JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: april 2016

Bevare mig väl för sjukvården!

ArbetskvinnorMycket har skrivits om läkares och sjuksköterskors syn på ledning för verksamheten. Vare sig den är i landstingskommunal eller regional regi, och inte minst om effekter på den lokala nivån när omorganisationer och politiska beslut upplevs få en förödande effekt. Skjut gärna administratörer och tjänstemän, det gör mig inget. Jag är redan sönderskjuten!

Vi sitter i ett konferensrum på en färja över sundet mellan Fredrikshamn och Göteborg. Vi ska planera för nästkommande verksamhetsår. Peka ut vilka projekt som är viktiga att slutföra. Peka ut vilka projektledare som får ”överleva” den nya omstruktureringen av regionens utvecklingsarbete. Fina ord.
På ett blädderblock skissar direktören likt en magiker vad som ska möta oss i framtiden. Att de flesta av oss har den bakom oss vet vi i detta ögonblick inget om.

Plötsligt ringer mobiltelefonen i direktörens kavajficka och han lyfter upp den, tittar på displayen och uppenbarligen bestämmer sig för att svara på samtalet. Han tar sig snabbt ut i korridoren utanför rummet och stänger dörren väl om sig. Vi är ett tjugotal personer som ömsom tittar på blädderblocket där framme i vid whiteboarden och ömsom på den stängda dörren … Ingen yttrar ett enda ord.

Vem får Svarte Petter i knät? Det återstår att se.

Efter en kvart kommer en blek direktör in och han har stoppat mobilen tillbaka i fickan. Han tittar ut över oss. Vi förväntar oss att han ska berätta något. Något allvarligt?

– Det var Västnytt, suckar han. De frågade hur det känns att under en eftermiddag bara bli nedlagd!!!
– Nedlagd?
– Ja, vår enhet är genom ett pennstreck nedlagd … av politiken, fortsätter han.

Funderar några sekunder över hans återkommande benämning ”politiken” i betydelsen politiska beslut, och ibland helt enkelt politiker. Personer som utövar politisk makt. Fattar beslut. De som har ansvar för hur våra skattepengar ska disponeras. I synnerhet inom sjukvården. Vilka som ska överleva och vilka som ska dö. Vare sig man befinner sig inom sjukvårdens väggar eller inom kansliets väggar. Nu skulle vi dö!

Det blir inte mycket mer sagt den återstående delen av resan hem från Fredrikshamn. Där vi haft så kallad ”kick-off” – planeringsmöten som avlöser varandra. Under två dagar. Säkert serveras en och annan smörrebröd och snaps … minns inte. Minns att det blåser rejält ute vid Jyllands norra spets! Minns också att det på TV vid 18-tiden meddelas att stora förändringar väntas inom regionens verksamhet.

Nästkommande dagar råder det tystnad. Vi tittar på varandra med tomma ögon. Några få går småleende omkring och kvittrar på som vanligt i personalrummet. Kanske är de säkra på att kunna driva sina projekt vidare. De som stod på blädderblocket? Vi kallas till otaliga möten med personalansvarig chef. Han berättar hurtigt, vid första mötet, hur han själv kommit i situationer där han fått söka nya jobb. Och att nu är det vår tur att göra det …
Ut och sök jobb, är hans mantra! Själv har jag erfarit ett tiotal omorganisationer under senare år. Pendeln slår ständigt mellan decentralisering och centralisering …

Jaha, det är väl inte så enkelt tänker jag i min enfald. Ber att få ordet och frågar i vad mån ledningen kan ge oss stöd att finna nya jobb samtidigt som jag med en snabb gest sveper över den samlade gruppen av personer – övervägande del kvinnor – och konstaterar att jag tillhör de yngre, 53 år!
I samma stund förbannar jag de stunder då jag viker mig för chefens argument, tillika direktör, då jag vill flytta över till annan enhet där mina kunskaper och erfarenhet efterfrågas och som jag själv är mycket intresserad av. Men får rådet att inte flytta på mig. Att det skulle bli ”ett himla liv på kärringarna” om jag lämnar enheten …

En annan medarbetare tar till orda och vänder sig till mig och näst intill ropar;
– Nu kan du surfa på nätet. Hela dagen. Det gör jag, tillägger hon. Jag har blivit tillfrågad om jag vill jobba i köket, men jag kan inte laga mat, konstaterar hon kort.

Herreminje, vad är det jag ser och hör? Är detta en omfördelning av resurser för regionalt utvecklingsarbete – som ska gynna allmänhetens tillgång till sjukvård? Skattebetalarna.

Vi sitter kvar i kontorslandskapet och i samma utrymme förbereds för en framtid. En enhet skall bildas för utvecklingsprojekt i regionen! Vi tror nu att vi som arbetat med samma frågor kommer att ingå i den enheten – med vår samlade kunskap och långa erfarenhet av strategiskt utvecklingsarbete. Att det är bara en av alla dessa omorganisationer som innebär ett namnbyte – ”kejsarens nya kläder” i mitt tycke! Men så är icke fallet.
Intill min arbetsplats – bara några meter från min datorskärm – sitter just nu ”nyrekryterade personal” som skall ta över uppgifter vi tror att vi har kompetens för!

Vem drog pennstrecket över oss?

I efterhand kan jag förstå vad som händer, det kommer fram revisionsrapporter som hemligstämplas och en och annan ”obekväm” blir omplacerad. Wissleblowers? Någon som vet något om någon eller något jag inte själv känner till. Är det ett spel bakom kulisserna?
Visserligen har jag flera decenniers erfarenhet av rubrikskapande exerciser i den förvaltning jag för ett par år sedan lämnade för just det här uppdraget. Alltid hållit mig borta från tveksamma aktiviteter där jag som tjänsteman kan hållas ansvarig. Att ens surfa på nätet i privat syfte på arbetstid – är för mig fullständigt otänkbart.
Blivit ihärdigt uppvaktad av journalister som önskar få insiderinformation om chefers ifrågasatta tjänsteresor, tveksamma fakturor, kontakter med andra intressenter, förehavanden som kan betvivlas. Får anonyma hot per brev vars avsändare inte kan spåras. Urklippta bokstäver som klistrats samman … gång på gång. Blir upptryckt mot väggar av kvinnliga kollegor som kräver att jag skall ”erkänna” att jag ”knullat till mig” den tjänst jag har, eller med de uppdragsgivare jag har ett gott förhållande till.
Inte bra att stå för god vandel, det vill säga vara redbar och i övrigt lämplig för mitt yrke? Jag vill framhålla att det ibland känns som att det är kvinnor som hatar kvinnor!

Tittar jag åter i backspegeln har jag haft ett långt, intressant och händelserikt yrkesliv. Aldrig någonsin ångrat en dag att jag gått till mitt arbete. Min lojalitet behöver ingen ifrågasätta.
Däremot var jag uppenbarligen naiv. I den situation som uppstod efter ”kick-offen” i Danmark kunde jag gjort ett annat val. Ett val som några gjorde. Som till exempel att fullfölja intressen att göra karriär inom sin egna privata sfär. Att samla uppgifter som finns inom räckhåll för att skriva till exempel en bok – och ge ut den. Till ett hyfsat pris. Skriva på någon avhandling inom ett närliggande område till mitt arbete som bara finns där att inhämta. Utan någon större ansträngning. Ingen skulle ändå fråga vad jag sysslar med eller vad min privata forskning skulle utmynna i. Raljerar jag?

Många inbjudningar till avtackningar följer med tiden. Jag avstår. Inbjudningar till begravningar kommer också. Så ses vi då ibland – vi som en gång var kollegor. Med strama leenden.
Mest saknar jag den chef som struntar i att jag ibland säger att jag slagit huvudet i mitt kompetenstak. Han som låter mig hoppa – ”bungy-jumping” – inför nya uppdrag, som får mig att växa, får mig att känna stolthet över att klara allt knepigare uppgifter att presentera underlag inför politiska beslut. Han som skriver små uppmuntrande lappar som att ”snart väntar Pulitzer-priset, Maya”, han som ger mig allt sitt förtroende. Han som också blir ifrågasatt. Berättar ibland att han och en kollega till honom  får sitta längst bort vid direktörsbordet – vid månadsmöten. Längst ner på hierarkins stege!
Idag är han liksom jag själv inte längre kvar inom offentlig verksamhet. Vi kan skratta åt det som varit.
Vi har hittat annan källa till liv!

Addio Bruno, Paalam Bruno, Farewell Bruno, Farväl Bruno

Bruno Pandolfini

Idag tar vi farväl av Bruno Pandolfini – till musik av Vivaldi söker vi finna lugnet inom oss och fokusera på varför vi samlats idag. Ramon Unchuan hälsar oss välkomna att ta farväl av Bruno – en kär vän, en broder, en farbror… Han fortsätter att säga att vi kan lära oss att leva med en sjukdom. Lära oss att leva med att tillvaron ständigt förändras. Det enda vi inte kan vänja oss vid är förlusten av en vän, förlusten av Bruno. Ramon vänder sig mot bilden av Bruno; Ändå måste vi låta dig gå, käre Bruno. Släppa taget om dig och släppa taget om en bit av oss själva. Bruno, Din kamp är över nu. Din kropp har funnit vila. Din själ har fått ro.

Efter musik av Verdi får var och en av oss visa vårt alldeles egna sätt att hedra minnet av Bruno Pandolfini som insomnade den 26 mars 2016. Allt är så vackert, allt är så rörande, allt är så overkligt, vi får lov att känna sorg. Vi får lov att delta i Ramons sorg och familjens sorg. Brunos bror Luciano är närvarande tillsammans med sin dotter Debora. Hjärtat vill brista, men vi går vidare. Sänder en tacksamhetens tanke att jag fått uppleva Bruno – uppleva vänskapen till Ramon och deras gemensamma vänner.

Addio Bruno, Paalam Bruno, Farewell Bruno, Farväl Bruno…

Paalam Bruno

Vegagatan Göteborg

My dear friend Bruno in Gothenburg

MEMORIES: written by blogger Maya Hedberg, translated by Ramon Unchuan

I am in ”LANDALA HOUSE”, an assisted-living-retirement complex in the central downtown area of Gothenburg, Sweden. The nurse-on-duty summoned me from my home at noon on Good Friday. She said she found my name in some pieces of paper on top of a study-table of a particular resident, as one of persons to be informed in case of serious concerns arise of this particular resident on the 3rd floor-wing, ASPERO. Naturally, I responded as requested.

This man BRUNO migrated in the 60s to Sweden from Florens, Italy during the wave of recruitment of workers by the giant car manufacturer, Volvo. Thus, the start of a new life in Gothenburg. At Volvo this very energetic young man was very hard working and ambitious, that soon enough he was promoted to a position of trust: ”kontrollant”. To test drive the newly produced Volvo automobiles coming from the production line. Off from work he was even asked by the company to ”look after” the newly arrived Italian immigrant workers in Gothenburg. There even were a larger number of Italian immigrants recruited to other Swedish industries, such as the famous ball-bearing manufacturer, SKF, located in the older part of the city, ”Gamla Stan”.

I was only 17 years old when I met BRUNO for the first time. When he just arrived in Gothenburg, housing was a huge problem even for ordinary Swedes. Inspite of an old squeaky flat in Vegagatan did not prevent him from welcoming his Italian friends, being kind and hospitable to this people. He understood too well the loneliness and homesickness of these new immigrants. Soon BRUNO would move to new and modern flat in the center of Gothenburg, Karl Gustavsgatan.

I would visit him in his flat to listen to Italian music in his gramophone! We played endless Italian pop songs. I did not understand a word then, but still I learned all the text by heart…

Sapore di sale, sapore di mare, che haiu sulla pelle, che hai sulle labbra, quando esci dall acqua, e ti viene a sdraiare, vicino a me, vicino a me…

Beautiful! I asked BRUNO to translate and he says ”it is a man who sings about her taste of salt, her skin, her lips — when she comes out of the sea and lies down next to him”. My imagination would run wild ”that there is this woman in a bath towel and he bends over to her.” Very romantic!

At BRUNO’s flat, the door was always open to anybody and everybody! Even after a late night shift at Volvo and much needed rest, his Italian friends were still welcome to hang around his flat while he was sleeping in the sofa-bed. Sometimes sharing a plate of home cooked spaghetti, missed by his friends. I never get to know well all of his Italian friends. BRUNO quickly learned to speak excellent and fluent Swedish. And now I was beginning to understand him when he talks about life… that he loved to travel and see other countries… other cultures. He was a very open-minded person BRUNO. He was from Florens… capital of the Old World! Why he chooses Sweden to be his new homeland, I still wonder up to today.

On the record player, Rita Pavone, was singing La Partita di Pallone:

Perche perché
La domenica mi lasci sempre sola
Per andare a vedere la partita
Di pallone perché, perché
Una volta non ci porti pure me
Chissá, chissá
Se darrero vai a vedere la tua squadra
O se invece tu milasci con la scusa
Del pallone, chissá
Scanmi d’una bugia o la veritá
Ma un fiorno ti seguiró perché
Ho dei dubbi che non mi fm dormir
E se scoprir io potró
Che mi vuoi imbrogliar
Da mamma ritorneró

”A girl suspects that her boyfriend does not go to football on Sundays..”

We come to the 70s. I started to build my own family, and our paths with BRUNO separated, which was to last for several decades. We lost touch with each other, no news about each other whatsoever! In my work with the Swedish Health Care System, I met a man who also became a friend, RAMON. A doctor who also migrated to Sweden from the Philippines. He was a popular practicing physician in Gothenburg. He was likewise responsible of one of our primary care system, particularly Hisingen with a geographic area practically half of the city. He even became a CHEFOVERLAKARE (Chief Medical Officer). He was interested in modernizing the clinics, such as computerizing medical records, re-organizing the different units (with my help) to be more cost-effective and give service to the patients, etc. His area of primary health care became a show-case of innovative development in the Swedish Health Care system. In addition he had a Pain Relief Clinic. Among treatment of said clinic was Acupuncture. He was sent to Beijing, China to learn the art of acupuncture in treatment of chronic pain. It faced then some opposition from a few medical practitioners initially, but today one of the treatment modalities.

I had the privilege of being an On-the-Job ”trainee” with RAMON being an administrator of the health-care system. I saw first hand his patients really appreciated his attitude and skills. Nothing was left to chance. He was diligent and accurate in his diagnosis. I was not there to check on him. I had to get an insight in the everyday work routine of our health providers.

RAMON and I became friends. Once after he relocated already to his homeland, we bumped into each other in the streets of Gothenburg and he invited me for dinner to ”his” flat in Karl Gustavsgatan 45, which I did not know he borrowed from BRUNO, who at that time was left in the Philippines, while RAMON was on a short working visit to Sweden. He showed me photos of his farm in the Philippines, and I saw suddenly a familiar face…

– Isn’t that BRUNO PANDOLFINI beside the dog in the photo? I asked RAMON

He looked at me startled (surprise is a mild word) and I started narrating my memories of BRUNO. So it was the same BRUNO after all. They have lived together for many years, unknown to me. They had separate residences in Gothenburg, but lived together when they moved to the Philippines. I knew them both from different times of our lives. I never knew until that moment they were lifetime partners! They both lived in the Philippines and Karl Gustavsgatan, alternating sojourns. What an encounter!

Years went by and RAMON was left in the Philippines and our paths separated again. Here in Gothenburg my life continued with my family and an elderly mamma. After a long wait in queue, mamma finally got a place in “LANDALA HOUSE”, the retirement complex. The circle of life comes to a close! She came to this part of Gothenburg in the 30s. Tumultuous years for the elderly due to decreasing number of retirement homes available. Statistics say older people are increasing in population, instead the politicians decides to decrease the availability. I miss the logic! Mamma died at 94, March 2013. Bad memories!

We come now to Easter weekend, March 2016. I got an urgent telephone call from “LANDALA HOUSE”, an assisted-living-retirement complex which I vowed after mammas death, never to set foot again. But because of that frantic call, it was time for me to forget the unhappy experiences of the past. Someone needs me!

I rushed to BRUNO’S bedside, who for a few hours already had been sliding from consciousness to unconsciousness state. The staff narrated to me that earlier that morning BRUNO in a confused state, I presumed, was talking in a mixture of Italian & English. BRUNO would say ”cissi”. None of the staff understands Italian. I presumed that BRUNO was saying ”si, si” in answer to the questions with the staff. His mother tongue has finally come back to him!

I whispered to him in Italian (yes, I speak Italian!) that I would be at his bedside to the end. Everything was okay and did not have to worry. He gave me signs that he wanted to answer me, but words would not come out from his lips. He fell to a deep sleep and I held his hands all the time. I stroke his forehead to comfort him, and he was breathing calmly.

Hours went by… FLASHBACKS! MEMORIES! overcame me – my life… his life…our unexpected encounters… this time in both our lives! In one of my regular visits to my mamma in “LANDALA HOUS”, his name suddenly appeared in the hallway of the entrance of “LANDALA HOUS” as a new resident. I told mamma then that I recognized that name. That day from mamma I went down 3 floors of the building to visit him. AFTER 40 YEARS we meet again! BRUNO recognized me right away and we talked about old memories, BRUNO AND I. He came back to Sweden from the Philippines due to poor health.

He showed me pictures when he was young in Florens, and photos in the Philippines of good memories. Then I told him that I know RAMON, his lifepartner! How unpredictable our paths in life, I thought! Then on, I would accompany BRUNO to his regular doctor’s appointments, when the staff could not. Sometimes on my way home from my visit to mamma I would drop by him and sit with him while he was having dinner. I think sometimes how lonely it must be, coming to a foreign land as a young man, perhaps no longer in contact with friends and relatives in his old homeland. Stranger to his relatives in Italy, who probably did not accept his choice of a lifepartner. Not accept that he has broken the tradition and ways that his family followed for generations? Shame? Who knows!

I called the Philippines and Italy, informing them of the current status, that BRUNO did not have many hours to live. That I am at his bedside. Expected of course that they became emotional. Many of them have not had personal contacts with BRUNO anymore. The past is catching up!

RAMON informed me that he was taking the next flight from the Philippines to Gothenburg. They are after all lifepartners and it was time that the long relation will come to an end.

BRUNO ”fell asleep forever” quarter past one, Easter Eve 2016!

vitros

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑