JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: maj 2015 (sida 1 av 2)

Sett ur ett perspektiv som är speciellt för vår stad – från högt över havet!

Stenaline

Sitter och väntar i terminalen på att bli hämtad … och han kommer med bestämda steg. Ska nu vara hans gäst ombord. Turlistan visar på avgång klockan 16.00.
Det är lördag eftermiddag och väl uppe på båtens brygga tappar man nästan andan. En vidunderlig utsikt över Göteborg! Grabben Kalle från Donsö, som stack till sjöss redan som tonåring och seglat jorden runt, säger att har världens roligaste jobb.
Sedan många år är han befälhavare ombord på båten vi just stigit ombord på. Det lyser av glädje om honom – han stortrivs med sitt jobb och sitt manskap. Det märks. Alla hälsar glatt och ropar Kalle. Nu tar han sig an oss och visar på Göteborgs kända landmärken från sin utgångspunkt … det känns som om vi svävar högt uppe i det blå. Vi ser människor i miniformat trängas som myror längs Andra Långgatan som idag firar – en gatufest som samlar tusentals festande, shoppande och ätande människor.

Här uppe på bryggan är det tyst och inget buller eller annat ljud hörs – vare sig från båtens motorer eller från bruset från bilar som kör ombord – eller stoj och stim från passagerare.
Prick klockan fyra glider vi sakta ut från hamn och Kalle ger signal åt förste styrman och därmed börjar vår upplevelse av en resa med både guidning av Göteborgs hamninlopp och av deras finstämda samarbete att upprätthålla det operativa ansvaret för fartyget och dess besättning. Allt sker under överseende från befälhavaren Kalle. Allt övervakas både av det mänskliga ögat och av teknisk utrustning för att säkra båtens framfart, undvika kollisioner med andra fartyg och hinder, sköta radiokommunikationen och övervaka transporten av bilar och lastfordon. Inget lämnas åt slumpen.

Kapten Kalle pekar på de historiska byggnader vi så ofta sett från landbacken, men som ur det här perspektivet får en helt annan skepnad och innebörd. Han ber oss vara uppmärksamma på det lilla gula huset som ligger bortom det vita huset vid Nya Varvet – Kalle nämner att ryktet om huset att ”Vita gaveln” på Lilla Billingen har varit ett kvinnofängelse inte är sant.
Det lilla anspråkslösa gula huset ligger nästan helt inbäddat i grönska och nu får vi veta att det härifrån gjordes avmagnetisering av båtar under krigstiden – för att undvika att minor drogs till skroven. Kalle är förutom befälhavare en flitig fotograf och har visat oss många unika bilder på vår Facebooksida och han är generös med att dela med sig av sina alster.

Nu närmar vi oss Älvsborgs fästning som ser ut som en grön oas, vi passerar öarna i södra skärgården och norra skärgården. Småholmar med hus som ligger i direkt anslutning till farleden väcker nyfikenhet. Vem bor här? Vinga med sin speciella siluett kan vi inte ta miste på.
Vi konstaterar att Göta älvs mynning har haft en stor betydelse både som central placering i Norden och är fylld av historia. Vi lämnar svenskt farvatten och möter våra grannar på den danska sidan – för att travestera ett gammalt uttryck från en svensk komedifilm från 1980; ”Vi hade i alla fall tur med vädret!”

Har upplevt en fantastisk resa i nutid med är ett kombinerat frakt- och passagerarfartyg som trafikerar linjen Göteborg – Fredrikshamn. Att möta Göteborg i kvällsljuset är magiskt.

Tack Kalle som guidade från ett högt perspektiv och tack till din underbara besättning för vänligt bemötande!

Sommaräventyr i Danmark

Maya Hedberg

En lördag i juli stiger vi in i ett litet sommarhus i Lökken, Danmark med världens största förväntningar och förhoppningar.
Vi har hyrt huset åtskilliga gånger. Men denna sommar utlovades som ett alldeles särskilt år. Året då huset (byggt 1965) ska vara nyrenoverat, tillbyggt och moderniserat. Och det är det. Modernt kök med diskmaskin och keramikhäll. Ett underbart stort och fräscht duschrum möter oss. Det gamla var trångt och lite unket. Nu ligger det vackert klinkergolv med härlig golvvärme under våra fötter. Så välkomnande! Underbar, inbyggd altan med vackra möbler – som danskar är så bra på… rosenmönstrade täcken, vita hyllor, måsar, hjärtan och allt man kan önska sig av hög mysfaktor!

Det finns bara en hake, och den blir vi varse om när vi lägger oss i var sitt rum för att vila efter resan från Göteborg! Det bor redan någon i huset! Inte bara en… många fler! Och snart står det klart. Huset är bebott av råttor i tak, väggar och golv! Ve och fasa, vad gör vi nu?

Dagen därpå ringer jag turistbyrån som ansvarar för uthyrningen. Jo, det är visst någon som klagat på det förut…

– Va? Och den konstiga lukten?  Jo, den känner de också till!

På onsdagen kommer Henning, mannen med två råttfällor och en binge med russin. Råttor gillar russin, säger han och försvinner snabbt i sin röda kommunala servicebil.

Ja, där sitter vi och väntar. På fångst. Efter ytterligare några dagar kommer en av kvinnorna från turistbyrån. Med två falskor vin! På knagglig engelska framför hon ett beklagande från värden, tillika ägaren till huset.

– Jaha, dricker råttorna vin, frågar jag. Hon ser generad ut och hennes arm blir två meter lång när hon sträcker fram flaskorna. Hon får också bråttom tillbaka till bilen. Precis som ”råttmannen” Henning. Vill inte närma sig – vare sig mig eller huset!

Och här sitter vi och hör hur det rafsar i väggarna, och ännu mer rafsar det under nattetid. Långa sömnlösa nätter tills veckan är till ända! Då bestämmer jag mig för att packa ihop våra saker och ringa turistbyrån igen.
– Vi orkar inte mer, förklarar jag, vi har inte sovit en blund på hela veckan.
– Det förstår jag, säger kvinnan i telefonen. Men det är min kollega som har hand om ärendet.
– Jag bryr mig inte om vem som har hand om vad, vi orkar inte med råttorna och igelkottarna som springer runt hela nätterna!
– Får jag ringa upp om en stund, undrar hon.
Och det gör hon hyggligt nog.
– Vi har inga lediga inga hus, men vi kan erbjuda er en lägenhet inne i ”byn”… men den är mycket dyrare än huset, men vi får väl ta den kostnaden, funderar hon högt. Kan ni packa ihop er snabbt, titta på lägenheten och bestämma er före kl 12.00?
– OM, vi är redan på väg, svarar jag snabbt. Risken finns att hon ångrar sig.

Regnet öser ner och vi får en liten lägenhet högst upp på Badhotellet. Där bor vi nu i en vecka. Utan altan eller trädgård, inte ens en balkong. Men vi bor som på Avenyn under Göteborgskalaset! Full rulle dygnet runt på alla barer och torg kring hotellet.

Behöver jag påpeka att jag är minst sagt förbannad när vi lämnar denna sommaridyll? På färjan hem är det packat med otåliga semesterresenärer, myriader av Dana Cup-ungdomar – alla trängs och svettas i båtvärmen!

Köper en plats i loungen och läser GP för första gången på 14 dagar. Får upp sidan med krönika av Tomas Sjödin, pastorn. För inte så länge sedan lyssnade jag på ett av hans föredrag. Om söner som dött i familjen. Om hans metafor att man ibland måste maka plats kring bordet – som när man skär upp bröd på fina hotellfrukostar. Att vi ibland måste få ta plats i livet.

I GP läser jag om hans funderingar kring projekt, de där som alltid bör leva och inte bli färdiga.

Ja, men det är ju just detta? Danmark är ett sådant projekt. I min strävan att var uthållig och vänta in rätt ögonblick. Förlita mig på att saker och ting löser sig. Jag blir glad och nöjd när jag läser denna artikel. För visst har vi det bra. Med vetskapen om att han och hans familj bär outhärdlig sorg i sitt bagage, vill jag tacka för att han ändå kan ge oss andra en funderare på vad livet egentligen handlar om. Projekt. Livsprojekt.

Hur det går för det danska råttprojektet vet jag inte. Ett lyxproblem, men jag vet att när jag kommer hem vill jag tacka Gud för en fin artikel i GP, min familj, mitt hem, mitt land. Jag kommer fortfarande att resa ut i världen och känna tacksamhet var gång jag stiger över min egen tröskel … om än det skulle vara en trädkojas tröskel!

Galne kocken på Godhems restaurang – ett sommarlovsjobb

Jag är 15 år och går till arbetsförmedlingen för att söka ett sommarjobb. Läser långa listor med lediga platser. Arbetslöshet finns inte i sinnevärlden. Vill man jobba, så finns det jobb. Men nu till mitt sommarjobb. På listan finner jag;

”Kassörska önskas tre veckor i juli. Arbetstid 7:30 – 15:00. Kontakta Siv Persson”

– Kan du tänka dig att jobba i kassan på en restaurang, frågar arbetsförmedlaren.
– Inte för att jag har någon erfarenhet av det, men tror du att jag klarar det så gör jag nog det …
– Du kan börja redan imorgon. Ta med den här lappen så att chefen ser att du kommer från oss, så ordnar det sig nog. Den ligger i Mölndal. Restaurangen alltså. Hittar du dit? Ordnar sig nog, ajö med dig!

Kassan på en restaurang? Jag som inte gillar att räkna! Inte att hantera pengar heller! Men jag är tvungen att jobba på mitt sommarlov. Annars blir det till att trava flera kilometer genom sta´n. Till och från skolan på Kvarnberget. I ur och skur. Nej, jag måste klara av att ta detta jobb. Jag måste arbeta ihop minst tvåhundra kronor. Det kostar ett spårvagnskort. Det här jobbet skulle kunna inbringa två kronor i timman. Drygt åttiofyra kronor för en veckas jobb. Om jag har tur.

Nästa morgon infinner jag mig på min tilltänkta arbetsplats. Efter lång tids letande. Har aldrig varit i de trakterna. Chefen som också är källarmästare och kock visar mig runt. Litet personalrum. Köket med avdelning för disk, stora stekbordet, förrådet för kylvaror och torra varor och så de två matsalarna. En för vanliga människor och en för de finare. De Senae de som tillhör direktionen på Papyrus pappersfabrik. Män i väst och kostym.

Matsalen och köket skiljs åt genom en lång disk. Vid den disken beställs mat som sedan betalas i kassan. Oftast är det chefen själv som tar emot beställningarna och lagar maten.
Det är alltså här jag skall stå. I kassan och ta emot gästernas betalning och bonga in i kassan.

Det är inte tu tal om att jag inte lär mig en massa på de där veckorna. Att direktionen för Papyrus äter i egen matsal, finare än den för övriga gäster, vita dukar på borden.  Med servitriser som serverar – två kvinnor i korta vita jackor som putsar glas och bestick och viker servetter. Till de fina gästerna. Och när de fina gästerna sedan sätter sig till bords inväntas servering vid bordet.
Snaps, starköl eller vin till maten ser ut att ingå i lunchen, precis som cognac till kaffet. Servitriserna springer som skållade råttor. Först ska ju borden dukas korrekt. Nu ska det serveras, snyggt och snabbt!

Det blir en del slattar av alkohol kvar i glasen. Dessa sparar servitriserna på en bänk i diskavdelningen. Tar en hutt var gång de passerar. Och det gör de ofta under dagen…
Vingligare och vingligare blir damerna och till slut blir de sittande på var sin pall vid diskmaskinen. Om inte chefen jagar upp dem och uppmanar dem att gå ut och plocka in disk och göra i ordning för nästa dag!

Diskmaskinen sköts av en svartmuskig man som jag aldrig hör tala. Han blänger trött på diskhögarna. Suckar och sorterar därefter tallrikar och glas i särskild ordning. Var sak på sin plats i trådkorgarna. Ångan gör honom blank och svettig i ansiktet. Mellan varven går han ut på bakgården och röker fimpar. Aldrig yttrar han ett ord.

Hjälpkocken har svårt att komma upp om mornarna. Det blir därför min uppgift att ta vägen om hans bostad vid Mölndalsvägen – för att väcka honom! Jag bankar hårt och länge på hans ytterdörr. Är han försenad blir vi två som är försenade. Då tycker chefen att jag bör vara hos hjälpkocken lite tidigare! Alltså promenerar jag lite tidigare från Guldheden, över Johanneberg och sedan ner för Eklandagatan. Därefter en lång promenad till restaurangen. Det blir en promenad om minst två mil om dagen. För att tjäna ett par kronor i timman. Hjälpkocken är dessutom ständigt berusad. Eller bakfull. Tar han också av slattarna?

Lunch ingår som löneförmån, men efter att ha burit in och ut dagens olika rätter är jag inte det minsta sugen på mat – och framför allt vill jag inte gå in på den berusade kockens domäner.

Chefen domderar och skäller ständigt. Högröd i ansiktet skriker han åt sin personal. Nu är även jag hans personal. Alltså skriker han åt mig också.

– Fröken, spring och köp ett paket Salem, till mig! Ett litet paket! Mintcigaretter skall det vara, glöm inte det!
Jag undrar varför han alltid skulle ha ett litet paket – bara tio cigaretter – när han röker minst tjugo cigaretter om dagen? Njuter han av att kunna kommendera mig att springa upp och ner för backen mellan restaurangen och tobaksaffären? Och aldrig har han pengar! Cigarettpaketen ska jag ”ta på krita”.
Tobakshandlaren tittar misstroget på mig var gång. Som om han undrar när gubbskrället till restaurangchef ska betala sina tobaksräkningar?

Salem cigaretter

En dag ska två studenter från England komma för att arbeta i diskavdelningen. De är tvillingar och de har kommit före mig denna morgon. När jag kommer ut från personalrummet, möter jag de två unga männen i köket. De tittar på mig med  samstämda blickar. Och i kör utbrister de båda; ”And here comes May… Britt”!
Chefen stirrar på dem. Sedan på mig. Högröd i ansiktet skriker han ut frågan.
– Har du något ihop med dessa pojkar, din slyna!
– Näe, jag har aldrig sett dem förut.
– Ja, men hur i helvete vet dom vad du heter då?
– Inte vet jag, försöker jag …

Men han är oresonlig. Tar tag i min ena arm och för mig bryskt in i personalrummet. Drar fram sin plånbok och ger mig trettiofem kronor!
– Jag vill inte ha personal som inte kan låta pojkar vara i fred!
Det är hans sista ord. Mina uteblir. Jag är lättad.

Varför bara trettiofem kronor?

Jo, en del av gästerna – yngre män – sätter i system att först beställa dagens lunch av kocken, och eftersom jag inte känner igen alla, avvaktar de sedan med att lämna sina lunchkuponger. De ska inte betala kontant, men jag hade redan bongat in summan i kassaapparaten. Detta är deras enfaldiga sätt att skoja med mig. För mig innebär det att det ständigt uppstår en ”brist” i kassan, vilket jag nogsamt noterar varje dag på en lapp i kassan. Chefen anser att ”bristen” i kassan är en skuld till honom. Så det blir avdrag på min lön. Förväntade tvåhundra kronor blir trettiofem kronor!

Jag lär mig trots allt en del dessa veckor – vad man ska undvika. Som en gapande chef, berusad kock och servitriser. Och pytt i panna. Den är verkligen hänt i veckan här. Är den gjord av den berusade kocken kan vad som helst ingå. Det mesta kamoufleras med paprikapulver.

Efter dessa veckor har jag dessutom lärt mig att restaurangbranschen inte är något för mig. Och att det är vanskligt att som ung och blyg tonåring och ständigt påmind om – i mångas tycke – lik en då omtalad filmstjärna. May Britt Wilkens!

Går hem och byter namn!

 

På väg till en begravning

På väg till en begravning

En kall fredag i december, är jag på väg till en begravning. Jag är ett ingift syskonbarn till en man som ska begravas i Lerums kyrka. Tidigt på förmiddagen hämtar jag ett vackert hjärta av blommor. Vita blommor med gröna inslag. Blir alldeles tagen när jag ser den. Det blir andra kunder i affären också. En man erbjuder sig omedelbart att hjälpa mig ut till bilen med blomsterarrangemanget. Hans hustru blänger surt på mig! ”Jag lånar honom bara en halv minut”, försäkrar jag. Blomsterhandlaren i den gamla handelsträdgården i Kviberg binder en liten vacker handbukett också. Stor vit ros som matchar de andra blommorna.

Kommer i god till kyrkan. Vilket betyder en timma före utsatt tid. Begravningsentreprenören är på plats och står djupt framåtlutad för att arrangera blommor och ljus kring kistan.
Det kränger i magtrakten när jag överlämnar det stora blomsterhjärtat, nu inser jag att det är en begravning som väntar …
– Oj, ett sånt vackert hjärta, utbrister han. Den måste vi sätta upp så fint som möjligt, tycker han och drar fram en ställning alldeles intill kistan.
Sedan talar vi om den hedersman som det egentligen handlar om idag. Minnet av en man som såg sina medmänniskor. Som visade att han lagt märke till dem som omgav honom – som han gav en liten nick, ett leende och en liten blink. Han var polis. Jag skulle tänka mig att begå en liten förseelse, bara för att få bli sedd av just en polis som han.
– Är du släkt med Folke, frågar begravningsentreprenören.
– Nej, inte direkt. Jag är gift med hans systers son. Min svärmor och min man vill inte komma. Men det vill jag.
– Då är du släkt och skall sitta på höger sida när du kommer in genom porten.

Det är ett klart konstaterande, men det ska dröja ytterligare en timma till själva begravningsakten så jag bestämmer mig för att ta en sväng mot Härskogen. Ser skylten  ”Härskogen 5” när jag kör ner mot kyrkan och får idén att jag skall ta mig en titt på den platsen.
Minns att jag var 4-5 år och åkte jag tåg utmed sjön Aspen, från Göteborg till Lerum. Sedan for vi med buss till Härskogen. Vi var då en grupp stadsbarn som skulle på sommarkoloni, ”kollo”.

”Barnkolonierna var tilltänkta för stadsbarn som på grund av hälsotillstånd och föräldrarnas ekonomi var i särskilt behov av en tids vistelse på landet.”

Minns huset med stora sovsalar – logement – och ljusa, luftiga rum för lekar. Pojkar och flickor hade skilda sovsalar och tvättrum. Härskogen ligger långt ute i skogen och här kan vi fritt leka och springa omkring. Skog och vatten. Massor av kallt vatten. Jag lär mig simma den sommaren. Först träna bentagen i sanden, sedan ut i vattnet och med händerna på en flytande timmerstock ligger vi på rad och tränar de inlärda rörelserna.
Allt liv på kolonin följer dock ett fastställt schema för väckning, måltider och läggning som fasta hållpunkter. Däremellan finns det tid för bad, lek och olika aktiviteter. En vanlig dag börjar med väckning och tvättning. Massor av kallt vatten.
Efter frukost, som består av välling eller gröt samt smörgås, är det dags för bad och lek. Till lunch serveras någon slags kött eller fisk med potatis och till efterrätt får vi oftast rabarberkräm med mjölk. Till kvällen vankas det stuvning eller pudding, gröt eller kräm. De barn som ”fröken” kallar sängvätare får torr mat. För att inte kissa ner sig under natten.
Det finns några stora flickor på mitt rum som rullar upp håret på varandra innan de går till sängs. De tvinnar håret med hjälp av papiljotter – gjorda av toalettpapper – knyter pappersremsorna i små rosetter och på så sätt vaknar de med lite krusigt hår.
Varje kväll ber vi de stora flickorna sjunga den sorgliga visan om den lilla flickan …” I en sal på lasarettet, där en bröstsjuk flicka låg …” får jag komma hem till hösten till min egen lilla mor…”
Gud vad jag längtar hem. Och med den känslan somnar jag varje kväll.

På väg till en begravning

Nästa morgon är det åter dags att låta rutinerna ta vid, och vi går till stranden i en lång karavan – vi tågar vi ner för den branta backen mot sjön och vi sjunger till skramlande skrindor, fyllda med filtar, simdynor, muggar och saftflaskor. Snart ska bullarna bli sandiga i tumultet kring det uppdukade mellanmålet …

Nu står jag här igen, en dag i december. Börjar sakta gå upp från parkeringen – upp för slänten mot entrén. Där sitter några män i varierande åldrar. De ser slitna ut. Röker intensivt och stirrar länge på mig.
– Finns det något kafé här, frågar jag försiktigt.
– Neeej, det är stängt.
– Synd, tänkte se mig omkring. Jag var på koloni här som barn. Drygt femtiofem år sedan.
– Fy faan, det är ju en hel livstid, säger en av männen lite sluddrigt. Fimpar och sätter en spottloska någon centimeter från mina fötter.
Jag missförstår uppenbarligen för jag tycker mig höra ”livsstil”.
– Livsstil?
– Ja, det kan man ju också kalla det, säger mannen som spottade. Blänger runt på de andra och som flinande följer honom in i huset.

Alla utom en. Han upplyser mig vänligt att de har ett kafé på baksidan huset, öppet lördag och söndag. På husväggen bakom mannen skymtar jag nu en skylt; Härskogens boende.
Nu förstår jag att det inte längre är vad jag trott. Det är numera ett boende för hemlösa. Jag minns ju att jag som barn sett en annan skylt just där; en man på skidor!

Friluftsfrämjand

Återvänder till bilen och noterar min upplevelse – en rutin jag har sedan några år.
Upptäcker plötsligt att en av männen nu står tätt intill bilen. Hans neddragen huva över ansiktet gör det svårt att fånga hans blick. Allt ser bara mörkt ut …
Bestämmer mig snabbt för att lämna platsen och hinner tänka att det är vackert här ute vid Härskogen – naturen ligger täckt som av ett tunt lager av florsocker. Av vit orörd snö.

Väl tillbaka vid kyrkan konstaterar jag att parkeringsplatsen – som för en timma sedan var tom – nu är fylld av bilar.
Parkerar intill en bil som tillhör en yngre bror till den man som ska begravas. En bror som sörjer sin storebror. Hustru och barn hjälper honom upp till kyrkan och till kyrkbänken där andra släktingar redan sitter. Denne yngre bror är sjuk och svårt medtagen. Det är också den yngste i brödraskaran. Två bröder har drabbats av samma sjukdom. Och båda dessa bröder har trotsat sina ohyggliga svårigheter att röra sig, för att hedra minnet av Folke. Deras storebror.
De uppammar alla sina krafter för att kunna ta detta sista farväl.

Vi är många i församlingen som sörjer, men också beundrar dessa bröder som nu står vid kistan och gråter. Visar sina känslor. Kanske har också en känsla av lättnad infunnit sig.
Folke, en make, pappa, farfar, gammelfarfar, svärfar, farbror och morbror och inte minst en älskad storebror har varit sjuk de sista åren. Nu vilar han i frid.

Lerums kyrka
Lerums kyrka

Innan jag går ut ur kyrkan tittar jag upp mot kyrktaket. En takmålning breder ut sig över oss. Vackra änglar från 1600-talet. Riktar min kamera mot en himmel.
Efter kyrkkaffet kör jag direkt till ett barnkalas. Två små barnbarn firar födelsedagar tillsammans. Också de är bröder.

Några dagar senare besöker jag åter Härskogen. Vill tillbaka för att minnas.
Kaféet är nu öppet och för en dryg tjuga får jag kaffe, smörgås och chokladkaka.
Hej igen, säger mannen som serverar. Han känner igen mig? Jo, det är mannen som sitter kvar och talar med mig vid mitt förra besök. Innan jag lämnar skrivs en rad i gästboken – tack för ett trevligt bemötande, gott kaffe och macka!

Snön ligger inte längre kvar. Stora Härsjön ligger stilla och vacker. Det kan bli fler besök till denna plats, Härskogen.

En bit på plats – Göteborgs identitet

Gothenburg-1600-century

1700-talets Göteborg – sill, te, siden, arrak, kryddor …

 I forna tider, då Ostindiska sjöfarten samt ett rikt och väl betaldt sillfiske riktade Göteborg, hopade sig här stora rikedomar, och då Napoleon I påbjöd sitt kontinentalsystem, simmade Göteborg i öfverflöd, såsom varande nederlagsplatsen för Englands kolonialvaror till kontinenten.

                                                        Gustaf Bellander, Illustrerad vägvisare för Göteborg

Vi är i mitten av 1700-talet och Göteborg är en betydelsefull hamnstad i norra Europa och staden har i antal invånare passerat tiotusen. Holländarna byggde staden som en befäst handelsplats och som sådan dominerar vi handeln – tillsammans med Tyskland. För många år framöver blir Göteborg landets port mot Europa och vidare ut mot världen, rent geografiskt ligger staden väl till. Kanske är det två faktorer som gör Göteborgs så framgångsrikt? Den ena är sannolikt de rika sillfångsterna som gör staden till landets största fiskestad och den andra faktorn är också sannolikt det blomstrande, internationella handelsföretaget Svenska Ostindiska Kompaniet.
Göteborg är navet för handel med Kina och Fjärran Östern. Det första skeppet med last från Kina återkommer i augusti 1733. Lönsamma affärer görs under de sjuttiofem år som  tusentals sjömän, präster och handelsmän färdas till Östasien, och de som återvänder för inte bara med sig te, siden, kryddor och porslin utan också berättelser om ett främmande rike som är fyllt av exotiska växter och djur – och inte minst människor med annorlunda sedvänjor.

Utmed vår egen kust händer något som liknar ett underverk, ”Silla går till” med dunder och brak under hösten 1752! Men redan 1747 märks en enorm ökning av sill i våra vatten. Kommerskollegiet skriver; ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.

I hela sextio år går sillen till i sådana mängder att allt inte kan saltas ner och säljas för konsumtion. Överskottet går till trankokerier som förvandlar sillen till olja – främst till gatubelysning i många världsstäder. Silloljan från Bohuslän sprider bokstavligen ljus över både franska revolutionen och vid Boston tea party.
Det kokar i tvåtusen kittlar på hundratals trankokerier i Bohuslän och under 1790-talet skeppas åtta miljoner liter årligen ut från Göteborg, som är den stora utskeppningshamnen. Stanken från kokerierna är olidlig och Gustav III lär ha klagat vid en resa i Bohuslän under den här tiden.
Men varför klaga? Fisket bedrivs utan maskinella redskap, så här behövs mycket arbetskraft, och för att locka ut folk till den karga kusten i väst, erbjuder staten fri mark och fritt statligt timmer till husen samt lockande skatteförmåner. Folk strömmar ut till kusten och nya fiskelägen växer upp.

Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg
Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg

Sillstimmen tränger långt in i fjordar, vikar och sund och eftersom man inte kan använda de gamla fiskeredskapen – sättgarn och drivgarn – börjar man använda landvadar som läggs ut med småbåtar, och som man sedan drar hem från landbacken. Man bildar vadlag om mellan tolv till tjugo man.

Enorma mängder sill ska saltas och nu krävs också mängder av salterier. Som exempel kan nämnas att några köpmän från Göteborg startar försynt insaltningsindustri med dryga tusentalet tunnor per år (en tunna motsvarar ca 125 liter). År 1760 har antalet saltade tunnor under en säsong stigit till över tvåhundratusen – för att några år senare var antalet uppe i över trehundratusen!
Under vintern 1794–95 fångas närmare två miljoner tunnor färsk sill som saltas eller kokas till tran. Det bohuslänska sillfisket blir inte minst en riksangelägenhet. Tidigare var fisk en av de största importvarorna, och nu blir sill och tran en av de viktigaste exportvarorna.
Många svenskar börjar allmänt uppskatta sillen som en del av den dagliga näringen och beskrivningar på olika sillinläggning sprids över landet. Sill och nubbe blir en tradition!

Efter 1790-talets väldiga sillfångster följer en usel fiskesäsong 1799–1800. En nöd utan dess like utbryter där fisket – sillen, salterier, trankokerier och allt omkring – varit en var mans syssla och försörjning. Nöden förstärks av att skörden under hösten innan är mycket torftig. Visserligen blir året därefter ett rikt fiskeår, men sedan följer en stadig nedgång för att efter 1808 vara totalt slut.

Karta över Göteborg från 1757, tecknad av kapten Carl Gustaf Ekeberg
Karta över Göteborg från 1757, tecknad av Carl Gustaf Ekeberg

Svenska Ostindiska Kompaniet – det stora varuhuset på Norra Hamngatan verkar i över sjuttio år och kanske har den handeln ingen direkt betydelse för Göteborgs egna affärsliv, förutom att några personer blir mycket rika och kan donera stora summor till staden. Samtidigt som sillfisket drastiskt avtar, minskar också handeln med Ostindien. Kompaniet går i konkurs 1809 för att upplösas helt 1813.
Kanske är det ändå den vardagliga handeln och manufakturerna som borgarna i huvudsak lever av. Många mindre företag växer sig stora, och några blir under 1800-talet grunden till stadens ekonomiska och industriella tillväxt.

Ännu en bit av vår stads identitet faller på plats …

Källor:
H Fröding, 1922,Berättelser ur Göteborgs Historia under Gustavianska tiden http://www.popularhistoria.se
http://runeberg.org
http://www.ne.se

En kines i Göteborg … eller inte?

Poankeyqua

Till målningen ovan finns följande beskrivning;

”Porträtt av den kinesiska mandarinen Poankeyqua, hvilken under ett par år skall hafva uppehållit sig i Göteborg och gått Ostindiska Kompagniet tillhanda med vigtiga upplysningar och råd äfven som han var personlig vän med Niclas Sahlgren, Sparre m. fl. Återvände sedan till Kina der man vet att han lefvat i Kanton 1767 och möjligen ännu 1797. Porträttet af honom öfersändat till Sahlgren, skänktes 1879 av sterbhusdelegnarne efter dennes descendant frih. M. A Silferschjöld till Göteborgs museum, gemte en Niclas Sahlgren i lifstiden tillhörig konstrik runstaf (nr 1356 g.m friherre C.O Silferschjöld. Göteborg 17/1-1879. Undertecknat G. Brusewitz.”

En mässingsplatta under porträttet berättar: ”PAN KI-KVAN” kinesisk mandarin, rådgivare åt Ostindiska Kompaniet, bosatt en tid i Göteborg i mitten av 1700-talet.”

Kalmar tidning 1879

Torsdagen den 23 januari 1879 står att läsa i Kalmar tidning:

Hans namn är Puankhequa (1714 -1788) och han är en kinesisk köpman och medlem i en cohongfamilj, som handlar med européerna i Canton under Qing-dynastin (1611-1912). Han äger ett handelshus i Canton där faktorier ligger samlade och där hans egen affärsrörelse gynnas av bland andra Danmark, Sverige, Spanien, Storbritannien, USA och Nederländerna.

Puankhequa härstammar från en familj som kommer från en fattig fiskeby nära Changchow (numera känt som Zhangzhou), men Puankhequas far P’u-chai flyttar med familjen till Canton. Puankhequa har sju söner, varav två är engagerade i inhemsk handel med te och silke i Canton. En tredje son, Chih-hsiang, kommer senare att efterträda sin far som chef för företaget i Canton, och ärver faderns firma och blir därmed Puankhequa II.

Som vuxen reser Puankhequa med jonk – segelskepp – till Sydostasien, och Manila. Han är under en tid förmodligen anställd som mandarin Quiqua i Qouycong Hong, och inte särskilt rik. Under1750-talet, blir han dock en ledande handlare – som ung har han lärt sig lite spanska och engelska, vilket underlättar handeln med européerna. Hans förmåga att leverera varor och sina färdigheter i att skapa speciella och långvariga relationer med utlänningar och tjänstemän bidrar till hans stora framgångar.

På porträttet av Puankhequa, som finns på Göteborgs Stadsmuseum, bär han attributen för en rik mandarin: hattknopp, halsband och kvadraten på hans bröst. Enligt Jan Wirgin, professor och tidigare chef för Östasiatiska Museet i Stockholm … ”På spegelglasmålningen i Göteborg bär han mandarindräkt av tredje rangen med en safirknapp i mössan. Denna rang uppnådde han först omkring 1780”.

Puankhequa köper alltså en titel och höjs till tredje klass mandarin efter ett bidrag till en militär kampanj. Han tillbringar större delen av sin vakna tid med att göra affärer. Han bor på sin herrgård ”Chiu-lung”, uppkallad efter Jiulong floden på södra stranden av Pearl River nära Honam Island. För att spara så mycket tid som möjligt för affärer, äter han på båten som tar honom till och från arbetet. I syfte att främja sin verksamhet, har han definitivt inga skrupler när det kommer till att manipulera tjänstemän eller muta Hoppo och ta ut kostnader på européerna. Hoppo var ansvarig för handelsrelationer på uppdrag av Qing domstol, en viktig position eftersom västerländska köpmän inte tillåts att kommunicera med kejsaren direkt.

Svenskarna är den sista nationen att engagera sig i Ostindiska handeln. Trots att Puankhequa betraktar svenskarna som naiva och han behandlar dem högdraget ser de honom som en vän och välgörare. Mestadels köpte de te från honom. Provsmakning av olika partier och förhandlingar om priset pågår oftast i veckor. Han fungerar också som en medlare när det så krävs; 1761 blir han ombedd av kaptenen på ett av de svenska fartygen att hjälpa till i en konflikt med några holländska köpmän. Holländarna har satt upp ett punschtält i Wampoa nära fartygen och den svenske kaptenen har svårt att hålla sin besättning borta från platsen. Puankhequa lyckas få mandariner i Whampoa att förbjuda försäljning av alkohol på land medan fartygen ligger där.

När svenska handelsmän gör misslyckade försök att sälja svenska ylletyger till de kinesiska handlarna, eftersom tyget anses alltför grovt och ingen vill köpa det, tillhör Puankhequa ett undantag och ger svenskarna ett rimligt pris!

Några svenska superkargörer stannar i Canton i flera år – så kallade överliggare – en av dem är Jean Abraham Grill som blir vän med Puankhequa och de gör flera lönsamma affärer tillsammans när de köper te. Den vanliga affärsplanen är att starta handeln så snart skeppen kommer till Canton, vilket innebär att priset på te, silke och alla andra eftertraktade varor, omedelbart stiger, och så snart skeppen lämnar hamnen börjar priserna sjunka igen.

Grill köper te privat från Puankhequa när priset är som lägst och säljer te till sin arbetsgivare, Svenska Ostindiska Kompaniet, till ett något högre pris när nästa fartyg kommer in. Således kan Puankhequa göra affärer under lågsäsong och Grill kan göra en nettovinst på sin arbetsgivares bekostnad.

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa och Grill om köp av te

Engelsmännen är däremot försiktiga med Puankhequa på grund av hans egennyttiga  metoder och skulder, men på 1780-talet börjar de ta emot honom och talar om honom som ”den köpman som man mest kunde lita på”. De håller fortfarande sina dörrar öppna, icke desto mindre, genom kontakter med andra handlare. Fransmännen beundrar Puankhequas förmåga att kontrollera tjänstemän och betala mutor på rätt plats vid rätt tillfällen, men de ser honom också som förförisk, slingrande och som ”den mest ondskefulla själen som någonsin har bott i en människokropp ”. Få utlänningar kan handla i Canton utan att behöva göra affärer med honom någon gång.

Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom
Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom

För att underlätta handeln för Puankhequa bjuder han ibland de utländska aktörerna in till informella middagar på sitt lantställe. Dessa middagar varar ett par dagar, med en dag som ägnas åt den kinesiska kulturen och nästa à la mode Anglaise (i en engelsk stil). Det finns också humoristiska pjäser om de två kulturerna och gästerna får välja om de ville använda ätpinnar eller bestick.

En källa gör gällande att Puankhequa gör en resa till Sverige och stannar eller bor i Göteborg en tid, på inbjudan av Niclas Sahlgren, men det finns också uppgifter om att detta inte äger någon sanning. Vad vi vet är att han överlämnar ett porträtt av sig själv till Sahlgren, en oljemålning på en spegel. Det är den målningen jag beskriver ovan. Enligt dokumentation nämns han som en personlig vän till Sahlgren och rådgivare till Svenska Ostindiska Kompaniet. Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i huset som tidigare var Ostindiska huset – Norra Hamngatan 14 – där han förhandlar med svenska köpmän på stranden av Pearl River.

Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i museet
Svenska Ostindiska Kompaniet/Göteborgs stadsmuseum

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de kinesiska hongköp-männen tillhör en utvald grupp. Sedan 1600-talet, har den kinesiska domstolen gett monopolprivilegier till köpmän med rätt att handla med västerlänningar. För att få sitt privilegium är köpmännen tvungna att betala hundratusentals silverpiastrar till domstolen, och de är själva ansvariga för eventuella skulder som eventuellt uppkommer i  handel med utländska aktörer. Deras ekonomiska situation är därför alltid osäker. För att hålla konkurrensen borta och säkerställa regelbunden handel, bildar de Cohong gille under 1720, med en särskild kod för att reglera priser och seder, överbrygga de regeringstjänstemän och utländska handlarna, och samla in tullar och avgifter för regeringen. De rikaste köpmännen är Puankhequa (Pan Chencheng), Mowqua (Lu Guangheng) och Howqua (Wu Bingjian). Mowqua (1792-1843).

Många av hongköpmännen är inte infödda kantonesiska utan snarare invandrare från Fujian. Liksom deras engelska och amerikanska motsvarigheter, har de lämnat sina hem för att göra en förmögenhet i handeln. Puankhequa kommer från en fattig by. Utöver att inhämta kunskaper i spanska och engelska konverterar han tillfälligt till katolicismen. Om han reser till Sverige för att träffa direktören för det svenska kompaniet låter vi vara osagt.

Puankhequa avlider den 10 januari 1788, och begravs vid foten av Fu-t’ing nära sitt land säte i Ch’uanchow. Vid hans död ärar européer honom mycket som:

”Den rikaste, mest välutbildade och skickligaste av alla kinesiska köpmän. Det skulle vara svårt att bland andra kinesiska köpmän hitta en man som kombinerar både rikedom och intelligens och som väl vet – genom sin överlägsna kunskap och enastående karaktär, och genom sin erfarenhet av affärer – hur man dominerar och övertygar andra.”

Att bygga ett skepp

Konsten att bygga fartyg lär härstamma från fenicierna, men säkert är väl att vikingarna mycket tidigt lär sig bygga sina fartyg av särskilda timmer och plankor och göra dem lämpliga för resor på havet. De är dock inte större än att de lätt kan halas upp på land.
Att skeppsbyggeriet tidigt florerar i våra trakter förstår man när vi tittar närmare i mantalsförteckning över gamla Älvsborgs slotts manskap – där lär finnas åtta skeppsbyggmästare! På Hisingen råder sedvänjan, som förmodligen också tillämpas på andra sidan älven, att om en man ska bygga ett nytt skepp använder man det gamla skeppets för- och akterstammar och så snart kölen blivit sträckt får ingen överge arbetet.

Älvsborgs skeppsgård heter den första flottstationen och det första varvet vid älvmynningen och det ligger omedelbart under slottets murar. Men skeppen byggs inte uteslutande vid Älvsborg, de upptimras också vid de båda Lödösevarven och vid varvet mitt emot på “Lindön“ eller Lindholmen, en plats som alltså har mycket gamla anor som skeppsvarv.

Under 1500- och 1600-talet är skeppens överbyggnad – den över vattenlinjen – höga både i för och akter, vilket hindrar farten och minskade styvheten. Ett aber om man vill ta sig fram relativt snabbt.

Ostindiska kompaniet bidrar naturligtvis i hög grad till skeppsbyggeriets framgång här i Göteborg och det är under dessa glansdagar som Kustens varv anläggs. Varvsintressenterna är några av sin tids mest betydande köpmän som vill gör stora exportaffärer med egna skepp och efterfrågan på ett nytt varv är stor. Det troliga är att även ostindiska kompaniet bygger skepp vid Kustens varv och verkställer reparationer. Fullt upp har man uppenbarligen, eftersom varven längre upp vid älven, Viken och Gamla varvet,  inte hinner tillverka allt det tonnage som krävs.

Sedan staden knutit handelsförbindelser med länder ute i Europa, börjar frakter med de göteborgska köpmännens egna skepp. Men det går sakta, hamnen är nämligen inte lämpad för sjöfart av större omfattning. Större skepp kan inte ens komma in till stränderna, ingen kajskoning finns och först 1670 utprickas de många grunden i älven. Året därpå rekryterades en man från Holland, som bygger “mudder-kvarnar“, och han lyckas fördjupa redden. Och visst finns här en tid då hamnen ligger full med ruttnande och sänkta fartyg.
Majorna får en stor betydelse i samband med Ostindiska kompaniets upprättande och 1700-talets sillfiske. Kompaniets skepp utrustas nämligen vid hamnplatsen Klippan.
Den göteborgska sjöfarten får sin upprättelse efter år av nedgång och elände. Det är det stora kompaniet som inleder en verklig storhetstid för Sveriges sjöfart och handel och Göteborg blir ett motstycke till de rika köpmansplatserna i utlandet.

Tanken på den ostasiatiska handeln, som med sådan framgång bedrivs av portugiser, holländare och engelsmän, har tidigt funnits i svenskarnas tankar – vårt geografiska läge är ju synnerligen gott för den stora skeppsfarten. Nu måste kompaniets fartyg avgå från Göteborg och efter återkomsten ska de importerade varorna föras in till Ostindiska huset i Göteborg för offentlig auktion. Kompaniet får använda så många fartyg man vill, med villkor att de är byggda eller köpta i Sverige, de ska föra svensk handelsflagga och vara försedda med konungens pass. Kompaniets skeppsbefälhavare äger samma myndighet som kaptenerna på örlogsskepp i fråga om disciplinens upprätthållande.

Kompaniet möter redan i början allahanda svårigheter, av vilka den första är det beslag holländarna lägger på den först utsände ostindiefararen, “Fredricus Rex“. Den andra är det övervåld som kompaniets andra skepp “Ulrika Eleonora1“ lider i öppna sjön genom angrepp från främmande kompanier. Dessa utländska angrepp har sina nationers örlogsskepp på sin sida då de trakasserar de svenska ostindiefararna. Dessa motigheter övervinns lika väl som den inhemska avundsjukan,  fiender som med oblida ögon ser en lönsam införsel av utländska varor.
Kompaniet genomför 132 resor och åtta skepp går förlorade.

Men vem ritar och var byggs då alla dessa skepp? Ja, en säker gissning är att Fredrik Henrik af Chapman är en flitig konstruktör. Denne namnkunnige svenske skeppsbyggare, som leder in skeppsbyggeriet på nya banor och näst intill fulländar fartygens konstruktion. Med honom följer en ytterst lysande tid för den svenska skeppsbyggnadskonsten, kanske står den högre här än i något annat land. Före Chapmans tid går det – inom både örlogs- och handelsmarinen – till så att en skeppsbyggmästare bygger fartyget … och en sjöman bestämmer sedan storleken och formen av dess segel! Man bygger alltså och tacklar på måfå – utan någon säker regel.
I det läget uttalar Chapman en sats, som i sin tillämpning höjer skeppsbyggeriyrket från en hantverksmässig ståndpunkt till en på vetenskapliga beräkningars grundade konst.
Han säger:

“Skepp och segel äro tvenne oskiljaktiga ting, liksom fågeln och dess vingar; de utgöra en enda kropp eller maskin. Den som skapade fågeln, överlämnade ej åt en annan att ditsätta vingarna, och likaså bör konstruktören, när han gör ritningen till fartyget, även lämna ritning på seglens storlek och form.“

Chapman bygger sina skepp efter denna princip och alla blir starka och snabbseglande. Den snillrike skeppsbyggmästaren knyter redan vid 22 års ålder sin verksamhet till Göteborg, där han är född och där han – efter att i två år ha arbetat som skeppstimmerman i London – åtar sig reparationer av Ostindiska kompaniets skepp och deltar i byggandet av flera fartyg.

Hur började det hela då?
Vid en högtidlighet i Stockholm, i närvaro av kronprins Adolf Fredrik, ligger ett engelskt fartyg på strömmen. Skeppet flaggar och saluterar dagen till ära. Det bär sig inte bättre än att eld sprids till krutförrådet, och fartyget sprängs i luften. Ombord befinner sig en svensk naturaliserad engelsman, Thomas Chapman från Göteborg, och han får nöjet att följa med på den vådliga luftfärden. Han har just låtit sig serveras punsch ur bål tillsammans med kaptenen och ett sällskap då katastrofen inträffar. Han minns inget förrän han vaknar – liggande i vattnet! Väl uppe på land kan han konstatera att han undkommit med endast en liten skråma i ansiktet.
Chapman utnämns till kapten vid örlogsflottan av självaste kungen. Thomas Chapman blir varvsmajor vid eskadern i Göteborg. Han är gift med Susanna Hudson, dotter till en skeppsbyggmästare i London.

Det är frukten av detta äktenskap som blir sonen Fredrik Henrik och han visar tidigt lusten för skeppsbyggeriet och hans käraste lekplats är varvet, där han täljer sina barkskepp med en handskicklighet som lekkamraterna bara kan avundas honom. Han väljer också som yngling skeppsbyggareyrket och arbetar vid skeppsvarven i Göteborg och Stockholm med sådan framgång, att han redan vid 19 års ålder på egen hand bygger en spanienfarare. För att ytterligare förkovra sig inom yrket beger han sig till London, där han arbetar i två år på varven, som vanlig timmerman. Därefter återvänder han till Göteborg, ingår i bolag med en köpman och bygger upp ett skeppsvarv. Här går affärerna bra, och den driftige unge skeppsbyggmästaren är så lyckosam i sina affärer att han kan skapa sig en förmögenhet. Men Chapmans intressen riktas mot ännu högre mål, och han försöker alltjämt att utveckla sig i skeppsbyggeriets vetenskap.
Tyvärr finner han snart, att han saknar vissa kunskaper; han beslutar då, bara några och tjugo år gammal, att åter sätta sig på skolbänken. För detta ändamål beger han sig först till universitetet i Lund, men då undervisningen inte är tillräcklig reser han till Stockholm, där han får en ypperlig lärare i matematiska arbeten under tre år. Därefter far Chapman åter till England för att fullständiga sina kunskaper. Han stannar ett år i London för att utveckla sina matematiska studier.

Skeppsbyggandet i Sverige genomgår under den första delen av 1700-talet inga större förändringar, men däremot under andra hälften började konstruktörer ägna större intresse åt skrovformen för att förbättra fartygens egenskaper. Nu först börjar man också göra matematiska beräkningar och noggranna ritningar. Ingen enskild person har väl haft så stort inflytande på det svenska skeppsbyggeriet och skeppsbyggnadskonsten som Fredrik Henrik af Chapman. Han skapar flera nya fartygstyper. När han som sextioåring blir utnämnd till chef vid flottans varv i Karlskrona kommer han inte bara att ägna sig åt skeppskonstruktion utan omorganiserar hela fartygsbyggandet vilket innebär att man på den korta tiden av tre år kan leverera tjugo nya fartyg – tio linjeskepp och tio fregatter.
Chapmans stora teoretiska intresse och hans önskan att omvandla skeppsbyggeriet från hantverk till vetenskap får till följd en mängd olika traktat och publikationer. Den internationellt mest kända av dessa är ”Architectura Navalis Mercatoria”.

Architectura Navalis Mercatoria

Chapman delar in handelsfartygen i fem typer utifrån detaljer i skroven; fregatt, häckbåt, pink, katt och bark. Intresset för långväga handel i Sverige började redan under första hälften av 1700-talet och då Ostindiska kompaniet bildas med engelska och holländska kompanierna som förebild – och under nästan åttio guldkantade år får svenskt skeppsbyggeri en enorm betydelse. Svenska sjömän blir väl förtrogna med världshaven och fartygen som används är av betydande storlek. De största är över 50 meter långa och klarar en last om närmare 1000 ton. På de tre masterna riggas upp till 1600 kvm segel som kräver en stor besättning. Ostindiekompaniets fartyg är inga snabbseglare – de gör som mest ca 10 knop. Sammanlagt äger kompaniet ett 40-tal skepp som genomför de 132 resorna till Kina med. Som jag nämner ovan förliser 8 och omkring 2 000 sjömän får sätta livet till – de flesta i ”rötfeber” eller ”sjöpest”.

Under kompaniets första oktroj (tillstånd) seglar man med små fartyg. Dels för att man fortfarande inte kan bygga stora fartyg i trä och dels för att man är tvungen att betala en avgift till staten för varje läst av fartygets storlek. Den regeln ändras dock under de senare oktrojerna och avgiften relateras till varje genomförd lyckad handelsresa – bortsett från fartygets storlek.

Ur Chapmans Ritningar i Architectura Navalis Mercatoria - Fregat med Fregats takling (Ritn N:o 3)
Chapmans Ritningar i Architectura Navalis Mercatoria
Fregat med Fregats takling (Ritn N:o 3)

Det är ju inte bara företaget som tjänar på större fartyg, besättningen får större utrymme att röra sig på. Skeppen är rikt utsmyckade med galjonsfigurer och kraftig ornamentering.

Om man tittar på storleken av det svenska kompaniets minsta skepp så är det ”Fredericius Rex” och det största är ”Götheborg”. Mellan dessa båda skepp skiljer det 14 meter på längden och 3,6 meter på bredden. ”Fredericius Rex” härbärgerar 100 besättningsmän till skillnad från det största fartyget som kräver 170 män på varje resa.

Fartyg från Europa kan föra hem dyrbara varor från Indiska oceanen men riskerar samtidigt att plundras av alla pirater som härjar längs kusterna. Därför använder sig brittiska, svenska och danska handelskompanier av särskilda skepp som kan försvara sig.
De så kallade ostindiefararna är en kombination av krigs- och handelsfartyg; de har både kanondäck och stora lastrum. Skeppstypen växer fram under 1600-talet och används fram till mitten av 1800-talet då hoten från pirater minskar.

Ostindiefarare är större än vanliga lastfartyg – de ska rymma både kanoner och så mycket varor att den långa resan till Orienten blir lönsam.

Sannolikt ritar Chapman några av Ostindiska kompaniets skepp. Ett känt objekt är ”Cron Prins Gustaf” som gör sex resor under åren 1767-86. Däremot är det inte känt vid vilket varv skeppet byggs. Två skepp byggs i Karlskrona och tre skepp är byggda i Göteborg. Två skepp byggs på Varvet Viken och ett på Gamla varvet. Chapmans uppdrag är i första hand örlogskepp, såväl fregatter som linjeskepp och dessa byggs vid Karlskronavarvet.

Skeppen ”Götheborg ”(II) och ”Drottningen” byggs på Vikens varv. ”Götheborg” (II) har 530 läster, 20 kanoner, 170 man och gör enbart två resor. Förliser vid Kap, den 8 mars 1796, under tredje utresan. ”Drottningen” har 542 läster, 20 kanoner, 150 man och gör också bara två resor. Förliser på Humberön vid Arendal i Norge, den 9 januari 1803, under tredje utresans första natt. Dessa två är de största fartygen som byggs för Ostindiska kompaniets räkning.

Fredrik Henrik Chapman föds den 9 september 1721 inom Nya varvet i Göteborg, och hela hans liv kommer att präglas av fartyg och skeppsbyggeri. Den 19 augusti 1808, i en ålder av 87 år gammal, kastar han loss de jordiska banden.

Möjligen har vi göteborgare ett minne kvar från denna tid – Chapmans torg i Majorna!

Kort historik;
1742 hemkommen till Göteborg startar han tillsammans med handelsman Peter Bagge ett varv strax väster om vallgravarna för reparation av fartyg för Ostindiska kompaniet.
1757 kommer han till Stockholm och blev underskeppsbyggmästare vid örlogsflottan.
1760 blir han skeppsbyggmästare i Karlskrona.
1764 efter det Pommerska krigets slut fortsätter det goda samarbetet med Ehrensvärd i Finland där finska eskadern, som ingår i arméns flotta, har Sveaborg som örlogsvarv och bas. Han blir där överskeppsbyggmästare för arméns flotta.
1764 är han medlem i en kommitté i Karlskrona. Dess syfte var att för örlogsflottans planerade utbyggnad bestämma konstruktion och storlek för nya linjeskepp och fregatter.
1765-1766 tar han tjänstledigt och skriver sitt internationellt välkända verk Architectura Navalis Mercatoria.
1768 erbjuds han att bli chef för och delägare i Djurgårdsvarvet. För detta begär han avsked från sin tjänst mot villkor att han även fortsättningsvis gjorde ritningar för flottans fartyg.
1771 föder hans hushållerska Maria Elisabet Lindberg en son, som döps till Gustaf Adolf.
1772 adlas han med namnet af Chapman.
1774 färdigställs den kungliga statsslupen Vasaorden.
1776 den 24 juli blir han överstelöjtnant vid amiralitetet.
1776 sjösätts ostindiefararen Gustaf III, ritad av honom och byggd på Djurgårdsvarvet
1777 blir han överste vid amiralitetet och ledamot i amiralitetskollegiet.
1778 färdigställs den kungliga jakten skonerten Amphion.
1780 återgår han till tjänst i flottan och flyttar till Karlskrona.
1781-1790 byggs 11 linjeskepp, 11 fregatter samt ett flertal mindre fartyg både med och utan bestyckning.
1783 blir han konteramiral och varvsamiral för örlogsflottan i Karlkrona
1787 adopterar af Chapman sin hushållerskas då 16 år gamla son Gustaf Adolf Neuendorff, då styvson till Joachim Neuendorff som gift sig med Maria Elisabet Lindberg. Gustaf Adolf blir adlad och får efternamnet af Chapman.
1788 utbryter krig med Ryssland. Slaget vid Hogland i Finska Viken mellan den svenska och den ryska flottan blev oavgjort men firades i Sverige som en seger.
1791 blir han viceamiral.
1806 skänker af Chapman hela sin egendom till sonen Gustaf Adolf, inklusive Skärva gård i Nättraby. af Chapman är fortfarande vital och flitigt verksam trots sin aktningsvärda ålder av 85 år.
1808 den 19 augusti avlider Fredric Henric af Chapman 87 år gammal. Han ligger begravd på Augerums kyrkogård i Blekinge. På hans gravsten står att läsa en dikt av kung Oscar II.

Källor:
C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg (Project Runeberg)
http://www.sjohistoriska.se

A nice cup of tea

”Det finns få timmar i livet som är angenämare än den timme, som är ägnad den ceremoni som är känd som afternoon tea”

Henry James (1843-1916)

Carl von linne

Det Linné helst ville ha hem från Kina är en tebuske, han hade länge förargat sig över de stora penningsummor som går ut ur landet till Kina för inköp av te och andra produkter och han anser att ingenting kan vara av större vikt än att stänga den port, varigenom allt detta silver lämnar Europa … Linné gör därför otaliga försök att få hem teplantor till Sverige och efter många misslyckanden uppmanar han nu sin vän kapten Ekeberg att så frön av teplantor vid avfärden från Kanton – och denna gång ser det ut att lyckas. Ekeberg är på sin åttonde resa med det Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång med skeppet ”Storfurstendömet Finland” och från Kanton för Ekeberg hem tolv levande teplantor. Den här gången åker kapten Ekebergs hustru Hedvig, med plantorna i knät från Göteborg till Uppsala och till Linnés ”obeskrifvelige glädje”. Han får sina plantor den 3 oktober 1763, men måste konstatera att tebusken inte trivs i Sverige på grund av klimatet. Den sista av Linnés teplantor dör 1781.

Linné hade både positiva och negativa saker att säga om te. Han skriver;

Efter som Théet förswagar nerverne och hiernan, hwilket sielfwa Chineserne tillstå; så är icke underligit, at thée länge och mycket brukadt, giör en darr händt; hälst där det skall drickas med hett watn”.

Han skriver också att te sköljer blodet och att drycken därför är bra;

för dem som dagen förut plösat sin kropp med starka, skarpa och sega drycker”.

Linné namnger tebusken första gången 1737. I hans Species plantarum som publiceras 1753 får den namnet Thea sinensis, ett namn som fortfarande används i viss utsträckning. Linné experimenterar med flera växter för att undersöka om de kan användas för odling i stor skala. Han förespråkar också att teplantan skulle kunna odlas i Sverige för att pengar inte skulle lämna landet. Han tycker att det spenderades för mycket pengar på import av te. Första försöket att ta en planta till Sverige görs i början av 1750-talet av botanikern och prästen Pehr Osbeck. Han hämtar hem hundratals växter till Linné från Kina och Java, men med teplantan sker det ett missöde då plantan faller över bord vid Goda Hoppsudden och därmed är den förlorad.

Camelia sinensis
Camelia sinensis (latin)

I Svenska Ostindiska Kompaniets historia är te av central betydelse. Européerna är mycket intresserade av kinesiskt silke, porslin – och framförallt te. Kinas utrikehandel koncentreras till Kanton som under 1700-talet blir Kinas viktigaste hamn för utrikeshandeln och Kanton får även monopolrättigheter på all utrikeshandel.
Det engelska kompaniet tar över den viktiga handeln med te och konsumtionen av drycken ökar både i England och på kontinenten och följaktligen är det engelska kompaniet det första att dra nytta av detta. Den engelska kompanihandeln är monopol, vilket bringar höga priser. Men monopol kan brytas och en rad politiska förvecklingar startas, men det tänker jag inte gå in på. Efterfrågan på te ökas markant inom Västeuropa och den enda asiatisk hamn där alla européer kan handla är just i Kanton.
Det finns uppgifter om att värdet av importen av te för det svenska kompaniets uppgår till ca 80 % av lasten och andelen ökar efter 1750. Varor som porslin, siden, kryddor, arrak är i stort sett en komplettering av lasten. Porslinet är ett bra komplement eftersom det är tungt och det luktar inte så det kan heller inte förstöra teet.
De stora mängder av te som landar i Göteborg är inte avsedda för svenska konsumenter. Den exporterades vidare till Holland, Tyskland och inte minst till Storbritannien som har Europas mest tedrickande folk.

Nu åter till teplantan och våra traditioner kring tedrickande.
Te på latin heter Camelia sinensis och är ett träd – i odling en buske – som härstammar från Sydostasien, ön Hainan Dao i Sydkinesiska havet eller möjligen södra Kinas fastland. Infusioner (extrakt) av bladen har i Kina druckits sedan långt för Kr.f. och teet är styrkt redan i källor från 300-talet. Till Japan kommer teet troligen på 700-talet och utvecklas där till den berömda teceremonin. I Europa nämns te första gången 1559 i Venedig, blir en allmän dryck först i Holland i början av 1600-talet. I Sverige omtalas te tidigast ca 1715 men spelar länge en underordnad roll vid kaffets sida, utom i de delar av Finland som ligger nära det tedrickande Sankt Petersburg. I den östligaste finländska skärgården dricker t o m fiskarbefolkningen te. Seden att dricka te på eftermiddagen introduceras i Holland ca 1650 – sprids sedan till Nordamerika med de holländska emigranterna på nuvarande USA:s östkust och därifrån till britterna. Minsann!

Iste skapas under den synnerligen heta världsutställningen i Saint Louis 1904 – liksom glasstruten! Afternoon tea – five-o’clock tea är den engelska traditionens dagliga höjdpunkt, införd ca 1840 av hertiginnan av Bedford och snabbt accepterad av drottning Victorias hov. Eftersom den fungerar som ett lätt mellanmål utgörs tilltugget av bakverk som t ex scones, kex med marmelad, Dundee Cake – fruktkaka med mandlar – eller shortbread – mördegskakor. Denna paus för te blir en social företeelse och under1880-talet byter överklassens kvinnor om till långa kappor, handskar och hattar inför deras eftermiddagste som vanligtvis serveras i salongen mellan klockan 4 till 5!

”Five O’Clock Tea” av Julius LeBlanc Stewart (1855 – 1919)
”Five O’Clock Tea” av Julius LeBlanc Stewart (1855 – 1919)

Afternoon tea är en så ingrodd vana att engelska soldater under andra världskriget påstås ha sagt ”we fight until four o’clock, and then we have tea”.

Kineserna skriver ursprungligen ordet för te med tre bokstäver och den första versionen är ”Kia”. Namnet utvecklas till ”Cha” och vid ankomsten i väst blir det ”te”, som fortfarande används i många länder runt om i världen.

En legend berättar att denna underbara dryck upptäcks av en slump av den kinesiska kejsaren Shan Nong i 2737 f.Kr. Kejsaren har en vana att koka sitt dricksvatten. En dag när han kopplar av i sin trädgård, faller några teblad ned i hans kokande vatten och som ger vattnet en rik, lockande doft. Efter att ha druckit det, upptäcker kejsaren att det är både uppfriskande och energigivande. Han ger genast order om att tebuskar bör planteras i palatsets trädgårdar. Det verkar vara ursprunget till seden att brygga färska teblad i varmt vatten. Berättelse sprider sig snabbt och traditionen att dricka te blir uppskattat av den kinesiska aristokratin.

En annan tradition berättar att folkstammar i bergen, i sydvästra Kina, tuggar teblad av medicinska skäl. Eftersom navigatörer, sjömän, och missionärer reser till Kina på jakt efter egna fynd sprids också de gamla legenderna och man börjar ta med sig seden att dricka te till Västeuropa.

I Japan där te ursprungligen serveras i buddhistiska tempel för munkar, präster och överklassen som deltar i särskilda religiösa och reningsritualer. Dessa tempelritualer anpassas till den japanska kulturen som förs vidare från generation till generation under flera hundra år och blir en av de mest kända traditionerna i världen. Dessa ceremonier nedtecknas av prästen Sen Rikyu i mitten av 1500-talet. Idag betraktas han som grundaren av den japanska teceremonin.

Många sorter av te produceras i Indien som är den näst största exportören av te. Darjeeling, känd som ”champagnen av te” växer vid foten av Himalaya. Endast på denna höjd och i mikroklimat är det möjligt att producera en långsam tillväxt av blad som ger den mustiga smaken. Assams te, är mer maltigt och fylligt, och odlas i nordöstra Indien. Höglandet Nilgiri i södra Indien är känt för sina fina, doftande, fruktiga teer.

Gammal japansk målning (1800-tal) - teceremoni
Gammal japansk målning (1800-tal) – teceremoni

Det sägs att te var en viktig bidragsgivare till det amerikanska självständighetskriget. Paradoxalt nog är det den engelska traditionen som faktiskt avslutar Storbritanniens förbindelser med sina kolonier i Nordamerika. Vid den berömda Boston Tea Party 1773, dumpas tre fartygslaster med te i hamnen som protest mot de höga skatterna som införs av den brittiska regeringen för allt te som importeras till kolonierna. De amerikanska kolonisterna betraktar denna tull som olaglig eftersom de inte hade fått vara med och bestämma om detta. Händelsen inträffar alltså den 16 december 1773 då amerikanska patrioter förstör lasten med te som tillhör Brittiska Ostindiska Kompaniet. Aktionen organiseras av Samuel Adams som tillsammans med en grupp uppretade Bostonbor – vräker lasten i havet! Enligt legenden är de utklädda till mohawkindianer. Det är sammanlagt 342 lådor med te, till ett värde av 18 000 pund. Hamnen stängs under 16 år och det blir upptakten till ett krig …

Teblad har rest en hel del ända tills denna dag. Det har gjort att vi kan dela berättelser, myter, legender, traditioner och även historia kan ändra riktning!

Källor:
http://www.historic-uk.com
http://www.altomtaakademi.se
Kjellberg, Sven T, 1974, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813 kryddor, te, porslin, siden

Minnen vid Hembygdsgården i Nätra

Kommer till Överlännes kyrka som ligger vackert vid Ångermanälven. På andra sidan älven ligger mamma Astrids föräldrahem. Mormors och morfars hus. ”Sundbergs.” Skyndar mig att fixa mormor och morfars grav innan flugorna blir alltför närgångna. Lägger vackra stenar och ett hjärta vid gravstenen. Det håller mycket längre än blommor – eftersom jag bara kan resa hit någon enstaka gång om året. Från Göteborg.
När jag rensat bort ogräs, tvättat gravstenen från mossa fortsätter bilfärden längs landsvägen mot Örnsköldsvik. Nio mil. Tar fram kartan vid vägskäl och väljer att ta till vänster för att nå Bjästa och snart ser jag Nätra kyrka trona på en kulle. Intuitivt svänger jag in på  ”Kvarnvägen” – här måste väl finnas en kvarn? Den lilla vägen tar slut vid det gistna huset och vid dörren står en kvinna. Hon ler mot mig och hälsar välkommen till – loppisen! Hon berättar att detta en gång varit en kvarn och att det numera används till loppmarknad. Ser mig omkring och berättar att jag söker en kvarn, men jag vet inte om jag kommit rätt. ”För länge sedan låg det en kvarn på andra sidan forsen”, säger hon och pekar mot något som kan vara rester från en stenläggning, alldeles vid det brusande vattnet.

Kvarn i Nätra, Kvarnvägen

Kvarn i Nätra, Kvarnvägen, foto: Maya Hedberg

Solen står högt och det är varmt i Norrland om somrarna … magen vill ha sitt! Stannar till vid Nätra hembygdsgård som ännu inte öppnat. Om en kvart ska det öppnas, enligt skylten. Ljudet av porslin och bestick hörs från ett kök där inne.

Hembygdsgården i Nätra
Hembygdsgården i Nätra, foto: Maya Hedberg

Kaffe och smörgås beställs och under tiden det förbereds i köket går jag en runda kring huset. Här finns en gammal skvaltkvarn, timrat av solblekt timmer. Läser på en skylt att kvarnen är uppförd på 1790-talet i Nyland, Nätra. Den har sannolikt stått vid Nylandsbäcken och använts av bönderna där.

Skvaltkvarn vid Hembygdsgården i Nätra
Skvaltkvarn vid Hembygdsgården i Nätra, foto: Maya Hedberg

Kvarnen är en gåva till Nätra Hembygdsförening, och flyttades hit 2006. Hinner också se gamla föremål och bilder från jordbruken omkring – utställda i hembygdsgårdens källarvåning.

Snart står kaffe och smörgås dukat i trädgården. Söker mig till skuggan intill gärdsgården som omger gården. Pelargonior pryder varje bord. Kaffet smakar himmelskt.

Jag går tillbaka i tiden …

År 1849 är ett speciellt år. Under det här året byggs den första hästdrivna järnvägen i öppet landskap – Sveriges första järnväg – Frykstadbanan påbörjas mellan Klarälven och Fryksta vid Frykensjöarna i Värmland. Fredrika Bremer anträder som ensam kvinna en resa till Amerika. S/S THULE levereras till Norrländska Ångfartygsbolaget och fartyget trafikerar mellan Stockholm och Haparanda. Det går så långt norrut som det finns öppet vatten, när isen lägger sig läggs fartyget upp för vintern. Ute i Europa härjar en ny koleraepidemi, utbrottet sker 1844 i Indien, breder ut sig över Ryssland och större delen av Europas kontinent – når Finland 1849 och Sverige 1850. I Strängnäs kan man vid den här tiden dryga ut sin kassa genom att ta emot så kallade djäknar, elever vid gymnasiet som får bo tillsammans i gårdshus och härbren. Namnet ”djäknestall” säger att boendet är primitivt. Mat har pojkarna med sig hemifrån. Ost, saltat och rökt kött, salt strömming och rökt fläsk är mat med lång hållbarhet. Gymnasieeleverna kan ha sina hem långt ifrån skolstäderna och måste därför bo inkvarterade där. I Strängnäs blir de ett synligt inslag i staden. Ända fram till 1849 bär de en särskild grå kappa och de är många i förhållande till stadens invånare.
Inte långt från Strängnäs, i sörmländska Åker bor människor som är torpare, några som kolar i skogen, gruvarbetare, bruksarbetare, tjänstemän och herrskapsfolk.

Fakta ur Länsstyrelsen Västernorrland

Den 4 mars 1849 och Johan Eric gifter sig med sin käresta, det är den ett år äldre Maria Sofia Svanström som står brud. De bor just i Åker, men har planer på att flytta till Ångermanland. Varför är något av en gåta för mig …
Johan Eric arbetar som mjölnare vid någon kvarn i Bjästa, vid Nätraån – söder om Örnsköldsvik. Kanske har han också ett litet torp. Den 8 november 1850 föds lilla Maria Erica. Fem år senare kommer ännu en dotter till världen, den 6 maj 1855 föds Anna Sofia. En tredje dotter föds den 11 mars 1856.

Tio år senare flyttar familjen till Skrike, fortfarande inom Nätra socken, och ännu en flytt sker 1861. Nu till Vibyggerå, närmare Kramfors. I den trakten är det också gott om kvarnar.

Dottern Anna Sofia flyttar som 18-åring till Styrnäs där hon sex år senare (den 26 okt 1879) gifter sig med torparen Nils Sundberg. Deras första son Nils Axel kommer till världen på årets första dag 1880. Men sonen blir endast 14 dagar gammal. På årets sista dag nästkommande år föds en dotter, Anna Carolina och tre år senare kommer ännu en Nils Axel – född den 4 september 1884. Nu bor familjen sedan några år i Undrom, Boteå. Sista barnet föds den 3 december 1886, sonen Olof Edvard.

Nils Axel växer upp och möter som dräng en ung piga, Anna Berglund född i Kalknäs den 22 december 1886. Nils Axel och Anna Sundberg får tio barn och en av döttrarna, Astrid Martina (f den 21 september 1919) blir en i mitten av syskonskaran.
Astrid flyttar som 18-åring till Göteborg och hon blir så småningom min mamma. Cirkeln är sluten …

Återkommen till Göteborg gör jag ett sammandrag av mitt besök i Ångermanland. Det blir ett collage:

Ångermanland collage

Punschen kommer, punschen kommer

Punschens historia i Sverige har sin början i mitten av 1700-talet. Det är då arraken, som är huvudingrediensen i punsch, börjar importeras till Sverige från Ostindien.
År 1733 ankrade den första ostindiefararen, Friedricus Rex Sueciae, i Göteborgs hamn lastad med arrak, porslin och kryddor. Arrak är ett destillat av ris, sockerrör, palmsaft och andra växtdelar som får sin speciella karaktär av lång tids lagring på fat.

Bålskål med koppar, Ostindiskt porslin, 1700-tal Bålskål med koppar, Ostindiskt porslin, 1700-tal (Stadsmuseum Gbg) – foto: Maya Hedberg

Punschen är under 1700-talet en allmänt känd dryck i Europa. Den blandas till i en bålskål och behöver inte alltid innehålla arrak. Det går bra med den spritsort eller det vin som finns till hands. I Sverige har dock punschen sina obligatoriska ingredienser: arrak, socker, vatten, te och citron. Bålet serveras rykande varmt och dricks ur små koppar.
Punschen blir snabbt populär och på grund av de dyra importerade ingredienserna är den dock till en början en dryck för de mer välbärgade i samhället. När vinhandlarna under mitten av 1800-talet börjar tappa punsch på butelj blir den mer lättillgänglig, och allt fler köper och dricker punsch.

Först med att sälja färdigbrygd punsch är vinhandelsfirman J. Cederlunds Söner som redan år 1845 erbjuder sina kunder denna nyhet. Cederlunds har lokaler under Stockholms slott där lagringskärlen står i långa rader. Det största kallas Stora Stycket och rymmer 24 000 liter.

Arraken har en alkoholstyrka på ca 70 procent. Den blandas med vatten, sockerlag och oftast med något syrligt vin. Punschen lagras sedan i liggare av ek ett par månader, innan den tappas på butelj och etiketteras för hand. Sedan är det dags att distribuera punschen till de väntande kunderna i staden.

Med tiden börjar allt fler vinhandlare tillverka och buteljera sin egen punsch och antalet punschmärken ökar. I prislistor från slutet av 1800-talet finns många olika punschmärken, men också arrak för egen tillverkning av punsch i hemmen. För att hävda sig i konkurrensen och locka köpare ger tillverkarna sin punsch slagkraftiga namn och pryder buteljerna med attraktiva och färggranna etiketter. Reklamtavlor sätts upp i vinbutikerna och i tidningarna annonserar firmorna för sina punschsorter. Ofta är det aktuella händelser, kända personer eller firmans läge vid någon välbekant plats som får bidra till namnen.

Punch etiketter

Det sena 1800-talet är punschens guldålder. Kroglivet blommar och en populär beställning på restaurang är en ”halva punsch”. Bålskålen har spelat ut sin roll och punschen serveras istället i sin flaska – väl kyld i en ishink. Det blir nu också på modet att servera punschen kall.

Punschen avnjuts vid alla tänkbara tillfällen: efter en lyckad jakt, på militärmässarnas verandor, på ångbåtar, på studentnationer och i trädgårdarnas paviljonger. Den gyllengula, väldoftande drycken beskrivs ofta i ett romantiskt skimmer av dåtidens poeter och skribenter:

”Under en alm man kaffebordet sätter,
Punschen står opp, som i en isbädd låg.
Ljufligt man bjuds på trior och kvartetter:
Man får en vink att ’lifvet är en våg’.”
(Elias Sehlstedt, 1808–74)

Efter att AB Vin- & Spritcentralen bildas 1917 övertar ”Spritcentralen” all tillverkning av punsch. Man behåller fyra märken: Carlshamns Flaggpunsch, Cederlunds Caloric, Platins och Grönstedts Blå. Tre av dem finns fortfarande kvar i sortimentet. När AB Vin- & Sprits monopol upphör år 1995 kommer nya märken ut på marknaden.

Idag dricker vi uppenbarligen mindre punsch än tidigare, men punschtraditioner lever kvar i vissa kretsar. Fortfarande dricks det en hel del punsch på studentnationer, bland militärer och till torsdagsärterna.

Själva ordet ”punsch” kan vara ett indiskt ord. Sanskritspråkets ”pancha” och det nutida hindustaniordet ”punj” betyder fem. Den ursprungliga punschen kanske har fått sitt namn eftersom den tillreds av fem ingredienser; sprit, vatten, socker, citronsaft och te. Men det är i Västindien som ordet börjar användas som drink. 1632 är det belagt på engelska, men vanligt blir det – och då oftast i sammansättningen rompunsch – först efter 1655 – när engelsmännen erövrar Jamaica från spanjorerna och lägger beslag på öns romdestillerier. Det tycks alltså som om begreppet punsch och rom varit intimt förknippade redan från början. Därför kan man tänka sig att ordet härstammar från det gamla engelska måttet puncheon – som man använder om fat mellan 70 och 120 gallons (315 resp 540 liter) rymd som används vid importen till brittiska hamnar. Rom och arrak blir populära i Västerlandet – de egna brända dryckerna är eländiga. Man häller enbär, malört, rölleka, kummin och angostura och Gud vet vad – i syfte att dränka oset av finkel. Oavsett ordets betydelse kan vi konstatera att komponenten i svensk punsch är arrak.
Främst från Indonesien – där kokt ris blandas med små klumpar av rismjöl, sockerrörsaft, palmsav och några örter. När allt har jäst klart sker destillation – den slutliga aromen uppnås efter lagring på träkärl. Att den svenska punschen skiljer sig från annan är just att den på Java tillverkas av arrak. Därför är det nödvändigt för skeppen som kommer från Kina att göra en mellanlandning där på hemvägen!

Arrak infoFörsta gången vi svenskar får höra talas om punsch är i amiralen Carl Tersmedens dagboksanteckningar från 1733 – efter ett par månader innan den första lasten med arrak kommer till Sverige med Ostindiska kompaniet!
1845 kommer så den tjugoårige Johan Edward Cederlund hem från en studieresa på kontinenten för att på sin fars uppdrag hämta hem nyheter i branschen. Vad han kom fram till var att den går alldeles utmärkt att dricka kall!
Fadern ställer ut sin punsch på butelj vid världsutställningen i London 1862 och erhåller medalj för sin fina ”Caloric” – påpassligt nog med tanke på att uppfinnaren John Ericsson samtidigt lanserat sin varmluftsmaskin ”Caloric” – och den mannens namn och uppfinningar är i ropet just då. Punschtillverkningen röner stor uppskattning och man får anledning att förlägga fabriker i flera länder. Drömläget att få förvara och sälja sin punsch i anslutning till kungliga slottets källare gör inte saken sämre.
I matsammanhang brukar de skånska ålagillena bjuda på varm punsch till kokt, rimmad ål med currysås. I Östergötland finns en tradition att bjuda på får-i-kål med varm punsch. Vi svenskar har redan tidigare druckit all sprit varm och det fortsätter vi med under 1700-talet – så det blir varm punsch till ärtsoppan också…
Exakt varifrån ärtsoppan kommer ifrån vet vi däremot inte säkert, men man vet att ärtsoppan även har gamla anor i Irak, Iran, Ryssland, Indien och några få nordeuropeiska länder till förutom Sverige.

Källor:
Swahn, Jan-Öjvind, (2003) Mat, Historisk uppslagsbok

Hem


http://www.aperitifklubben.se

« Äldre inlägg

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑