JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: mars 2016

Min vän Bruno från Vegagatan i Göteborg

Vegagatan Göteborg

Jag är tillbaka på Landala hus. Distriktssköterskan som under påskhelgen är i tjänst ringer vid middagstid på Långfredagen. Hon berättar att hon funnit mitt namn i en journal – som närmast anhörig till en boende på vån 2, Asperö.

Det är en man som kommer till Sverige under tidigt 60-tal och som börjar sin yrkesbana i Göteborg. På Volvo, och som mycket ung och ambitiös avancerar han snart att bli kontrollant och dessutom får han i uppgift att vara fadder eller mentor åt nyanlända italienska invandrare i Göteborg och i synnerhet de som rekryteras till våra industrier, i detta fall Volvo. Ett stort antal italienare rekryteras dessutom till SKF i Gamlestaden.

Han heter Bruno och jag är bara 17 år när jag träffar hon första gången. Han bor i en gammal lägenhet på Vegagatan – en gata som under senare tid blir omvandlad och Bruno flyttar så småningom till modern lägenhet i centrala stan. Men i den gamla lägenheten tar han emot vänner och bekanta – alltid lika vänlig och artig. Hos honom lyssnar jag på musik. På en grammofon spelar jag italienska schlagerlåtar och annat som är populärt i Italien! Förstår inte ett ord, men jag lär mig all text utantill …

Sapore di sale,
sapore di mare,
che hai sulla pelle,
che hai sulle labbra,
quando esci dall’acqua
e ti vieni a sdraiare
vicino a me
vicino a me.

Så vackert! Frågar Bruno och han berättar att det handlar om en man som sjunger om att kvinnan smakar salt, på huden, hennes läppar … när hon kommer upp ur havet och lägger sig intill honom.
I min fantasi ligger en kvinna på ett badlakan och han böjer sig över henne. Så romantiskt!

Hos Bruno är dörren alltid öppen. Ibland sover han på dagen. Jobbar ett sent skift på Volvo och behöver lite sömn. Han sover i en bäddsoffa. Ibland blir det en kastrull spagetti vi delar på. Det kommer en och annan vän, men jag lär aldrig känna någon av dem.
Bruno talar mycket bra svenska och han berättar om sitt liv. Tycker om att resa och se andra länder. Andra kulturer. Open-minded. Berättar att han ursprungligen är från Florens – Firenze. Varför han just valt Sverige som sitt nya hemland känner jag inte till.

På grammofonen sjunger Rita Pavone om La Partita di Pallone;

Perché perché
La domenica mi lasci sempre sola
Per andare a vedere la partita
Di pallone, perché, perché
Una volta non ci porti pure me
Chissá chissá
Se davvero vai a vedere la tua squadra
O se invece tu mi lasci con la scusa
Del pallone, chissá, chissá
Se mi dici una bugia o la veritá
Ma un giorno ti seguiró perché
Ho dei dubbi che non mi fan dormir
E se scoprir io potró
Che mi vuoi imbrogliar
Da mamma ritorneró

En flicka misstänker att hennes pojkvän inte alls går på fotbollsmatch på söndagar …

Det blir 70-tal. Jag bildar familj och våra vägar skiljs. I mitt yrkesverksamma liv inom sjukvården träffar jag på en man som också blir en vän. Ramon, han är läkare och kommer ursprungligen från Filippinerna. Är en mycket omtyckt läkare på våra vårdcentraler och han ansvarar för en av dem på Hisingen. Blir också chefsläkare för hela vårt ansvarsområde Hisingen. Eftersom han är mycket intresserad av den då nya tekniken att datorisera journaler m m är hans vårdcentral ett gott exempel på innovativ utveckling.
Förutom sin verksamhet inom den kommunala sjukvården har han också en smärtklinik där han är specialist på kinesisk medicinsk lära som t ex akupunktur som är en behandlingsmetod som har använts i årtusenden i Kina för att bota sjukdomar. Men det möter stort motstånd hos den sjukvård som då bedrivs i landet. En erfarenhet vi tidigare stött på så snart det kommer någonting helt nytt inom den traditionella skolmedicinen. Idag en behandlingsform som många andra.

Har förmånen att få vara praktikant hos Ramon på en vårdcentral och upplever att patienter verkligen uppskattar hans bemötande och kunnighet att fullfölja deras önskemål och sjukvårdsbehov. Inget lämnas åt slumpen. Han följer upp och är noggrann.
Jag är inte där för att recensera hans arbete, jag är där för att som administratör få en inblick i det vardagliga patientarbetet på vårdcentralerna.
Vi blir som sagt goda vänner och vi umgås på vår fritid. Ramon bjuder till middag i lägenheten på Karl Gustavsgatan! Vid tillfälle visar han fotografier över sina hemtrakter på Filippinerna och plötsligt ser jag ett bekant ansikte.
– Är inte det Bruno som sitter där med hunden? frågar jag Ramon.
Han tittar förvånat på mig och jag beskriver hur jag minns Bruno och det visar sig att det är samme Bruno vi talar om. De har levt tillsammans i många år. Jag känner dem båda. Vid olika tillfällen  träffar jag dem, men aldrig känt till att de har ett liv tillsammans. De lever växelvis i lägenheten på Karl Gustavsgatan i Göteborg och på en stor gård i Filippinerna. Vilket sammanträffande!

Åren går och Ramon flyttar tillbaka till sitt hemland och våra vägar skiljs. Här i Göteborg fortgår mitt liv med familjen och en allt äldre mamma som efter många år får en plats på äldreboende – Landala hus! Cirkeln är sluten. Hon kom till Landala på 30-talet. Några oroliga år följer då neddragning av platser inom äldreomsorgen sker inom kommunen. Vi blir allt äldre säger statistiken, men behovet av äldreboende sägs minska. En ekvation som inte går ihop för mig. Mamma avlider i mars 2013 vid en ålder av 94 år. Jag vill aldrig mer gå dit.

Vi kommer nu till påskhelgen i mars 2016. Jag får ett telefonsamtal från Landala hus. Ett äldreboende jag helst inte vill återvända till. Men nu är det dags att göra upp med det som varit. Någon behöver mig.
Åker omgående till Bruno som sedan några timmar ligger i dvala. Personalen säger att han tidigare på morgonen pratat – vad man förmodar – italienska och engelska blandat. Att han i ett omtöcknat tillstånd pratat med en ”Cissi”. Ingen av personalen förstår italienska och jag förmodar att han menat si, si – det vill säga, svarat ja, ja på deras frågor… Hans modersmål har återvänt till honom.

Jag talar tätt intill honom och säger på italienska att jag är med honom och tänker stanna. Att allt är väl och att han inte behöver känna oro. Han börjar ge tecken som om han vill svara mig, men det går inte fram. Han faller i djup sömn och jag håller hans ena hand. Stryker honom över pannan och han andas lugnt. Det går åtskilliga timmar och jag får tid att tänka igenom mitt liv, hans liv, våra oväntade möten. Hur jag sett hans namn plötsligt dyka upp på en tavla vid entrén till äldreboendet och jag säger till mamma att jag känner igen det namnet. Att jag ska ta mig till den våningen och hälsa på honom. Hur han känner igen mig och vi pratar gamla minnen. Han berättar och visar foton från sin ungdomstid och foton från Filippinerna. Jag berättar att jag känner Ramon, hans livskamrat. Hur outgrundliga är inte våra vägar i livet? Jag blir den som följer Bruno till läkare när personal inte hinner med. Håller honom sällskap till kvällsmaten serveras och jag beger mig hemåt. Tänker på hur ensam man kan bli i ett land man kommit till som ung och kanske inte längre har kvar sina kontakter med den ursprungliga familjen och släkten i Italien. Kunde de inte acceptera hans val av partner? Inte acceptera att han bröt traditioner som familjen följt i alla släktled? Skam?

Ringer till Filippinerna och Italien och meddelar läget. Att Bruno inte har många timmar kvar i livet och att jag finns på plats. De som får informationen blir upprörda. Inte så konstigt. Ingen har haft personlig kontakt med Bruno på länge. Det förflutna kommer ikapp.
Ramon meddelar att han kommer så snart som möjligt. De var ju trots allt livskamrater och nu är det läge att avsluta en lång relation.

Bruno somnar in för gott en kvart över ett,  natten till Påskafton 2016.

Majkens ängel

Astrid

Jag har berättat om Majken i Landala. Om en vanförd ung flicka och kvinna som min mamma hjälpte under många år. Så gott hon kunde. Men en dag var det slut. Majken avslutade sitt liv i en vindslägenhet i Landala. Kanske gick hon till något bättre. Jag hoppas innerligt att hon fick en bättre tillvaro – ett värdigt liv i en dimension som jag inte kan greppa. Bara hoppas.

I samma stad, i december år 2012, och i samma stadsdel befinner sig åter kvinnan som för närmare sextio år sedan hjälpte Majken. Kvinnan ska fylla 94 år och sitter på sin sängkant med tom blick. Hon som alldeles nyss var så klar i huvudet…

Om någon ändå visste vad jag har fått kämpa för mamma både före och efter hon flyttat in på äldreboendet, tänker jag.
Hon fattar det inte ens själv. Det syns nämligen inte. Vi sliter i kulisserna och personalen på boendet är så less på omorganisation, neddragning, omflyttning, resurspass m m att de bara himlar med ögonen om jag för situationen på tal. Andra är uppgivna och säger rent ut: Här är för jävligt, både för de boende och för personalen, men vad kan vi göra? Sluta? Man måste ju försörja sig… men, vi orkar snart inte mer…

Stadsdelsnämnden för Centrum beslutar kring sommaren 2012 att äldreboendet skall göra väsentliga förändringar. Av ekonomiska skäl. Mamma berättar att hon fått information om att det föreslagits att den våningen hon bor på – med totalt 15 boenden – skall vara nedlagd senast i december. Vid matbordet får hon efterhand höra de andras boende reaktioner på beslutet. Anhöriga kallas inte till informationsmöte eller på annat sätt delges information. Oron växer i takt med allt färre kommer till bords. De flyttar uppenbarligen därifrån. Inget besked om nytt boende kommer till mamma. Frustrationen infinner sig alltmer. På fråga får mamma inte veta något. Ingen av personalen säger sig veta mer än hon själv. Och snart är året till ända!

I början av december 2012 vet mamma ännu inte vart hon skulle flytta, inte jag heller, bara att stressen kring avflyttning av äldre boenden är maximal.
Till slut sitter mamma ensam med tre äldre män vid matbordet. Ingen av dem vet vart eller när de ska flytta! Mamma är klar i huvudet och vet att några få har i god tid fått ett datum för flyttning, men inte hon. Hon är nu i upplösningstillstånd och jag ser att hennes hälsa försämras hastigt.

Den 8 december 2012 läser vi i Göteborgs-Posten ett uttalande från kommunalrådet och ansvarig för äldreomsorg i Göteborg Anna Johansson:

 ”Äldreomsorgen i Göteborg behöver inte fler nya käcka idéer. Vi ska leverera det som vi redan sagt att vi ska göra.”
På senaste kommunfullmäktigemötet svarade det socialdemokratiska kommunalrådet med ansvar för äldreomsorg på moderaten Maria Rydéns (M) fråga om värdighetsgarantier inom äldreomsorgen.

Som ytterst orolig anhörig ringer jag enhetschefen och frågar efter hur vård/flyttplanen ser ut för de äldre på den våning som skall läggas ner.
Hon svarar att hon inte vet! Jag påpekar att jag har erfarenhet av att evakuera vårdavdelningar och att det krävs planering och information till patienter/boende och inte minst till anhöriga. Här saknas all information.
Till slut frågar hon om hon får ringa upp mig senare. Så småningom ringer hon och säger att man eventuellt kan arrangera ett boende i en lägenhet som idag används till något annat.
– Men, kan din mamma betala dubbelt så hög hyra, lägenheten är på 42 kvadrat?

– Det får du prata med mamma om, hon har koll på sin egen ekonomi.

Man har alltså ingen planerad lösning för mamma. Fallit mellan stolarna? Vet inte. Får inte tag på enhetschefen mer. Telefonsvarare kopplas på så snart jag ringer. Vikarier kommer och går och mamma får ingen information av personalen. Ingen vet något.

Äntligen kommer ett datum, med mycket kort varsel sätts flyttningsdag till den 11 december. Mamma får dessutom besked om att den dagen hon ska flytta kommer en personal att vara tillhands – bara för henne. Det utlovas också att äldreboendet står för alla praktiska göromål kring flyttningen. Mamma ska inte oroa sig för någonting!

Innan mamma flyttar köper jag en present till hennes kontaktperson. Som tack. Hon börjar storgråta. Hon säger att hon alltid känt sig otillräcklig och stressad, nu ska hon själv förflyttas till annan våning.

Jag får några flyttlådor att packa ner tillhörigheter, ordnar med ändring av adress och telefonabonnemang. Det finns dock ingen telefonanslutning i den ”nya” lägenheten, vilket kräver ny dragning av ledningar. Det kommer att dröja. Julhelg och ledigheter står ju för dörren…
Mamma är förvirrad och frågar flera gånger vad jag håller på med!
– Jag håller på att packa för att du ska flytta, upprepar jag flera gånger.
Hon som för någon vecka sedan var helt klar i huvudet blir orolig och ligger utslagen på sängen. Hon kan inte ens gå från sängen till toaletten!

När flyttdagen kommer, den 11 december, är jag där strax efter frukost. Då ligger mamma på sängen och ingen personal är där som utlovats. Korridoren ligger öde och ingen rör sig som det brukar göra …
En okänd yngre man kommer in i lägenheten med en kärra och säger att han ska flytta hennes möbler!
– Vilken tur att jag redan packat ner allt i flyttlådor, annars skulle jag tvingas bära ner allt ”huller om buller”.

Nu blir det en intensiv flyttkarusell och jag sliter som en galning! Vid 13-tiden står det mesta på golvet i den ”nya” lägenheten. Jag är dödstrött, törstig och ville ta paus. Men det värsta är att mamma – sittande i en rullstol, som hon inte själv kan manövrera – inte får något att vare sig äta eller dricka. Allt jag kan erbjuda är ett glas vatten. Ingen personal finns synlig på våningen! Ingen larmklocka har överlämnats till henne. Jag vet inget om den nya personalen eller lokaliteterna. Uppenbarligen är ett vaktombyte på gång och till slut kommer kvällspersonalen förbi den öppna dörren till mamma. De har då inte blivit informerade om att mamma flyttat in, och därför har ingen erbjudit henne något att äta eller dricka.

Hon sitter nu på sängkanten och klarar inte av att gå ut till den gemensamma matsalen. Hon orkar nästan inte lyfta telefonluren – så jag måste låta många, många signaler gå fram innan hon orkar svara.
Under flera dagar ”glöms” hon bort för mellanmål/kaffe under dagen – hon kan fortfarande inte ta ut till matsalen eller uppehållsrummet.
Jag möter ”gammal” personal på min väg till och från boendet. Det skakas på huvud och jag ser sorg i deras ögon. En sammanhållen personalgrupp är splittrad. De gamla, mycket gamla har skingrats från en flerårig gemenskap. Jag ser sorg i allas ögon.
Gissa om det gör ont i hjärtat att se sin mamma i denna förtvivlan. Som anhörig får man ångest – man orkar inte hur mycket som helst. Vi anhöriga är ju inte heller purunga till dessa gamla hjälplösa föräldrar/anförvanter! Ja, så ser det ut i verkligheten.

Så alldeles intill huset där Majken en gång bodde bor nu hennes ”ängel” i ett hus som på insidan gården är idylliskt inbäddade i lummig trädgård. I samma bedrägliga gemytlighet kan ansvariga plötsligt vända ryggen till och gamla och unga råkar illa ut. Förr som nu. Ingen ställs till svars.

Mamma avlider i en massiv hjärtattack snart efter fjärde flyttningen på äldeboendet!

Första stegen i min anfaders fotspår!

Bild1

Tror du vi är hottentotter, en fråga jag läser i ett mejl som inkommer en söndag eftermiddag. Det är våren 2008. Och det är en kusin som skriver.

Våra mammor var systrar och flyttade från Ångermanland till Göteborg under 30-talet. Först flyttade min moster Ester – kusinens  mamma – och efter ett tag kommer den två år yngre Astrid, hon som kom att bli min mamma långt senare.

Per post hade kusinen några dagar före mejlet skickat brev med en tecknad släkttavla. Vår anfader ser ut att heta Johan Pehr Gustav Philander, ”Javanen” kallad.

Han kanske handlade med kaffebönor, funderar jag högt när jag besvarar kusinens fråga om ”Javanen”. Men jag släpper inte tanken på detta märkliga binamn, som talar för att han är något främmande. Kusinen har nämnt att våra trådar slutar i Strängnäs. De börjar alltså i Ångermanland och slutar i Sörmland! Vi kommer inte längre i vår släktforskning. Det är söndag eftermiddag och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Just då.

Första vardagen efter helgen ringer jag Strängnäs museum. Kan inte stilla min nyfikenhet om det eventuellt är känt vem denne ”Javanen” var.

Får kontakt med en kvinna, Kerstin Pettersson, som säger sig ha forskat kring ortsnamn och att namnet ”Java” är mycket bekant för henne och att hon som intendent vid museet lyckats nysta upp en hel del av Pehr Philanders öde. Vilket sammanträffande!

Mina efterforskningar sker på bred front och jag ställer mig frågor som: Vem är kapten Gustav Ekeberg? Hur var Svenska Ostindiska Kompaniet uppbyggt? Hur upplevdes resorna? Vad spelade kargörer, kaptener och övrig besättning för roller? Hur kom kapten Ekeberg i kontakt med de omtalade tre slavgossarna som lär ha köpts loss från holländskt fångenskap och kommit med skeppet ”Stockholms Slott”? Kom de alla hit?

Hur var livet ombord? Livet i Göteborg? Första resan till Altomta i Uppland? Hur fungerar driften av herrgården Altomta och byns invånare? Rusthåll? Vänskap med Linné?

Hur lär sig en liten gosse från Ostasien det svenska språket inom loppet av två år och framför allt katekesen? Hur går dopet till i Thensta kyrka den 15 oktober 1769?

Vad ger husförhören för information? Mängder av anteckningar i kyrkböcker om födslar, dödsfall och förflyttningar läses …

Pärmar fylls med material jag skrivit samman, utdrag ur Arkiv Digital, utdrag ur böcker och register, mejl till/från Herman Lindqvist och Dick Harrison, går på skrivarkurser. Gör bildband om min resa till Altomta herrgård norr om Uppsala och till torpet Java i Sörmland. Ögon tåras. Skriv en bok, skriker några rakt ut! Går på fler skrivarkurser. Får ”inte tummen ur” känns det som. Hittar inte min berättarröst. Går på ännu fler skrivarkurser. I vilken form ska jag skriva?  Roman? Novell? Reportage? Släktkrönika?

Lådor och pärmar fylls alltjämt med material från arbetet med research. Och aldrig kommer jag loss!

Det har gått drygt sju år sedan jag fick det där första mejlet från kusinen och nu har jag skickat in det som ska bevisa. Ett DNA-prov till USA för att analysera om jag verkligen har en droppe indonesiskt blod i mina ådror… eller i min saliv!

Läget just nu? Veckor av spänd förväntan.

Till slut kommer besked om att DNA-provet visar på anknytning till Ostasien och Native American!

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑