JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: april 2018

Aron Jonason (1838-1914)

Aron Jonason, självporträtt på 65-årsdagen, 1903 (Carlotta)

Det finns en fotograf som ständigt återkommer i Göteborgs Historia – Aron Jonason.

Vem var denne begåvade man? Vi kan visserligen läsa om honom i Wikipedia, men jag skulle vilja ta en närmare titt på honom. En något mer personlig betraktelse. Och visst känner väl många av oss igen signaturen Jonason, de tidigaste på porträtt från hans ateljé vid hörnet Östra Hamngatan 39 och Kungsgatan 52 – av många kallat ”Dohms hörne”?

Mantalslängder berättar att redan 1637 bodde det handelsmän på just tomten där fastigheten idag ligger. Här har många ägare och affärslokaler huserat – men långt senare, år 1906 säljs fastigheten till handlande Herman Kunze som ägnar sig åt att sälja maskinvaror på Södra Hamngatan. Han bor visserligen inte själv i huset han äger, men låter snart göra en påbyggnad på huset.

Den nya vindsvåningen och i den tredjevåningen kommer nu att disponeras av Aron Jonason som inreder både ateljé och egen bostad. De stora fönsterkuporna och de rappade fasaderna gav plats åt, den redan då, kände fotografen. Han som under 1864 startar sin fotografiska verksamhet och blir en våra mest kända fotografer.

Aron ser dagens ljus första gången den  28 november 1838 i Göteborg, och han blir så småningom onekligen känd både här på västkusten och inom det kungliga hovet!  Han är dessutom en av de första i landet som framställde platinotyper och bilder på celloidinpapper. Skicklig inom såväl porträttfotografi som stadsbilder.

Den fototekniska utvecklingen under det aktuella seklet kan du som är särskilt intresserad studera på bilaga, Fototeknikens historia under 1800-talet.

Redan efter några år växlar han över till ytterligare ett yrkesområde och som han själv presenterar sig; Litteratör och Kungl. Hoffotograf. Han erbjöds att bli medarbetare i Göteborgs-Posten och där stannade han från 1860 till 1896. Han var som klippt och skuren att fånga upp nyheter. Kvick, fyndig och rapp i tungan gjorde han succé. Han blev känd för sina kåserier och ordlekar. I synnerhet när kung Oscar II prisade hans blixtrande kvickhet, då han svarade;

”Blixtrar den ene, så åskar den andre”.

Han överger dock Göteborgs-Posten vid ägarbyte och går över till Göteborgs Morgonpost, skriver i skämttidningar och inte minst texter till populära revyer. Blir dessutom en populär ceremonimästare, ordensman och skald inom Göta Par Bricoll. Ett ordenssällskap vars mål är att vårda och bevara det svenska kulturarvet, särskilt i form av sång, musik, teater och talekonst. Sällskapet grundades i Stockholm 1779 av Olof Kexél, Carl Michael Bellman och Carl Israel Hallman.

Inte nog med det, han blir en uppskattad underhållare åt kung Oscar II som under somrar behagar vistas i Marstrand på västkusten. Titeln Hovfotograf erhåller Aron Jonason vid ett sådant kungligt besök år 1887. Han kom att framställa många album med reportagebilder för Oscar II.

Självaste Albert Engström gör sitt eget omdöme om Jonasons vitsande och karaktäriserar hans begåvning som en ”tungans saltomortal på kvickhetens bakgårdar”. Kanske var Jonason en av grundarna till det kvicka och vitsiga talesätt som än idag anses tillhör den så kallade ”Göteborgshumorn”. Inga bakgårdar enligt min mening.

Hans insatser som fotograf i reportage gör honom till en föregångare och det är som sådan vi kanske oftast möter honom. Bilder på sta´n – på människor han möter, på vyer han betraktar. Inte minst som porträttfotograf. Under våren 1879 återupptar Jonason sitt yrkesmässiga fotograferande igen, i kompanjonskap med J. P. Peterson och öppnar dåtida Nordens största fotoateljé vid Södra Hamngatan 43.

Antal porträtt som kom att lämna hans ateljé var säkerligen hundratusentals, vilket säger något om omfattningen av hans verksamhet. Han var sannerligen inte sparsmakad och exklusiv i sitt val av arbetsområden, sin fina titel till trots – Kunglig Hovfotograf.

Först 1912 slutade Aron Jonason definitivt med sin fotografiska verksamhet och han avlider den 20 december 1914 i Göteborg, men hans ateljé finns alltjämt kvar.

Fastigheten har bytt ägare ett antal gånger och affärsverksamheter har kommit och gått.  Kanske minns de äldre göteborgare alltjämt den Dohmska sybehörsaffären – en av de mest populära affärerna under gångna år. Där kunde göteborgska damer finnas allt vad man kunde önska sig. Kläder syddes ofta I hemmen och här kunde man köpa vackra garneringsband, knappar och rosetter.

Aron Jonasons fantastiska miljöbilder från 1880-talets slut till strax efter sekelskiftet 1900, som kännetecknas av en perfekt kvalitet och komposition samt val av exponeringsögonblick. Han var även den förste fotograf som hade ett officiellt uppdrag att dokumentera Göteborgs stadsmiljöer, då han 1898 fick 500 kronor för att utföra detta. Det är som sådan vi ska komma att minnas honom.

Som kuriosa kan nämnas att han under år 2004 får Aron Jonasons Gångväg i stadsdelen Heden uppkallad efter sig, och på våra gator rullar hans namn ”Aron Jonason” på spårvagn M28 757.

Källa: Fotografins teknikhistoria under 1800-talet

Järnvågen och torget – Göteborg

Vi befinner oss på Järntorget. Inte i nutid utan innan platsen är reglerad till torg, då den ofta bara kallas Masthuggstullen, med anledning av tullhuset som ligger mitt för Nya Alléns öppning – men som senare kommer att ersattas av tullhuset vid Karlsporten.

Mot slutet av 1840-talet kallas platsen också för ”Bierhalleplatsen” – inte så konstigt med tanke på träpaviljongen som uppförs för servering av ett marknadens nya öl – det bajerska ölet från Johan Albrecht Pripps bryggeri. Här omkring finns redan nu en del ställen att njuta av både öl och kaffe …
Torget med den stora femarmade gaskandelabern upplåts även till försäljning av möbler och kallas därför Möbeltorget eller Trätorget! Kärt barn …

Parti av Järntorget (akvarell från 1890-talet, Carlotta)

I den norra delen av torget ligger järn- och metallvågen, som flyttas hit 1785 och har en djup, 180 meter lång och 30 meter bred hamn, där större fartyg kan lägga till för lossning och lastning. Järnvågens tjänstemän utgörs vid denna tid av vågmästare, en bokhållare, fyra kontors- och två vågskrivare. Järbärarnes antal är 25. Vågmästare var ”en person som förestod allmän våg och svarade för vägningens riktighet” och järnvräkare skulle väga och kontrollera att järnet var rätt stämplat, och kassera och sortera bort järn som var belagt med exportförbud eftersom det var underhaltigt eller undermåligt. De mängder som av vräkarna beslagtogs var minimala. Vräkt järn tillföll kronan och brukades som ballast. Järnvräkarinstitutionen upphävs 1855.

Backar vi ännu längre tillbaka i tiden, till 1626, ligger Göteborgs första järnvåg inhyst i bottenvåningen på det gamla rådhuset inne vid Gustav Adolfs torg. Från 1673 ligger Järnvågen en kort tid strax väster om Tyska kyrkan.
Under1785 beslutas så att flytta Järnvågen från Stora Hamnkanalen till Pusterviken och under åren fram till 1805 anläggs Järnvågspiren. En del järn flyttas och den gamla vågen inne i staden är i bruk till 1806 då den nya anläggningen är färdig. Järnexportörerna, som bekostar den nya järnvågen, överlämnar den generöst till Göteborgs stad! Järnvågen flyttas nu definitivt från nuvarande Brunnsparken – där ”Johanna” står idag – till den lindbergska tomten vid Första Långgatan. Man fyller igen delar av den stora hamnbassängen, samt flyttar Rosenlundskanalen österut till dess nuvarande sträckning. Därvid skapas en ny bredare pir – Pustervikspiren – mellan Järnvågen och Rosenlundskanalen.

Järnvågen som institution läggs ner 1889, men fortsättningsvis drivs manufakturer och partihandel med järn fram till den stora Järntorgsbranden 1947. Går vi tillbaka i både tid och till torget så disponerar den förmögne familjen Amija ett stort område i öster om torget – med en påkostad trädgårdsanläggning, och under 1773 etableras nöjesetablissemanget ”Wauxhall” som kom att ligga vid nuvarande Järntorgets västra sida.

Det mesta vi idag ser kring torgets norra och västra delar uppförs däremot under 1930–55, bland andra Folkets Hus och yrkesskolorna. Kikar vi längre bort mot Masthuggstorget tillkommer under samma period ett nytt ”Sjömanshem”. Efter 1960 rivs en stor del av bebyggelsen norr om Första Långgatan och kring Masthuggstorget, dock finns det en liten grupp historiska byggnader kvar – såsom Amerikahuset och pumpstationen.

Torget får sitt officiella namn – Järntorget – 1867 och spelar en viktig roll spelar som arbetarcentrum, inte minst då Arbetareföreningen förläggs här året innan, det vill säga 1866. Huset byggs till och Folkets hus invigds 1874 och 1876 inreds en teater i ena flygeln, det vill säga Folkteatern. Under fredagar, lördagar och söndagar samlas arbetare på torget både före och efter sammanträdena i Folkets hus.

Traditionen bjuder att här samlas arbetarna på 1:a maj för att tåga till Heden.
”Är det kravaller och upplopp i staden nog är Järntorget huvudskådeplatsen” säger Fredberg i en Göteborgskrönika. Runt omkring torget finns teatrar, biografer, restauranger och kaféer – torget sägs bli det kroppsarbetande folkets öppna plats i Göteborg.

Arbetarforeningenhus
Arbetarföreningen hus (Carlotta)

  Arbetarföreningens hus rivs 1956 och ersätts med ett nytt som ritas av arkitekterna Eric Uppling och Erik Fylking. Det storslagna huset dit Ny Tid flyttar in 1959, och vars tidning spelar en stor roll för det socialdemokratiska partiet och för Göteborg i övrigt. Tidningen grundas redan 1892 av Fredrik Sterky (1860-1900) – och genom redaktionen passerar en del minnesvärda personer, inte minst Per Albin Hansson. Tidningen går dock mot ett håll som många andra dagstidningar gör – mot nedläggning som äger rum den 14 juni 1966. Dagen efter tar tidningen Arbetet över lokalerna, men huset kallas fortfarande av många för ”Ny Tid-huset”.   Från fönster i Arbetarföreningens hus, och sedermera Ny-Tidhuset, kan man blicka ner på torget och beundra ”De fem världsdelarna”, eller i dagligt tal ”Järntorgsbrunnen”, skulpterad i brons av Tore Strindberg. Här sitter sedan 1927 fem nakna flickor runt brunnskaret och representerar de fem världsdelarna – eller rättare sagt, kontinenterna; Amerika, Europa, Asien, Afrika och Australien/Oceanien. Amerika håller frihetsgudinnan i sina händer, Europa har en spegel i handen, Australien rider på en sköldpadda, Asien presenterar sig i yogaställning och Afrika bär en urna i handen.    

Järntorgsbrunnen

Innanför det gjutna brunnskaret finns ett trettiotal gamla järnstämplar, ritade efter en stämpelbok från 1845. Brunnen gör oss åter uppmärksamma på järnvågsepoken – då svenskt järn banade väg över haven. Skeppet i toppen på konstverket kanske visar oss att resan ut mot världen startade med just en last full med järn- och trävaror. Cirkeln är sluten.

Konstverket blir möjligt tack vare donation ur fonden efter Charles Felix Lindberg, han som föddes i ett hus i anslutning till torget.

Slutligen konstaterar vi att Järntorget fortfarande spelar en viktig roll både politiskt och kulturellt i Göteborg. Nära Järntorgsbrunnen står Dan Andersson, arbetstagarnas poet.

På Olof Palmes torg, som också är en del av Järntorget, står ett minne som tillägnas de som samlades den 5 maj 1917 vid Järntorget – de arbetande kvinnorna i Göteborg kräver bröd för att överleva. Inskriptionen berättar: ”Till minne av dem som kämpade för bröd, rättvisa och frihet.” Vi ser också statyer av Hjalmar Branting, Sveriges förste socialdemokratiske stadsminister och Charles Lindley som var en stridbar ordförande för Transportarbetarförbundet.

Frimureriet i kretsen av Ostindiefararna – SOIC

Canton, faktorierna

Bildandet Svenska Ostindiska kompaniet år 1731 gjorde Göteborg till en blomstrande handelsstad. Svenskar som besökt England, Frankrike och Holland hade kommit i kontakt med frimurare och blivit medlemmar i loger utanför landet. Snart gavs tillstånd att bilda loger även inom landet och den första logen kom att bildas i Stockholm år 1735.

Logen upphörde dock under 1747 för att ersättas av en ny år 1752. Logen fick då namnet ”S:t Jean Auxiliares”. Snart bildades också en loge i Göteborg – åtta personer sammanträdde och skapade ”Salomoniska Logen af trenne lås” den 27 juni 1755, och vars namn ändrades till ”Salomoniska Logen” efter två år.

De som bildade logen i Göteborg hade alla anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä. och blev så småningom själv superkargör. Han var frimurare sedan år 1747 – i ”Stora logen” i Amsterdam.   När det svenska Ostindiska kompaniet startade sina Kinaresor var engelsmän, holländare, fransmän och danskar redan på plats i Kanton. Däremot förekom ännu ingen logeverksamhet i Kina. Det var frimurare från Göteborg som startade egen loge i Kanton.

Frimurarlogen i Göteborg utvecklades snabbt efter starten 1755, och efter fyra år hade logen ett hundratal medlemmar. Av dessa hade tjugofem olika befattningar inom Ostindiska kompaniet. Ytterligare medlemmar fanns bland sjöofficerare som på något sätt hade anknytning till i Ostindiska kompaniet.   Det kostade att bli frimurare. Det krävdes därför goda inkomster att bli medlem, vilket dock medlemmar i kompaniet hade råd med. Inträdesavgiften i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt. Årsavgift på 16 daler silvermynt tillkom. Bidrag från medlemmarna kom in vid speciella insamlingar.

En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar – däremot en del i vinsten vid lastens försäljning. En vinstandel som under kompaniets glansdagar var betydande och gjorde superkargörerna mycket rika.   År 1759, avreste sju frimurare från Göteborg till Kina och innan avfärden begärde de tillstånd att få hålla loge i utlandet. Resan gjordes med två skepp, ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare samt ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Båda dessa kaptener var frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht, Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg, även de frimurare. Tillstånd att hålla loge till sjöss gavs av Logen i Göteborg.

Första logemötet hölls när skeppen anlände till Cadiz i södra Spanien, där också det hemvändande skeppet ”Prins Carl” befann sig. De tre skeppens frimurare höll loge ombord på ”Prins Carl”. Protokoll till Logen i Göteborg omtalar att man fått ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde svenska krigsfartyg som också låg i hamnen i Cadiz. Tre av dessa personer blev efter hemkomsten till Göteborg invalda i ”Salomoniska Logen”.   I Kanton inrättade Ostindiska kompaniet ett faktori, d v s ett handelshus för inköp och försäljning av varor, men byggnadens väggar ansågs var alltför tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas höll man sammankomsterna ombord på ett av skeppen. Då ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” lämnade Kanton upphörde logearbetet, eftersom de personer som ägde logetillståndet inte längre fanns på plats. Kvarvarande frimurare i Kanton kom ändå att träffas.


Det fanns frimurare ombord på varje svenskt skepp som kom till Kanton. Inte mindre än fyrtio superkargörer var frimurare, och ett tjugotal kaptener. Vissa superkargörer var ”kvarliggare”, och stannade i Kanton till dess de for hem med ett annat skepp. Det fanns de som stannade kvar ända upp till nio år. Även ombord på andra nationers skepp fanns frimurare.  Både svenska och utländska frimurare ville hålla sina kunskaper vid liv och utbyta tankar med dem de kunde känna tillit till. Deras sammankomster gick under namnet Frimurare Sällskapet – och hölls ombord på något skepp.

I november 1756 fattade i Logen i Göteborg beslut om inrättande av ett ”barmhärtighetsverk” – ett barnhus där man tog emot föräldralösa barn och som skulle ge dem en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till verksamheten. Barnhuset kom snabbt igång och uppskattades av såväl myndigheter som av allmänheten. För att täcka kostnaderna fick frimurarna tillstånd att ta upp kollekt vid stadens kyrkor – en gång om året.  

En större inkomstkälla var däremot stadens portpenningar. Göteborg, som under 1700-talet var en förskansad  stad med tre portar, hölls stängd under nattetid. In- och utpassering var förbjuden, såvida inte vederbörande betalade en portpenning för att passera. Uppenbarligen en livlig trafik, eftersom portpenningar blev Barnhusets största inkomstkälla. Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet samlades pengar in och beloppet som då betalades i silverpiastrar, överlämnades till Ostindiska kompaniet och utbyttes till svenska mynt i Göteborg.

I mars 1787, under hertig Karl beskydd bildades logen som fick namnet ”Elisabeth”, efter  hertigens gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Logen inhystes i Kanton på det svenska faktoriets område i september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.  

Vasaorden
Vasaorden

Den av kaptenerna i Ostindiska kompaniet som gjorde de flesta resorna som befälhavare var Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Han genomförde minst tio resor, var av sju som kapten. Vid sin sista resa fick han vid ankomsten till Cadiz uppleva den sällsynta äran att av den svenske konsuln på plats få emottaga Vasaorden. Ett förtjänsttecken för goda insatser för jord- och bergsbruk, teknisk utveckling och handel. Som frimurare var han en föregångsman på flera andra sätt än genom att bidra med penningmedel. Hans seder ifråga om behandlingen av besättningen respekterades.

Den gängse råa tonen ombord förbjöds av Ekeberg, prygelstraffet avskaffades och en allvarlig men mildare ordning ersatte den stenhårda disciplinen. Det goda resultatet på hans skepp manade snart andra kaptener och rederier till efterföljd. Ett annat exempel; Vid ett besök på Sumatra blev Ekeberg varse hur slavarna pinades. Han upprördes särskilt vid ett tillfälle då han såg hur en liten pojke blev illa behandlad. Han bad att få köpa slaven, vilket beviljades. Han övertalade även två superkargörer som var med på resan att friköpa var sin slav.

Gossen som Ekeberg tog hand om fick följa med hem till Sverige, där han uppfostrades tillsammans med Ekebergs egen son. På ett par år lärde sig den förre slavgossen att tala och skriva svenska, samt döptes i den kristna evangeliska läran.  

Näst efter Ekeberg var Carl Gustaf Lehman (1714-1777) den som gjorde flest resor som kapten i kompaniets tjänst. Han var en hängiven frimurare och lät i Kanton beställa en servis med frimuraremblem jämte sitt monogram.
Det sista svenska skeppet avseglade från Kanton år 1805, men redan 1801 hade ordföranden i ”Logen Elisabeth” rapporterat att verksamheten inte längre var verksam. I och med att den svenska epoken för ostindieresor nu tog slut, upphörde också den svenska frimurarverksamhet i Kanton.

Stampgatan 20, Barnhuset i Göteborg

Göteborgs barnhus

På en bild som föreställer gamla Ullevi ser jag i bakgrunden ett tegelhus – Stampgatan 20 – Barnhuset

Den 6 maj 1737 utfärdades en kungörelse från Göteborgs rådhus, och det tillkännagivs att de av denne stadens invånare, som hava fattiga och synnerhet fader- och moderlösa barn sig bekanta, måste nästkommande torsdag, den 12 maj kl. 10.00 på förmiddagen infinna sig själva jämte barnen här på rådhuset, varvid om vars och ens villkor och beskaffenhet såväl som själva antagningen närmare skall bli undersökt och förordnat.

 De första barnen är antagna redan någon vecka senare – fem pojkar och tolv flickor i åldern 6-11 år. En verksamhet tar sin början och den bedrivs fortfarande, om än i annorlunda form.

Vid den här tiden har Göteborg cirka 15 000 invånare och många är fattiga. Det saknas bostäder och antalet värnlösa, föräldralösa barn är stort. Någon kommunal fattigvård eller kommunala skolor finns inte att tala om. Och trots att det är lag på att alla städer ska inrätta ett barnhus saknas det i Göteborg. Därför tar tre ledande män i staden ett initiativ – biskopen Jacob Benzelius, apotekaren Frantz Martin Luth och läkaren Matthias Schildt – och att samlar in pengar för att kunna starta ett barnhus. Det drivs till en början i hyrda lokaler innanför vallgraven.

Barnen är helinackorderade och får mat, kläder, husrum och undervisning i kristendom, skrivning och räkning. Både pojkar och flickor undervisas också i ullspinning efter det sätt som är vanligt vid den här tiden, Spinnhuset. Det är således en kombinerad skol- och slöjdundervisning, som syftar till att göra barnen till dugliga samhällsmedborgare.

När de slutar skolan – för pojkar vid 14 och för flickor vid 15 års ålder – har de lättare att få anställning.

Pojkarna börjar ofta som lärlingar hos hantverkare och flickorna som tjänstepigor.

För att trygga Barnhusets ekonomi anordnas ett lotteri vars överskottet, uppgår till 11 000 daler silvermynt, och som tillfaller Barnhuset. Ett särskilt kungligt brev föreskriver också att Barnhuset ska få tullmedel, det vill säga några ören för varje tunna salt sill och för varje kaffelast som förs in i staden!

Allt fler barn behöver man ta hand om och tack vare generösa donationer från kända göteborgare som Niclas Sahlgren, Vincent Beckman och Sven Rehnström kan en stor tomt förvärvas vid nuvarande Stampgatan och dit flyttar verksamheten. Dramatiskt nog brinner huset ner1808, men kan byggas upp igen. Femtio år senare brinner också den byggnaden ner! Då beslutar man att den nya fastigheten – som så många andra nyare byggnader – ska uppföras i gult holländskt tegel. Det blir en stilren byggnad ritad av arkitekten Adolf Wilhelm Edelswärd. Huset finns fortfarande kvar på Stampgatan 20.

Byggnaden rymmer ett 30-tal barn mellan 7 och 15 år. De både bor och får undervisning där. Skoldagen börjar redan klockan sju med gemensam morgonbön. Lektionerna fortsätter sedan, med uppehåll för middag och vila, fram till klockan halv åtta. Förutom de vanliga skolämnena och en timmas kristendomsundervisning undervisas de i både tyska och engelska språken. Barnhuset har sina egna lärare, som också de bor i fastigheten tillsammans med sina familjer.

Som ni ser på bilden ovan är barnen klädda i likadana kläder. En slags uniform. Pojkarna i blå livrock med rött foder, röd infattning i sömmarna och samma slags uppslag, blå strumpor om vardagar och röda om söndagar samt vita hattar. Flickorna bär kjolar och tröjor i samma slags tyg, röda uppslag och röd infattning samt blå mössor. Garderoben omfattar fyra skjortor respektive särkar till varje barn och skor efter behov.

Det finns utegångsregler – barnen får inte lämna barnhusets tomt utan särskilt tillstånd – med undantag av söndagseftermiddagar då de eventuellt får lämna huset – men de måste vara tillbaka till aftonbönen klockan åtta.

1924 säljer Barnhuset fastigheten till Pripps Bryggerier och köper Bö herrgård där barnhemsverksamheten fortsätter fram till 1940. Till skillnad mot tidigare får nu barnhemsbarnen gå i folkskolan tillsammans med andra barn. De behöver inte längre bära de kläder som de gjort förut. Trots allt bildar barnhemsbarnen en grupp som håller samman och skiljer sig från andra barn. De börjar och slutar varje dag med gemensam andakt och varje söndag tågar skaran av barn till gudstjänsten i Örgryte nya kyrka.

Sommaren 1940 är det dags att lägga ner barnhusverksamheten, en orsak kan vara rädslan inför kriget och då folkskolebarn i Göteborg, inklusive barnhusbarnen, evakueras med sina lärare till landsbygden. Barnhusverksamheten återupptas inte och efter 200 år kan vi sätta punkt för den här historien.

Fram till 1992 hyr Göteborgs barnavårdsnämnd herrgården i Bö och fortsätter sin verksamhet i kommunal regi.

Barnhuset lämnar idag bidrag till organisationer som arbetar till förmån för barn och ungdom. Till en början var beloppen ganska små – men efter att Bö herrgård sålts till Göteborgs kommun 1983 ökade de väsentligt. Stiftelsen delar ut närmare fyra miljoner kronor till föräldrakooperativ, friskolor, idrottsföreningar, scoutkårer och kristen barn- och ungdomsverksamhet.

Stiftelsens verksamhet har visserligen förändrats sedan startade för mer än 270 år sedan – men finns ändå kvar och är Göteborgs äldsta, fortfarande fungerande enskilda institution.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑