JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: juni 2017

När änglarna vänder ryggen till – Landala i Göteborg

Majken bor högst upp i huset. I en vindslägenhet. Ett rum och kök. Med dass på gården. Här lever Majken ensam med sin pappa och deras hund. Majken är CP-skadad och lever i en obeskrivlig social misär. Mamman har redan vid Majkens födsel lämnat henne åt sitt öde. Ett grymt öde. Majken är sannolikt ett offer redan som mycket liten. Varför reagerar då inte vuxna människor som ser en liten flicka fara så illa? Varför vågar hon inte själv söka hjälp? Är hon rädd att situationen bara ska bli värre då? Jag förstår att det kan finnas rent konkreta hinder. Hur kallar man på hjälp om man har grava talsvårigheter? Hur flyr man undan en galen pappa om man är rörelsehindrad?

Jag minns Majken mycket väl. Hennes utseende kan te sig mycket skrämmande för en liten flicka som jag. Fullständigt förvriden i sin lilla ynkliga kropp. Jag kan inte förstå ett enda ord av vad hon säger och jag är livrädd för hennes hund. Mamma går ofta till Majken långt efter det att vi flyttat från detta hus där hon bor. Hunden skäller så snart vi närmar oss ytterdörren i den slitna och mörka trappuppgången. Var inte rädd, säger mamma, den är bara glad att vi kommer och hälsar på, försöker hon lugna mig. Men det går inte att lugna mig. Hundens mun är i höjd med min egen mun och jag tycker inte om när hundens mun öppnas. Jag ser vassa tänder och hör ett evigt skällande – rakt i ansiktet på mig! Majken får därför alltid stänga in hunden i lägenhetens enda rum. Till hundens stora sorg och min lättnad.

Mamma hjälper Majken med att sy lakan. Lakansväv klipps i lämpliga längder och så tar mamma fram den gamla symaskinen, trampar och syr alla kanter och Majken blir alldeles till sig av glädje.
Ibland syr mamma på något plagg som tillhör Majkens pappa. Det känns alltid obehagligt när han är i närheten. Vet inte varför. Kanske har jag trots allt ett minne av att mamma en gång berättar för pappa att hon varit nere i källaren för att hämta koks. Man eldar i spisen och kakelugnen med koks i det här huset. När hon kommer ner i den mörka källaren och som vanligt trevar efter ljusknappen, känner hon ingen knapp där den brukade vara. Hon känner ett ansikte! Skriker till av skräck och känner att någon försöker ta tag i henne, samtidigt som hon hör en mansröst säga; ”Seså det är inget farligt, det är bara jag!” Mamma springer upp ur källaren så fort hon kan. Det är Majkens pappa som står där nere i källarmörkret och lurpassar. I hopp om att någon av de unga kvinnorna i huset ska göra sig ett ärende till källarförråden. Min mamma tycker inte om ”Nilsson” efter detta. Och det gör inte jag heller.

Majken har inga skenor i skorna som stöttar upp hennes förvridna ben och inte några kryckor att hålla sig i. Hon släpar sig fram längs husväggarna på gården och på gatorna i Landala. När min äldre syster fyller sju år får Majken komma på hennes kalas. Det vankas saft och bulle. Men Majken skakar så mycket att hon inte kan föra saftglaset till munnen, så hon låter bli. Hon är överlycklig att bara få sitta med de andra barnen och dagen till ära hade hon köpt en liten vacker barnservis i porslin – som födelsedagspresent till min syster.

Mamma har berättat hur hon sett Majken kämpa sig fram till Kapellplatsen och till affären för husgeråd. Där köper hon servisen med två små koppar och fat, liten gräddkanna och sockerskål samt en kaffekanna. När vår familj utökas med ett tredje barn – jag själv – går hon åter till affären och beställer en extra kopp med fat. Omtänksamhet!

Min syster börjar skolan, något som troligen aldrig varit aktuellt för Majken. Många teckningar ritas både i skolan och hemma, och ofta springer min syster upp till Majken för att överlämna ett alster. När vi barn leker på gården sitter Majken i köksfönstret för att titta på, och kanske låtsas att just hon är med och hoppar hage, hänger i klätterträdet eller hoppar rep. Om man springer upp i bergen mot Norra Guldheden kan man ana hennes lilla ansikte i köksfönstret. Högst upp under takets kant skymtar man hennes ena ansiktshalva. Den delen av ansiktet är inte så vitt som den andra ansiktshalvan är. En strimma sol och dagsljus har fått huden, på vänster sida av ansiktet, att anta lite färg. Men i övrigt får hennes lilla kropp varken salta bad eller sol. Aldrig någonsin får hon sitta ute på vår filt när vi gör små utflykter till berget intill gården. Aldrig någonsin har hon lekt med andra barn. Aldrig någonsin hade hon fått vara barn. Bara en liten ”vanförd” flicka som blir ett offer för en grym far. Ändå ingriper inte sociala myndigheter. Gör de över huvud taget något hembesök? Frågar hur Majken hade det?

Missförhållanden som leder fram till hennes död avslöjas aldrig. Men alla grannar i huset förstår. Förstår att Majken inte orkar längre. Inte orkar leva med en pappa som utnyttjar hennes beroende av honom. När ambulanspersonalen hittar henne sitter hon hopsjunken vid köksbordet. Desperat har hon druckit sig redlös och förmodligen kvävts av sina egna spyor. Ingen hör hennes sista andetag. Kanske hunden? Hon har varit död i flera timmar när pappan slutligen kallar på ambulans.

Ingen ställs till ansvar.

I en vindslägenhet och i källare – i hus som är idylliskt inbäddade med lummiga gator och trädgårdar. I en bedräglig gemytlighet kan änglarna – eller är det vi vuxna – plötsligt vända ryggen till – och barn råkar illa ut…

Fram till vår moderna tid har det funnits flera olika anledningar till omhändertagande av barn. Renlighet var en central del av vad socialarbetarna under många år utgått ifrån vid ett omhändertagande. Renligheten, ”att barnen inte var hela och rena” kunde vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerade”. Socialarbetare såg främst till de yttre faktorerna kring barnen, relationer och inre faktorer fanns otillräcklig kunskap om. (Vi hade barnavårdsnämnder ända fram till 1982)

Anna Caisa

Fru Hedvig har varit mycket noggrann i sitt val av tjänstefolk till herrgården. Hon ville ha två ladugårdspigor, en köksa för matlagning åt folket, en jungfru som lagade mat åt familjen, trädgårdsmästare, stalldräng som också får agera kusk, ladugårdsdräng och så kammarjungfrun Anna Caisa. Anna Caisa är fru Hedvigs personliga kammarjungfru och ska lära sig att så småningom ta ansvar för allt som rörde huset – invändigt. Det händer ofta att fru Hedvig är på resa och då måste Anna Caisa ta ansvar för att allt är i sin ordning. Fru Hedvigs ordning. Fru Hedvig instruerar den unga Anna Caisa om hur hon vill sina kläder, personliga persedlar och all räkenskap som husfrun måste ta hand om. Maken är mycket sällan hemma. Han är på långresor. Resor som tar minst ett och ett halvt år. Från Göteborg till Kanton och hem igen. Som befäl på ostindiefarare. Det tar sin tid.

Av någon anledning har Anna Caisa inte blivit gift. Antingen har hon saknat friare eller inte fått den hon har velat ha. Hon måste försörja sig själv och detta är ett av de få tänkbara jobben i hemtrakten. Föräldrarna börjar bli gamla och kräver också hennes tillsyn. Så snart Anna Caisa hade konfirmerats skulle hon iväg och jobba. En plats hos familjen på herrgården är eftertraktat. Hennes mor är stolt över att dottern fått förfrågan av fru Hedvig. Anna Caisa vet mycket väl att det gäller att finnas, men inte synas. Så lyder den oskrivna regeln. Tjänstefolk ska synas så lite som möjligt. Anna Caisa har hört berättas att det på vissa, ännu större herrgårdar finns två skilda trappsystem mellan våningarna, den stora, breda trappan från huvudentrén och den smala spiraltrappan närmast köket. Den smala är tjänstefolkets trappa. På den här herrgården håller sig tjänstefolket undan så gott det går. Och har de ärende in måste de använda köksingången. Att gå in genom stora entrén är fullständigt otänkbart. Den är enbart till för herrskap. Arbetsdagarna är långa och tunga – Anna Caisa har ett litet rum i ena flygelbyggnaden. Hon blåser ut talgljuset först vid midnatt …

En ostindiefarare ankommer Göteborg…

Vindar har fört skeppet över Indiska oceanen till Afrikas kust och vidare till Cadiz i Spanien, för att slutligen runda Irland.

– Svenskt land i sikte!

Utkikens rop får hela besättningen på fötter. Förväntansfulla står de längs relingen och stirrar mot horisonten. Lotsen är på väg. Vid Älvsborg hälsas de med åtta hurrarop som besättningen återgäldar med fyra hurrarop.

Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Kapten och kargörer kan glädja sig åt att hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten gått utan större dramatik. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets historia. Penningmässigt.

Kapten Ekeberg lägger om någon minut sin guldrova i fickan. I loggboken skrivs till sist att skeppet dras upp i muddren…

Vid Gamla Varvet sätts det djupgående skeppet på grund i leran. Nu återstår att lasta om dyrgriparna till mindre båtar och kärror för att nå slutmålet vid Norra Hamngatan. Redan förmögna familjer kommer att göra sig många goda affärer.

På landgången går skeppets besättning ner till den väntande kajen medan några ur befälet står kvar och tänder en kritpipa. Alla är lyckliga över att åter vara i hamn. Göteborg.

På akterdäck står kapten Ekeberg. Han höjer sin hand som ett avsked till manskapet och hoppas att han slipper återvända för att förhindra krogslagsmål under deras hönsafest. Han vet av erfarenhet att det kan bli mycket drickande och firande de närmaste sju dagarna.

Garvade sjömän kysser marken och tackar Gud för välsignelsen att nu få penningar nog att reda sig i hemsocknen. Deras ostadiga gång avslöjar att de varit på sjön under mycket lång tid.

– S-c-h-v-e-r-i-g-e. Jaak er schvenschk, mumlar Philandor för sig själv. Kaptenen och skeppsprästen har gjort sitt bästa för att lära den här ”jonge” några fraser på svenska. Prästen har till och med sagt att pojken är relativt bildbar.

På kajen och omkring skeppet råder full sysselsättning och ett myller av folk trängs kring bönder med kärror, hästskjutsar och kringströvande utsvultna hundar. Alla vill ha sin del av upplevelsen då småbåtar lägger till vid ostindiefararen för att lasta om tunnor och lådor, fyllda med porslin, rullor av det finaste siden, kryddor och te och mycket, mycket annat. En sällsam doft sprider sig då kryddlådor förflyttas.

Solen står högt på himlen när skeppet tömts på tillräckligt mycket last att det lättat lyfter sig ur leran.

Philandor befinner sig fortfarande på däcket, helt betagen av allt han ser. De branta klipporna som stupar rakt ner mot vattnet, svärmen av människorna. Under huvuddukar skymtar han blonda hårslingor. Han har aldrig sett så ljusa och skimrande kvinnoansikten och vill plötsligt också han dra iväg för att fira tillsammans med skeppsgossarna.

Några ser ut att inte vara mycket äldre än Philandor, och han har sett skräcken i deras ögon. Skräck de hyser för otåligt befäl. Den som pryglat dem. Under slitna skjortor har han skymtat ärr på ryggar som efter prygelstraff. Nu är de äntligen fria att lämna skeppet, pryglen och hatet.

– Jonge! Han blir tvärt avbruten i sina tankar och uppmanas att ta sig bort till kaptenen som med ett grepp i ena skjortärmen leder honom till hemförarbåten, redo att forsla dem mot staden.

Och vem sitter inte där? Matrosen Nils är med!

Den långa sjöresans sista etapp går genom kanalen till Kompaniets hus. Här ska tusentals kinesiska varor auktioneras ut och byta ägare.

Klungor av anhöriga, beställare och Kompaniets många ägare tränger sig fram för att möta fraktarna som lägger till utanför den stora gula tegelbyggnaden. Framtida köpare har kommit från Belgien, Holland och England. Många stadsbor kommer förbi för att bara delta i festligheterna och insupa de exotiska dofterna.

Kapten Ekeberg, tar tag i Philandor för att inte förlora honom ur sikte. Han rör sig mot en kvinna och ler stort.

– Välkommen hem, käre make och son hälsar kvinnan som armbågat sig fram.

Kaptenen omfamnar henne lätt och skrattar vänligt.

– God dag, kära Hedvig. Nu är vi här. Alla tre.

Kvinnan trycker Nils mot sitt bröst. Han har vuxit sig längre än sin mor. Rörd betraktar hon sin sons förvandling till en ung man, vänder sig med behärskad förvåning till den lille pojken som kaptenen fortfarande håller i skjortärmen.

– Jasså, detta måste vara nykomlingen du skrev om, säger hon och drar en hand genom Philandors hår.

Han tycker inte om när håret förs bakåt och blottar öronen. Men vet för ögonblicket inte vad han ska tänka eller säga. Och förblir därför tyst. En svag, söt doft sveper förbi hans näsa när hon drar tillbaka sin hand.

Med ens blir han varse den lilla flickan vid hennes sida.

– God dag mitt kära barn! hälsar kaptenen och lyfter den lilla flickan högt. Ställer ner henne försiktigt och pekar på Philandor.

– Det här är din nye broder som ska följa med oss hem. Niet waar? skrockar han, samtidigt som han tar några raska steg över gatan för att artigt avrunda Kompaniets avskedsceremoni. Nils, modern och den lilla flickan står kvar och väntar. Philandor ställer sig bakom dem i väntan på ett tecken att förflytta sig.

Kaptenen återvänder och bjuder sin hustru armen och de vandrar skyndsamt vidare längs gatan. Philandor har aldrig sett kaptenen så sprudlande lycklig som vid anblicken av sin dotter. Hennes lilla kropp bär kläder som liknar de vuxnas. Fast mindre.

Nils gör en gest åt honom att följa de vuxna. De går tillsammans på fina stenar som ligger i prydliga rader utmed husväggarna. En gänglig svensk yngling och en kortvuxen pojke med rosa ärr på bruna örsnibbar. Hans svarta hår är samlat i en hårpiska, pannan är bred och de bruna ögonen är öppna och vänliga. Kroppen är trots sin ringa ålder redan stark.

Nils är lång och senig. Håret mörkt. Nästan svart. Hans blågrå ögon står i stark kontrast till det solbrända ansiktet. Han rör sig med ett mannamod som väcker stor respekt. Han har uppenbarligen blivit härdad till sjöss i tidig ålder. Detta är hans andra återkomst från Kinaresa… och han har inga särskilda privilegier ombord. Han är en av alla andra matroser.

Sällskapet viker av till vänster och stannar framför en gigantisk port på Tyggårdsgatan. Kaptenens slag med portklappen ekar högt i portgången och snart kommer en man och för upp porten. Innanför den mörka ingången öppnar sig innergården med vacker stenläggning och grönskande träd. De går upp längs trappan som leder till den tillfälliga bostaden.

Redan vid kvällsvarden avkräver kapten Ekebergs hustru hans planer angående Philandors liv. Men först skall det gamla tvättas bort med hjälp av borste, varmt vatten och såpa.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑