JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: maj 2018

De e merkelit …

Lulles bok

Ja, så säger hon ofta. Då visste jag bara att hon var den enda sjukgymnasten i Torslanda och att jag snabbt behöver komma till behandling för min onda rygg.

Kör trevande ner mot Hjuvik, ”Sväng in på Grundsundsvägen till höger när du passerat Torstens”, är hennes vägbeskrivning jag fått per telefon.

Lulles hus, Annevik, byggs ursprungligen av Bernt Olsson som flyttar hit från Inland i slutet av 1700-talet. Sonen säljer så småningom huset vidare. Kammarherre Murray är under en tid ägare och anlägger tennisbanan där Gustav V lär ha tagit en och annan match. Murray bygger även Grundsundsvägen. Lulles make, dr Ivar Johansson köper Annevik på 30-talet.

Tillbaka till nutid. Lulle tar emot mig vid grinden tillsammans med sin hund, en svart Cocker Spaniel. Vill minnas att den hette Liza (”Lajsa”) – och väl inne i den gula villan vid havet får jag ligga på värmedyna, hänga i en ribba som var fäst ovanför en dörrpost, och det hela avslutas med en ryggmassage som heter duga! Under tiden berättar hon om sitt liv, ömsom frågar hon om mitt. Hon har en hushållerska, Lizzie, som funnits i familjen sedan urminnes tider. Hon är sjuttiotre år och kallas ”Lulle” – men egentligen är hennes namn Karin Johansson. Vi blir vänner. På riktigt.

När hennes hushållerska inte längre finns kvar i livet flyttar ”Lulle” till en fyrarummare på Tumlehedsvägen. Blir granne med mina svärföräldrar. Men jag ser henne aldrig mer.

Det vackra gula huset vid havet säljs och ”Lulle” skickar årligen julkort och brev. Med vackra ord och teckningar. Långt senare får jag veta att hon faktiskt är känd för sina kåserier i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under signaturen ”Lulle” och under det namnet blir hon också känd som målare, tecknare, grafiker och journalist! Och inte minst en duktig sjukgymnast!

Hon avlider 1991 och 1997 får vägen till den gula villan, hennes hem i Hjuvik under åren 1945-1985, namn efter henne.

I texten ”Vårvinter” skriver hon; Att efter en lång vinter få uppleva hur stränderna vaknar till liv genom flyttfåglarnas ankomst är undret över alla andra i vårbrytningstider …

Hon va´ merkeli, älskade Lulle!

En morgonpromenad

Föreningsgatan mot Vasastan

Min morgonpromenad börjar längs gångbanan intill förskolan på Folke Bernadottes gata 4. Den är Göteborgs äldsta förskola och i dessa anrika lokaler har det vistats barn sedan 1830-talet!

Mitt mål är att svänga uppför Föreningsgatan men vem kan undgå detta fantastiska hus med dess vackra port? Är detta Göteborgs vackraste hus? Många tycker det, om Jugendhuset vid Föreningsgatan 2, som ritades av Louis Enders i början av 1900-talet. Han bodde själv en kort period i en av lägenheterna. Tänk att i detta hus finns bara två lägenheter i varje våningsplan – totalt tolv lägenheter i husets sju våningar! Vi är säkert många som skulle vilja titta in i det magnifika trapphuset som är relativt ovanlig för att vara en arkitektur i Sverige – kontinental jugendstil. Extremt sirligt, och varje våning har sin originella utformning – trappräcken armaturer, golven, de blyinfattade fönstren i dörrar ovanför varje dörr.

Nu är jag snart i backen på Föreningsgatan – under sommaren 1878 anställs Hans Hedlund och Carl Fahlström hos stadsarkitekten Victor von Gegerfelt för att slutföra uppdraget att för ”Göteborgs Tjenstemanna Byggnadsförening” rita villor kring nuvarande Föreningsgatan, Viktoriagatan och Övre Fogelbergsgatan. Även dessa villor går i götisk anda. Totalt handlar det om tjugoen tomter som i första hand ska erbjudas stadens tjänstemän. Några finns kvar.

Från Föreningsgatan tar jag mig ner för Karl Gustavsgatan – Hedlund har även ritat Realläroverket, vid Vasagatan 19, 1886. Om- och påbyggt 1911 – numera Schillerska gymnasiet – för dagen inpackat i byggplast… renovering pågår!

Går utmed Vasaallén och ser ännu ett Hedlunds-objekt.

Vad är detta för tomteverkstad? En tidningsläsande tomte, en fotograferande tomte, en ritande tomte, en målande tomte … fåglar, snäckor, ett litet barn som sitter på ett lejon, blomstergirlanger – allt snirklar sig runt huset, Tomtehuset – ett av hörnhusen på Vasagatan – Viktoriagatan.

Återvänder via Viktoriagatan till Föreningsgatan och alldeles nära mitt hem står ännu ett av Hedlunds verk – bostadshuset för SJ:s Änke- och pupillkassa, från 1899.

Vilken underbar morgonpromenad!

Arbetarbostäder – landshövdingehus i Göteborg

Västra Skansgatan (60-talet), Carlotta

Vår stads typiska bebyggelse är blandningen av trähus och stenhus – och det är en gammal tradition i Göteborg. Läget som ledande utfartshamn för utskeppning av trä ger från början staden en rik tillgång på överskottsvirke som kom väl till pass för husbyggnad. I Götaälvdalen finns sedan tid tillbaka flera tegelbruk – men vi har inte tillgång till väderbeständigt fasadtegel så vi måste importera, först från Holland och Tyskland och senare från Danmark.

Det ger oss villkoren för en blandade karaktär av tegel-, sten- och trähus – det senare leder så småningom till det som vi kallar landshövdingehus – och kanske också förknippar med en lösning på arbetarnas bostadsproblem, som var nog så stor under en av Göteborgs mest expansiva period – i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet.

Industrialismen växer snabbt och till följd av detta kommer ett skriande behov av billiga bostäder åt arbetarklassen – de som har sin arbetskraft att sälja – men sällan äger någon markegendom att falla tillbaka på. Det stora genombrottet kommer under 1870-talet – då industrier till en början etableras på landsbygden och utmed kustlandskap – bruken, sågverken och träförädling erbjuder arbetsplatser åt många. Men det är i storstäderna vi får bostadsproblem – precis som man redan fått i exempelvis England och Frankrike, där industrialismen tagit fart långt före den svenska.

I Göteborg dubblas antalet invånare mellan 1850 och 1870 – vi göteborgare går från dryga 26 000 invånare till 56 300. Samtidigt sker andra stora förändringar i samhället, här i landet avskaffas skråtvånget och näringsfrihet införs. Landets politiska styrelsesätt förändras radikalt och kommunerna får själva bestämma hur de vill ha det – genom valda fullmäktigeförsamlingar. Visserligen kan endast de män som har en årsinkomst på minst 800 kronor få rösta! Och företagare inom industrin har heller inget ansvar för att se till att den inflyttade arbetskraften får bostäder. Trycket på bostadsmarknaden blir enormt. I storstäder som Stockholm och Göteborg är det till en början ett relativt tätt samband mellan arbetsplats och bostad. Rik och fattig kan till och med bo nära varandra – och ha samma bostadsadress! Här följer en klassiker som Strindberg skriver om, hur skikten mellan de olika klasserna kunde te sig;

”Därför finns ännu inga särskilda kvarter i staden, där överklassen bebor hela huset, avsöndrat genom höga hyror, fina uppgångar och stränga portvakter. Därför är huset vid Klara kyrkogård, oaktat dess fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren av femtitalet en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring en gård. Längan åt gatan bebos på nedre botten av baronen, en trappa upp av generalen, två trappor upp av justitierådet, som är hyresvärd, tre trappor upp av salig Carl Johans pensionerade köksmästare. I västra gårdsflygeln bor snickaren, vicevärden, som är fattiglapp; i den andra flygeln bor läderhandlaren och ett par änkor: i den tredje flygeln bor kopplerskan med sina flickor.”

Men för att återgå till Göteborg ska nämnas att det välstånd vi haft under 1700-talet i samband med sillfisket och ostindisk sjöfart avtar väsentligt kring sekelskiftet 1800/1900. Men vi ska inte förglömma att grunden till stadens utveckling också skapas av utländska köpmän och företagare som kommer hit då England sätts i blockad av Napoleon. Vi får bomullsspinnerier och väverier vid älven, vid Säveån och Mölndalsån – dessa vattendrag är nu drivkraften och transportmedlet, processvatten och … avlopp! Den tyskfödde Abraham Robert Lorent (1770-1833) kommer till Göteborg och vid Klippan grundar han sockerbruk och porterbryggeri.

I början av 1800-talet kan vi räkna in 12 500 göteborgare. Bara i Majorna bor vid den här tiden hela 4 500 personer. Hundra år senare är antalet göteborgare det tiodubbla!

Alla kommer inte på en gång, de kommer och går i perioder – sjukdomar på grund av sanitära missförhållanden gör sitt till att befolkningstillväxten inte ökar med samma kraft.

Nu kommer vi till boendet. Fabriker växer upp i innerstaden – Rosenlunds bomullsspinneri, Keillers mekaniska verkstad vid Skeppsbron, bara för att nämna några av de största. Och våra hus ärr till största delen av trä – brännbart trä. Endast utmed kanalerna kan vi hitta stenhus, just på grund av brandfaran.

Det är dyrt att påla i den göteborgska leran så trähus blir för många en enklare och billigare lösning. Man har inte råd med annat. Tomtmark finns för hugade spekulanter i förstäderna Haga och Masthugget och gamla betesmarker söder om Vallgraven. Under 1861 kommer en tävling i stadsplanering igång – och det handlar om donationsmarkerna i nuvarande Gullbergsvass, Olskroken, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga – och fem år senare kan stadsplanen fastställdas. Man bestämmer att Kungsportsavenyn ska utgöra huvudaxeln – och där byggs stenhus i nyrenässans, man anlägger förträdgårdar och planterar träd utmed gatan, här finns stora lägenheter med många rum i fil – gårdsutrymmen för diverse mindre viktiga ändamål. Med andra ord, ett bostadsområde för överklass och medelklass.

Men var ska då alla arbetarna bo? Jo, de får bo i Olskroken till en början, men det räcker inte till och i samma veva kommer beslut om att endast trähus med ”källare” av sten får uppföras. Brandfaran igen.

Man börjar bygga sådana hus i Haga vid slutet av 1840-talet och man inreder också lägenheter i det som egentligen skall utgöra källare – det vill säga stensocklarna som husens våningar av trä stod på.

”Trähus, som hädanefter uppföras i hagorna, å Hagaheden (nuvarande Vasastaden och Lorensberg), och Stampen och vid sidorna om vägen till Gullbergsbo må icke bestå af flere än två våningar af vanlig höjd och så högt hus ej heller förses med så kallad frontespice: och om tre våningar högt hus är så bofälligt, att taket skall aftagas, bör husets höjd minskas till två våningar.”

Ord och inga visor, men det råder fortfarande stor brist på arbetarbostäder – små och billiga. I Västra Haga uppförs raskt under 1849 tio envåningshus av trä – som innehåller 47 lägenheter, varav sju består av två rum och kök, 14 spisrum och de övriga blir till ett rum och kök. Året efter kommer ytterligare 16 lägenheter och 24 spisrum i två nya trähus – denna gång tvåvåningshus i Nya Haga. Det är stadsarkitekten Heinrich Kauffmann som ritar de nya bostadshusen. Därmed tycker man i stadens ledning att man gjort sitt. Och det tycker man under efterföljande sextiotal år!

De första landshövdingehusen uppförs i kvarteret Ananasen i Södra Annedal mellan åren 1876-1881. Kvarteret kringgärdades av Västergatan, Albogatan, Carl Grimbergsgatan och Snickaregatan. Och resultatet blir 24 trevåningshus som ställs på rad med trädplanterad gata mitt genom kvarteret. På gårdarna byggs bodar till förråd för ved och annat, någon källare fanns inte i dessa hus – gårdarna utnyttjades till fullo och varje tomt avskärmas med staket. Husen byggs i en form som bildar en rytmisk symmetri och någon dekoration är det knappast tal om, såvida man inte betraktar fönstrens speciella karaktär. Det som är igenkännande för det här kvarteret är det gröna – som av många kallas ”Alboallén” – som fungerar som både lekgata och ”vattendelare” i kvarteret.

Den som först skapar landshövdingehusen är snickaren och handlaren Johannes Nilsson som genom sin aktiva roll i Arbetarnas Byggnadsförening bildar ett kooperativt bostadsföretag 1872. Genom medlemmarnas bidrag kan de till slut köpa marken som kommer att bli just kvarteret Ananasen med inalles 16 tomter. Han ansöker om bygglov och får efter många manglingar tillstånd att bygga tvåvånings trähus med förhöjd källare – men först 1895 blir det godkänt att bygga dem! Att det förmodligen sker en förväxling om grundaren till benämningen ”landshövding” torde ligga i att det är länsstyrelsen som till slut fattar beslut om byggandet – och inom länsstyrelsen är det landshövdingen som styr. För de som flyttar in i dessa trähus finns förhoppningsvis en känsla av ”hemvant” – arbetarna har kommit från landsbygden långt utanför Göteborg – husen är billiga att bygga, hyrorna är lägre än i stenhus och också lättare att värma upp.

Vem är då denne snickare, Johannes Nilsson?

Johannes Nilsson (1823-1893) är den person som kommer att bli initiativtagaren till ett företag som lyckas slingra sig fram i stadsledningens labyrinter. Han emigrerar som 33-åring till USA – då har han redan som 13- åring varit lärling och gesäll i Göteborg. Han återkommer dock till sin hemstad 1864 och efter ett par år bildar han företaget Joh Nilsson – han är dessutom ledamot av stadsfullmäktige och har betydelsefulla uppdrag i göteborgarnas tjänst.

Förmodligen samlar han – under sina år i USA – en mängd erfarenhet av både byggande och organisering av byggnadsföreningar. Kanske ser han en tidig modell för det som blir våra landshövdingehus – där borta i Amerika? 1872 bildas Arbetarnas Byggnadsförening i Göteborg med Johannes Nilsson som en drivkraft. Det blir tyvärr ingen efterföljare till den föreningen som kommer igång i Annedal och kvarteret Ananasen.

Vid slutet av 1890 är 21 av de totalt 24 husen amorterade till fullo och äganderätten övergår till medlemmarna som får dra lott om ägandet. Föreningen upphör 1898 och fem år senare är Johannes Nilsson död.

Tack för alla fina landshövdingehus!

Källa: Landshövdingehusens Göteborg, U Larsson, 1979 Göteborg bakom fasaderna, STF

Emigranternas sista timmar i Göteborg

Många har skrivit om den svenska massutvandringen som rejält kommer igång i slutet av 1860-talet och då går de svenska emigranterna ombord i Göteborg för resa över med engelska postångare till Hull eller Grimsby på den engelska östkusten. Sedan reser de med tåg till Liverpool för att där gå ombord på emigrantbåtarna till New York.

Jag ska ge mig på konststycket att göra en kortare berättelse utan att glömma det väsentliga – känslan innan båten går, atmosfären i Göteborg bland människor som är i uppbrott. Glädje sorg? Avsked.

Det är massutvandringens tid, efter att det amerikanska inbördeskriget upphör och fram till 1930. Då vill många svenskar resa till något nytt och förhoppningsvis bättre. Det är nu man talar om ”Amerikafeber” och de miljontals amerikabrev som skickas hem lockar i sin tur ytterligare emigranter. Toppen av antal emigranter kommer mellan 1866-1868 och beror till stor del på missväxtår. Riktiga nödår. Antalet utvandrare minskar förvisso något under 1870-talet för att åter öka tio år senare. Då har sammanlagt drygt 325 000 svenskar utvandrat till Nordamerika! Passagerartrafiken från Sverige till Nord-Amerika innebär en resa med segelskepp från någon hamn i Sverige via England till Nord-Amerika och resa som tar upp till två månader. Förhållandena ombord på segelskeppen är allt annat än angenäma. Stormarna, den dåliga maten och sjukdomarna gör att många dör under överresan.

En annan orsak till utvandringen är att vi i landet ökar antalet invånare – folkmängden år 1800 är drygt 2,3 miljoner och hundra år senare har vi ökat till 5,1 miljoner – trots den stora utvandringen. Man kan nästan kunna jämföra emigranttrafiken med dagens resebyråer och chartertrafik. De första emigranterna reser med segelfartyg som efterhand byts mot segelriggade ångfartyg. Då ångfartygen på 1880-talet helt tar över trafiken kortas restiden med 2-3 veckor.

Men vad gör då emigranterna innan de kommer iväg? De som väljer att utgå från Göteborg. För faktum är att av omkring 1,2 miljoner svenskar som emigrerar till Amerika passerar 1 miljon människor via Göteborg! Hur påverkar då detta Göteborg, vill vi också hänga med på resan eller får det räcka med att eventuellt göra pengar på trafiken?

Som kuriosa kan nämnas att det spelats in en stumfilm – Emigranten – i slutet av april eller början av maj 1910 i Svenska Biografteaterns ateljé i Kristianstad och på plats i Ekestad, Önnestad, Österslöv, Göteborg och Hull i England, samt på Nordsjön. Robert Olsson (1877-1941) gjorde regi, manus och foto. I rollistan hittar jag fyra personer! Ångaren som emigranterna skulle föreställas åka med till USA var S/S Ariosto som den 22 april lämnade Göteborgs hamn med Hull som mål. Den engelska staden fick vara stand-in för den amerikanska sluthamnen. Filmen, som märkligt nog finns bevarad är 331 meter, fick aldrig någon biopremiär, antagligen bedömde man att spelscenerna var för töntiga. Men de dokumentära sekvenserna, de från emigrantkvarteren och hamnen i Göteborg, lär ha fått beröm i senare tid. Filmen är 18 minuter lång. Filmens handling;

En bonde, som ej verkar ha det alltför svårt, lockas ändå av Amerika och beslutar utvandra tillsammans med sin hustru. De vinkas av vid den lilla stationen av översiggivna gamla föräldrar och småsyskon. Resan går först till Göteborg. Paret uppsöker där ett emigrantkontor och köper sina biljetter. De lämnar sedan Göteborg och Sverige med Wilsonlinjens ångare S/S Ariosto. Väl framme i Amerika (i själva verket den engelska staden Hull) söker de upp en ”farms agent”.

Mannen köper där obesett ett stycke jord. Marken visar dig dock vara tämligen usel; mest skog och stora stenblock. Hustrun förtvivlar snart, liksom mannen. Så fattar han ett beslut, tar fram papper och penna och skriver ett brev hem till föräldrarna. Hemma i Sverige mottages brevet med glädje. Barnen kommer hem! Återigen beger man sig till den lilla järnvägsanhalten, nu för att möta de hemvändande. Återseendet firas med kaffe och dopp. Alla reser sig och verkar hurra för eller på annat sätt tacka och lovprisa fosterlandet.

… en last av svenska invandrare lämnar Göteborg med S/S Aristo, år 1902 – båten konstruerades under 1890 vid varvet Earles Shipbuilding & Engineering Co för Wilson Line, Hull, England. Från 1890 till 1910, var det används för passagerartrafik mellan Göteborg, Sverige, och Hull, England.

Vi befinner oss i Nordstan i Göteborg som naturligtvis får tydliga spår efter det intensiva flödet av emigranter – och då i synnerhet gatan som har sin storhetstid, då amerikafebern rasar som värst i landet och då den ännu bär sitt gamla namn – Sillgatan. Här öppnades det första emigrantkontoret, Cunardlinjen, och sedan växer emigrantagenter upp som svampar ur jorden. Och alla håller de till vid Sillgatan, och inte heller är det märkligt att också en mängd emigranthotell och rum för resande etableras här. För att inte tala om en otalig mängd butiker och krambodar, bodar som lockar de oerfarna lantborna med sitt billiga krafs.

Sillgatan ca 1910 Foto: Göteborgs Stadsmuseum

Nordstan och i synnerhet Sillgatan är bästa tänkbara läge och det är ingen tillfällighet att gatan tidigare kallats Heringgatan – holländarna och tyskarna vill anspela på det aktiva sillfisket. För dem som ville göra affärer med emigranter, och särskilt den emigrant medel, var det absolut nödvändigt att ha ett kontor på eller i närheten av Sillgatan.

Idag hörs musikanter, högljudda folk, personer som sjunger folkmusik på gatorna – allt för att hålla folkmassorna på ett gott humör. En zigenerska kanske får spå din framtid? Titta där, där på hörnet står lustiga akrobater och trollkonstnärer! Får barnen köpa lite godis från bönderna på marknaden? Män slinker in på en av de många pubarna eller caféerna och ser de inte upp kan de bli av med både sin biljett till Amerika och sina pengar… och kanske vara tvungen att stanna kvar i Göteborg eller återvända hem. Så pinsamt!

Vi hör olika språk och dialekter överallt, både från Sverige och till och är det inte till och med svensk- amerikanska vi hör? Människor överallt och god stämning. Nu har uppenbart en båt anlänt eller avgått för hela gatan är dekorerad med fanor och flaggor. Affärerna inne i stan är stängda, men här kring Sillgatan är butiker, barer och caféer fortfarande öppna. Rena karnevalsstämning råder då en ångbåt från Wilson Line anländer eller avgårfrån Amerika piren vid Tullhuset.

Enligt annonser avgår Wilson Lines fartyg ” varje fredag kväll efter ankomsten av expresståget från Stockholm . ” Resan tar normalt två dagar , så passagerarna kommer till Hull på söndag eftermiddag . Extra resor som krävs för att hantera det stora antalet passagerare. Som exempel kan nämnas att den 14 april 1882 går ångaren ”Rollo” ut med tusen passagerare , ”Orlando” med åttahundrafemtiotre och ”Marsden” med niohundratrettiofyra passagerare ombord, inalles tvåtusensjuhundraåttiotre emigranter på en endaste dag! Och tänk att de flesta av dessa går utmed Sillgatan för att nå en båt som ska föra dem mot den nya världen.

Ombord är det i bästa fall britsar monterade längs sidorna av fartyget där fattiga människor har sina sängplatser, och när sjösjuka slår till är stanken och smuts obeskrivlig. De delar utrymme med nötkreatur som är bundna i spiltor. Fram till 1885 är det viktigt för emigranter att se till att köpa en halmmadrass så att de ombord på fartyget inte behöver sova direkt på hårt underlag.

Utanför Sillgatans butiker hänger stora randiga madrasser – fyllda madrasser med halm och tång. Men det är för sent att klaga och utspisning av kornsoppa med kött och potatis anses så generöst tilltagen och välsmakande, även om den är mer liknar utfodring av djur. Före 1869 finns inga matsalar inte finns ombord så passagerarna är själva ansvariga för sin mat.

Frederick Nelson, en Svensk-amerikanska född i Värmland, börjar arbeta 1864 som representant för den amerikanska Emigrant Company. Eftersom Nelson förfogar över ett stort nätverk av agenter i USA, kan han erbjuda utvandrarna något som få konkurrenter kan , nämligen assistans efter ankomsten till Amerika . Han lär ha hanterat sjuttiofem procent av hela den svenska utvandringen under en tid . Då nya och strängare förordningar införs år 1869, finns det tio generalagenter i Göteborg , och den siffran ökade till tretton fram till 1880. Sjutton av de största transoceana emigrantföretagen var representerade på eller i närheten av Sillgatan . Men det finns också agenter ute i landet – i Småland utlovas att den som vill emigrera inte behöver gå mer än tjugo minuter för att hitta en agent. Med en liten kontant handpenning kan någon lokal agent ordna papper för emigration via Göteborg.

Det förekommer att agenter och emigranter möts i grupper vid tåget och marscherar till olika logier och härbärgen. För säkerhets skull tillhandhåller agenter, för de emigranter som riskerar att gå vilse, ett rep som de kan ledas till rätt kontor och logi! Agenterna börjar med att föra passagerarlistor, utfärdar kontrakt och för upp varje emigrant i speciella register. Sedan måste dessa listor lämnas till polisen som prickar av varje emigrant den dag det är dags att stiga ombord på fartygen.

Det är under hela den här processen som en stor del av Nordstadens lägenhetsinnehavare tjäna en bra slant på det ständiga behovet av logi , och de är inte alltid så noggranna med hur många som inhyses i ett rum. Enligt en emigrant uppger att de får sova som packade sillar! I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 22 april 1868 står att läsa; ”i de åtta rummen i huset på Sillgatan 44, varav de flesta var mycket små, inkvarterades 103 personer. ”

Vad hjälper det då att polisens föreskrifter anger maximalt antal personer som ska rymmas per rum? Och att de som bryter mot reglerna kan bötfällas med fem riksdaler. Några hus får högre status genom att kalla dem hotell och vi kan läsa att; ”Logi kostar tjugofem öre, inklusive säng med lakan och filtar , kaffe och skorpor på morgonen.”

När utvandrare kommer på plats i dessa tillfälliga boende och de registretats på agentens kontor, har de bråttom ut på stan – i de flesta fall blir det Sillgatan eller närliggande gator.

Butiksägare gör allt för att sälja allehanda varor som de prackar på utvandrarna som ”nödvändiga för resan och för de första veckorna i Amerika”. Det innebär att emigranterna köper i all hast kläder allt som lämpar sig mer för stad än för landsbygd. Kvinnorna slänger sin huvuddukar och köper halmhattar och kanske en korsett! Män köper snygga kostymer och skor samt verktyg och annat som enligt säljarna är dyrt i Amerika. I skyltfönster ligger lockande varor.

Alla i Göteborg vet att på Sillgatan kan man som emigrant bli rånad, träffa prostituerade, spela bort respengar eller dricka sig redlös, men de flesta sover ändå tryggt och säkert på hotellen , och de allra flesta är försiktig och uppmärksamma på farorna .

Sillgatan är definitivt det första provet på om man har verkligen har för avsikt att komma till Amerika . Den lilla gatan får dock ett så dåligt rykte och det är anledningen att beslut kommer under 1895 om att byta namn på gatan – det blir Postgatan – något som många beklagar eftersom gatan trots allt är en historia ur Göteborgs liv.

Vad händer då med alla tusentals svenska landsortsbor? Jo, de flesta hamnar i stora städer som New York, Minneapolis och Seattle. Men den största ”svenskstaden” i USA blir ändå Chicago. År 1900 bor fler svenskar i den staden än i Göteborg. Man skulle kunna säga att Chicago då är Sveriges näst största stad.

Källa: Det gamla Göteborg, Göteborgska källor till den stora utvandringen av Per Clemensson publicerat som DOKUMENTET nr 3-1996 av Landsarkivet i Göteborg, Göteborgs Emigranten – goteborgs-emigranten.com

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑