JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: juni 2016

Ett besök hos en granne – sommaren 2013

Per Örtenwall i Göteborg

Gräddvit villa med spröjsade fönster. Hörntomt. Utanför villan står tre bilar – Mercedes sportbil, en SAAB 9.3 och en äldre SAAB-modell. En nyfiken schnauzer, Wilma, med skägg och buskiga ögonbryn möter vid grinden. Två andra hundar – Tindra och Hjördis – nosar på mig och drar sig sedan undan.

Just hemkommen från utlandstjänst står Per redan på stegen som lutar mot den höga gavelväggen. I går stod den mot balkongen på framsidan huset. Den tycks flytta runt! Emellanåt kryper han på knä och fixar kanterna runt stegplattorna på gräsmattan.
I behaglig skugga på farstukvisten – dold av hängande växtlighet – pustar han ut. Han har två klädkoder; jeans och skjorta i blått – eller som idag – arbetsoverall.
Vacker parksoffa under ett träd. I en annan del av trädgården breder ett gammalt kastanjeträd ut sina långa grenar, vars blommor för länge sedan vissnat och bytts ut mot omogna kastanjer. Rester av ”Kastanjeborgen” kan skönjas mellan det täta bladverket. Numera är barnen inte i den åldern då det klättras i träd och byggs kojor. Tunga vita rosor dignar från buskar utmed staket.
Runt huset hörs ständigt hundar skälla, pärlhöns kackla och två tuppars hävdande av äganderätten till hönorna. De senare bor numera i barnens gamla lekstuga, som Per byggt om till hönshus. Runt hans fötter surrar en annan märklig varelse – den smattrande ”Sigge” som plötsligt står på näsan, lyfts tillbaka på gräsmattan, efter att ha fört ett fasligt väsen.
– Han heter ”Sigge” efter Sigge Marjasin. Klipper kort, skrattar Per.

Fyra trädgårdar gränsar till varandra sedan arton år tillbaka. Han kom redan 1982 och jag 1995. Vi var också grannar i korridoren på jobbet. Han med ansvar för katastrofmedicinska frågor och jag för projekt att öka tillgängligheten till sjukvården. På regional nivå.
Hemmavid håller han ständigt på med renoveringsprojekt eller trädgårdsarbete. Och en dag står vi två grannar – på var sin sida om staketet och krattar löv. På hans sida växer komposthögen allt högre och på min sida ligger hundskitar! Många. Snön har smält och man kan inte längre se var man säkert kan sätta ner fötterna. Det var lättare när brunt mötte vitt.
– Per, det är jobbigt att en av dina hundar använder vår trädgård som toalett!
– Va´, det är inte möjligt, hur kan det ha gått till?
– Tja, hunden floppar över staketet! Visserligen med visst besvär, men ändå…
– Oj, då får jag be så mycket om ursäkt, men jag kan inte förstå hur hon kan komma över staketet!
Vi blir stående och tittar ner på våra krattor.
– Arbetar du fortfarande på Beredskapsenheten?
– Va´, hurså?
-Jo, vi har ju setts ett antal gånger på jobbet. Delat på skrivare, fax och kopieringsapparat… faktiskt under många några år!
– Ja, jo det gör jag ju, men …

Även om han inte lagt märke till mig, tror jag mig ändå veta ALLT om honom! Och är imponerad av hans insatser. Han räddar liv. Både inom och utom landets gränser. År efter år far han till krigshärjade länder och evakuerar människor. Han har fått internationellt pris för sina outtröttliga ansträngningar till förmån för patienter med svåra kroppsskador.
Han har många järn i elden. Av en tillfällighet berättar han om Kinaresan. Som skeppsläkare ombord på Götheborg. Per är en av dem som etappvis följer resan och vid sidan om det medicinska uppdraget ska han – varje dag klockan 12.00 – rapportera till Sverige om position, dygnsdistans, väder, vind, ström, vatten- och lufttemperatur. Och vad som serverades till lunch och middag!
– Under hela resan mellan Fremantle i Australien och Indonesiens Jakarta såg vi bara ett enda fartyg. Du kan tänka dig vilka långa framkörningstider det är där ute på oceanerna!

Han berättar om becksvarta nätter då jungmän klättrar i riggen utan belysning. Bara stjärnorna lyser. Om sjösjukan som drabbar alla. Han själv är inget undantag. Och klättra i riggen ärr inte hans grej. Höjdskräck! Om hettan i sjukhytten som aldrig understiger trettio grader, fläktar till trots. Stjärnan Röda Korset som blir ett riktmärke på en svart himmel. Pompan och ståten i Jakartas hamn.
– Jag är otroligt imponerad över hur 1700-talets sjömän kunde genomföra en resa som den. Och att en styrman kan bestämma skeppets position genom att mäta solhöjden med sextant och resultatet slår på bara etthundratjugo meter från vad vårt skepps tredubbla GPS-system anger! När det gäller resans mest vanliga problem är det hemlängtan och relationssvårigheter – för att inte tala om ångesten över att inte vara ständigt uppkopplad till internet, inte kunna kommunicera via mobil eller ens titta på TV…

Per är en enveten människa. Det är därför han har valt att arbeta som traumakirurg, han vill ha svar. Omedelbart. Dessutom trivs han med att arbeta med händerna. Tillsammans minns vi tillbaka på de feta tidningsrubrikerna kring jordskredet i Tuve, Tjörnbron som rasade, spårvagnsolyckan, diskotekbranden, EU-toppmötet.

I synnerhet om episoden kring svärdet och den lilla flickan. Det är vanligt med medeltida festivaler och spel under sommaren i Bohuslän. Människor klär ut sig i tidsenliga kläder och det bjuds på turneringar med lans och svärd, pjäser och utställningar.

Det händer under ett sommarspel i Uddevallatrakten. Två riddare slåss med svärd. Men det är vått på marken efter regn, och plötsligt halkar en riddare. Hans svärd far med stor kraft in mot folkmassan. Träffar en flicka i 7-årsåldern. Svärdet går in i näsan och genom halsen. Lyckligtvis befinner sig en läkare i publiken, och han följer med i ambulansen till närmaste sjukhus.
På natten får Per ett samtal från en kollega på sjukhuset. ”Du kommer inte att tro mig”, säger han, ”men vi har en tjej här med ett svärd som sitter fast i ansiktet.” Tillsammans med brandkåren har de lyckats skära av svärdet, men de har inte vågat avlägsna det. Röntgenbilder visar att svärdet är inkilat mellan två artärer i halsen. Per har jourpasset och blir den som får dra ut svärdet, medan röntgenläkare ska kontrollera att allt går bra. Det är då han behöver vaktmästarens verktygslåda. Med en polygrip och drar han ut svärdet! Pers hjältedåd skapar stora rubriker i många dagstidningar.
– Det gick bra för flickan… jag tror att detta är ett exempel på livets kuriosa. Mitt bidrag var litet, men uppmärksamheten var mycket stor. Men så är det ofta: Vad du gör bra kan bara förbigås med tystnad, och samtidigt kan det som är tveksamt eller banalt få mycket publicitet.

Per verkar vara genomsnäll, glad, rolig och pålitlig. Och närvarande. Har han då inte några negativa sidor? Jo, han så morgontrött att det har hänt att sjukhusets vaktmästare hämtat honom när han har jourtjänst. Blir tjurig och sur när saker går för långsamt. Är bestämd och resultatinriktad, vilket betyder att han jobbar mycket. Är inte bra på att prioritera ledighet. Vill vara på två ställen samtidigt. Han är envis och om han har en idé så genomför han den, oavsett om det tar lång tid. Det är kanske därför hans restaureringsprojekt, en Jaguar E-Type, har stått i garaget i tjugofem år! Han har kört den en gång – och det var dagen då den köptes och stötvis tog sig fram till garaget.

En stund på puben

Bishops Arms i Göteborg

Det ”universella broderskapet” sitter kring ett bord – tre unga män håller hög abstraktionsnivå på samtalen som  handlar om spekulation kring fenomen som; ”att vara hög chef inom globalt företag” eller att ”man ska brinna för något, men inte bry sig” … Vad månne det bliva av dessa aspiranter?

Kvinnan i grönt med ett glas vatten och ömsom ett glas vitt och ett glas rött. Vi konkurrerar om kvällstidningarna. Hon håller sin hårt under ena armen och jag ser att hon börjat lösa korsordet i den tidning jag just håller i … Hon slänger ängsligt sin blickar mot vårt håll! Om vi har sett henne? Jodå!

Kvinnan med liten son i 4-årsåldern – som gjord i parian – vit porslinsgosse, han leker med livsfarliga svängdörrar. Jag bara väntar på ett gallskrik. Han får en egen flaska apelsinjuice med ett svart sugrör. Mamman talar engelska och ber om ännu ett glas öl.

Professorn, som jag känner sedan sommarkurser i Svalöv, sitter i därför avsedd hörna och samspråkar med unga kvinnor som ser ut att vara hans adepter… Han har gått i pension för länge sedan!

Mannen i gröna shorts kliver gång på gång in genom entrédörren och går ut genom dörren till uteserveringen – han går i en cirkel och glömmer inte att ta med fyllda glas på sin väg ut igen! Han liknar en barndomsvän, och jag kallar honom därför ”Mats”. Han låtsas inte se på mig, fast hans ögon gör samma rörelse var gång han passerar!

Killen som ibland jobbar i baren sitter idag på andra sidan bardisken, på en hög pall, och beställer en ale. Han nyser och snyter sig intensivt. I 30 graders värme! Lämnar snabbt puben då han druckit upp. Väntar Håkan Hellström på Ullevi?

På frågan om pubens tillgång på olika sorters ale kommer en svartklädd servitris med tre olika flaskor av ale och ställer på vårt bord. Det är bara att välja! Vilken service!

Göteborg – några minnesbilder i färg och doft!

Ö Hamngatan i Göteborg

Plötsligt står jag där. Som tonåring utanför restaurang TUA på Östra Hamngatan. Efter skolans slut går vi dit och Carin – min bästa väninna – bongar in gratis kaffe och bulle. På kvällar och helger jobbar hon extra i kaffebaren, och vi andra i tjejgänget brukade hålla till där på eftermiddagarna – och ibland till sent om kvällarna.

Direkt till vänster om entrén ligger kaffebaren, där vi förbereder våra sommaräventyr på Liseberg eller på Avenyn, eller så sitter vi bara kvar och fikar – länge. Kollar in unga polismän. De som alltid ställer sina stora blanka motorcyklar utanför TUA – till allmänt beskådande. På Spannmålsgatan, ungefär mittemot caféet, står polisbilar uppradade utanför polishögkvarteret. Det dräller av poliser i Västra Nordstan.

Till höger om entrén sitter alltid ungrarna. De som kom hit år 1956, efter ryssarnas invasion, och de sitter också på caféet med en kopp kaffe, i flera timmar. Dessa män – några kvinnor syns aldrig till – pratar oavbrutet på ett språk som ingen av oss andra förstår. Ibland tycker vi att det låter som finska!

På toaletten sitter en skylt på hållaren för pappershanddukar; Allting har ett slut, så även detta. Säg till i kassan!

Kring gatorna i Västra Nordstan finns det gott om ”gubbar”. Sådana som ständigt dricker öl eller pilsner, om det inte är brännvin. Men vi känner oss trygga med dem omkring oss och vi blir aldrig antastade av vare sig gubbarna eller andra lite ljusskygga typer på Postgatan eller Torggatan, på vägen till och från skolan på Kvarnberget.

Göteborgs Kommunala Real, eller Mill Hill High School, som vi låter trycka på collegetröjor, är ett av de sista läroverken i Göteborg. Ny skolreform ska snart införas i Sverige och de gamla läroverken avskaffas. Vår skola ligger granne med dåvarande Navigationsskolan, vars uppgift är att ”[…] vetenskapligt bilda under- och överbefäl vid handelsflottan”. Kanske är dessa unga mäns högsta dröm att segla jorden runt? De går med kortklippt hår, raka ryggar och bestämda steg. Så långt från vår stil som ”siskor” – i hängande rockar och rågummiskor. Modet är långa luggar på killar och vi tjejer skulle helst ha långt hängande hår, duffel, jottis eller plums (jackor med kapock, alltså en sorts flytväst!) eller bryggarfrack, en jacka i mocka eller skinn, dubbelknäppning, ståkrage samt slejf i ryggen. Till många föräldrars fasa är dessutom en bred halsduk ett signum – värme till trots. Detta är 60-talets standardklädsel för många i Göteborg!

När vi spelar brännboll på skolgården, högt där uppe på Kvarnberget, slår jag ofta bollen alltför långt så den hamnar utanför skolområdet. Det blir till att springa ner för alla trappor och leta efter bollar bland bakgårdar och smala gränder. ”Ta det platta bollträt”, skriker gympaläraren var gång det är min tur. Nej, tycker jag, då blir det bara korta bollar och lyra. Då kan ju motståndarlaget ta bollen genom att fånga den direkt med händerna. Då blir man lätt ”bränd”. Har man som jag tidigt lärt sig spela på en långsmal gård vid Götabergsskolan – så slår man långt och smalt!

Uppe på Kvarnberget känner vi dofter av choklad, tobak och snus som sveper in i skolsalen. Beroende på vindriktningen och det sägs att doftminnet är vårt starkaste minne. Från skolfönstren ser vi de stora fabrikernas skyltar på taken. Kanold, John Silver, Bergstrands och Kahls kafferosterier. Därifrån kan vi också se ut över Frälsningsarméns ungkarlshotell, där mina kompisars föräldrar är föreståndare. Gissa om det är spännande att komma hem till dem. Huset var tidigare ett gammalt kvinnofängelse. Personalbostaden räcker inte till för den stora familjen, så två av döttrarna får eget rum med egen ingång. Där göms en och annan besökare i garderoben när mamman i huset knackar på dörren och vill veta vad flickorna har för sig!

Om vi varit ute sent på kvällen och känner för att äta något framåt natten, går vi på Café Auto, som ligger på Östra Hamngatan. Där blandas dofter av kaffe, smörgås och skurhink. Detta är ett stamställe för taxichaufförer som jobbar nattskift och håller öppet dygnet runt. Stora, goda mackor till en billig penning.

Inför väckelsemöten är det inte ovanligt att mina kompisar får tåga med sina föräldrar genom Nordstan och med full hals sjunga Herrens lovsång! Själv har jag varit juniorsoldat i 4:e kåren i Landala. Så långt från våra fantasier om ett glamouröst liv som vuxna.

I dessa kvarter är det alltid liv och rörelse, massor av små hotell, caféer, mjölkaffärer, speceriaffärer, tobakshandlare, små butiker som säljer skor, hattar, tyger, sjukvårdsartiklar, arbetskläder och mycket mer.

Rör vi oss upp mot Östra Hamngatan finner vi det stora varuhuset Ferdinand Lundquist som inbjuder till en dröm om den fina världen. Vi har inte ekonomiska möjligheter att handla på Ferdinad´s så det får bli Grand Bazar, Tempo eller EPA. Så snart jag får ”egna pengar” kliver jag in på stadens förmodligen trendigaste modebutik – Boutique Margot – just vid Arkadens ena tornbyggnad som vetter mot Östra Hamngatan. Här finns vackra Cacharelskjortor och Karl Lagerfeldtskjolar. Jag älskar franskt och italienskt mode. Inte långt därifrån ligger Peters Dandy, modebutiken nummer 1 för unga män! En underbar kontinental atmosfär råder i dessa kvarter – som den i Köpenhamn, Milano, Rom, New York.

Vid 20-årsåldern får jag min första egna lägenhet, ett rum och kök på Borgaregatan 10 B. Toaletten i farstun delar jag med en barnfamilj från Grekland. Myndigheterna tillåter inte mig som svensk att bosätta mig här med barn, eftersom hela området är ett s k saneringsområde. Däremot går det bra att inhysa invandrare med barn i dessa hus! Jag får således ett rivningskontrakt. Fastighetsägaren, Göta Lejon, är därmed inte skyldig att erbjuda mig en ny lägenhet vid rivningen. Det är tufft för unga föräldrar att få egen lägenhet, så många tvingas flytta tillbaka till sina föräldrahem. Vi som ändå hade hyreskontrakt protesterar, renoverar, målar om husen själva, ett arbete som skapar en fin sammanhållning oss grannar emellan. Men våra motaktioner hjälper föga, och snart ser vi hela Olskroken gå upp i rök och damm. Precis som vi tidigare sett i Nordstan, Haga, Masthugget, Landala och i andra stadsdelar med vackra landshövdingehus. Och små lägenheter för ensamboende blir en bristvara!

Om jag backar i tiden – till mina allra första år – minns jag Landala med sin vackra natur som sträckte sig upp mot Guldheden. Minns dassen på gården, gubben som har sin häst i stallet på gården intill, den lilla hattaffären och naturligtvis det stora, fina huset med putsad fasad. Vi kallade det ”Stan´s hus” – där finns det minsann toaletter inomhus! Flytten går till Guldheden tidigt 50-tal och mina första två skolår tillbringas i den alldeles nybyggda Mossebergsskolan. Sal 5. Om jag snattrar för mycket och skrattar får jag sitta ute i korridoren. Pinsamt om man blir upptäckt!

Som elev på Götabergsskolan, Molinsgatan, går jag till och från hemmet var dag. Det betyder också att jag genar över Kapellplatsen var dag under många år. Där luktar det färska grönsaker, fisk och varm hästskit. Ostdofter sipprar ut från ”Falbygdens Ost” och nyrostat kaffe från ”Kahls Kaffe”. Stora, vackra silverfärgade hjul snurrar i skyltfönstret. Detta är kaffekvarnen! Tar lång tid innan jag fattar denna mekanik. När jag passerar den öppna dörren till Landala Skor sniffar jag extra mycket, älskar doften av nya skor och väskor. Sonen till den gamle affärsinnehavaren står ofta vid dörröppningen – med röda, blanka äpplekinder och grå arbetsrock! Sådana rockar har även en del gubbar som säljer sina varor på torget.

Varje vecka är jag med på mammas affärsrunda. På Västergatan i Annedal köper hon möbler på avbetalning. Sedan följer kvarteren i Haga, där affärer erbjuder allt vad ett hem behöver. Affärsrundan brukar avslutas vid Feskekôrkan och då går vi den långa vägen hem igen. Som liten vandras det en hel del på Göteborgs gator. Att åka spårvagn tillhör lyxen! Är turen framme kan jag få en glass, från Törnkvists fabrik på Landalagatan. Hemlagad och god! Vid riktiga festliga tillfällen får min bror och jag köpa ett helt paket glass. Invirat i tidningspapper och med ett litet block av kolsyre-is som håller minus 78,5 grader C! Om man tar i den med fingrarna riskerar man att fastna med fingertopparna. Ett sant nöje för min bror att lura mig till.

I Kungsparken i närheten av Bazarbron vilar mamma och jag ofta våra trötta ben efter långa promenader. På våren finns på Floras kulle en mängd blommor. Inte sällan skyndar ”fiolmannen” förbi. En känd och originell profil. Mamma berättar om sina minnen av John Eriksson och de 15 öre han lägger upp på bordet när han druckit ur sin kopp kaffe. Då arbetade mamma hos Selma, på ett kafé i Gullbergsvass. Han kommer snabbt smygande förbi oss i gymnastikskor och sliten grå bomullsjacka – oavsett tid på året eller väderlek.

Nu har jag vandrat runt i Göteborg, återupplevt gamla minnen – rört mig från 50-talet till 70-talet då staden förändras radikalt. I vuxen ålder har jag bott i stadsdelar i centrum, söder, nordost och väster. Känt väderstreckens olika vindriktningar.

Gör ett krumsprång till en tidig morgon i mars 1992 och är på väg till ett möte på Vasa sjukhus.

Från min bil ser jag att massor av människor står och väntar vid hållplatserna kring Vasaplatsen. Många ser otåligt efter spårvagnar som denna morgon förväntas föra dem till arbeten och skolor. Jag beslutar mig för att så snabbt möjligt köra upp för Aschebergsgatan, eftersom jag ville undgå att bli stoppad av stressade människor som handgripligen försöker lifta med förbipasserande bilar. Är själv sent ute!

Vårt sammanträde avbryts plötsligt av tjutande sirener och öronbedövande ljud från helikoptrar. Vi som befinner oss i konferensrummet avfärdar dock ”oljudet” med förmodan att det måste vara en större militär- eller räddningsövning på gång. Ingen kan ana vad som just har hänt. Ingen av oss vet vad som utspelas just där jag någon halvtimma tidigare passerar. Efter sammanträdet återvänder jag till parkeringsplatsen och kör tillbaka till min arbetsplats. Anblicken av chockade människor får mig dock att stanna upp. De berättar att en fruktansvärd spårvagnsolycka inträffat vid Vasaplatsen.

Vasaplatsen har denna dag för alltid blivit platsen för en av landets svåraste trafikolyckor. Olyckan har sin upprinnelse i att en del av spårvägens linje 7 har blivit strömlös och en spårvagn står stilla på den strömlösa platsen. Ytterligare vagnar har samlats på samma plats. Alla står på tur och väntar på att en trafikledare ska sätta dem i trafik – en efter en – genom att backa dem tillbaka nedför Aschebergsgatan. Reservväxeln har lagts om så att vagnarna ska kunna backas ned åt Vasagatan och sedan sättas i trafik mot Valand.

Vagnen vid Wavrinskys plats går dock inte att backa, eftersom den delen är strömlös. Vagnens bromsar har automatiskt slagits till. En trafikledare beordrar föraren att bromsarna skulle lossas manuellt, för att kunna rullas baklänges ner mot Chalmers. Föraren beordras dessutom att åka med, för att under den strömförande ledningen vid Chalmers dra i nödbromsen och på så sätt bromsa vagnen. Ödesdigra beslut.

Under min bilfärd uppför Aschebergsgatan möter jag en skenade vagn som handlöst kommer farande nedför gatan – baklänges och i 100 km/tim. Tyckte det är märkligt att möta en tom och nedsläckt spårvagn, dessutom på min sida av körbanan! Alltför märkligt för att min hjärna ska förstå att detta är början till en katastrof! Ser siluetten av en man med höjd arm – sannolikt håller han i nödbromsen – i den bakre delen av vagnen.

I min iver att snabbt komma ifrån den uppjagade hopen av stressade människor har jag trots allt noterat en polisbil som med påslagna blåljus åker före den skenande spårvagnen. För att varna. I korsningen Aschebergsgatan/Engelbrektsgatan kör polisbilen avsiktligt på en personbil och knuffar den därmed ur spårområdet.

Vid Vasagatan spårar vagnen ur på grund av den höga hastigheten. Vagnen plöjer tvärs över båda hållplatserna vid Vasaplatsen, där massor av vuxna och barn står och väntar. Vagnen far över körbanan, krossar flera parkerade bilar och kör till slut in i det intilliggande huset.

Tretton personer på hållplatsen dödas och tjugonio skadas. En brand uppstår i en bil på olycksplatsen som sprider sig till en av vagnarna. Katastrofen är ett faktum denna småregniga och kyliga morgon, den 12 mars 1992.

En minnessten placeras i parken intill hållplatsen där olyckan skett. Vi återgår till vår vardag …

Minnessten vid Vasaplatsen i Göteborg

Från ett boende till ett annat

Skärmavbild 2016-06-02 kl. 12.12.37

Mamma har fått en servicelägenhet i Landala… äntligen! Efter flera års väntan flyttas hon från korttidsboende till permanent boende. Jag sliter under flera veckor med att tömma och städa lägenheten, vinden och källaren för henne. Hon säger sig inte vilja ha något med sig. Verkar lite deppig. Jag väljer ändå ut lite möbler, tavlor och prydnadssaker som hon tycker om. Helst vill hon ha mina blommiga soffor!

– Vad skall vi ha då, frågar jag. Hon svarar inte.

Samlar ihop mängder av foton i ramar och album. Sorterar i papperskassar till mina två syskon. Fyller ett oändligt antal sopsäckar som jag med stor möda släpar ner till soprummet. Mamma bor på 7:e våningen. Soprummet når man från baksidan av huset. Säckarna är så tunga att jag ibland måste släpa dem nästan trasiga i botten. Ensamt jobb.

När jag har kånkat säckar under en hel förmiddag och kommer med den sista är renhållningsbilen på plats och jag ser en av de två männen stå och riva i en säck med mammas prylar! Han fiskar glatt upp ett syskrin.

– Detta kan jag ta hem till frugan, fast hon e la lite trött på allt jag kommer hem med!

Förgäves ber jag honom låta min mammas grejer vara och att jag inte vill att dessa skall komma ut på vift i sta´n. Han bryr sig inte, utan fortsätter att skrattande riva bland säckarna!

Återvänder till den slutliga städningen och inväntar Reningsborg som skall hämta möbler, mattor, tavlor, porslin m m. Allt är väl inslaget och nerpackat i lådor. De fyra männen springer upp och ner i de sju trapporna. Hissen som är någon kvadratmeter till ytan, rymmer bara en bråkdel. Inom loppet av en halvtimma är de färdiga med uppdraget. Nu skall allt säljas på deras loppmarknad.

En av medarbetarna kommer ut i köket där jag just dragit fram spisen för rengöring. Vill helst inte se på när mammas ägodelar försvinner ur hemmet där hon tillbringat ett långt liv. Han tackar så mycket för att jag ringt dem, rengjort allt och packat ordentligt.

Nu kan jag inte hejda gråten – ensam i den tomma lägenheten. Tittar in i hennes vardagsrum och ser ett spelkort på golvet. Underligt, tänker jag, det låg ett annat där just innan möblerna hämtades? Jag tar upp det och ser att även detta är ett aldrig använt spelkort. På samma plats som det förra! Trots att jag vet att jag nogsamt städat parkettgolvet!

Har länge undrat över vem som lägger ut nya spelkort på pappas gravsten, på sjukhusavdelning där jag vårdas, på perrongen när jag kliver av tåget, på gångbanan vid hemmet? Vad betyder detta? Samlar min kort och lägger papper om dem – i separata högar. Ställer frågor till medium. Hon säger att någon vill kommunicera med mig genom just spelkort … de har något att berätta.

Någon dag senare ringer en man som säger sig vilja titta på mammas lägenhet. Hans dotter har just blivit erbjuden den via Boplats. Pappan kommer och inspekterar, tycker det är synnerligen välstädat.

– Men det betyder inte något i sammanhanget eftersom jag tänker renovera hela rubbet. Och då blir det smutsigt igen! säger han torrt. Fortsätter att berätta att han bor i huset intill – ensam i en trerummare. Att hans 20-åriga dotter bor på ett missbrukshem och att det är bråttom att fixa nytt boende till henne.

Vem blir erbjuden en lägenhet i centrala Göteborg när man blott är 20 år, undrar jag tyst för mig själv.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑