JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: april 2017

De svarta hästarna i Stjärnarp!

Jag är sommarbarn i Sjöhult. Familjens enda dotter tar med mig på bröllop och som seden bjuder vill många se brudparet komma ut på gården och ta emot grannars, vänners lyckönskningar. Spännande att se en riktig brud! Vi är i tolvårsåldern och vi har cyklat några kilometer för att se brudparet komma från kyrkan i Norra Vi, hem till gården där bröllopsmiddag hålls för många inbjudna. Vi är inte inbjudna, bara nyfikna på brudparet. Den vita långa klänningen, brudkronan och slöjan… som en prinsessa i våra ögon. När det närmar sig midnatt är jag trött på att stå och vänta på ännu ett framträdande vid gårdshusets farstu, jag vill hem. Hem till bostaden där jag tillbringat några somrar och kommer att tillbringa ytterligare några.
I detta hem trivs jag. Mina sommarföräldrar heter Sigrid och Albin, dottern Ethel. Hon kommer och möter mig när jag anländer till Tranås station. Har åkt tåg från Göteborg. Många barn från Göteborg skickas med tåg till Småland. Många små barn med namnlappar fastsatta i jackan så att eskorterande personal kan hålla reda på oss och mottagande familjer kan sortera ut sina små ”sommarflickor” och ”sommarpojkar”.

Första gången, som sommarbarn, kommer jag till en familj i närheten av Tranås och dit kommer jag inte tillbaka. Kanske bäst så. Som vuxen får jag veta av min äldre bror att han varit där flera år och en av familjens söner begått brott mot honom. Men vem lyssnar på oss barn? Skuld och skam håller oss tysta. Väl uträknat av de vuxna som gör oss illa.

Mamma finner snart en annan familj. Den ”nya” familjens bondgård ligger precis innanför gränsen av Östergötland. Men tåget stannar i Tranås och därifrån tar vi buss som stannar precis där Ethel ber bussföraren att stanna – vid Sjöhult.

Jag blir välkomnad av hennes mamma Sigrid – min sommarmamma. Tant Sigrid, som jag kallar henne, talar oavbrutet och jag förstår först inte vad hon säger. Vilken dialekt talar hon? Hon visar runt i huset och på gården. Jag får ett eget rum på andra våningen. På samma våningsplan finns sängkammare för de vuxna, ett mellanrum för dottern där tapeter och möbler är ljusa, vitmålade och rosenmönster. På golvet står en stor vackert målad låda. Brudkista, säger tant Sigrid. Lyfter på locket och där ligger små rullar av spets och annat vackert. Jag öppnar av respekt aldrig den lådan. Rummet jag ska disponera är stort, har två sängar, en soffa och en stor mörk chiffonjé. Ibland tittar jag i någon av alla de små lådorna med vita knoppar och i en ligger något avlångt och svart, ett ting jag aldrig tidigare sett. Rakkniv, upplyser Ethel när jag frågar. Hon fäller ut ett sylvasst föremål och jag backar. Hon skrattar åt min rädsla och berättar att den tillhört hennes farfar.

Genom fönstret kan jag se bort mot landsvägen, mjölkbordet, drängstugan, ladan och om jag vrider huvudet åt höger kan jag se trädgårdens berså med syrener och mängder av rosenbuskar, dahlior och ett litet grönsaksland. Tant Sigrid har en trädgård som liknar ett botaniskt underverk. Varje dag stannar förbipasserande bilar och människor står vid staketet för att beundra hennes blomsterhav. I synnerhet minns jag de små rosenträden som flankerar den välkrattade sandgången mot ”finingången” – den som bara används vid festligare tillfällen. Till vardags används ingången vid ena gaveln. Bakom huset växer ett stort bigarråträd, och där står också en hundkoja. Drevertiken Heja skäller var gång man närmar sig. Hon är Albins jakthund, men eftersom han är sjuklig  vistas han under perioder på sjukhus. Emellanåt är han hemma och tala om sin ”svea” i magen, jobbar hårt och tar en vila då och då på en säng i köket. Han reser sig snabbt och spottar ut sitt snus i vedlåren! Jag följer honom tätt och han berättar om när rågen, vetet och havren är klar att skördas. Han sticker ett strå i mellan tänderna tuggar, på så sätt känner han mognaden hos sädesslagen.

Jag får jobba hårt tillsammans med Sigrid. Vi är ensamma och sköter jordbruket med de tiotal korna, kalvarna, kvigorna, hästen, hönsen – och med allt vad det innebär. Hässjargäng samlas för att hjälpa henne. Jag kommer med kaffe och bullar ut på ängar och åkrar. Sigrid hinner också laga middag till dessa starka män som lojalt ställer upp för henne och familjen. Hästen drar ett antal hölass upp till logen. Jag trampar hö med gummistövlar jag vuxit ur för längesedan. Mamma prövade dem inte innan jag for iväg! Med vikta tår, stövlar som fylls av stickiga strån från höet kämpar jag vidare.

Varje kväll tackar Sigrid för mitt arbete och hon ger mycket beröm. Tycker jag alltid är glad och leende. Dottern Ethel är under flera veckor hos släktingar i Oskarshamn eller i Stockholm. Jag leker emellanåt med barn som kommer till granngårdar och nästan varje dag cyklar jag till badplatsen i Norra Vi, handlar i bageriet eller hos Astors i Tullerum och söker kattungar i höet hos grannen Linus. Hans hushållerska, tant Annie, har en vuxen son som ligger i kökssoffan hela dagarna. Jag förstår inte varför, men Sigrid berättar att han kallas för ”Larsson” och att han följt Annie hela sitt liv, från gård till gård. Och ligger ständigt och vilar! Tant Annie lagar mat åt honom och Linus. Och åt katterna. Det kryllar av katter kring huset. Linus lada, boningshus är inte så väl underhållen som de byggnader som Sigrid och Albin har. Linus lada ligger alldeles intill vägen och den ser ut att kunna rasa samma när som helst. Han delar boningshus med en äldre kvinna som inte har jordbruk. Tror hon heter Elsa. Och hon har telefon. Nummer 63b. Sigrid och Albin har telefonnummer 63a. Hemma hos Astors i Tullerum sitter hustrun och sköter traktens telefonväxel. En signal 63a, två ringsignaler 63b… man lär sig snabbt att lyssna rätt!

Vid tillfälle, när Albin hemma, ska en ko snart kalva. Han håller ett öga på henne i hagen och en dag är hon borta. Jag följer med honom ut för att leta. Vi ser snart var hon har trampat genom taggtråd och stängsel. Taggtråden är blodig. Vi går runt bland skog, mark samt längs bergen vid sjön Sommen. Vid en bergsklippa ligger något oväntat. En hatt och ett par skor, eller galoscher…?
Titta inte ner i vattnet, varnar Albin medan han föser mig åt sidan. Men jag hinner se. En man står i vattnet och hans håret flyter upp mot vattenytan.
Vi tar oss därifrån och Albin tar kontakt med en granngård. Någon ville inte längre vara med oss, säger han sammanbiten.
Kon, som smitit iväg för att föda kalven i skogen, kommer tillrätta. Juvret är skadat av taggtråden. Stora blodiga revor som kräver veterinärbesök och stygn. Jag får hålla en slags tång med rep som fäst i kons nos, när jag drar i repet kläms tången åt och kon blir distraherad från smärtan då juvret ska lagas med nål och tråd.

Hon återhämtar sig inte och efter en tid måste ett nytt besök beställas. Slaktbilen.

En ny ko införskaffas vid en djurauktion och tant Sigrid kommer gående längs landsvägen med nyförvärvet. Glad i hågen för hon mjölkproducenten till de andra nyfikna vännerna i hagen. Nya kalvar föds och kvigor blir till mjölkstinna kor.

Nu åter till sommarbröllopet. Under den korta tid vi tillbringar tillsammans – Ethel och jag – hittar hon på en massa idéer. Vi cyklar miltals för att handla på större orter och hon säger att hon inte vill bli bondhustru. Nej, hon vill bo i stan! Vackra klänningar sys upp av byns sömmerska till både Ethel och Sigrid. Här finns inte tillgång till affärer som jag ser i Göteborg. Varje tillfälle tas till att fira bröllop, födelsedagar, dop och vackra klänningar beundras.

Brudparet kommer ut i mörkret och hälsar ännu en gång på ”publiken” i trädgården.
Nu bestämmer jag mig för att ta cykeln och fara hem. Ethel vill inte följa med, så hon stannar. Hela byn tycks vara på fötter och firar.
Herrcykeln står vid ett staket och jag häver mig upp på sadeln. Den är stor och tung att manövrera. Någon ljuslykta finns inte, det blir till att treva sig fram längs den slingrande grusvägen med hög granskog på ömse sidor. Stjärnklar himmel anas långt ovanför mig.

Mot ljuset som letar sig fram mot vägen ser jag ett par stora mörka skuggor. Kommer närmare och urskiljer två stora svarta hästar. Deras frustande hörs tydligt. Funderar över varifrån dessa hästar kan ha rymt. Vet att här finns ingen gård utan de måste ha kommit långväga. Kränger ena bena över stången på cykeln och hoppar av. Hästarna ser inte ut att flytta på sig för mig. De står kvar och frustar med kastande huvud. Jag tar mig ner i diket med cykeln och rundar dem. Får en förnimmelse av kyla bakom min rygg och snabbt hoppar jag på cykeln för att trampa upp för den långa backen jag har framför mig. Sedan är det någon kilometer kvar till jag når hemmet. Andfådd springer jag snabbt upp till andra våningen. Möter Albin som undrar var dottern Ethel tagit vägen. Hon ville inte komma med, hon ville se brudparet en gång till. Men jag såg två svarta hästar nere vid vägen, de har säkert rymt och de ville inte flytta på sig – så jag fick gå ner i diket med cykeln och skynda mig hem.
Albin stirrade på mig.
Svarta hästar, upprepar han.
Ja? De var stora och svarta. Nere vid Stjärnarp ungefär.
Gå och lägg dig, säger han med en röst jag inte känner igen.
Han sätter sig på översta trappsteget och inväntar Ethel. Jag hinner somna och väcks av ett himla liv. Denna natt får Albins dotter både stryk och ovett. Något som aldrig hänt tidigare. Han bannar henne för att ha lämnat mig ensam på vägen hem. Att hon ”lämnat flickan åt spökena” – ingen av oss förstår. Chockade somnar vi till slut.

Nästa dag berättar Albin att det är känt att dessa hästar ibland ”syns” – under mörka kvällar och att det en gång lär ha skett något i samband med begravning. Hästarna drog en likvagn.
Husen vid Stjärnarp står tomma. Ingen vill bo där. Därför kallas platsen ”Spökarp”. Det har jag visserligen hört, men inte förstått varför. Nu vågar jag knappt titta åt det hållet, ens under dagtid. Trampar extra fort när jag passerar. Och aldrig någonsin mer tar jag vägen förbi under kvälls- eller nattetid.

Händelsen etsar sig fast i mitt minne. Skräcken i Albins ögon glömmer jag aldrig. Inga ursäkter i världen hjälper när han klår upp sin dotter.
Något vi aldrig glömmer!

Det gamla gästgiveriet i Steken, Agnesberg nära Gårdsten!

Magnus Ladulås stadgar år 1279 att bönderna skulle turas om att ansvara för mat och logi för de resande. Under 1600-talet växer en stark nationalstat fram vilken kräver mycket resande för kronans folk. För att göra detta möjligt behövs ett strukturerat vägväsende med förbättrade vägar, avståndsmarkeringar i form av milstenar, organiserat skjutsväsende samt gårdar, där de resande kan äta och vila upp sig. Enligt 1649 års gästgivareordning avskaffas den fria gästningen för resande personer i kronans tjänst i Sverige och bönderna tvingas inte längre att inhysa dem i sina hem. Bönderna är dock skyldiga att ingå i ett skjutslag som får rycka in när gästgivareskjutsens resurser inte räcker till. Denna skjutsskyldighet upphör inte helt förrän med 1911 års skjutsstadga. Skjutstrafiken är ämnad för människor som hade råd att betala för att bli skjutsade från en plats till en annan med häst och vagn.

Gästgiverier uppförs runt om i landskapet som skjutsstationer på lämpligt avstånd för att trötta hästar skulle kunna bytas ut och rundresande skulle kunna äta och vila sig. Enligt lag ska det vara högst två mil mellan varje gästgiveri. Vid gästgivaregårdarna sättes det upp stentavlor med namnen på de närmast omkringliggande gästgivaregårdarna samt avstånden dit. Vid sidan om gästgiverierna finns även skjutsstationer. Vid dessa kan man byta ut hästarna men någon matservering finns inte.

Gästgivaren är befriad från skatt, men får ingen lön för sitt arbete. För att trygga en inkomst fick gästgiveriet i gengäld monopol på alkoholutskänkning inom en radie av två mil. Gästgivaren står för underhållet av gården och all inredning, medan byggnaden bekostas av häradsinvånarna i proportion till hemmantalet. Gästgivaregårdarna fungerar ofta som byns centrum.
På 1700-talet görs försök att samordna alla gästgiverier och deras skjutstrafik med postväsendet, något som hade inletts under 1600-talet. Under andra hälften av 1800-talet sker en nedgång inom gästgiveriskjutsen, till stor del som följd av järnvägens tillkomst. År 1933 upphör gästgiveriorganisationen.

Nästan under Angeredsbron ligger några hus inklämda mellan den mycket branta bergväggen och motorvägen. Röda trähus som en gång var gamla Gårdstens Gästgiveriet i Agnesberg – vid Steken – är från 1800-talets början och har fungerat som gästgiveri och som bostadshus. Det här är då en viktig knutpunkt för resande. Detta är sista anhalten på vägen mot Göteborg. År 1800 rekvireras från bönderna i trakten mellan 600 och 800 hästar varje månad till Lahall för resande till Göteborg eller Vänersborg. Bönderna klagar ständigt på den långa och dåliga resvägen till Göteborg och föreslår att upprätta ett nytt gästgiveri vid Steken eller Nyebro – nuvarande Agnesberg, där utbyte av skjutshästar kan äga rum vilket skulle avlasta Nödingeböndernas skjutsbörda. Närheten till Göteborg gör att många borgare i staden under 1700- och 1800-talet placerar en del av sitt kapital i fastigheter i Angered. Det är flera gårdar som på så sätt har ägts av olika göteborgare, och där det vid tiden finns drängar och pigor som sköter gårdarna. Säkerligen tillbringar göteborgare en del av året, inte minst sommartid, ”utom stadens hank och stör”.

I husförhörslängderna för Angereds socken finns uppgifter för åren 1821-25 som säger att här bodde Peter Emanuel Bahrman med familj under torpet Gårdsten. Då finns ett mindre torp en större mangårdsbyggnad. I torpet bor familjen Bahrman med sex barn och två pigor! I den större byggnaden bor troligtvis upp till tre familjer samtidigt samt en änka med två barn, en arbetskarl och en piga. Bahrman uppges som gästgivare i domböckerna – möjligen är det torpet som är gästgiveri och inte den större byggnaden.

Uppgifter om att William Chalmers vistats här – och avlidit på plats – är dock inte belagt.

Åker med buss 173 från Nils Ericsonsplatsen mot Gårdsten och funderar en del över Angered. Hur ser det ut idag? Deltar under 1980-talet i byggandet av ett sjukhem – Gunnareds sjukhem, idag Äldreboende inom Göteborgs Stad. Mycket är förändrat sedan jag såg Angereds centrum för första gången…

Tittar in i historiken kring Angered och läser bland annat att före år 1865 är Angered annexförsamling i Stora Lundby, Skallsjö, Lerums, Angereds och Bergums församlingars pastorat. Detta år utbryts Angered och Bergum till ett pastorat med Angered som moderförsamling. 1962-1966 utgör Angered eget pastorat. 1 januari 1971 bildas Gunnareds församling och pastorat genom utbrytning ur Angered. Angered ingår till 1 januari 1968 i Älvsborgs län, överförs sedan till Göteborgs och Bohus län.

Trots att socken inte längre är en administrativ enhet används socken idag som registreringsenhet i historiska arkiv, och ligger till grund för de distrikt som inrättas i Sverige 2016. Angereds socken var förr uppdelad i följande sex rotar:
Angereds rote med Angereds by och stom, Gunsered, Rågård och Enerkullsdalen.
Linnarhults rote med Linnarhultsgårdarna samt Eriksbo och Espered. Lärje rote med Lärjeholm och övriga lärjegårdar samt Hjällbo, Bläsebo och Bergsgården. Surte rote med Södra Surte, Steken, Agnesberg, Nyebro och Gårdsten. Rösereds rote med gårdarna i Rösered, Gunnared och Tolered. Gunnilse rote med Gunnilsegårdarna, Annered och Skärsjölund.
Dessa beteckningar kan vara viktiga vid exempelvis släktforskning, annars kan det kännas något främmande. Angereds centrum sägs förresten ligga i Gunnared!

Nu till 1960-talet; på kort tid förändras Angered från en landsbygdkommun – med inslag av mindre industrier vid Göta Älv – till något helt annat. Den 1 januari 1967 införlivas Angereds kommun i Göteborgs stad kommun och cirka 3 000 invånare blir en stadsdel i den expanderande staden Göteborg. Vi ser Miljonprogrammet – Socialdemokraternas folkhemsbygge – som innebär att det under 1964 -1975 byggs en miljon lägenheter för att möta den ökade bostadsbristen.

Redan långt innan Miljonprogrammet har det i flera etapper byggts förorter utanför centrala Göteborg, som Järnbrott och Högsbohöjd, Biskopsgården och Kortedala. Men det räcker inte för att täcka behovet med anledning av stor invandring till Göteborg. Därmed kommer den obebyggda och glesbefolkade kommunen Angered i fokus.
Det är bråttom att bostäder byggs med en likställd standard och rimlig hyra – detta måste ske innan gruppen arbetare riskerar att flytta någon annanstans. Det är i samband med detta som Angered-Bergum inkorporeras med Göteborg 1967.
Efter några få år drar man dock i bromsarna – statistik visar på att antalet outhyrda lägenheter ökar kraftigt under 1972 och etablering av företag i Angered inte motsvarar förväntningarna.

Ett gott exempel på hur man under 1990-talet och in på 2000-talet ägnar stor kraft åt utvecklingsarbete i en del av Angered, är Gårdssten. Ett område som ligger på Gårdstensberget, cirka hundra meter över havet och med en möjlighet att bjuda på milsvid utsikt över Göta Älvdalen. Från Gårdsten är det cirka tretton kilometer till Göteborgs centrum och stadsdelen har ca 7 000 invånare.

Två eldsjälar för bostadsbolaget Gårdstensbostäder belönas 2010 med Världsnaturfondens Carl Mannerfeltpris. De får pris för att de har arbetat för en hållbar och levande stadsdel ur ett socialt, ekonomiskt och miljömässigt perspektiv, i nära samverkan med de boende. Det etableras ett större antal företag i Gårdsten och den lokala arbetsmarknaden uppnår ett hundratal tjänster. Trots en ofta tuff situation med arbetslöshet och segregation har renoveringarna och miljösatsningarna – kombinerat med delaktighet, arbetsförmedling och ungdomsverksamhet vänt utvecklingen i positiv riktning.
Något att känna stolthet över. Närheten till naturen ger positiva upplevelser – på vissa platser storslagen. I trakter kring Vättlefjäll kan man ge sig ut på vandring i naturen eller med kanot paddla genom ett nät av sjöar.

Lärjeåns Trädgårdar

Här drivs en gång några jordbruk och också kvarnar vid vattendragen – från Stora Mölnesjön ner till Lärjeån samt närmare Lärjeåns utlopp i Göta Älv. Bönderna i trakten kunde få sitt mjöl från lokala mjölnare.

Vi befinner oss åter vid Gårdstens Gästgiveri och på andra sidan trafikleden fanns Axa havregrynskvarn. Historien berättar att dansken Peter Otto Stokkebye, på 1890-talet, börjar importera spannmål och exportera havre från Göteborg. Han har ambitioner och vill utveckla verksamheten, men blir nobbad av gryntillverkarna. Så han bestämmer sig för att bygga en egen kvarn och konkurrera med rivalen Gyllenhammar. Kvarnen etableras i Agnesberg och står klar 1910!

Tyvärr brinner det gamla gästgiveriet ner till grunden, sommaren 2018.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑