JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: september 2016

Gamla porträtt – tagna av fotografer i Göteborg!

Göteborgsfotografer
Göteborgsfotografer

James Bourn – föds1849 i Göteborg och studerar vid stadens Latinläroverk. Efter detta börjar han sin karriär som fotograf i Stockholm hos Böckmann på Drottninggatan. Det var en ateljé som samlade alla betydande fotografer och till och med kung Karl XV var gäst vid ett flertal gånger. Han stannar i Stockholm till år 1872. Han flyttar sedan tillbaka till Göteborg och arbetar hos J.P. Pettersson som har sin ateljé i Göteborgs museum. Bourn studerar konst och den 18 april 1876 öppnar han en egen affär, Nya Allén i Göteborg. År 1886 köper han en egendom på Kungsgatan 47 och får själv inreda ateljén. Han menar att ett porträtt ska vara en enkel och fridfullt skildring av modellen och tolererar inte några stora effekter i belysning eller oskärpa. James Bourn avlider 1917.

Fritz Bruce – föds 1870 i Uddevalla, etablerar sig 1897 på Södra Hamngatan 41 samt Kungsgatan 5. Hans ateljé drabbas hårt vid brand under 1919 och allt hans material förstörs. Han avlider 1958.

Axel Larsson – föds 1870 och arbetar först hos James Bourn för 25 kr/månaden! Han flyttar runt i Göteborg – vi finner adresser som Skolgatan 2 och i ”Tomtehuset” på ”Hörnet af Victoria och Wasagatorna”. Han emigrerar till Australien där han avlider 1945.

Oscar A Eliason – föds 1861 i Göteborg, etablerar sig under namnet Wernbom 1885, senare som firma Oscar A Eliasson 1888 på Tredje Långgatan 5/Linnégatan 3. Orsaken till namnändring och adressändring kan bero på att han dömts för straffarbete p g a stöld! Han avlider 1946.

Alfred Back – föds i Dalsland 1866, och från 1892 är han fotobiträde hos Carl Engelholm, 1895 är han fotobiträde hos Magdalena Wilhelmina Engelholm, änka till Carl Engelholm 1896. Etablerar egen firma 1896 på Södra Hamngatan 59. Avlider 1938.

Atelier Rembrandt – Helia (Elias) Benkowitz är född 1862 i Grodno, Ryssland. Under åren 1907-1914 hade han ateljé på Södra Hamngatan 29. Han avlider 1921.

Carl M Olsson – föds 1858 i Bohuslän – har ateljé med adress Masthuggstorget – ”Midt för Sjömanshemmet”,  etablerar företaget 1882  på Ragnströmsliden. Han avlider 1900.

Gustaf Sandlund, Redbergslid/Redbergsvägen, föds 1852 och etablerar sin firma 1891 och använder ibland adress Olskrokstorget. Han är lite av en specialist på Östra stadsdelarna i Göteborg.

Plathino & Olson, dessa fotografer etablerar tillsammans firma 1900 och de finns på Stigbergstorget 2 respektive Stigbergsgatan 8. Samarbetet tycks ha upphört 1908. Johan Elias Isidor Olsson är född 1877 och Johan Ludvig Plathino är född 1874.

Alfred Peterson – föds 1856 i Dalsland övertog ateljén efter A Jonason 1890, men varit aktiv sedan 1885, Han återfinns på Kungsportsavenyen 1, Södra Hamngatan 29 samt Östra Larmgatan 21 (vid Centralen). Han avlider 1908.

Per Mårten Lindsteds Institut, Per föds i Skåne 1811 och är från början bleckslagaregesäll! Från 1863 har han egen firma på Södra Hamngatan 59. Han råkar i delo med rättsväsendet och blir konkurssatt. Lämnar egentligen Göteborg 1862 och dyker upp lite varstans på Västkusten – som ambulerande fotograf.

Tallroth & Co, Fotografisk Atelier, Ellen Tallroth, född 1866 i Norrköping där hon också avled 1945, etablerade ateljén 1901 på Drottninggatan 31. Porträttfotograf tillsammans med Maria Andersson (f 1864)

Sist för denna gång – men inte minst …

Aron Jonason, Kungl Hoffotograf, Södra Hamngatan 43 – föds i Göteborg 1838 och växer upp på Drottninggatan 47. I det hemmet samlas gräddan av stadens kulturpersonligheter. Aron är visserligen kunglig hovfotograf men börjar i slutet av 1859 som journalist. Firma A. Jonason etableras 1864 och samma år öppnar han sin första ateljé i Göteborg. År 1867 lämnar han sin fotoateljé för att ägna sig åt journalistiken. Sommaren 1887 fotograferar han kung Oscar II när han är på besök i Göteborg. Han är verksam som tidningsman från 1868 till 1879, då den fotografiska verksamheten återupptas. Aron Jonason börjar sin fotografiska verksamhet i Göteborg 1894. Vi har sett hur han skildrar den kungliga lustjaktens sommarlångresa i den bohuslänska skärgården. Jonason är en av de första i Sverige som framställer bilder på celloidinpapper och platinatyper. Han bidrar även till att det blanka kollodiumspappret införs i Sverige. Vi har läst om hans muntliga vitsande och sina kåserier i dagspressen, bland annat i Göteborgs-Posten åren 1859-1896.

Han yttrar en replik som kommer att bli berömd när kung Oscar II lovordade hand blixtrande kvickhet: ’Blixtrar den ene, så åskar den andre.’ Aron avlider 1914.

På parad i Göteborg!

skannad
Kungl. Göta Artilleriregemente – soldater

På ena sidan av Telegrafverkets gigantiska byggnad, står en rad oansenliga hus, de kom till efter den stora eldsvådan 1804, vilken ödelade alla kvarteren väster om Västra Hamnkanalen samt alla byggnader på Stora Otterhällan.

Vi kan än idag se Artilleristallarna i hörnet av Södra Larmgatan, och en annan stallbyggnad för artilleriets hästar låg vid sidan om Pedagogen – där en gång också Trädgårdshallen låg.

Innan bebyggelsen kring Kaserntorget, Vallgatan och Magasinsgatorna kommer till ligger här en del trädgårdar och beteshagar, som faktiskt ger Vallgatan det mindre smickrade namnet ”Fägatan”.

Den mest berömda trädgården är assistenten Johan Hellmans – i hörnet av Vallgatan och Magasinsgatan, och det med anledning av hans fantastiska valnöts- och mullbärsträd. Där odlas också silke och mitt i trädgården – under 1700-talets senare del – finns här ett silkesrederi och en silkesstrumpfabrik med spol- och spinnrockar samt flera vävstolar! Här fanns prunkande trädgårdar.

En annan mycket känd man i trakten är trädgårdsmästaren Boman, som på 1820- och 30-talen anlitas som spåman – och framförallt är han skicklig på att ”återfinna” tjuvgods! Han bor i en stuga mellan Vallgatan och Vallgraven, och till honom kan man inte komma utan att passera genom ett mörkt och fuktigt valv i den gamla fästningsvallen!

Till stora delar förändras miljön kring dessa gator under 1790-talets slut då borgerskapet låter uppföra en väldig kasern till garnisonens tjänst. Alldeles vid Lilla Otterhällans fot, alltså på det som kommer att bli Telegrafverkets plats. Kasernen som på sin tid är en av stadens största och mest observerade byggnader. Kasernen byggdes under åren 1793-1798 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg (1746-1814).

Vi backar något århundrade och stannar vid tiden efter stadens grundläggning då det är artilleristerna på Gamla Älvsborg som har i uppgift att skydda Göteborg mot fientliga anfall. Året 1643 får staden emellertid egen garnison, sammansatt av trupper från artilleriet och fortifikationen.

Vidare tillkommer från 1680 ett infanteriregemente, benämnt Hans Kongl. Maj:ts Svenska Livregemente till fots. Med fästningen och garnisonen får man en militärisk styrelse, och den tvekade inte att blanda sig i frågor om hur sakernas tillstånd skulle regeras. Kanske inte så märkligt eftersom fästningens överkommendant också varit landshövding.

“Ehuru kommendanten ej hade rätt att befatta sig med stadens administration och ekonomi, hade han dock som befälhavare över garnisonen, såsom ansvarig för den allmänna säkerheten såväl mot yttre och inre fiender som mot eldfara samt slutligen såsom förvaltare av kronans mark, hus och byggnader m m en betydande makt i samhället, och var och en i sin stad kände nog, såsom Fröding på ett ställe anmärker; att han bodde i en fästning. “

Ett gott bistånd till stadens skydd har man  i Borgerskapets militärkår, vilken upprättats i 1600-talets förra del, och i vilken varje borgare ska medverka. Kåren är indelad i kompanier, kavalleri och infanteri – med var sin kapten. Högsta befälet äger magistraten.

Det måste ha varit en festlig syn när dessa militärer i sina gröna galonerade uniformer, sina rundkulliga hattar med plymståndare, sina schabrakklädda hästar – det vill säga med sadeltäcke med gula och blåa sidenfanor och prydda med stadens vapen, tågar fram till Stora torget och till den årliga mönstringen. Sannolikt uppstå en stor saknad då allt detta försvinner i slutet av 1700-talet.

Göteborg är den vid tiden ett mycket livligt militärsamhälle, och vem kan bättre beskriva scenariot än Viktor Rydberg:

“Det är en vacker sommarmorgon. Från den å Stora torget belägna högvakten och från olika punkter av fästningsgördeln ljödo trumvirvlar, och man såg skaror av soldater utav de olika i staden förlagda kårerna – artilleribataljonen, fortifikationskåren, Sprengportens och Gyllengranats regementen — från Stora Otterhällan och från Kvarnberget, där de flesta av gemenskapen bo, hasta till sina samlingsplatser. Nu stå de uppställda för att tåga till Kronhuskyrkan. Klockorna i domkyrkan och “tyskan” ringa.

Det är söndag, och trots de krigiska anstalter, som tillhöra en befästad plats, vilar söndagsfrid över staden. Solen skiner härligt över de gröna vallarne, de röda tegeltaken, de breda hamngatorna, där icke träden längs kanalerna kasta långa skuggor över dem.

Krusat av vindfläktar från älven glittrar vattnet i stora hamnen, och så göra även bajonetterna, då – framåt marsch! – truppen sätter sig i gång. Takten högtidlig, varje karl rak som ett ljus, den tresidiga hatten trotsigt nedtryckt i pannan, de blytyngda stångpiskorna rakt ned över ryggens mittelsöm, armarne styva intill sidan, knäna raka, vristerna sträckta, allt efter nyaste preussiska facon, åt vilken sjuåriga krigets segrar givit erkännande Såsom alltid följes paraden av en beundrande ynglingasvärm, nu klädd i sin helgdagsdräkt: vadmalströja och dito knäbyxor, ullstrumpor och becksömsskor, men om kvällarne, när den troget inställer sig till taptot, utstyrd i bindtröja, skinnförkläde och “slävor“ på fotterna.“

Regementen omorganiseras över tid, och största delen av manskapet förflyttas till Göta artilleriregemente som har sitt ursprung från den äldre artilleristaten från Karl XI:s tid.

Under 1794 uppdelas det svenska artilleriet i fyra regementen, av vilka Kongl. Göta Artilleriregemente ska ha sitt säte i Göteborg.

En av de många chefer som passerar är general Gillis Edenhjelm, han är regementschef under 1817-1834 och därefter är han landshövding i vårt län under från1835 fram till 1843. Han är gift med Carolina Lovisa Boij (1791-1873) som kommer att bli en av residensets ”osynliga kvinnor” – paret fick aldrig några barn. Vill däremot nämna att det är Fru Generalskan Edenhjelm som sannolikt anordnar den första välgörenhetsbasaren i landet. Till förmån för fattiga skärgårdsbor.

skannad-1
Gillis Edenhielm, chef för Kungl. Göta artilleriregemente 1817-1834

Återgår vi till det militära och regementets uniform vid tidpunkten för dess stiftande i 1700-talets slut består den av blå jacka och blå åtsittande pantalonger, svarta damasker, höga runda hattar med brättena uppvikta samt prydda av gula plymer; vidare gult bandolär (en slags livrem) och gult bälte. Därtill kommer den obligatoriska stångpiskan (hårpiska), som i första hand bärs av befälet.

Vad gäller garnisonstrupperna i gemen är de av nöden tvingade att försörja sig genom arbete utanför tjänsten och då en stor del av manskapet kommenderas ut i strid råder bland hemmavarande hustrur och barn en obeskrivlig nöd. De blir tvingade att försörja sig genom tiggeri.

Under vakttjänstgöringen bor knektarna i Högvakten och i Stadsportarnas logement. Dessförinnan finns dock en tid då en särskild kommission lämnar en viss liten summa per månad till den hyresvärd som upplåter rum åt en soldat. Det stora flertalet knektar bor dock i småhusen på Otterhällan och Kvarnberget.

Efter de stora eldsvådorna 1792 och 1793, då i synnerhet en mängd småhus på Kvarnberget blir lågornas rov är det allt svårare att finna husrum för militären. Borgerskapet tvingas därför ta itu med frågan om byggandet av en större kasern. K. m:t lämnar tillstånd att bygga en sådan vid Ekelundstorget eller Hästbacken (nuvarande Kaserntorget och Kungsgatan) och kasernhuset kan nu uppföras. Byggstarten sker under pompa och ståt och sedan grundstenen lagts, avlossas 32 kanonskott. Festen kan börja och den obligatoriska skålen för kungen sker med salut från kanoner vid Lejonbryggan (dagens Fontänbron).

I en blylåda under stenen läggs myntslag samt en pergamentskrift av följande lydelse:

D. Q. År 1793 den 6 November Då Konung Gustaf IV Adolph satt på Swea Thron och under Dess minderårighet Riket styrdes af Dess Fader Broder och Förmyndare Den Högborne Furste och Herre Hertig Carl af Södermanland lades grunden till denna Caserne Byggnad att på Borgerskapets bekostnad uppföras till Boningsrum för det til Konungens tjenst och Rikets förswar i Staden förlagda Krigsfolk.

Idag kan denna blylåda med dess innehåll beskådas på Göteborgs stadsmuseum.

Nu tillbaka till bygget av kasernbyggnaden och åren 1793-98 då den väldiga byggnaden reses. Ett hundratal män ur Älvsborgs regemente arbetar idogt tillsammans med fästningens fångar. Byggnaden består av två mellanbyggnader, tre paviljonger –  allt med välvda källare, merkanteri  och brunn på gården – inalles till en kostnad om cirka 170 000 riksdaler.

Själva kasernen innehåller tjugotvå rum för befälet, tjugoen för underofficerare och femtionio för gemene. Totalt finns således bostäder för två kaptener, åtta tjänstemän, fyrtiotvå underofficerare, sjuhundrafyra gemene samt hundrafyrtio soldathustrur. Märk väl att gifta soldater också tillåts ha med sig sina hustrur och barn! Inne i logementen bor familjer och ungkarlar tillsammans. Och givetvis är det en utopi att tro att en total enighet ska råda mellan de boende. Prygelstraff hänger alltid som ett hot över dem som inte följer ordning och regler.

Förödande eldsvåda ramponerar till stora delar kasernbyggnaden under 1804, men kan lyckligtvis återställas och åter tas i bruk 1806.

Göteborgarna kan stolta betrakta kasernens väldiga fasad åt Kungsgatan samt de tre portarna, vilka kröns av lejonhuvud och en stentavla med följande inskription:

Caserne under Konung Gustaf IV Adolphs Regering 
På borgerskapets bekostnad uppförd 1798.

Högresta popplar pryder snart området och murar bildar ramen till många militäriska skådespel. Innanför på den rymliga kaserngården glittrar de glansfulla färgerna – uniformerna i blått och gult – i samklang med stålblanka sablar. Här råder i fredstid liv och lust då kommandoropen ljuder, reveljen går och trumpeter intonerar de första satserna till dagens paradmarsch. Kanske får vi också se dem på väg till någon av stadens uppvisningar.
För stadsbor och besökare som befinner sig utanför kasernområdet är vissa stunder högtidliga – då vaktparaden ställs upp för att tåga till Stora torget. Unga göteborgare står i täta klungor utanför kasernen i förtjust väntan på den högtidliga stund, då paradens förtrupp, musiken, kommer genom porten och de första tonerna av dagens populäraste marsch strömmar åskådarna till mötes. Den sätter ett sprittande liv i Göteborgspojkarnas armar och ben och med musiken i täten tågar hela paraden till torget och stadshuset där vaktavlösning skall ske. Under söndagar är detta militära skådespel – och en och annan frikonsert – uppskattat av stora folkskaror.

Inte tu tal om att vaktparaden sätter ett och annat än liv i Göteborg. Något som många senare kommer att sakna.

I nära ett sekel är Göta Artilleriregemente bofast här och kasernen blir allt mer ålderstigen. Frågan om en ny kasern kommer åter på dagordningen och beslut fattas om att förlägga densamma utanför staden. Mark inköps 1890 av staten vid Kviberg och sedan nya kaserner står klara 1895 avflyttar regementet – vilket nu benämns Första Göta Artilleriregemente. Samma år slås även Andra Göta Artilleriregemente och ett batteri från Vendes till Göteborg.

Den gamla kasernen inne i Göteborg upplåts till verkstäder för olika hantverk, plåtslagare, snickare, skomakare, skräddare med flera – och det som blev över hyrs ut som bostäder. Bland andra inhyses här en koloni musicerande och tiggande italienare.

Detta är i korthet den gamla kasernens historia.

Under 1900-talets början avgörs kasernens vidare öde. Telegrafverket såg sig om efter plats för ny station i Göteborg och efter underhandlingar med staden kommer kasernområdet i statens ägo. 1908 rivs kasernen och året därpå läggs grunden till Telegrafverkets nybyggnad, som står klar1913.

Men det är en annan historia!

Källaren

scary-backgrounds-for-photoshop

Har packat ner alla julprylar och är nöjd över mitt jobb med att städa ut julen. Denna smått hysteriska helg. Under mitt vuxna liv firas jul alltid vårt hem. För släkt och vänner. I ett hus, långt från den hårt trafikerade innerstaden. Ett hus som tar tid att underhålla, inget lämnas åt slumpen. Snygg fasad och smakfull inredning. Ett hus att trivas i.

Sätter mig i den stora gröna fåtöljen, slänger upp benen på soffbordet och tar en sista klunk ur tekoppen. Sluter ögonen och känner både trötthet och tillfredsställelse över att en lång julhelg är till ända och ett nytt år just hade börjat. Lovar mig själv att detta år minsann ska blir lite lugnare … inte ha så många bollar i luften … samtidigt!

Nu återstår endast att baxa ner de packade lådorna till källaren – ett utrymme som endast nås utifrån.

Bara för något dygn sedan var hemmet prytt av girlanger och kransar i värsta Disney-stil. Jag lyfter första kartongen, sparkar lätt upp ytterdörren med ena foten, trevar försiktigt ner för trappan och rundar ena hörnet av huset. Snön ligger orörd och jag förbannar att jag inte tidigare bett maken att skotta upp väg en till källaringången. Å andra sidan, vem har anledning att gå ner till källaren så här dags, skulle hon sannolikt fått till svar.

Kikar över till grannens hus och konstaterar att den familjen fortfarande befinner sig på semester. Långt borta från det snökalla Sverige. Inga fotspår syns vid deras snötäckta uppfart.

Det är fredag och jag kommer just på att maken meddelat att han inte kommer hem till middagen – eller fredagsmyset som barnen kallar det. Årets första afterwork – AW väntar på hans nya jobb. Något han inte vill missa med tanke på att han nyss blivit utsedd att leda teamet inför ett gigantiskt projekt. Måste ju lära känna gänget lite mer personligt.

Barnen ska hämtas hem precis som vanligt vid femtiden.

Trappan ner till källardörren känns hal under mina fötter. Såja, upp med källarnyckeln. Balanserar den tunga lådan med ena armen och känner hur snön packas till en driva allteftersom dörren föses upp. Trevar efter ljusknappen och utbrister ett högt ”tack” när en svag glödlampa tänds.  Äntligen kan jag urskilja hyllor och skåp i det dunkla ljuset. Luften känns lite unken och fuktig. Endast en ventil finns utmed den ena väggen. Den vägg som vetter mot grannens hus.

I ett hörn står garderober – fyllda med kläder som inte är aktuella för årstiden. Hänger där och väntar på varmare tider. Slalomutrustningen väntar på sportlovet. Pjäxor har säkert vuxits ur…

Just som jag mödosamt stuvat in första kartongen hörs ljudet av källardörren som slår igen. Rycker till lite, men mest av överraskningen. Hur kunde den smälla igen så där hårt?Och varför får jag nu inte med största ansträngning – jag knuffar med hela min kroppstyngd – upp den igen?

Intalar tyst för mig själv att om jag nu bara tar det lugnt så ska dörren öppnas. Vid nästa försök. Men nej, den sitter ohjälpligt fast och jag inser i det ögonblicket att det är läge att fundera på en annan utväg, men vilken? Ventilen som är tjugo gånger tjugo centimeter? Ropa på grannar som inte är hemma? Invänta maken som kommer sent? Hur ska det gå för barnen?

Börjar frysa i min tunna tröja och drar fram en gammal sommarjacka ur garderoben. Kränger den runt axlarna och sätter mig ner i den gamla rottingfåtöljen. Den där fåtöljen som aldrig passat in någonstans. Förrän nu. Blundar.

– Mamma, mamma!

Jag vaknar till med ett ryck. Maken och barnen stirrar på mig…

– Hur é det fatt? Här har man hämtat ungarna och du sitter och sover! Vad gör du med alla kartongerna i hallen? Ska vi inte ha fredagsmys?

– Ja. Jovisst. Måste ha somnat. Måste ha drömt! Ursäkta …

– Ska du ha en Capricciosa eller, precis som vanligt?

– Visst. Precis som vanligt … ring du!

”Javanens” första hem i Sverige – till Tensta kyrka och Altomta herrgård i Uppland!

tensta-ka

Tensta kyrka i Wattholma, Uppland

Bilens temperaturmätare visar på 33 grader varmt! Då är det skönt med AC. Redan från parkeringen ser jag en ljusklädd kvinna vid porten till Tensta kyrka. Hon bär en pärm under ena armen och hälsar mig välkommen.

Kanske är jag dagens första besökare. Vi presenterar oss för varandra medan hon för in mig i vapenhuset och frågar hur jag kommit dit. Jag berättar kort att jag söker platser som känns viktiga för mig att titta närmare på. Denna uppländska kyrka är i allra högsta grad intressant.

Vi står innanför metertjocka stenväggar och här känns det skönt och svalt. Hon kan historien utantill – denna kyrka byggdes omkring år 1270-1290 och är en av de största och mest påkostade landskyrkorna i hela Sverige och det är troligt att den delvis bekostats av någon storman. Hon fnyser ut den sista meningen.
Någon storman… någon från Salsta, antyder hon.

Vill du se nyckeln till kyrkporten, frågar hon plötsligt och snart har jag den tunga nyckeln i min hand. Det är dags att stiga in i själva kyrkorummet.

maya-haller-kyrknyckeln

Portnyckel till Tensta kyrka, Wattholma

Min blick följer kyrkväggarnas målningar medan guiden berättar om utsmyckningar med blinderingar och strävpelare.  Att interiören egentligen hade en takhöjd av hela 16 meter., att västpartiet från början utgjorde ett separat kapell med två sidoordnade valv … kanske för kyrkans patronus och dennes familj eller ett dopkapell? De har flyttat deras bänkar längst bak i kyrkan för att lämna plats åt kören – som brukar stå där framme vid altaret.

Reflekterar över att hon inte verkar vara så hänförd av traktens en gång rika beskyddare , och samtidigt som jag nickar år de två dopfuntarna berättar guiden att den ena är från 1200-talet och står i väster och den andra är från 1400-talet och är placerad i koret.

På 1400-talet slogs tegelvalv som senare försågs med kalkmålningar. Då förenades det separata kapellet i väst med kyrkans långhus och därmed sänktes också den inre takhöjden. Vi fortsätter fram mot altarskåpet som är daterat till 1480-talet. Ovanför våra huvud hänger en ljuskrona av järn från 1400-talet … ska den sprida ljus över min historia?

takkrona

ulla-moberg

Ulla Moberg visar runt i kyrkan

– Jag lämnar dig här och går ut och värmer mig, fortsätter hon medan hon tar åter pärmen under armen och går åter ut i sommarhettan.

På egen hand följer jag Johannes Rosenröds kalkmålningar längs väggarna. Riddaren Bengt Jönsson Oxenstierna håller ett vakande öga på mig. Kanske är det svensk konsthistorias första avsiktliga porträtt. Denne riddare bekostade målningarna framme vid koret.

vaggmalning

Väggmålningar i Tensta kyrka, Wattholma

Tankarna snurrar vilt i min hjärna – hur guiden reagerade när hon fick höra min historia om banden till kyrkan och Altomta herrgård, som lär ligga i närheten. Hon berättar om sin egen uppväxt på just den herrgården, Altomta! Hennes familj har bott där i närmare hundra år. Att det blev svårt för föräldrarna att underhålla det stora huset och att det var skönare att flytta till en modernare villa. Hon berättar att hon just idag blivit ombedd – att bara för en dag – vara kyrkoguide, eftersom den ordinarie guiden fått förhinder. Under denna enda dag kommer jag! Var det ödets nyck eller en ren tillfällighet att denna Ulla finns vid kyrkan och tar emot mig, som är en ättling till en gosse som också bott på herrgården?

Jag skriver i gästboken om honom, han som blev kristnad i den här kyrkan. För länge sedan. Nyss var jag svettig av sommarvärmen, nu är jag frusen. och vet inte om kyrkväggarna håller den chockerande värmen utanför, eller om det är rysningar inför denna historiska händelse? Ett tillfälle som kanske få människor någonsin får uppleva. Innan jag lämnar kyrkan kastar jag en sista blick på den ena dopfunten. Den där framme vid koret. Den andra, den som står nära vapenhuset, var till för de odöpta barnen. Här kunde de bli snabbdöpta innan de fick inträde till kyrkans församling …

dopfunt-vid-koret-1

Dopfunt i Tensta kyrka, Wattholma

Tillbaka i den uppländska värmeböljan låter jag bilens AC-funktion lindra den tryckande hettan. Just som jag satt mig tillrätta kommer två yngre män springande ur kyrkporten. De knackar ivrigt på bilrutan och vill uppenbarligen ha kontakt. Själv funderar jag på om jag ska gå ur bilen eller veva ner sidorutan!

– Är det sant, är det sant skriker de samstämt.

– Vaddå sant, vad menar ni?

– Att du är släkt med den lille pojken som du skrev om i kyrkans gästbok?

– Ja, men vem är ni?

– Vi har köpt den gamla prästgården, och vi har hört talats om den lille främmande gossen … har du varit på herrgården? Du måste dit. Hälsa från oss, mannen som bor där nu är jättetrevlig och låter dig säkert komma in i huset. … ingen har ju någonsin sett en släkting till den gossen! Kom gärna hit och berätta mer om honom!

I denna stund gör jag något för mig, än idag, obegripligt. Jag böjer mig ner och fiskar upp min tjocka lunta som är det absoluta underlaget till hela min släktforskning och vad jag kommit fram till. Maken som just kommit från en fotorunda stirrar nu på mig.

– Du är inte klok, lämna ifrån dig allt arbete du lagt ner! Till främlingar?

– Får väl skylla på värmen, jag orkar inte tänka klart … kanske har jag kopior därhemma i datorn …

Bilen tar oss vidare utmed vägen som ska leder till Altomta herrgård.

Jag har gjort mig en bild av hur det kan se ut idag och jag blir inte besviken. Gården är precis så vacker som jag hoppades på. Huvudbyggnaden reser sig ur grönskande träd, snörräta grusgångar och vackra små flygelbyggnader.

Är detta möjligt? Jag vet inte var jag ska börja knacka dörr. Gör ett försök i en av flygelbyggnaderna, ingen hemma. Fortsätter försiktigt mot huvudbyggnaden och ser någon röra sig i ett fönster. I samma ögonblick som jag ska knacka på entrédörren öppnas den och en man visar sig i dörröppningen. Han tittar forskande på mig och frågar vad jag har för ärende. Han kliver ut och stänger dörren bakom sig.

– Sätt dig där, säger han och sträcker ut armen mot den ena stolen som står på den skuggade altanen. Han mönstrar mig medan han torkar sina glasögon med en flik av den beigefärgade T-shirten. Ännu en gång ber han mig upprepa mitt ärende. Han är beige. De blekblåa jeansen är det enda som bryter av mannens färgskala. Han granskar mig några sekunder innan han frågar om vem jag är och varifrån jag kommer.

Försöker samla mig och upprepar det jag nyss berättat för de personer jag mött vid Tensta kyrka i Wattholma.

– Du ser inte så´n ut, säger han med ett försiktigt leende. Du är ju ganska blond. Det rör sig en del obehöriga personer i området så jag vill försäkra mig om att ni inte är ute i oärliga ärenden.

Efter en dryg timmas samtal verkar han ha fått tilltro till mig och min historia.

– Vill ni komma in?

maya-kliver-in-pa-altomta

Altomta Herrgård, Uppland

altomta_0012_new

Förrum, Altomta Herrgård

Trodde aldrig han skulle fråga! Blir stående några sekunder på tröskeln till förstugan.

Här, precis här stod den lille pojken – på tröskeln till sitt nya liv. Nu står jag här, drygt tvåhundrafyrtio år senare och det känns som något trycker in min mage.

Husets värd visar oss genast in till salen, det rum som fru Hedvig en gång inredde till eftervärldens minne av kapten, Carl Gustav Ekeberg, hennes make. Minnen från Kinaresor, den vackra kakelugnen, möblerna, det ostindiska porslinet.

En låda dras försiktigt ut och han frågar om jag vet vad det är – ja, det är bladen från den växt som Linnés lärjunge Sparrman fann – och uppkallade efter kaptenen på skeppet.

Avböjer frågan om vi vill ha kaffe. Men tittar gärna in i köket. Husets ägare sätter sig vid köksbordet och skriver sitt namn, adress och telefonnummer. Säger att jag är välkommen tillbaka …

Det bor en annan mörk här idag… fast hon är från Afrika, säger han leende då han följer oss till entrédörren.

Omtumlad undrar jag över den lille brune pojkens upplevelse vid sitt första möte med herrgården? I det ögonblick han kliver över tröskeln till förstugan, till den stora vackra salen, vid åsynen av de vackra ostindiska porslinsfigurerna … han stiger in i ett liv som familjens nyblivne son.

Hela hans liv tar fart igen, genom mig. Allt finns där. Han som skänkte mig en droppe indonesiskt blod i mina ådror! Sedan år 2008 har jag sökt och läst i handlingar som kan ta mig tillbaka till mina rötter.

Jag tror att jag ar lyckats ganska väl med den uppgiften! Trots att material från forskningen om mitt ursprung blivit ”spritt för vinden”, att andra gör anspråk på samma historia och släktskap med samme anfader, ser jag ingen anledning till att inte behålla min rätt att berätta historia ur min egen synvinkel!

bild1-1

Att bli sjuksköterska!

Historien om de första vita upptäcktsresandes framfart i det djupa Afrika och hur det gick till när det kända citatet: ”Doctor Livingstone, I presume?” myntades imponerade på mig redan som mycket ung. Bestämde mig tidigt för att bli sjuksköterska och att min mission i livet skulle vara att hjälpa sjuka och fattiga i Afrika. Detta till min lärarinnas stora förtjusning, då hon ofta läste högt om läkaren och prästen Albert Schweizer och hans missionssjukhus i Kongo. Jag skulle bli hans medhjälpare.

Med åren upptäcker jag dock att det behövs minst lika mycket hjälp här hemma i Sverige.
Efter en kort trist tid som bokföringskontorist på ASEA – inser jag att det var dags att söka mig till sjukvården, åtminstone pröva på ett sommarvikariat. Jag ska fylla arton år och vägen ligger öppen.

Inom långtidsvården kan man få hur mycket jobb som helst, och vi är många unga flickor som står bi ett av landets tyngsta kroppsarbete – från morgon till kväll, vardag som helgdag. Och inte en manlig skötare så långt ögat når.
På Vasa sjukhus kommenderades ”Fröken Eriksson”, på sin första arbetsdag, att ta ansvar för sal 10, där sex gamla män ligger sängbundna. Bäcken ska tömmas, munnar matas, tempen tas klockan tolv, bad på torsdagar och så schemalagda vändningar för att inte liggsår ska uppstå. Finns tid över, är uppgiften att vika lakan och servetter eller putsa rostfria ytor och kärl i sköljrum. Fönster ska putsas med rödsprit, och ett granskande avdelningsföreståndares finger dras utmed lister för att kontrollera att man inte missat att torka någonstans.

Det händer ibland, särskilt på morgonen när jag lyfter på de gamlas täcken, att stanken av nattgammal urin får mig att rusa ut på närmaste toalett för att kräkas.
– Är fröken Eriksson berusad, månne?
– Nej, verkligen inte. Jag vill så gärna arbeta med sjuka, men kommer jag klara av dessa ofta kväljande arbetsuppgifter?

En sommar – i mitten av 60-talet – vikarierar jag på Epidemisjukhusets Observationsavdelning. Ett gammalt slitet sjukhus, med ett antal paviljonger utspridda på ett område som är väl begränsat från övrig bebyggelse i sta ́n. Högt uppe på ett berg. Resultatet efter ett antal koleraepidemier i Göteborg. Stämningen bland personalen är så annorlunda den jag tidigare mött. Här är vi alla du med varandra och alla tilltalas ”syster”.

Det är dags för rond och vi sköterskor drar oss tillbaka till avdelningens kök för att inte vara i vägen när gruppen av läkare och kandidater kommer tågande uppför den lilla trappan och in i korridoren. Genom köksfönstret ser jag en ung, mörk man som sträcker på sig, tar ett djupt andetag innan han följer de vita rockarna. Han måste vara kandidat, tänker jag och tittar en extra gång, för visst är han snygg!

Efter avslutad rond går jag skyndsamt iväg till ”mina” isolerade patienter vars rum är anslutna till slussar med ultraviolett ljus. Här gäller rigorösa hygienföreskrifter samt totalt besöksförbud inne på avdelningen. Besökande får endast hälsa på patienterna utifrån – via rummets fönster. I korridoren möter jag honom – den unge kandidaten! Han tittar på mig, ler och säger ”Hi”! Jag besvarar blygt hans hälsning och tittar bort. Han låter som en amerikan?

En eftermiddag kommer min väninna Kersti, som arbetade på en annan avdelning, strålande och berättar att vi ska få sällskap av ytterligare en person hem i efter jobbet…

På spårvagnen sitter de framför mig. Vackra, vackra Kersti, i sällskap med den unge kandidaten! Han är solbränd och verkar vara som klippt ur en veckotidning. Vi är tre unga flickor som bor ensamma i den stora lägenheten, medan Kerstis föräldrar tillbringar sommaren på landet. För säkerhet skull har föräldrarna bett en kollega – ”Farbror Melker” i Tjorven – att titta till oss emellanåt. Nöjd med vad han ser lämnar han oss, denna ljusa lördagskväll, då Kersti gör sig fin för kvällens äventyr. Själv sitter jag nu bänkad med hennes syster framför TV:n. Den unge mannen som gjort oss sällskap hem sitter i en fåtölj och bläddrar förstrött i en tidning.

– Ok, nu är jag klar, säger min väninna på engelska till den väntande mannen i fåtöljen som tittar upp, säger lugnt och bestämd.
– No, I want go out with her! Och pekar på mig!
– Då så, då går jag väl ut ensam, säger Kersti, vänder på klacken och går ut!

Jag är förstummad. Vill gå ut med mig … men jag trodde?
-Don’t mention it, avbryter han mig. Let’s go!

Hans namn är Milton och väl ute på gatan halar han upp två biljetter. Vi ska på sommarkonsert i Konserthuset! Han konverserar och sjunger om vartannat – jag blir alldeles bortkollrad av hans charm.
Denna kväll gör jag mitt livs första besök på en konsert med klassisk musik!

Under pausen upptäcker vi några kända ansikten bland publiken. Milton stegar fram till sällskapet som glatt hälsar på honom. Men, vem är hon? Är det inte tjejen från Observationsavdelningen? Vad gör hon här?
Kritiska ögon betraktar mig uppifrån och ner. Milton talar energiskt om den vackra musiken och märker inte att de hans kollegor vänt sina blickar bort ifrån mig. Jag finns inte längre.

Under lång tid smyger vi med vår bekantskap. Men både personal och patienter lägger märke till att den unge kandidaten ständigt gör sig ärende till Observationsavdelningen. ”Kärlek på lasarett” sjunger en ung skådespelare som sitter och solar sig i ett fönster. Hon är smittad av salmonella på utlandssemester. Där satt hon i sin bikini! Isolerad.

En annan patient och tillika läkare, tyfussmittad på resa i Ryssland, ingår i mitt ansvarsområde. Han granskar mig noga var gång jag kommer in i hans rum.
– Vad ska du bli min lilla flicka när du blir stor? Du passar inte i skurhink och långborste!
– Sjuksköterska, svarar jag snabbt under mitt munskydd.
– Då ska jag skriva ett rekommendationsbrev till rektorn på vårdskolan, henne känner jag väl.

Sommaren är varm, solig och romantisk. Vi går milslånga promenader och jag får veta allt om hans bakgrund, drömmar och planer. Vill jag följa med honom tillbaka till USA?
Han drar med mig till matsalen där endast läkare har tillträde och struntar fullständigt i mina protester. ”I’m a free American” är hans stående kommentar när jag försöker förklara de svenska konventionerna. Vi pussas i trappuppgångar när vi tror att ingen ser, eller gör någon det?

Du måste passa dig, varslar personalen, och skvallrar att det finns en ung kvinnlig läkare som enträget inviterar honom till middag och vistelse i sommarvillan. Och Milton tackar alltid nej.

Så en dag blir jag kallad till avdelningens expedition. Rättar till min långa hästsvans och kliver respektfullt över tröskeln. I samma ögonblick som jag ser sjukhusets läkare, kandidater och sjuksköterskor uppradade längs väggarna – och deras allvarsamma ansiktsuttryck – blir jag minst sagt orolig och rädd. Jag minns särskilt väl den försmådda läkarens röda, nedböjda ansikte. Hon möter inte min blick och jag förstår i samma stund att hon medverkat till vad som nu ska ske.

Vid skrivbordet sitter överläkaren och tittar med mörka, allvarliga ögon på mig, där jag står mitt på golvet. Hon frågar om jag hade ett förhållande med hennes adept, den unge kandidaten, och slår fast det olämpliga i att jag fortsättningsvis arbetar på sjukhuset.
Men vad har jag gjort mig skyldig till? Varför denna uppståndelse? Jag har inte svar på överläkarens alla frågor!

Domen blir hård – ”avsked på grått papper” – och nu gungar golvet under mig. På darrande ben går jag senare till personalkontoret. Där får jag ett anställningsintyg – skrivet på vitt papper? Så här står jag nu med ett avsked och ett rekommendationsbrev! Flickan av folket och en blivande livmedikus – är uppenbarligen en omöjlig relation!

Någon kväll senare ringer Milton och undrar varför jag inte kommit till mitt arbete. Jag ljuger ihop en historia för att slippa berätta om det pinsamma korsförhöret och avskedet.
Han får aldrig veta att överläkaren gjort klart för mig att om vi fortsätter vårt umgänge, riskerar jag hans framtida studier och karriär. Det är lättare att säga att det ”bara är slut”.
Milton låter bedrövad.
Efter några dagar ångrar jag dock min lögn och söker upp honom igen. Vill förklara en sista gång.
Slänger lite grus på fönstret till hans tjänstebostad vid sjukhusområdet. Ingen där. Jag frågar personal om de sett honom. Nej, han har plötsligt lämnat Sverige och ingen vet vart han tagit vägen…

Drygt 35 år efter denna sommar – under mitt arbete att samla fakta bland internationella webbsidor – dyker plötsligt ett bekant namn upp! Min första impuls är att skrika högt, men jag behärskar mig och sparar blixtsnabbt filen.

Saken faller i glömska tills den dag jag rensar bort filer och finner den sparade webbsidan. Tittar lite närmare på den och undrar om det verkligen är samme Milton?
Ett enda klick på namnet och vips kommer e-mailadressen upp. Skulle jag våga?
Chansar. Och genast efter några minuter kommer ett svar.

Det är Milton i Detroit och han berättar sitt livs historia. ”A long bumpy road”, uttrycker han. Fem barn och är snart inne på sitt tredje äktenskap! Det mest förbluffande är att han berättar om ett foto – på mig – som han burit i sin plånbok i flera årtionden! Och att han har haft kontakt med sin gamla handledare – överläkaren som gav mig sparken – alltsedan tiden i Sverige! Hur outgrundliga är inte våra vägar i livet?

Åren går och han har många gånger frågat varför jag aldrig berättade sanningen – ”I’m still a free American”, mejlar han. Så blir vårt öde. Han är sedan länge professor och känd som hepatolog – expert på leversjukdomar. Vi har båda kommit till åren, men vi glömmer aldrig den sommaren – den som fick ett abrupt slut!

Nu har jag delat min ungdoms dröm med dig, och sjuksköterska blev jag aldrig! Jag fick förmånen att under många år vara inofficiell rådgivare till beslutsfattare i sjukvårdsfrågor. Och allt har skett på vitt papper!

Epidemiska sjukhuset

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑