JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: januari 2018

Teater hemma och i det fria – Göteborg

Teater i det fria – Slottsskogen (Carlotta)

Det skrivs stora plakat ”Välkommen på teater … ” till priset av några ören!

Det kommer en liten publik och ridån dras åt sidan! Vi har repeterat och en mycket ung Eva regisserar … hon instruerar oss om hur vi ska tala, agera och har naturligtvis skrivit manus. Draperiet mellan matsalen och vardagsrummet är en perfekt lösning för vår teater. Eva engagerar sina två yngre syskon och några av oss grannbarn för sina uppsättningar. Kanske är detta embryot till en lång teaterkarriär – och för min del en första inblick i teatervärlden. Kanske den första ”buskisen” i mitt liv?

I den här familjen är det alltid något på gång. Öppet hus för jämnan – men när det är dags för middag åker annat plakat upp på ytterdörren; ”Vi äter middag nu. Återkom senare!” Tecknade figurer beskriver vad de just nu gör – äter!

Som barn sitter jag i det lilla köket och dricker varm choklad tillsammans med familjens fyra syskon… många glada skratt. Eva Janne, Mats och Anna. Jag älskade att se på när mamman gestaltar varje barns karaktär med mimik och gester. Är förundrad över hennes mörka, vackra bruna ögon. Mamma Ellen är en mycket upptagen kvinna, hon arbetar till sena kvällen och till skillnad från min egen familj finns här barnflickor som ”ställföreträdande mamma”.

När det är påsk tar mamma Ellen oss ut på långdans genom Guldheden. Vi sitter i rad på ett staket och låter oss sminkas – och snart far vi iväg på kvastar och mattpiskor! Ellen går i täten med prickigt paraply och sjungande leder hon oss genom gator och torg. I alla fall ett torg – Dr Fries torg!

Ellen Bergman är verksam på en rad teatrar runt om i Sverige, som teaterregissör, författare och koreograf och hon är också en av de sista ansvariga för utomhusteatern i Slottsskogen. Den som ligger till vänster i backen upp mot säldammen …

Och det är om Friluftsteatern i Slottsskogen jag ska berätta – den teatern som lär vara den första ”buskteatern” i Göteborg. Vid Mårtens backe mellan Stora Liden och Bragebacken. Två veckor före premiären i Slottsskogen startar dock en friluftsteater i Långedrag – om detta skriver Ny Tid den 8 juni 1915;

Det var en god idé som av sällskapet fru Gerda Thomée-Mattson och fröken Vira Rydkvist i går iscensattes ute på Långedrag. Visserligen ingen ny idé, ty friluftsteater har ju spelats förut och på en mängd ställen av Skådebanan. men att Göteborg nu fått en viss mån stående friluftsteater och detta ute vid den plats där besökarna kunna förena det nyttiga med det nöjsamma och dit utmärkta kommunikationer finnas för billigt pris, det är alltid en tillökning i värde för göteborgarne.”

 Den 20 juli 1915 är det premiär i Slottsskogen med folklustspelet ”Timmerflottare” och premiären blir lyckad! Det kommer så mycket folk att många inte får plats. Man har lyckats över förväntan. Visserligen blåser det lite, men i den lilla sänkan där teatern ligger är det lugnt och solljuset faller rakt framifrån så effekten är den bästa tänkbara. Scenen ligger vackert inbäddad i grönska. Publiken strömmar till redan kl 18.00 och när spelet börjar är det fullsatt. Akustiken är god och den bästa tänkbara stämningen råder kring scenen, spelet tycks vara käckt och livligt. Sången är visserligen inte den bästa, men man kan inte begära bättre av timmerflottare – denna beskrivning ges i Göteborgs-Tidningen – man förväntar sig fulla hus framöver.

Den här teatern är egentligen en idé som Axel Engdahl lanserat – en teater som är sommarfilial till Folkan. Parkstyrelsen är till en början inte positiv till förslaget, men får ändra sig då friluftsteatrar börjar växa upp lite varstans i landet. Som ledare för Folkteatern och revyförfattare blir han så småningom något av en institution. Hans popularitet sträcker sig för övrigt också ut över hela landet. Givetvis bidrar ensemblen av goda revyartister till Axels popularitet. Här spelar t ex Ludde Gentzel och Zara Backman. Han är dessutom mycket produktiv och skriver ibland två, tre revyer om året, samt vistexter som han själv framför. Andra kända skådespelare erbjuder hög standard på uppsättningarna. Den största succén genom tiderna blir Hemsöborna med Torre Cederborg som drängen Carlsson, Greta Lindgren som änkan Flood och Colbjörn Knudsen som Gusten.

Kompanjonskapet mellan Gerda och Vira upplöses dock och Gerda driver teatern vidare fram till 1924 då Hjalmar Selander – chef för Nya Teatern – tar över. En rad teaterchefer avlöser varandra och under 50-talet försöker Richard Mattsson höja nivån på ambitionsnivån. Kanske har det blivit för mycket av roliga gubbar med snus och pluntor?

Rent ekonomiskt är teatern ingen guldgruva – en teater utan tak och infravärme är utelämnad åt vädrets gudar och en regnig säsong blir definitivt ingen kassasuccé.

Vi är nu inne på 60-talet och jag får åter anledning att nämna Ellen. Ellen Bergman. Hon gör tillsammans med Bernhard Nyström tappra försök att driva teatern vidare. Men allt står och faller med … regnet! I mars 1966 går den gamla friluftsteatern i Slottsskogen i graven.

Hemma i vardagsrummet hos Ellen kan man dock några år senare beskåda kammarteater – en kombinerad mat- och teaterupplevelse. Cirkeln känns på något sätt sluten! Ellen Bergman avlider år 2007.

Dottern Eva blir inte oväntat regissör och förutom priser och medalj rullar en spårvagn med hennes namn sedan år 2002. I ur och skur!

The show must go on …

1+2= 3… en gammal räknebok från 1927 – Kläpp, Lökom

Mamma Astrid börjar skolan i Kläpp, Lökom – en by söder om Sollefteå, vid Ångermanälven… Den skolan köps för många år sedan av en familj från Norrtälje och de bestämmer sig – efter några år som sommarbostad – för att montera ned den och ta den med sig till Norrtälje! När skolan läggs ner och skåp tas bort hittas en liten bok. Min mammas räknebok från klass 2, från år 1927!! Mamma föddes 1919 och avlider 2013, 94 år gammal och hon ger mig boken som ett minne… även gamla skolfoto fick jag med! Hon brukar besöka skolan vid varje besök i hemtrakterna. Sätter sig på trappan och minns… Berättar att lärarna vid skolan heter magister Melander och fröken Stattin.

Astrids räknebok

Nils Holgerssons resa pryder omslaget och öppnar jag boken är den fylld av räkneövningar…

Boken är helt intakt!

Skolan, blir efter nedläggning, först privatbostad och som jag nämner ovan monteras huset ner – och timras upp igen i Sonö ovanför Norrtälje!!

Vem vill inte bo i detta fina hus…

Mamma faller ut ur bussen!

Det är en varm sommar.  Är med mamma i Sollefteå, Ångermanland. Där finns mormor och morfar på sin lilla gård vid älven. I Övergård bor moster. Ser fotografier på hennes linneskåp. Hennes barn, mina kusiner – men de finns inte hemma. Moster är sjuk, säger mamma. Barnen bor någon annan stans. Hör ordet ”barnhem”. Vi måste hjälpa henne, säger mamma. Moster är på Österåsens sanatorium. Hon har svårt att andas…

Ur Österåsens historia;

”Den gamla sanatoriebehandlingen bestod i en sträng och regelbunden regim med vila i horisontalläge, närande föda, promenader och massor av frisk luft. Det senare föranledde att fönstren i sjuksalarna skulle stå öppna dygnet runt, helst också året runt… Före detta patienter vittnar om hur vattnet frös i handkannorna och hur doktorerna måste ha vantar på händerna för att klara de iskalla dörrhandtagen vid ronderna.

Vaknar tidigt en morgon i mosters kök. Lyfter lite på rullgardinen. Därute marscherar soldater… På köksbordet ligger en present. En röd väska i galon. Till mig. Ska snart fylla år. 7 år.

Vi klär på oss och ger oss av till busstationen. Nu väntar en kort busstur till byn där mormor och morfar bor. Grusvägen upp mot dem är lång och det dammar grus i mina ögon från en bil som kommer emot oss. Den stannar och mamma växlar några ord med föraren.

– Jo, visst är morsan och farsan hemma.

Bilen kör vidare.

Vi tar oss vidare och snart är vi framme hos mormor och morfar. Kaffepannan är på och snart sitter vi kring köksbordet. Tycker de talar lite konstigt – och de tycker jag talar fort. Du talar så fort som ”geten skiter på näver”, säger mormor. Mamma skrattar.

Vi ska sova här. Morfar flyttar ut till ”boa” – och jag sover under fint täcke som mormor sytt – lapptäcke! Precis som alla mattor i huset är vävda av mormor har hon också sytt alla täcken. En del tygremsor känner jag igen. Mamma skickar tygremsor, nystade som bollar,  till mormor under många år.

En dag ska vi hälsa på ”barnhemmet”. Jag förstår inte vad det är. Bor inte alla barn hemma?

Moster har permission från sjukhemmet. Vi möts inne i Sollefteå och gemensamt ska vi ut på en busstur. Det är stekhett ombord på bussen. Galonklädda, hårda stolar bränner mot mina ben. Vi är bara ett fåtal på bussen som far omkring på slingriga grusvägar. Genom ändlöst skogslandskap.

Nu visar moster att det är dags att stiga av, men jag ser ingen antydan till busshållplats. Mamma reser sig upp från sätet. Bussdörrar öppnas och som i töcken ser jag mamma vackla framåt. Minns hennes rutiga kjol mot min kind. Den känns sträv när den sveper förbi. Mamma faller framstupa ner i ett virrvarr av buskar, nässlor och stenar. Är i det ögonblicket övertygad om att hon nu försvinner ifrån mig. Att hon dör.

Jag står kvar på översta trappsteget och hör vuxna ropa på hjälp. Mamma rör sig inte.

Rusande panik inom mig. Ropar ingenting. Om jag är tyst är jag ”snäll tös”. Därför skriker jag inte ut min rädsla.

Mamma kommer åter på fötter. Upp på den bruna grusvägen. Hennes vita blus med korta ärmar har blivit smutsig och hon rättar till sin klädsel.

Vi ser bussens dammiga bakdel försvinna. Moster säger att vi ska vänta där vi står. Att hon ensam ska gå mot det vita, låga huset. Barnhemmet. Hör jag inte barns skratt?

Mamma och jag står kvar. Min rädsla har inte lagt sig. Så nära att förlora min mamma.

Om hon skulle dö, har jag ingen kvar. Pappa finns inte längre hos oss. Nu är det bara mamma och jag.

Hon blir mormor och farmor. Och samma rädsla fanns alltid hos mig. Att hon ska lämna oss. Ibland säger hon att det vore bättre att inte leva. Då frågar jag om hon inte vill ha mig. Inget svar…

Jag måste vara en ”snäll tös” – så att hon vill ha mig.

Jag är ”snäll tös”. Länge. Hon blir 94 år. Under en kort stund tar jag paus från fyra dagars vakande på stora sjukhuset. När jag återvänder till hennes säng blir jag i ett ögonblick lika panikslagen som på bussen. Då hon trillar huvudstupa ner i diket. Samma känsla. Men nu reste hon sig aldrig igen.

Pang i lagårn… sommarbarn!

Befinner mig på bondgården i Sjöhult, Norra Vi. Byn ligger vid sjön Sommen, och jag åker med hundratals barn från Göteborgs centralstation. Vi har namnlappar på oss så de vuxna kan sortera oss till rätt familj vid ankomsten vid stationen i småländska Tranås. Sedan väntar någon timmas bussresa på dammig landsväg fram till gården. Bussföraren vet att jag ska till familjen Samuelsson och han stannar vid vägrenen. Strax intill mjölkbordet där lastbilen kommer var morgon och hämtar mjölkkannorna.

Jag vet precis vad som förväntas av mig även denna sommar. Hårt arbete. Min sommarmamma Sigrid är ofta ensam på gården då maken Albin mår dåligt och ligger på Linköpings lasarett. Han med ”svea i magen” som jag först som vuxen förstod var magsår… sveda i magen!

Han kommer hem ibland och jag följer honom som en kyckling följer sin hönsmamma… tätt i hälarna.

Apropå höns. En sommar ägnar jag åt att gräva ur hönshuset och kalkar dess väggar och tak. Jag når cementgolvet med spaden först efter 30-40 centimeter. Hyvar ut lager efter lager. Sedan är det till att ta fram pallen och kliva upp med burken, fylld av kalk. Osläckt kalk, och när jag tagit en mängd ur säcken, hällt på vatten så är den rätt ilsken att hantera, som lut ungefär. Först efter andra strykningen blir det vitt. När det är dags för taket måste jag ha solglasögon på mig eftersom det svider rejält om en droppe hamnar i ansiktet och inte minst i ögonen!

Sigrid kallar mig skämtsamt för ”sketmadam” denna sommar.

Med Albin går jag vid tillfälle ut i kohagen för att se efter den där dräktiga kon. Han vet att det är dags att ta in henne i lagårn då det är läge för kalvning. Vi hittar henne inte bland de andra djuren uppe vid hagen. Vi går mot inhägnaden av taggtråd som ser något nedtrampad ut. Blodspår leder oss långt in i skogen.

Kon har dragit sig undan för att kalva och det är uppenbart att hon tagit sig över taggtråden för att söka enskildhet.

Skogen är tät av granar och vi kliver över snåriga berg ner mot sjön. Under en jättegran ligger kon som just har kalvat. Hon blöder ymnigt från juvren. Albin fäster en grimma på kon och föser upp henne. Bär den kladdiga kalven mot gården och lagårn. Nu återstår ett samtal till veterinären som snabbt är på plats.

Kon får spiltan närmast lagårdsdörren som står på vid gavel. I solljuset dansar flugor samt spår av hö och halm. Det råder viss nervositet bland både människor och djur på gården. Spenars revor sys ihop och allt ser ut att gå väl. Men efter några dagar är det åter dags för ett besök av veterinären. Kon som nyss kalvat mår inte bra, hon ser ut att ha fått en infektion och det är risk att hon inte återhämtar sig. Man bestämmer sig för att avliva henne då hon sannolikt inte kommer att kunna producera mjölk, vare sig till kalven eller för framtiden.

När slaktbilen anländer ombeds jag att hålla en slags tång i ett rep. Tången kläms fast i nosen på kon. Desto mer jag drar, desto mer blir kon distraherad från smärta – eller är det rädsla?

Jag är bara 12-13 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag är sommarbarn och kommer från Göteborg. Men jag följer instruktionen som ges mig och jag tar spjärn med ena foten och drar på signal från en vuxen. En bred rygg vänds mot mig, men jag hinner notera en slags pistol och efter ett kraftigt, men ändå dovt ljud, faller kon till golvet. Hennes ben rycker några gången och jag hör en lång utandning. Snart fylls hinkar med blod från hennes hals och jag vacklar omtumlad bort mot kätten där den lilla kalven ligger.

När det är dags för kalven att få sitt första mål, stoppar Sigrid ner sin hand i en hink med mjölk. Tar tag om kalvens nos och låter tummen fungera som en spene. Kalven lär sig på så sätt att dricka mjölk och snart är hon på benen. Växer och blir stark. Nästa sommar är hon redo att ta sina första språng ut i hagen.

Kanske kommer jag då åter med tåg från Göteborg och får lära mig ett och annat nytt på gården…

Eget torp – Java

Maya lämnar torpet…

Pehr och Anna Caisa är båda märkta av kringflackande och slitsamt arbete för slotts- och godsägare i Uppland. Anna Caisa är åter i grossess – ett fjärde barn är på väg – hon är trettiosex år gammal. Hon är svag, men ser alltid till att Pehr och barnen får det bästa av den mat som ställs fram på bordet.

De beslutar sig för att låta flyttlasset gå ännu en gång, förhoppningsvis den sista.

Nordanvinden jagar fram, bister och kall, runt stugknuten. En koltrast visar vägen över skaren. Det är svårt ta sig fram på vägarna. Isarna är uppluckrade och sköra. Färden går längs krokiga vägar, över Mälaren och till stora ägor i Sörmland. Där finns gott om arbete och om Pehr har tur kan de få en liten bit mark, tillräckligt stor för en egen åkerlapp. Kanske ett torp?

De har knappt överlevt åren av förödande hungersnöd. Både torpare och bönder är ännu hårt drabbade. Ingen har kommit undan. All hö och säd är slut. Inte ett strå finns. Inte ett korn och inte en kålrot. Korna är slaktade och varje höna uppäten. Många driver omkring på bygden, utmärglade och sjuka. Många små kistor körs till kyrkogården.

I väntan på sommarvärmen inkvarteras de i husbondens ena drängstuga som står tom eftersom en av drängarna helt överraskande lämnat gården för att söka lyckan i huvudstaden. Gården kräver många händer.

Snön ligger kvar i skuggorna, trots att de är inne i juni och det är nästan lika mörkt mitt på dagen som på natten. Endast lite ljus kom från eldhärden i köket.

Varför är Gud så obarmhärtig och låter folk svälta?

Likväl kommer värmen till slut. Livet återvänder och lärkan jublar. Fälten plöjs och sås. Sättpotatisen kommer i jorden. Det börjar grönska. I en enkel bostad föds ännu ett liv, Jan Fredric. Jorden ger åter bönder sin bärgning och skörden lovar mer än i mannaminne. Husbonden böjer sitt huvud i tacksägelse och knäpper händerna i en bevekande bön om förskoning från fler hemsökelser.

Pehr ber med sitt läderband i händerna. Kliver upp mot en takstol och ur ett gömme tar han fram en bunt sedlar och visar Anna Caisa. Det största beloppet han någonsin ägt. Nu kan de äntligen börja bygga ett eget torp. Han vet redan var det ska ligga. Vid skogsdungen i utkanten av storbondens ägor.

– Allt är möjligt Anna Caisa. Lyckan når ibland även av de fattiga. En rik storbonde som bestämmer kan också vara människa. Han höll löftet om ett stycke jord till oss.

Han ser mot Anna Caisa som håller på att tvätta kläderna som de ska ha på sig under kommande vecka. Han tycker hon ser ut som en äldre böjd kvinna om man inte ser den släta huden och det ännu blonda håret. Med en stadig käpp slår hon smutsen ur kläderna mot en gammal trästock. Till sist hänger all tvätt på en lång stång där kvällssolen och vinden tar vid. Med yngsta flickan på höften går hon iväg för att mjölka deras enda ko. Sedan ska hon mocka bakom husbondens kor och fösa gödseln genom luckan i väggen.

Pehr står kvar och blickar ut mot en blå och tyst skymning. Som det oändliga hav han en gång sett från ett skepp. Han vet att bli torpare kräver i gengäld långa dagsverken. Under många, många år. Han går till marken där torpet ska byggas. Ett vattendrag slingrar förbi i skogen intill. Klart kallt vatten. Torpet kommer att omges av ängar och åkrar. Han stannar vid den höga björken som har vuxit sedan han sist stod här och funderade på all god värme den skulle skänka en dragig stuga.

Ett slitet läderband med amuletter ligger i hans händer då han tittar upp mot himlen. Likt en vit pelare står björken i hans eget kyrkorum.

Hela våren och sommaren erövrar Pehr den slytäckta marken med spett och hacka. Med en oxes hjälp släpas raka stockar av furu som han fogar sida mot sida och tätar med mossa. Anna Caisa och barnen är lyckliga och plockar torv till taket och Pehr hugger ur små gluggar till vindögon, och lämnar plats åt en dörröppning. Tillräcklig stor att komma igenom utan att släppa ut värme.

När sommaren närmar sitt slut flyttar han stolt in med hustrun och barnen Anna Gustava, Carl Gustaf och den lille Jan Fredric. Ett eget kök med kammare. I utrymmet bakom den öppna spisen i köket, kan barnen sova tätt intill den varma muren. Carl Gustav får lämna vaggan och ge plats åt Jan Fredric. Vaggan med en urkarvad blomma i ena kortändan.

På väggfast bänk och bord äter de förnöjt ur bleckfat och träskålar. Så långt borta från kinesiskt porslin de sett på Altomta.
Anna Caisa har fullt sjå med att fördela maten och håller järngrytan över elden lagom varm. Jan Fredric håller hon i famnen, för att antingen amma eller hålla honom tyst. Idag doppar Anna Caisa fläderblom i smeten till äggplättarna. Förra årets bär blir tunn sylt. Sedan skyndar hon sig att ta sig an husbondens byk. Framstupa ligger hon vid ån och sköljer kläder, samtidigt som hon låter barnen vaska av sig. Endast inför julhelgen bärs träkaret in i köket.

Pehr ser ut över sitt lilla hägn – det doftar särskilt gott denna kväll.

Göteborgs glasbruk på Gamla Älvsborgs område!

Göteborgs Glasbruk

På 1700-talet är Klippans hamn av stor betydelse för Göteborg, eftersom djupgående fartyg inte kan gå längre upp i älven. Ostindiska kompaniet disponerar större delen av hamnen och för kompaniets räkning. På 1760-talet anläggs förutom ett sillsalteri också Göteborgs glasbruk, ett bruk som omfattar sammanlagt ett tiotal byggnader väster och söder om ”Älvsborgsklippan”.

Pärlor är faktiskt de första svensktillverkade glasen från 600-talet. Tillverkning av s k bruksglas startade 1581 i Nyköpingshus under ledning av Peter Keller. Verksamheten varade i sju år och man levererade huvudsakligen glas till hovet Där lär man ha slagit sönder mängder av glas vid festliga tillfällen. Detta har dokumenterats vid hoven hos både Erik IVX och Johan III. På 1640-talet grundade Melchior Ljung sin glashytta på Munkgärdet i Stockholm.

Kunskap att tillverka glas kommer utifrån – från män som Christopher Schyts, Anewald Waltzer, Johan Schyttz, Georg Schmidt och Christian Fillion, Brauer, Rentsch och Gerner. Redan på 1500-talet lockade Gustav Vasa och hans söner tyska och italienska glasblåsare till Norden för att inleda den första svenska glastillverkningen. Bara det var ett konststycke. Venetianare som lämnade sin hemstad – renässansens glasmetropol – för att bedriva sitt yrke på andra håll hotades av stränga straff. Glasblåsarnas yrkeshemlighet var väl vaktad, särskilt vad beträffade glasmassans, den så kallade mängdens, sammansättning. Denna blandades under kvällen och smälte nattetid i lerdeglar i ugnen, redo att lätt avsvalnad bearbetas under morgonen.

Vi tar oss till Göteborg och här erhåller handelsmannen Johan Schutz privilegium under 1762 för ett glasbruk. I hallrättens årsberättelse för år 1765 står att läsa; ”att där tillverkats af hvitt glas: diverse sorter vin-, öl- och brännvinsglas, buteljer, flaskor, ljusformar och lampor m. m.; och af grönt glas: större och mindre flaskor, sylt- och mjölkbunkar samt dricksglas och senapsburkar, dessutom apotekareflaskor.”

Redan under 1770 är dock verksamheten avstannad i brist på omsättning. Det noteras även att det råder det brist på skickliga arbetare. Under 1785 ägs bruket, förutom av Schutz, av en del intressenter, som hade skickat ut lämpliga personer att studera förhållandena i Skottland, Sachsen, Preussen och Norge och att bruket anställer sex glasblåsare från Böhmen. Tillverkningen består nu av finare sorters fönsterglas. Driften av glasbruket drivs vid Klippan fram till 1803. Då står landshövding Forselles och grosshandlare Carl Bagge som ägare. De köper Bromö i Torso socken – Västergötland – och dit flyttar man bruksrörelsen. Bromö fönsterglasbruk är under 1800-talets första hälft ett av de största i landet, men läggs ner under 1880-talets början.

Backar vi tillbaka i historien och tittar på glasbruket vid ”Älvsborgsklippan” kan vi konstatera att det ligger på området för den gamla Älvsborgs fästning, som till stor del raserades för att få material till den nya fästningen som började byggas på Kyrkogårdsholmen redan 1653.

Bruksägaren Johan Schutz avser att använda stenkol i stället för ved som är en bristvara i våra trakter och använder aska av sjötång i stället för importerad soda. Ytterligare en ägare, Carl Bagge, driver sedan 1796 glasbruket framgångsrikt och bygger ut verksamheten, men 1803 tröttnar han och flyttar alltså verksamheten till det skogrika Bromö, därifrån kan man utnyttja sjötransport via den nybyggda Trollhätte kanalen. Ekonomin sviktar och bruket byter ägare ett antal gånger och när glasbruket på Bromö läggs ner 1879 så flyttar man huset som kallas för Bromöhuset på flotte ner till Surte!

Än idag kan vi finna exempel på vackra glasföremål som tillverkats vid Göteborgs Glasbruk. I synnerhet de i koboltblått glas med vit dekor som är karaktäristiskt för just det här glasbruket – alltifrån små saltkar till stora lockurnor. Men glasbruket tillverkade även allehanda bruksvaror såsom buteljer och vinglas samt fönsterglas i grönt eller vitt glas. Men det är framför allt de blå lockurnorna som är omtyckta prydnadsföremål under empiren. Ses ofta i par och används att förvara blomblad i – ”potpurri” – som sprider sin väldoft när man lyfter på locket.

Göteborgs glasbruk har trots sin relativt korta verksamhet lämnat fantastiska föremål till vår glasskatt.

Det nedlagda bruket vid ”Älvsborgsklippan” övertas1808 av Abraham Robert Lorent, som kommer från Hamburg i Tyskland. Han uppför ett sockerbruk och 1813 bygger han till ett porterbruk. Men det är en annan historia …

En urgammal historia- August Magnusson eftr.

Urmakare Carl Edvard Eriksson- min farfar

August Magnusson föds den 1 september 1839 i Bärebergs socken i Skaraborgs län.

Carl Edvard Eriksson föds den 3 mars 1860 i Jumkil, Uppsala län, tjugoett år efter August.

Vad kan då dessa båda herrar ha gemensamt?
Jo, i Augusts hemtrakt fanns en urmakare vid namn Johan Wallin och hos honom börjar August sin bana som urmakare. I tidig ålder , endast tretton år är han lärling i Göteborg, hos urmakare J W Zetterblom – för att senare gå vidare till den då kände urmakaren i stan – L E Cederqvist.
Men redan under 1862 – vid 23 års ålder – kan August Magnusson kalla sig egenföretagare. Han grundar sin firma ”Magnussons Ur” på Västra Hamngatan 2. Han flyttar så småningom till Kungsgatan 36, för att något senare återvända till Västra Hamngatan, denna gång till hus nr 4.

1878 lyfter han firmans bopålar igen och etablerar sig på Kungsgatan 47. Efter drygt trettio år avlider August vid 72 års ålder och företaget tas över av brorsonen Carl Sandgren som också utbildat sig till urmakare. Nu är vi framme vid år 1911.

Carl Sandgren hyr in sig i hörnet av Korsgatan 48, för att under 1920 köpta in fastigheten. Carl Sandgren avlider 1933 och då har turen kommit till hans son Harald som tar över verksamheten.
Harald har då arbetat som urmakare i företaget under ett tiotal år. ”Magnussons Ur” är ett känt begrepp och urmakeriet har ett gott anseende, duktiga urmakare kan föra sin höga kunnighet vidare och många lärlingar och gesäller passerar genom företaget under en lång rad år.

Var kommer då Carl Edvard Eriksson in?

När August Magnusson avled, år 1911, kom Carl Edvard till undsättning och som erfaren urmakare stöttar han den unge Carl Sandgren som blir den som tar över firman efter sin farbror. Carl Edvard flyttar från Stockholm med sin hustru Anna och barnen, den snart giftasvuxna Sigrid och trettonårige Carl Erik.

Carl Erik blir trettiosex år efter flytten till Göteborg min far. Så kan vi knyta ihop historien med Magnusson och Eriksson! Carl Edvard Eriksson är således min farfar, en riktigt duktig urmakare.

Under oktober 2012 firade Magnussons Ur 150 år – förr såldes mest fickur och väggur – men framför allt reparerades klockor. August Magnusson var urmakarmästare och många är de urmakare, lärlingar och gesäller som arbetat inom företaget och som visat på hög yrkesskicklighet i hantverket. Gesällbrev som urmakare kan man idag (i Sverige) endast få via Sveriges Urmakareförbunds Skola i Borensberg som ligger i Motalatrakten, Östergötland.

Farfar Carl Edvard Eriksson var en av företagets urmakare som tillverkade, reparerade eller underhöll de ur som kunderna hade som sina allra käraste tillhörigheter.

Idag är det både fjärde och femte generationen på Korsgatan 22 som ser till att tiden rullar vidare. I rätt tid!

Tick, tack…

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑