JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: februari 2016

På solsidan … eller skuggsidan!

Foto0307Jag ser henne i kön till kassan, och medan jag plockar ner mina varor hinner hon ikapp mig. Nämner hennes namn högt som en hälsning. Hon tittar frågande på mig. Ser hennes stress och förvåning. Men oj, det var ett tag sedan vi sågs, säger hon medan vi med raska steg  tar oss mot utgången av butiken.

Vi hinner ändå på några få minuter tala om hur vi under våra många år inom offentlig sektor blivit ”trötta”. Trötta på raden av oändliga omorganisationer, trötta på  kritiken man får utstå när politiska beslut ska verkställas! Ja, hur vi varit upphöjda för vår ambition och hur vi slagits i bitar för vår ibland påstådda ”inkompetens”. Hon har innehaft mycket höga positioner i hierarkin. Förhoppningsvis var hon berättigad till s k ”fallskärm”, likt många av hennes manliga kollegor. För min del blev det ett avsked på finkrogen … utan ”fallskärm”.

Att leva i en föränderlig organisation kan kännas vitalt. Det är inte så att jag tycker ”det ska vara som det alltid har varit”. Nej, men när vi knappast hinner sjösätta en organisation, en arbetsmetod, eller ens har hunnit packa upp i nyss inflyttade lokaler, eller inte på länge hunnit finna arbetsro innan nya beslut fattas – om en förändring av ännu större mått. Sammanslagningar av sjukhus, neddragning av vårdplatser, nedskärningar i budget, vårdpersonal ”går på knäna” – då är det knepigt att motivera omgivningen att ännu en gång vara beslutslojal! Många kollegor flyr fältet när det börjar ryktas om nya beslut som ofta innebär att man ska söka ”sin egen tjänst” – en gång till! Men många av oss kvinnor stannar troget kvar. Och det är inte helt riskfritt. Kroppen och själen tar stryk.

När jag börjar min bana som administratör inom sjukvården är de flesta av våra chefer män. Såväl som på högre nivåer som på mellannivåer. Män som ofta är duktiga inom sitt yrkesområde innan de blir chefer! Att tala om goda ledaregenskaper verkar inte alltid gälla. Så småningom kommer dock kvinnor som vill ta plats och man följer påbudet; ”Jämlikhet mellan könen.” Könskvotering. ”Vi ser gärna att kvinnor söker tjänsten …” Ja, det stiftas till och med lagar om jämställdhet. Vi får Jämställdhetsombudsman (JämO) – som senare blev Diskrimineringsombudsman.

Mitt möte med kvinnan i butiken kastar mig tillbaka i tiden. Då det finns dagar jag får höra allt positivt om min enorma kapacitet – då jag  gärna arbetar mycket övertid, lämnar och hämtar barn på dagis/förskola. Och tar jobbet med mig hem! Min långa erfarenhet och kännedom om förvaltningskulturen, politiska beslutsvägar, personkännedom. Blir inte sällan ombedd att ge handledning åt den som strävar att själv göra karriär. Om mitt öppna och vänliga sätt – min förmåga att ”ta folk på rätt sätt”, i synnerhet då klagomål från allmänhet framförs.

Det händer naturligtvis att jag lyckas mindre bra i vissa sammanhang – då är jag ”oduglig”, ”jävla praktiker”, ”inkompetent” eller ”har problem”. Då inte-ser man mig. Då kan ansvaret för något av mina uppdrag plötsligt läggas på någon annan. Utan föregående information. Får veta det via skvallervägen, eller då jag noterar att en projektpärm saknas i min bokhylla! Sådant gör ont. Att antingen vara på solsidan eller skuggsidan. Jag har tur som i många år får vara på solsidan. Byter jobb efter många år och kommer till en plats där göteborgare ”ej bör göra sig besvär”, där varje tillkortakommande sarkastiskt skylls på ”Göteborgsandan” – kulturkrockar mellan olika förvaltningars ursprung.

Gamla kollegor håller varandra om ryggen. De hånar inte varandra öppet. Som ”ny” och i synnerhet som kvinna blir man lätt överkörd i sådan miljö. Inte-sedd! Eller trakasserad.

Författaren Hjalmar Söderberg uttrycker i romanen Dr Glas; ”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla,
själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”

Vi glömmer aldrig den dagen

I eftermiddag stannar jag vid en minnessten. Minnen för mig tillbaka till en tidig morgon i mars 1992 för snart 24 år sedan …

Vasapl jpg

Jag är på väg till ett möte på dåvarande Vasa sjukhus.

Från min bil ser jag, på långt håll, att massor av människor står och väntar vid hållplatserna kring Vasaplatsen. Många ser otåligt efter spårvagnar som denna morgon förväntas föra dem till arbeten och skolor. Jag beslutar mig för att så snabbt möjligt köra upp för Aschebergsgatan, eftersom jag vill undgå att bli stoppad av stressade människor som handgripligen försöker lifta med förbipasserande bilar. Jag är ju själv sent ute!

Vårt sammanträde avbryts plötsligt av tjutande sirener och öronbedövande ljud från helikoptrar. Vi som befinner oss i konferensrummet avfärdar dock ”oljudet” med en förmodan att det måste vara en större militär- eller räddningsövning på gång. Ingen kunde ana vad som just hade hänt där jag någon halvtimma tidigare hade passerat med bilen. Efter mötet återvänder jag till parkeringsplatsen för att hämta bilen och köra tillbaka till min arbetsplats. Anblicken av chockade människor får mig att stanna upp. De berättar att en fruktansvärd spårvagnsolycka inträffat vid Vasaplatsen.

Vasaplatsen har denna dag för alltid blivit platsen för en av landets svåraste trafikolyckor.

Olyckan har sin upprinnelse i att en del av spårvägen på 7:ans linje på sträckan från Wavrinskys plats och mot Guldheden och Sahlgrenska har blivit strömlös.

En spårvagn står stilla på den strömlösa platsen. Ytterligare vagnar har samlats på samma plats. Alla står på tur och väntar på att en trafikledare ska sätta dem i trafik – en efter en – genom att backa dem tillbaka nedför Aschebergsgatan.

Reservväxeln har lagts om så att vagnarna kan backas ned mot Vasagatan och sedan sättas i trafik mot Valand. Vagnen vid Wavrinskys plats går dock inte att backa, eftersom den är strömlös. Vagnens bromsar har automatiskt slagits till. En trafikledare beordrar föraren att bromsarna ska lossas manuellt, för att kunna rullas baklänges ner mot Chalmers. Föraren beordras dessutom att åka med, för att under den strömförande ledningen vid Chalmers dra i nödbromsen och på så sätt bromsa vagnen. Ödesdigra beslut.

Under min bilfärd möter jag den skenade vagnen som handlöst kommer farande nedför Aschebergsgatan – baklänges och i 100 km/tim. Tycker det var märkligt att möta en tom och nedsläckt spårvagn, dessutom på min sida av körbanan! Alltför märkligt för att min hjärna ska uppfatta att detta är början till en katastrofal händelse!

I min iver att snabbt komma ifrån den uppjagade hopen av stressade människor har jag trots allt noterat en polisbil som med påslagna blåljus åker före den skenande spårvagnen. För att varna…

I korsningen Aschebergsgatan/Engelbrektsgatan möter jag polisbilen som avsiktligt kör på en personbil och knuffar den därmed ur spårområdet.

Vid Vasagatan spårar vagnen ur på grund av den höga hastigheten. Vagnen plöjer tvärs över båda hållplatslägena vid Vasaplatsen där massor av människor står och väntar – däribland barn som ska till sina skolor. Vagnen plöjer också över den intilliggande körbanan, krossar flera parkerade bilar och kör till slut in i det intilliggande huset.

Tretton personer på hållplatsen dödas och tjugonio skadas. En brand uppstår i en bil på olycksplatsen och elden sprider sig till en av vagnarna. Katastrofen är ett faktum denna småregniga och kyliga morgon, den 12 mars 1992.

Så oförberedda vi är inför händelser som i ett ögonblick kan rycka bort våra närmaste, vänner och familjemedlemmar …

Vasaplatsen 1880-talet

Vasaplatsen är en vacker plats som en gång var rofylld, på våren fylld av grönska bland vackra stenhus. Idag finns här vackra planteringar, men vi många som förknippar platsen med den katastrof som drabbade så många – direkt och indirekt!

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑