget till. Kanske är det Vallgravens vatten som lockar dem med sin förunderlig makt. Åtminstone förrådde en suck, som undslapp “Kalle skjortas” läppar: En innerlig längtan efter svalka.

– Om vi skulle bada!

Det ser onekligen inbjudande ut därnere. En mild västanfläkt krusar vattnet, björkarna speglar sig lyriskt i vattnet och gräsmattorna som kantar den andra stranden lyser saftigt gröna.

“Rövaren” tycker, förstås, att kamratens förslag är bra, och båda hoppar ner på en flotte och börjar klä av sig. Upptakten till skådespelet har redan börjat samla en grupp intresserade åskådare, men aktörerna har knappast fått blusarna av sig, förrän en poliskonstapel skyndsamt närmar sig. Han anar vad som komma skall och befaller dom att stiga upp på kajen.

– Tjo, sa’ Goberg! kommer det jublande från ”Kalle skjortas” läppar. Och med detta rop står Kalle på huvudet i Vallgraven, dyker och simmar av hjärtans lust.

”Rövaren” betraktar med stort intresse sin väns manöver under en stund, och följer i samma stund som polisen stiger ner för kajtrappan, sin väns exempel. Med ett stridsrop som får hela Sahlgrenska sjukhuset (Sociala huset/pedagogen) att darra på sina grundvalar. Och som han nu dyker och simmar, frustande och vrålande, liknar han mer en flodhäst än en människa!

Polisen står till en början villrådig och obeslutsam, men eftersom flera konstaplar anländer, beslutar man att gå till attack mot de båda fridstörarna. En båt lossas i all hast och ett par poliser sätter sig i båten och ror ut. Men Rövaren och hans kamrat har ögonen öppna. När båten kommer fram, dyker badarna samtidigt – kommer upp på andra sidan och kantrar båten genom ett rejält grepp om relingen. Poliserna hamnade i vattnet och fick bråttom att tas sig i land på sköljflotten.

Vi anblicken av det som händer vrålar den växande skaran av åskådare av glädje, skrik som ekar över både sta´n och Haga.

Polisen ger emellertid inte upp. Flera konstaplar anländer och flera båtar anskaffas. Polis och frivilliga bemannar ekor och jollar och för en hetsjakt på de båda spjuvrarna, men de är omöjliga att få tag på. I samma ögonblick som snabba polisnävar hugger efter simmarna dyker dessa kvicka som ålar och flyter upp ett stycke därifrån, frustande och spottande.

Det ser verkligen ut som om vattnet är deras rätta element. De klär så småningom av sig de återstående plaggen, som de slänger mot förföljarna, och medan de väntade på nya angrepp flyter de lugnt omkring på vattnet.

När den glada leken pågått i en timma, inser en nervös folkskara att den ene av hjältarna i skådespelet försvunnit. ”Rövaren” dyker blixtsnabbt till botten – påhejad av sina kamrater på kajen – är nere en lång stund, kommer upp för att sedan dyka ner igen…

Efter flera dykningar kommer han upp till vattenytan, med en till synes livlös kropp i händerna.

– Här har ni honom! ropar han, och slänger upp sin kamrat som en vante på sköljflotten.

Det är ”Kalle skjorta” som har dukat under. På grund av drunkning eller efter slag av de åror som måttats mot honom, vet man inte.

”Rövarens” bekymrar sig dock föga om detta utan han fortsätter sina förehavanden som om ingenting har hänt – än med dykning, än med sträcksimning. Ibland uppenbarade han sig nere vid Husarbron, än uppe vid Grönsakstorget – utan att de otaliga poliskonstaplarna och deras övernitiska civila medhjälpare förmår fånga honom. Och ju längre det lider på dagen, ju tätare packas massorna av åskådare på båda sidor om Vallgraven. Det är en myllrande massa, ett hav av huvuden som betraktar detta spännande skådespelet.

Upptåget pågår till långt fram på kvällen. Vid niotiden, efter flera timmars arbete i vattnet, tycks dock denna jättekropp vara uttröttad, ty då tar han med matta simtag en sista tur till Husarbron – följd av en hel flottilj av båtar, och här förkunnar han högt och tydligt:

– Låt bli mig nu, så går jag i land!

“Rövaren” håller sitt ord. Nere vid sandhögarna går han i land och påbörjar stolt – naken som en segrare i de antika olympiska spelen – vandringen till polisens vaktkontor i Haga. Han går mellan dubbla rader av poliskonstaplar – alla fönster är fyllda av nyfikna åskådare och hurraropen dånar från de unga göteborgarnas kraftiga strupar.

Efter denna bravad får hjälten vila ut i polisarresten. Och naturligtvis får hans bragd ett efterspel inför poliskammaren. Men det säger sig också självt att denne bråkstake i längden blir ganska obekväm för polisen och samhällets lugn, varför han omsider av en gammal polismästare övertalas att lämna landet. Så sägs det åtminstone…

Nog om detta.

En vacker dag uppenbarar sig “Rövaren“, uppklädd och fin i blå kavajkostym på båten till Hull, på Englands östkust! Redo att påbörja den långa färden till Västern – Amerika.

På stranden står hans fästmö och gråter avskedets bittra tårar, och när “Rövaren“, som står i fören på Orlando upptäcker detta – störtar han på huvudet i sjön och simmar i land. Och folkmassan får bevittna en repris från skådespelet i Vallgraven. Men ”Rövaren” stiger lugnt upp på kajen, banar sin väg genom massan och omfamnar, så våt han är, sin sorgsna käresta. Efter några minuter ärr han dock åter ombord på ångaren, och när den försvinner ut på havet, drar polisen en lättnadens suck.

“Rövaren“, som egentligen har ett mycket allmänt svenskt namn, som slutande på “son“, blir amerikansk medborgare. Det ursprungliga polishatet uppfyller honom länge, men där borta får han mera respekt för ordningsmakten, eftersom de har en egen metod att behandla folk som han. När han kommer till Boston, startade han genast ett bråk med polisen på känt svenskt manér, men det dröjer inte länge innan en polispiket med arrestvagn rycker ut – ett par slag av de amerikanska polisklubborna fäller vikingen till marken och medvetslös förs han bort. I ett fängelse får han nu begrunda skillnaden mellan förr och nu.

Det berättas att “Rövaren“ slutade att leva rövarliv i samma stil som tidigare och arbetade på ostronbankarna några mil från Boston. Han tjänade bra med pengar på de läckra skaldjuren och var förresten omtyckt där. Men nog kan vi med ett leende kan minnas den tragikomiska kalabaliken i Vallgraven – för längesedan.

Fritt ur Det gamla Göteborg (Carl Rudolf A:son Fredberg 1919)

Limborsten & Folie

Limborsten – grafitti Göteborg

Han hänger där och håller lagens vakande öga på oss … eller är de två som vakar över oss?

Den enes blick ser onekligen något bister ut? Hm … vad är det som gör honom så förgrymmad?

Vi befinner oss vid Kungstorget 5 – och betraktar en glad min och en dyster min. Ja, jag menar förstås ”Limborsten” och muraren som tittat ner på oss i flera decennier. Många!

Men, hur hamnade dessa två herrar här?

Det sägs att den patrullerande polisen i kvarteret en gång missuppfattade en mans högljudda röst. Att det egentligen var ett samtal mellan en murare från Tyrolen, vars namn var Folie och en något hörselnedsatt murare från Böhmen och så en skåning då. Det avhandlades om frukosten också skulle omfatta en genever… till morgonkaffet. Folie berättade vitt och brett för den lomhörde från Böhmen och för skåningen om sina rotade frukostvanor – och på så vis spankulerade de tillbaka sin arbetsplats. När rösten inte räckte till viftade tyrolaren vilt med händerna för att beskriva sin byhistoria för de båda andra männen.

Nu bar det sig inte bättre än att polisen ”Limborsten” råkade se och höra de tre männen och i synnerhet Folie som han nu tyckte gick lite väl långt i sina yviga gester, varvid han stegade fram och tog tag i Folie för att föra honom till den lilla arresten vid Kungstorget. Folie viftade inte längre. Han sprattlade vilt och fick inte komma ut ur finkan förrän han lugnat ner sig. ”Förargelseväckande beteende”, antecknar ”Limborsten” medan han tvinnar sina buskiga mustascher.

Folie får snart gå tillbaka till sitt arbete. Nu med en för honom genial idé. Han ska ge igen för den orättvisa behandlingen han just genomgått. Som murare är han också skicklig på att göra ornament och har fått i uppdrag att utforma husets vackra portal – en båge formad av kastanjeblad.

Han skrider till verket och fasaden vid Kungstorget 5 får härmed sin originella utsmyckning. De stenskulpturer som redan gjorts får nu inte den plats som är tänkt. Folie formar istället ett polishuvud med kask och en rejäl mustasch. Att det föreställer den barske ”Limborsten” är det ingen tvekan om.

Han gör ytterligare ett huvud. Detta får en glatt uttryck, med tyrolerhatt och en blandning från eget ansikte och de två andra, det vill säga Böhmaren och skåningen.

Slående likhet lär man ha sagt om dessa figurer. Förmodligen ett konstaterande av de som i åratal passerat porten för att ta sig en pilsner, eller något annat gott från krogen ”Femman” eller ”Gemytlige Alfred”.

Så nästa gång du passerar Kungstorget 5 – titta upp och tjingsa på ”Limborsten” och Folie … de förväntar sig att du ska göra det!

Buongiorno signor Antonio!

Foto: Antonio A

Rödrutiga dukar, rött vin i keramikkaraffer…

Krögaren Antonio berättar på restaurang ”Pasta +” att han en gång kommer från Stockholms fina salonger… Berns. Det är 70-tal och han tar över gamla Konsumbaren på Kungsportsavenyen och startar La Gondola.

Han är ursprungligen från Sardinien, Italien. Redan som mycket ung arbetar han med att sälja livförsäkringar – assicurazione – genom att knackade dörr i Cagliari. Entreprenörsandan är väckt!

Samtalar vid tillfälle med honom om gamla minnen. Vi utbyter några fraser på hans dialekt, sardenska. En vacker ö jag besökt ett flertal gånger.
På tal om ålder tänker krögaren Antonio inte gå i pension, trots sina +70 år. Så länge man har lust och intresse för människor finns jag kvar, kommenterar han.

Antonio startar som jag nämnt ovan restaurangerna La Gondola, Gondoliere samt Hunters Pub… Tre stamställen för oss som ville pröva att smaka på något nytt. Något kontinentalt.

Då ny restaurang- och cafékultur tar fart. Långa sittningar med social samvaro. Vi äter pizza och skrattar åt sega ostslingor kring munnen, några snurrar spagettin med gaffel mot en matsked! Näst intill otänkbart i t ex Italien!

Middagar hemma byts ut till restaurangbesök med hela familjen. I synnerhet söndagsmiddagar. Så småningom kan vi också beställa pizza för avhämtning.

Funderar på om långa stunder på café nu börjar ersättas med en take-away kaffemugg! Men jag minns tillbaka på den tid då det växer fram alltfler konditorier/caféer som liknar de vi ser i storstäder ute i Europa. Där vi kan sitta länge, koppla av och bara vara. Läsa en tidning eller titta på förbipasserande.

Idag noterar jag att många är fördjupade i sina mobiler eller datorer. Det kikas under stolar och bord efter eluttag! Caféets funktion som plats för studier eller kontor ”på fickan” breder ut sig.

På restaurang ”Pasta +” erbjuds gästen det genuina italienska köket. Såväl i form av inredning som i menyval. Hit kommer också många barnfamiljer. Här kan gäster andas ut och koppla av.

Under hösten 2018 tar jag åter kontakt med krögaren Antonio som just för tillfället befinner sig på Sardinien. Jag ber om foton jag tidigare sett från den ”gamla” tiden – då han ansvarade för en stor grupp medarbetare och flera restauranglokaler på Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan. Han är vänlig nog att skicka dem så snart han kommer åter till Göteborg. För en stund kan jag studera ansikten jag känner igen, den tidstypiska klädseln, frisyrerna, inredningen och det som vi då tycker är så fantastiskt spännande att uppleva.

Arrividerci ”Pasta +” på Södra Vägen 2 – och tack ännu en gång för god mat och vänligt bemötande.
Göteborg väntar där utanför. Oktober har ännu en dag bjudit på sitt bästa brittsommarväder.

Sockerbruket vid Klippan – Göteborg

Bruket vid Klippan

Det är djupt vid Klippans hamn, och det är bra för skeppen som kommer med råvaror till de verksamheter som kommer att etableras här. En av de allra äldsta är Göteborgs Glasbruk. Stadens första glasbruk som skapas av handelsmän som Wolrath von Öltken och Johan Schutz – året är då 1761.

Borta vid Röda sten planeras för annan verksamhet som tar sin början 1764, då brukspatronen Johan Cahman får tillstånd att anlägga gjuteri – också det blir det första i Göteborg. Det enda som finns inom räckhåll är vid Thorskog i närheten av Lilla Edet. Cahman använder sig av något alldeles nytt – en ny teknik som utvecklas till stenkolseldad ugn – eller som de kallar Reverberugn.

Placeringen vid Klippan är sålunda den allra bästa tänkbara – här har man ju redan erfarenhet av transporter med att förse trankokerier med stenkol.  Lastning och lossning blir så mycket enklare – och gjuteriprodukterna är efterfrågade på marknaden, inte minst för de som bygger kvarnar.
1772 säljs gjuteriet till Christian Arfwidsson och nu blir det en ny inriktning på produktionen; grytor, kastruller, fyrfat, mortlar, stekpannor, spishällar och brandjärn. Ja, Gud vet allt…

Affärerna går dock allt sämre under senare delen av 1700-talet och efter nytt ägarbyte säljs gjuteriet på offentlig auktion 1806. Köparen är ägare till repslageri och han får verksamheten att koncentrerar sig på produkter som krävs till kvarnar och fartyg. 1815 kommer ännu ny ägare – denna gång är det Anders Magnus Pryts som tyvärr får lägga ner verksamheten efter bara åtta år.

Glasbruket däremot lever vidare fram till 1803 då det säljs och bruket flyttar sin verksamhet till Mariestad. Och fem år senare kommer Abraham Robert Lorent in i bilden. Han köper bruket med planer att anlägga ett sockerbruk här.

Allt började egentligen med att de unga bröderna Abraham Robert och Paul Emil flyttar från Hamburg i Tyskland till USA för att göra goda affärer. Vad ska de handla med där då? Jo, dessa försigkomna unga män handlar med bomull, slavar och socker! De kommer tillbaka till Europa och så småningom till Köpenhamn där de startar sitt första sockerraffinaderi. Kriget gör det omöjligt att fortsätta verksamheten i Danmark så bröderna väljer att flytta till Göteborg.

Abraham Robert arrenderar både mark och fastigheter vid Klippan – läget är perfekt för transporterna från Asien, Mellan- och Sydamerika. Samma år får han privilegium att starta sockerbruk för raffinering av importerat råsocker från kolonialländer. Tillverkning av socker kommer igång relativt snabbt men det dröjer ända till 1817 innan tillverkningen av porter kommer igång på allvar. Bruksägaren Abraham Robert är en flitig man och ägnar sig dessutom åt handel med järn, trä, tjära och har även en egen redarfirma!

Kriget ute i Europa påverkar de Lorentska bruken i längden och för att rädda Abraham Roberts ekonomiska problem köper brodern rörelsen i syfte att tillföra kapital, men det räcker inte utan en svåger  i England blir övertalad att satsa fullt på anläggningarna vid Klippan och efter några år flyttar även han – Johan Nonnen till Göteborg. Han tar över ledningen och blir disponent med rätta att förfoga över hela driften.

Det blir några svåra år för dem alla, men nådastöten kommer den 17 maj 1833 då Abraham Robert Lorent plötsligt avlider. Han har då befunnit sig i England under en tid. Nonnen lämnar in cessionsansökan, det vill säga han var bankrutt,  och framhåller inför Rådhusrätten i Göteborg att han med anledning av Lorents död inte längre har styrka att fortsätta bedriva rörelsen.

Man söker nya lösningar och nya spekulanter i Tyskland, men misslyckas och allt går ut på auktion i början av april år 1836. Då smäller David Carnegie Jr till med ett bud om 200 350 riksdaler banco – och med inventarier och lager av porter löser han ut hela rörelsen med 268 608 riksdaler banco.

Skulle vi räkna om det i dagens penningvärde skulle det betinga ett värde om  tjugotals miljoner kronor! Ännu en ung skotte har tagit plats i Göteborgs näringsliv, men Johan Nonnen får vara kvar som disponent och leda driften.
Slutet gott allting gott?

Nej, nya och strängare förordningar om rusdrycksförsäljning kommer 1917 och drycker som överstiger 3,6 % får nu endast försäljas via motbok och på Systembolaget. Omsättningen av porter minskar drastiskt och bryggeriet överlåter all sin verksamhet till statens Vin & Spritcentral.
En del överföringar mellan olika bolag genomförs, men det 150-åriga sockerbruket vid Klippan upphör omsider under 1957. Göteborgs kommun övertar byggnaderna och där bedrivs idag helt andra verksamheter än socker- och portertillverkning.

Kungstorget och Ölhallen 7:an

Ölhallen 7:an – foto: Bengt Christian/GP

Vilken liten stad har inte en storgata eller ett stortorg? I Göteborg hade vi Stora Torget nuvarande Gustav Adolfs torg – och vi har också ett som vi än idag kallar Lilla torget! Lite längre väster ut och på andra sidan vallgraven.

Det var just i vallgraven – eller på kanalen nedanför Tyska kyrkan – som det en gång bedrevs fiskhandel från en fiskeflotte och på Stora torget och runt omkring bedrevs all annan handel. Hit kom framför allt bönder och sålde sina varor. Varje stad har en mötes- och handelsplats.

När Börshuset kom till skulle också torget utsmyckas med en staty av stadens grundare, Gustav II Adolf. Men vid invigningen av Börshuset under 1849, var statyn försenad – eftersom det skett både problem med gjutning och förlisning av fartyget som skulle skeppa hit statyn. Så först 1854 kom kungen med sitt pekande finger på plats. Då ändrades också namnet på torget – nu skulle heta Gustav Adolfs Torg, och inget annat! Och i samband med detta fick den lukrativa torghandeln stryka på foten och förflyttades till andra torg. Fisken fick ett eget torg vid Rosenlund och Nya torget anlades i närheten av platsen där gamla Kungsporten en gång legat. Här byggdes en halvcirkelformad byggnad – basar – ritad av Heinrich Kaufmann. Så lämpligt att just heta ”Köpman” i efternamn! När byggnaden invigdes i februari 1850 stod hela sjuttiosex butiker redo att ta emot sina kunder. Och eftersom man ville ha nytt så döptes också torget om till Kungstorget. De gamla basarlängorna (längan var delad i två enheter) stod kvar ända till rivningen under 1966.

Men om vi håller oss kvar till den gamla tiden, och då i synnerhet på Kungstorget – så bestämde stadens politiker att där skulle försäljning ske av kött, fläsk, mjöl, gryn, smör, ost och andra dylika ”lifsförnödenheter samt lantmannavaror”. Basarlängorna kompletterades med Stora Saluhallen i början av 1889. Andra torg fick ta ansvar för andra förnödenheter som livet krävde.

Och när man handlat i Stora Saluhallen och halsen blivit torr kunde man bara snedda över till Ölhallen 7:an – alltså alldeles intill. Den ölhallen kom att bli en riktig göteborgsk klassiker och är än idag den enda kvarvarande av de fjorton ölhallar och vinstugor som fanns kring Kungstorget vid sekelskiftet 1900.

Vi kliver in i lokalen, som visserligen inte längre lyses upp av gaslyktor, men vi slår oss ner på de gamla stolarna av trä, stryker en hand över marmorbordet, låter fötterna vila på det rödvita klinkergolvet och våra blickar sveper runt på tavlor och prydnadssaker i original. Här kan man koppla av och träffa på riktiga stammisar eller bara titta på folk i allmänhet.

Vet ni att detta är Sveriges enda ölhall som funnits så länge att de har undantag från kravet om att man måste servera mat för att kunna servera alkohol?

Här kan vi ta oss en öl i en miljö som är fullständigt unik. För här är det öl – och bara öl – som gäller! Helt i motsats till svensk lagstiftning som kräver matservering för att få servera alkohol. Men för 7:ans ölhall har man gjort ett undantag, av den enkla anledningen att stället betraktas som en kulturinstitution och en del av Göteborgs historia.

Med sina dryga hundra år på nacken är 7:an Sveriges sista riktiga ölhall. Och trots sin höga ålder är ölhallen fortfarande ett populärt tillhåll för både unga och gamla. Beviset på det historiska värdet hänger på väggarna. Visserligen tittar bleknade porträtt, Liss Sidéns karikatyrer av gamla stammisar från förra seklet, ner på oss när vi kommer in för att ta ett glas öl och koppla bort allt som snurrar förbi utanför. I nutid.

Ölhallen ligger i kvarteret Idogheten. Idogheten var ett sockerbruk med adressen Vallgatan 37. Själva fastigheten byggdes 1817 i samband med raserandet av bastionen Johannes Dux.

Fredrik Willerding, sockerbrukets siste ägare, lät 1850 bygga ett bostads- och handelshus på brukets gamla tomter mot Kungstorget och till sin hjälp tog han arkitekten Viktor von Gegerfelt.

Mölnlyckeborna August Andersson och hustrun Alida slog för första gången upp dörrarna till ölhallen måndagen den 31 augusti 1900. Tyvärr så avled August – bara tretton år efter starten – och endast fyrtiofem år gammal. Men Alida drev nu själv stället vidare, ända fram till 1941 då sonen Gösta tog vid. I drygt trettio år förde han familjetraditionen vidare tills sonen Thomas ryckte in. 1981 såldes 7:an vidare, men redan efter ett år tog Majken vid, hon som då jobbade där som servitris. Många minns säkert att också två systrar, Annie och Astrid, som arbetade på 7:an i drygt femtio år.

I Göteborgs Morgonpost den 31 augusti 1940 berättas följande:

”Vid fyratiden på morgonen började de första bondkärrorna att dåna på stenläggningen utanför Saluhallen. Det var kappkörning och skrik och oväsen, ty kom man i god hade man utsikt att få en bra torgplats. Brännvin hade man ofta med sig och när dörrarna klockan sex öppnades till ölhallarna och krogarna var det nog inte alltid så mycket bevänt med nykterheten. På krogarna drack man mest brännvin. Öl ansågs som lite finare. Vi hade mest fatöl. Fruntimren sökte sig mest till konkurrenten Stendal och där blandade de vin och porter till en stark och närande dryck.”

En brand förstörde fastigheten totalt under 1996, men ägaren kunde återställa lokalen och fick efter detta åtnjuta både hedersomnämnande och diplom. Den mörkbruna väggpanelen förstördes men gjordes om efter gammalt mönster. Då byggdes även skänkskåpet och bardisken med ett gammalt fotografi som förlaga.

”Sjuans är ett gött ställe med goa göbbar”, sägs det bland göteborgare!

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑