JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: augusti 2018

Wijkska villan – Wernerska villan

Wernerska villan, Parkgatan 25

Kung Oscar II är på fest hos Carl Wijk på Parkgatan 25 – det är en gråkall kväll i mars 1898. Carl och hustrun Emma f Röhss är en av Göteborgs mesta kända familjer. Och de har bjudit många förnäma gäster.

Carl Wijk som är son till kommerserådet Olof Wijk d ä, efterträder sin far i firman Olof Wijk & Co tillsammans med sina två bröder Olof och Erik, efter faderns död 1856. Förutom att sköta affärer sitter han dels i Musei- och Stadsbibliotekens styrelse samt i ledningen för Brand- och lifförsäkringsbolaget Svea. Precis som många andra grosshandlare donerar han stora summor till bland andra Göteborgs sjukhem.

Familjen Wijk bor till en början i Wijkska huset vid Lilla Torget, huset med det höga tornet och alldeles vid hamnkanalen. Men 1883 köper Carl en tomt vid Parkgatan och låter den legendariske arkitekten Adrian Crispin Peterson rita det nya huset.

Den nya villan är som gjord för fester och de är ingen ände på festandet! Och ingen mindre än självaste kung Oscar II är just nu både middagsgäst och nattgäst i huset. Och ikväll, denna grådaskiga marskväll festas det på tryfferad kalkon, järpe och fasan. Rådjursadel är en självklar rätt som representerar jakt och vilt. Ett inte alldeles ointressant nöje som männen kring bordet gärna diskuterar. Männen reser sig då och då och utbringar skål för kungen efter några välformulerade hedersbetygelser. De äter gott. Och de dricker gott.

De inbjudna herrarna är generösa med artighetsfraser – här sitter eliten ur Göteborgs societet – landshövding Gustaf Lagerbring, chefsredaktör Sven A Hedlund, hovfotograf Aron Jonason, doktor Charles Dickson, konsul Paul Caravello, grosshandlare Pontus Fürstenberg, kommendörkapten Emil Ekman, polismästare Anders Oscar Elliot, grosshandlare August Röhss och speditör Wilhelm Theodor Ewert.

Wilhelm Theodor Ewert har all anledning att gnugga händerna denna kväll. Champagnen och konjaken är levererad av hans agentur – hans kamrer på kontoret vid Lilla Torget noterar att en lika stor enskild konjaksleverans har inte gjorts sedan Kvibergs artilleriregemente hade beställning till officersmässen!

På damsidan ser vi att det är sitter ogifta unga kvinnor som helst av allt vill bli uppvaktade av någon stilig ungkarl och kanske en blivande make. Damerna dricker likör – med exotisk smak av banan och apelsin.

Det ryktas att Carl Wijk också förser kungen med en del privata tjänster – såsom privata gästrum där kungen kan visa sin ynnest åt vackra kvinnor…

Men om vi återgår till själva villans läge och konstruktion så ligger den i ett idylliskt parkområde där villor av olika slag tidigare ansetts ge ett förvirrande intryck och därför har staden löst in dessa för att kunna dra Parkgatan under reglerade former. Inte ens Carl Wijk har fått bygga precis som han vill. Byggnadsnämnden har beslutat att alla huvudfasader skall vara vända åt Parkgatan. Arkitekten löser denna propå på ett elegant sätt genom att låta huset få fyra framsidor! Fast alla fyra fasader är sinsemellan helt olika. Åt Storgatan till – som anses vara baksidan av huset – finns stallet, vagnsboden och gårdsentrén.

Villan tar fyra år att bygga och 1889 kan familjen flytta in. Exteriören mot Teatergatan är särskilt vacker med detaljer i det rundande burspråket – fyra karyatider – smäckra och harmoniska kvinnoskulpturer som kolonner. Men det är inte bara arkitekten Adrian Crispin Peterson som ska hyllas för detta arbete, han har till sin hjälp konstnärerna Reinhold Callmander och Edvard Brambeck. En hjälp han i för sig inte själv anlitat, utan det är Carl Wijk som anlitar och ger ekonomiskt stöd åt konstnärerna. Han är liksom många andra köpmän också finansiär av Göteborgs Konstförening.

Carl Wijk bor i villan fram till sin död – i juli 1907 – samma år som kung Oscar II avlider. De har dessförinnan gjort en sista gemensam sommarseglats på den kungliga yachten Drott, precis som de alltid gjort.

Sonen Carl Olof Wijk tar över huset, men säljer det 1915 till grosshandlaren Gustaf Werner – som sysslar med import och försäljning av garner. Försäljningen av fastigheten väcker viss uppmärksamhet och den 15 april 1915 kan man läsa i Handelstidningen:

”Stor fastighetsaffär. Wijkska villan såld. Fastigheten nr. 5 och 6 i stadens 14:de rote med adress Parkgatan 25, den s.k. Wijkska villan, har av kapten Hakon Wijk genom stadsmäklare Willgot Kullgren försålts till grosshandlare Gustaf Werner i aktiebolaget Werner & Carlström. Priset är obekant, men fastighetens taxeringsvärde är 340.000 kr.”

Gustaf Werner föddes i Bollebygd 1859 och efter studier på läroverk, handelsinstitut och fortsatta studier i Rostock och Paris är han redo att starta eget företag. Han bor med sina två systrar i villan som numera kallas Wenerska villan.

Gustaf Werner är mån om sitt hus och vårdar husets inredning och inventarier mycket väl. Han tillför dessutom en konstsamling som är unik – här finns målningar av Bruno Liljefors, Anders Zorn, Ernst Josephson och Carl Larsson. Många av konstverken donerar han senare till Konstmuseet – och inte bara det – han donerar genom testamente hela huset till Göteborgs stad – med förbehåll att systrarna får bo kvar så länge de lever. Två systrar som sällan syns ute i vimlet, vi kan bara ana dem i kvällslampornas ljus bakom tunga gardiner.

Göteborgs stad tar över den palatsliknande villan för egna representationer år 1958.

De Hedlundska villorna på Hisingen och Föreningsgatan – Hans Hedlund (1855-1931)

Föreningsgatan – Göteborg

Han är den yngste av tre bröder – fadern avlider 1869 och familjens ekonomi är i botten. Men han har tur – en mäktig farbror i Göteborg, Sven Adolf Hedlund tar sig han pojken och låter honom få både utbildning och försörjning. Farbrodern är chefredaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning och därtill en mäktig kommunalpolitiker som värnar om kulturella och sociala intressen. Vi vet också att på tidningens redaktion också finns en mycket omtalad person – författaren Viktor Rydberg – och också han bor hos familjen Hedlund.

Den unge mannen som kommer under Sven Adolf Hedlunds vingar heter Hans. Hans Hedlund, en blivande arkitekt som kommer att sätta sin prägel på många byggnader i Göteborg. Redan som femtonåring börjar Hans på Chalmers och får Victor von Gegerfelt som lärare i teckning. Ingen visste då att detta skulle bli till stor nytta för den unge studenten.

Fem år senare kommer Hans till byggnadsskolan vid Akademien för de Fria Konsterna i Stockholm och där började studierna inom arkitektur. 1879 är Hans färdig med sina studier och efter resa inom Europa startar han året därpå sin verksamhet i Göteborg. Farbroderns dotter Mia (Maria) är en anledning att återvända till Göteborg och snart blir denna dotter hustru till Hans Hedlund.

Svärfadern Sven Adolf Hedlund äger sedan 1857 Bjurslätts gård där familjen tillbringar somrarna. Gården består av femton hektar åkermark samt utmarker i bergen. Hedlund sätter sin prägel på parken som idag är betydligt större (ingår i Hisingsparken). Han engagerar nästan tusen skolbarn för att plantera de kala hällarna med skog, numera kallat Källdalen. Lärk är det trädslag som trivs bäst. Han anlägger också Slätta Damm genom att dämma en bäck som rinner genom området.

Många kända personer besöker Sven Adolf Hedlund i sommarhuset och han låter rista in sjuttiotre namn samt sitt eget på berget till vänster om nuvarande Hällskriftsgatans slut. Han har egen roddare – Carlsson – som tar honom över älven på morgonen i sin eka och som hämtar honom på eftermiddagen vid tidningsredaktionen som vid den här tiden ligger vid Östra Hamnkanalen. Hisingsbron byggs först 1874.

I början av Hans Hedlunds karriär deltar han i tävlingar om museum i Göteborg, läroverksbyggnad i Sundsvall samt rådhus i Landskrona. Dessutom utvecklar han i fornnordisk eller nygötisk stil och en del villor som jag ska återkomma till.

I centrala Göteborg börjar Hans rita på det vi kallar Hedlundska huset – ett femvåningshus i hörnet av Vasagatan/Götabergsgatan. Inspirerad av vad han sett i Tyskland, det vill säga oputsade tegelfasader (Rohbau), fick han stor uppmärksamhet för de rika dekorationerna. Han följde utländska idéer och strömningar och släppte krav på symmetri i valet att skapa en komposition i starkt skulptural form – det resulterade inte minst i Dicksonska folkbiblioteket! I fortsättning ser vi verk med kraftigt byggda bottenvåning, tunga omfattningar kring entréer och i kontrast till detta är fasaderna något mildare i form av tegelmur.

Under 1907 finns sonen Björner i firman och han bidrar genom sin ungdomliga vilja med ännu en stil som ligger i tiden. Hans Hedlund ägnar sig åt att rita tidningshuset vid Postgatan i Jugendstil. Nu smyckas husen med motiv som hämtas från växtvärlden och smidda staket och räcken talar sitt tydliga språk. Han lär ha med hjälp av plattång och tenntråd format sina idéer innan de kommit på ritpapper!

Den som vill bekanta sig med Hans Hedlunds typiska verk kan betrakta det Gamla Stadsbiblioteket (1900), Tomtehuset (1890) vid Vasagatan, Elyceum (1907) vid Smålandsgatan eller Telegrafverket (1912) vid Kungsgatan. Hans Hedlund har också duktiga medarbetare och den första som anställs som arkitekt är Yngve Rasmussen, en skicklig tecknare och teknisk kunnig. Tillsammans med en broder tar sig Yngve an att med fresker också smycka huset som vi idag kallar ”Tomtehuset”. Det är dessutom Yngve Rasmussens bror som tillverkar alla smiden som skapas inom projekten – han har en smedja på Postgatan.

Vad som kanske inte är så omtalat är just villorna vid Bjurslätt som Hans Hedlund ritar under 1878-79. En ny villa står klar 1883 uppe på en hög avsats – ett läge som ger villan ett luftigt intryck. Bottenvåningens trappa leder upp till entrén och balkongen – trappan till övre våning bildar en egen volym utanpå söderfasaden – och utöver tre fasader täcks balkongen som blir till en inbyggd veranda. Huset får namnet ”Solbacken”, timrat och klätt med träpanel. Taknocken är krönt med perforerad plåt som i var ända avslutas med ett drakhuvud. Skorstenen är hög och ståtlig. ”Solbacken” rivs på 1930-talet.

Kusinerna Torsten och Hans Hedlund, har tidigt planerat var sitt sommarparadis vid Bjurslätt och 1878/79 står en villa stod på plats som också hade en stil som influerats av de götiska ideal som vi bland annat kan se på badläkaren Karl Peter Curmans hus i Lysekil – en stil som påminde om forntida stormansgårdar. I husets matsal kunde man beskåda en fris med motiv som förhärligade äktenskapets lycka – små tomtar som hjälper familjen i livets alla skeden – huset får namnet ”Tomtebo” och står klart 1879. Huset rivs dock under senare delen av 1950-talet. Torsten Hedlund är tryckerichef på Göteborgs Handels och sjöfartstidning.

Under sommaren 1878 anställs Hans Hedlund och Carl Fahlström hos stadsarkitekten Victor von Gegerfelt för att slutföra uppdraget att för Göteborgs Tjenstemanna Byggnadsförening rita villor kring nuvarande Föreningsgatan, Viktoriagatan och Övre Fogelbergsgatan. Även dessa villor går i götisk anda. Totalt handlar det om tjugoen tomter som i första hand ska erbjudas stadens tjänstemän. Vi kan än idag skåda dessa villor.

Från 1886 fram till pensioneringen 1923 ägnar sig Hans Hedlund även åt undervisning vid Chalmers tekniska institut – en kreativ man, kanske också en mödosam tillvaro med ständigt växande antal uppdrag och tjänster.

Ett urval av verk i Göteborg:

  • Villa Solbacken, uppförd av S A Hedlund åt dottern Mia vid Slätta Damm i Bjurslätt på Hisingen, 1881 (rivet 1957)
  • Fruntimmersföreningens flickskola, vid Chalmersgatan 7, 1882, ombyggd 1908 S A Hedlunds hus, vid Vasagatan 46, 1882.
  • Realläroverket, vid Vasagatan 19, 1886. Om- och påbyggt 1911 (numera Schillerska gymnasiet)
  • Tingshuset, vid Södra Vägen 25, 1888, (senare Mölndals tingsrätt).
  • Fjällskolan, vid Fjällgatan 40, 1889
  • Saluhallen Göteborg, 1888-1889
  • Krematoriet, vid Östra kyrkogården, 1890 (revs 1955)
  • Tomtehuset vid Vasagatan 11, 1890.
  • Hotell Kung Karl, vid Nils Ericsonsgatan 23, 1896.
  •  Dicksonska folkbiblioteket vid Södra Allégatan 4 i Haga, 1897
  • Arbetarbostäder i kv. Majoren för Robert Dicksons stiftelse, Göteborg, 1899
  • Bostadshus för SJ:s Änke- och pupillkassa, Kommendantsängen i Göteborg, 1899
  • Stadsbiblioteket, vid Haga Kyrkoplan, 1900. Tillbyggt 1926 av Björner Hedlund. (numera
  • Samhällsvetenskapliga biblioteket)
  • Kalmar gamla vattentorn, 1900
  • Tjolöholms kyrka, 1901
  • Toppsockerfabriken Klippan, Göteborg, 1901
  • Vattenkraftverk vid Jonsereds Fabrikers AB, 1901-1903
  • Göteborgs sjukhem, 1903
  • Arbetarbostäder i kv. Löjtnanten för Robert Dicksons stiftelse, Göteborg, 1904
  • Slöjdföreningens skola, 1904, (numera HDK).
  • Handelstidningens hus, Postgatan 5, Göteborg 1904
  • GöteborgsArbetareföreningen vid Järntorget 1909
  • Arbetshus och portvaktsstuga vid Gibraltar Fattigvårds- och Försörjningsanstalt, 1911
  • Hemtrevnad vid Föreningsgatan 32, tillsammans med Björner Hedlund, Göteborg, 1911-1913
  • Amerikaskjulet, tillsammans med Björner Hedlund, Göteborg, 1912
  • Telegrafverket Kaserntorget, tillsammans med Björner Hedlund, Göteborg, 1912 Pumphus, Barlastgatan, tillsammans med Björner Hedlund, Göteborg, 1912 Affärshus, Skeppsbron 4

Källa;

Skrifter/foto utgivna av Arkivnämnden för Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad.

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Den obekväme entreprenören Pelle Ahl – ett handelssnille i Göteborg

”Nästa Kapp-Ahl” … ropas det ut i spårvagnen på linje 4, då är det dags att stiga av och byta till buss. Bussen till Omvägen!

Året är 1953 och det är trångt nere i källaren på Omvägen, de sexton expediterna trängs med kunder som köat i timmar för att komma åt en kappa. Det provas och speglas och de står alla som packade sardiner.

Trots det något kaotiska läget ser expediterna ändå mycket nöjda ut, de är ett sammansvetsat gäng som älskar sitt jobb – deras chef har med omsorg valt ut dem. De allra bästa tjejerna man kan få tag i. De har varit anställda i andra affärer, men nu är de värvade av firma BMA-modeller. En flicka som jobbar i trängseln utbrister; ”Visst är det knogigt. Men hellre sliter jag på det är sättet och känner mig nyttig än jag blir behandlad som ett nästan onödigt inventarium i ett varuhus.”

Köerna utanför den smala trappan ner till källaren växer alltmer och bussar som i vanliga fall skumpar omkring med en och annan vilsen passagerare börjar fyllas alltmer. Spårvägen börjar också gå med större vinst på sträckan.

Anstormningen av kunder tvingar den 34-årige Per-Olof Ahl att, tillsammans med sin svåger, skaffa fram ytterligare nya plagg – i ett allt hetsigare tempo. De söker upp fabrikanter och efterfrågar stora kvantiteter av kappor. Men de möts alltid av kalla handen, under förevändningen att om de som fabrikanter levererar till Omvägen också riskerar att bli bojkottade av andra handlare.
Per-Olof Ahl säljer för billigt! Andra fabriker i Västsverige blir tillfrågade, men det räcker ändå inte. Efterfrågan på kappor verkar aldrig ha ett slut …

Firman BMA-modeller får snart smeknamnet ”Kapp-Ahl” – och blir både förebild och hatobjekt. Göteborgs köpmän blir oroliga och smider planer att attackera den företagsamme entreprenören. Regler om fri konkurrens gäller således inte i verkligheten.

Per-Olof Ahl, föds 1919 i Mjölby och blir grundare till en av Göteborgs största klädkedjor – Kapp-Ahl. Mjölnarsonen, som arbetat som resande i många år, är nu innerligt trött på ett kringflackande liv – uppackning och kundbesök i all oändlighet. Han som av en slump blir ägare till ett större parti kappor – som han kommit över till en billig peng.

Hans första tanke är att få ut kapporna på marknaden så snart som möjligt. Men han saknar en riktig affärslokal och har bara några små källarlokaler på Omvägen, dessutom i utkanten av Göteborg! Men han får en snilleblixt – om han betalar 60 kronor för en kappa av fabrikanten, kan han sälja den till ett pris som bara täcker kostnaden för frakt och andra mindre omkostnader – gör han en vinst på fem-sex kronor per kappa! Sagt och gjort. Han anställer ett par expediter, fixar ett par mindre annonser som anger att här finns kappor av god kvalitet och till låga priser.

Ryktet går ibland snabbare än stegen och snart var ruljansen i full gång. Varken kunder eller konkurrenter tror sina ögon. Kapp-Ahl ska emellertid snart få möta misstänksamhet som saknar motstycke. Både av köpmän och fabrikanter. Han ska minsann bli någon man skrattar åt på trivsamma herrmiddagar…

Det stora kappkriget utbryter. Precis som väntat. Men Per-Olofs företag växer och alltfler expediter måste anställas. Och det är många som vill bli anställda hos honom. Per-Olof kan välja och vraka och plocka ut de allra bästa inom branschen. Han får på så sätt också information om sina konkurrenter – via sina anställda. Och han har en viktig taktik i sin syn på personalen;

Behandla expediter och andra medarbetare som kollegor och vänner! Låt dem vara med och känna ansvaret och inte minst, låt dem också vara med och dela vinsten!

Då är det inte så konstigt att de sexton flickorna som säljer kappor verkligen blir ett sammansvetsat gäng. De kan dessutom snart köra till jobbet i egna bilar, eftersom de i många fall får tre gånger mer betalt per månad, än vad de tidigare tjänat.

Konkurrenternas förhoppning att hans verksamhet bara är en dagslända går i kras. Faktum är att Kapp-Ahl gör succé – och sammanhållningen bland köpmännen i stan är skral. De kan inte störta honom eller hans verksamhet. Trots ivriga försök att finna oegentligheter i kvalitet, varumärke – eller i affärsverksamheten över huvud taget. Kunderna väller in. Sortimentet i stans affärer tillhandahåller inte större storlekar. Nej, ”elefantstorlekar” är inget man satsar på. Men det är något som Kapp-Ahl kan erbjuda damerna.

Vid ett tillfälle får Per-Olof och hans inköpschef reda på att en stor och mycket känd fabrikant hade svårt att få ut sitt stora lager av plagg på marknaden – på grund av stränga gällande kreditrestriktioner. Fabrikanten har ont om kontanta medel till sina löpande utgifter, löner m m. De söker därför upp direktören och ger honom ett anbud som innebär att de är beredda att köpa hela lagret – kontant! Ett frestande anbud – och inom textilbranschen vinner alltid den som har största förutsättningen att betala med kontanta medel.

Fabrikanten vill fundera över saken. Han tycker inte om att hans fina varor egentligen ska hamna i Kapp-Ahls händer. Men så blir det. Hela partiet går till Kapp-Ahl! Med en reservation. Det ursprungliga firmanamnet skall ovillkorligen sprättas bort innan plaggen kom ut i handeln. Annars kan ju även han bli bojkottad!
Därefter kommer nästa reservation: Skyltar med andra namn ska sättas på varubussarna som sedan kör varorna till Hindås. Där finns en öde skogsväg – och där kan omlastning till Kapp-Ahls bilar ske!
Etiketterna sprättes bort och i vissa fall ersätts de med andra.

Företaget Kapp-Ahl växer ohämmat och till slut får man anställa en person som har till uppgift att samordna köerna! På gräsmattan spikas upp en skylt: ”Kapp-Ahl”. Fler expediter anställs tillsammans med sömmerskor som ska att utföra ändringsarbete av plagg.  Allt för att passa kunderna!

Kassarekordet slås en kväll och Per-Olof kan chockad låta bankbudet komma och hämta dagskassan – 69 800 kronor! Fler lokaler krävs och slutligen kan hela huset förvärvas.

Branschorganisationen skickar diverse ombud att kontrollera verksamheten på Omvägen. Där finns dock inget att anmärka på. Saboterande aktivister inom branschen försöker med alla medel komma åt denne man som lyckas så väl i affärer. Till och med poliser skickas ut att kontrollräkna det omtalade lagret. Det kan väl ändå inte vara så stort som det sägs? Men det är det. Bakslag igen för avundsmännen!

Pressen är till en början inte heller nådig. Men snart förstår även de att konkurrenterna använder otillåtna metoder i syfte att knäcka företaget som säljer så billiga plagg. Och inte får man annonsera om billiga varor eller rea-plagg annat än under månaderna januari, februari, juli och augusti – en tingens ordning som Kapp-Ahl spräcker med råge.

I övriga delar av landet börjar man ropa efter ”Kapp-Ahl-kappor” och man planerar göra säljturnéer och börjar med en tvådagars utförsäljning i Helsingborg. De stöter dock på ett hårt motstånd vid behovet av lämplig lokal – med till slut får de tillstånd att nyttja Konserthuset, med dess enorma glasfönster! Danskar kommer över. Succén är ett faktum. Köpmännen rasar…
Per-Olof turnerar med sin personal land och rike kring. 1956 drar han omkring som ett teatersällskap med kappor och dräkter i bagaget. Det som driver honom att resa är behovet av kontanta medel. Illasinnade attacker från lokala konkurrenter låter inte vänta på sig.

Det blir på modet att gå till Kapp-Ahl och en lång rad prima leverantörer kan knytas till företaget. Per-Olof blir en av Göteborgs viktigaste profiler inom näringslivet.

 ”Pelle Ahl har Anita på gaffeln! – Sensationellt engagemang”, stod att läsa i en tidning.

Uppgörelsen med den kända skådespelerskan Anita Ekberg innebär att hon ska visa fyra-fem kappor som hon själv väljer ut. Och att hon ska ”bara” gå upp på scenen två gånger – under varje visning i Stockholm och Göteborg. Anita Ekberg är bara en i raden av kändisar som Per-Olof Ahl möter under sitt liv. Inte minst rör han sig bland kändisar inom idrottsvärlden. Men det är ett mål som alltid styr hans livs gärning; Ta vara på människan. Ingen är för liten eller obetydlig. Varje kugge i det komplicerade maskineriet som vårt företag utgör måste fungera för att allt skall gå bra. Därför är vi noga med att hålla alla informerade om vad vi gör och planerar. Det skapar ”vi-känsla” som är viktigt.

Den 16 juni 1975 formulerar han bland annat följande i ett PM;

”Vårt företags största tillgång är de människor som arbetar här. Företagets framgångar är direkt kopplade till medarbetarnas sätt att lösa sina uppgifter. Duktiga medarbetare ger företaget framgångar och framgångsrika företag har en tendens att växa.”

Våren 1976 drabbas Per-Olof av ohälsa och genomgår en svår bukoperation. Han som alltid tagit hälsan för självklart ligger nu i sjuksängen och tänker att den sjuke har bara ett önskemål.
Han har ångest och vill helst åka hem och han har garderat sig och köpt både gravplats och gravsten på Örgryte kyrkogård. Han tänker på sitt intensiva liv och glädje, han har unnat sig allt.

Operationen går bra och inga komplikationer tillstöter. Men det tar tid att sakta bygga upp konditionen igen. Han är storrökare. Vid en tidningsintervju får han frågan om hur han ser på sitt liv. Svaret är att han är belåten med sitt liv. Har en käresta som han levt tillsammans med i decennier, sonen Pieter med sin hustru och barn. ”Allt detta sammantaget är lycka för mig …”

I sin biografi – ”Jag ser tillbaka” – skriver han slutligen;

– Man skall inte vara så elak som möjligt.

– Man skall vara så snäll som möjligt.

I slutet av 60-talet är han störst i branschen, miljonär och till slut respekterad och accepterad. 1985 öppnar Kapp-Ahl sin första utlandsbutik i Basel, Schweiz och året efter lämnar Per-Olof Ahl sin VD-post. Kapp-Ahl är en av Nordens största modekedjor. Sonen Pieter Ahl övertar företaget 1986, men har svårt att få det lönsamt. 1990 säljer han de 130 butikerna till KF.

Per-Olof Ahl avlider 1996, men spårvagn 742 med hans namn ”Per-Olof Ahl” rullar vidare i Göteborg!

Från Stadsgränsen till Röda Sten – Klippan…

Vagnen skymmer det nya stationshuset, som låg till höger om cykelparkeringen. I bakgrunden till höger syns den viadukt som anslöt Karl Johansgatan till Torgny Segerstedtsgatan.
Bild från gamla Handelstidningens arkiv.

Det börjar med en avstickare till ”Stadsgränsen”, fast idag kallar vi hållplatsen för Kungssten. Under1945 införlivas Västra Frölunda med Göteborg, och hållplatsen kunde inte längre heta Stadsgränsen. Det nya namnet Kungssten infördes 1946 men lär sedan lång tid tillbaka ha förekommit som beteckning både på en lokal sten och på dess omgivningar. Beslut om namnändring togs av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 16 november 1945 (enligt Riksarkivet). Älvsborgs kommunalförening började redan 1944 att agera för att ändra namnet Stadsgränsen. Även Ekebäck – benämning på området söder om stationen – ville föreningen få bort. Man ansåg att Ekebäck hade ett oförtjänt dåligt rykte, och att det vore bättre att stadsdelen istället kallades Ekehöjd. En önskan som inte förverkligades. En spårvagn lämnar Kungssten på väg västerut, i augusti 1948.

Går genom Kungssten som idag blivit ett litet affärscentrum för godis i lösvikt, sushirestaurang, galleri för konst, inredningsdetaljer, blommor, pizzeria, guldsmed, konditori och kafé, nagelskulptur, mäklare, tobaksaffär, restaurang, frisör – kanske något mer som inte noterats. Ett litet rosa hus har en alldeles särskild plats och historia. Här har varit fiskaffär, köttaffär, brödaffär, glassbar, massage/mini-SPA tillsammans med nagelvård. Huset byter ofta ägare.

Fortsätter uppför backen vid sidan om och passerar blanda andra ”Villa Solliden”, ”Berghem” och ”Wilhelmsberg” … villor som byter ägare i takt med generationsskiften. Utbyggda, inbyggda, ombyggda! Följer den väg som kallas ”Hälsans stig” och träffar på Dennis.

Han tittar vakande på mig när jag stannar till och funderar på vilken väg vi ska ta genom skogen och nedför berget, förbi Sjöbergen och vidare ner mot Röda Sten. Dennis berättar att han bott här sedan 1948 och ber mig vänta medan han springer in i huset och hämtar några bilder. Den ena är tagen den 1 juli 1954 – och Dennis sitter framför något som kallades ”bonnens damm” – där åkte skridskor som barn och under andra tider på året fångade han vattenloppor med håv till akvariet. Han berättar att han på bilden sitter på Elins och Carls djurgård – som då var odlingsmark.

På nästa bild sitter Dennis tillsammans med sin mor. Han är nykonfirmerad och på utflykt med sin mor och far som tagit med korg med kaffe och bullar! Han berättar att de ofta gick till Sjöbergen under helgerna, med en fika. På den tiden var det idylliskt och varken trafik eller vägar, säger han. Han är stolt över sin klocka som han fått nu när han har konfirmerats. Det var gott om duvslag vid kullen där de satt och fikade.

Säger tack och adjö till Dennis och tar mig ner för stigen som bär till Röda Sten. Det är ovanligt lite folk ute denna vackra förmiddag. kanske är de många i sta´n och firar Göteborgsvarvet.

Innanför gården till de gamla arbetarbostäderna vid Klippan hörs barn stoja och skratta. Gnissel från gungor blandas med ljusa barnröster. Från St Birgittas kapell får man en vidunderlig utsikt över inloppet till Göteborg. En färja kommer närmare i inloppet till Göteborg – förmodligen lämnade fartyget Fredrikshamn klockan åtta idag på morgonen! Några få passagerare befinner sig på övre däck. Vinden är något kylig trots att solen är på sitt allra bästa humör.

Mot himlens blåa bakgrund betraktas ett grönt kors – monterat på en stång med en sten vid dess fot. På stenen står inskriptionerna ”Göta Coldinu Orden” samt årtalen 1768 – 5/4 -1968 samt 1993.

Coldinuorden är en gammal Sjöfararorden med medeltida rötter från området kring Medelhavet och infördes till Sverige under 1755. Ordens bruk att sätta upp kors är en obruten tradition från Prins Henriks sjöarsenal. Den symboliska korsplanteringen finns kvar som en tradition i våra dagar. Har sett den vid besök på Ragnhildsholmen för ett tag sedan. På ordens hemsida står bland annat att läsa; ”Henrik Sjöfararen som han också kallades var ståthållare i Sagres som var hans residensstad i dåvarande ”konungariket Algarve” på Iberiska halvöns sydvästra del. Han upprättade under första hälften av 1400-talet Portugals första astronomiska observatorium och en Sjöarsenal. Där drog han försorg om utbildandet av skickliga sjömän och matematiker. Nästan årligen utsände Prins Henrik expeditioner mot söder och Afrikas kust ända ner till Senegal och Gambia. Även Madeira, Azorerna och Kap Verde togs därvid i besittning. Det var Prins Henriks förtjänst att Portugiserna började med sina upptäcktsresor som efter hans död ledde till upptäckten av sjövägen till Indien. Kors sattes upp såsom sjö och landmärken vid sjöexpeditioner och upptäcktsresor dels för att visa för andra sjöfarare att platsen var utforskad på ett eller annat sätt, samt att det i förekommande fall kunde överensstämma med kartor som man kontinuerligt ritade och uppdaterade.”

Från min utpost ses gammal bebyggelse och utsmyckning blandat med ultramodern byggkonst. Ett relativt nybyggt höghus sticker upp med panoramafönster och balkonger som planerats med tanke på att till fullo utnyttja möjligheter till ”havsutsikt” – älven med inloppet och Nya Älvsborgs fästning – om man har tur.

Som av en händelse känner jag på en dörr till kapellet i hopp om att den ska vara öppen. Men den är låst. Som de flesta kyrkors dörrar är i dagens Göteborg. Om det inte pågår en gudstjänst eller annan rit. Men plötsligt låser någon upp dörren inifrån och jag får komma in och beskåda denna lilla favoritkyrka för par som vill knyta hymnens band. Just nu pågår förberedelser inför dagens tre dop.

Kapellet som uppförs 1856-57 på uppdrag av David Carnegie, tillsammans med bostäder, skola och kyrka bildas här ett eget litet samhälle. Adolf W Edelsvärd (1824-1919) ritar kapellet utifrån skisser som Carnegie fört med sig från kyrkor i Skottland – i engelsk gotisk stil. På väggarna ser man de fyra evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes – utförda av Gotthard Adolf Werner (1837-1903). En altartavla sätts upp i samband med renovering under 1937 och föreställer Jesus fråga till Petrus; ”Älskar du mig?” – men flyttas till förmån för ett kors som till formen ansluter till kapellets ursprungliga utsmyckning.

Lämnar kapellet och på vägen ner för trappor kommer ett par med ett barn som snart ska döpas – hans namn blir Oliver Sven, berättar föräldrarna.
Det är dags att avsluta förmiddagens utflykt från Kungssten till Röda Sten – Klippan.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑