JAVANEN

Om väggar kunde tala

Månad: april 2015 (sida 1 av 2)

Välkommen till min blogg!

Jag tror att berättelser är det finaste en människa kan ge till en annan. Det stora är för mig den personliga berättelsen som inte behöver anpassas till ett givet sammanhang, den duger som den är. Du behöver inte fundera över; vad betyder den här berättelsen egentligen? Mina berättelser behöver inte förstås i alla detaljer utan har sitt eget värde. Jag överlämnar åt dig ett rum att stiga in i, och kanske låta dig beröras, kanske känna igen dig själv …

Det här är fragment ur ett liv, förhoppningsvis sidor i en livsbok som du vill öppna – aldrig lämna sidor utan att sprätta upp dem!

Privilegiebrev för kanongjutning

Drottning Kristinas utfärdade privilegiebrev för kanongjutning vid Åkers Styckebruk i Sörmland den 14 januari 1654

Svänger in på parkeringen utanför ICA-affären och söker mig vidare in i något som ser ut att vara en galleria. I miniformat! Och längst in finner jag ett kafé för att inta något drickbart. Kvinnan bakom disken hälsar välkommen och ursäktar röran i lokalen – hon har just tagit över verksamheten och håller på att möblera om. Kylaggregatet i ena hörnet mullrar högt. Det är en varm förmiddag och ett par ungdomar släntrar in för att köpa glass. Det råder en slags sömnighet över trakten. Läser i ett protokoll från områdesstyrelsen på orten att man tackar för sig och konstaterar uppgivet;

att det är dåliga busstider – samordning saknas fortfarande
att fritidsgården är på väg att avvecklas
att det inte gått att bada vid sjön på grund av otjänligt vatten
att inget heller har gjorts för att göra in- och utfarten till orten trafiksäker
att frågan om hastigheter och skymd sikt varit uppe i Trafiksäkerhetsrådet
att återvinningsstationen inte kommer tillbaka
att hastighetshöjningen från 30 till 40 i tätorten inte blivit av
att ett bygge av gång- och cykelväg, trots beslut, inte kommit igång
att cykelplanen inte tagit hänsyn till inlämnade synpunkter
att bostadsförsörjningsplanen är gammal och inaktuell

Från en bit in på 2000-talet rör vi oss till samma trakt fast på 1600-talet. Då Sverige i början av 30-åriga kriget är en verklig militär stormakt och kräver en inhemsk vapenindustri. Vår dåvarande kung Gustav II Adolf sätter sig noggrant in i vapentillverkningen. Hans dotter, drottning Kristina får tar över då kungen stupar vid slaget i Lützen 1632. Privilegiebrevet ger bruket rätt att tillverka en viss mängd järn och rätt att gjuta ett visst antal kanoner. Genom privilegiebreven regleras produktion och handeln med kanoner. I villkoren ingår att landets behov i första hand skulle tillgodoses.

Det är en konst att gjuta järnkanoner av god kvalitet och kraven är därför höga. Järnet måste garantera hög hållfasthet och seghet. Det gäller ju att kanonen verkligen håller när laddningen fyras av. Ute i Europa har man gjutit kanoner sedan medeltiden och i Sverige sedan andra hälften av 1500-talet. Under 1600-talets svenska stormaktstid ökar dock behovet av kanoner och ammunition. Den inhemska tillverkningen växer och koncentreras till ett mindre antal bruk, så kallade styckebruk – stycke betyder kanon. De flesta svenska styckebruken ligger i Sörmland och just här, en bit från gallerian, ligger Åkers Styckebruk. Ett av landets viktigaste och här utvecklas med hjälp av holländskt kapital, organisation och kunnande en svensk specialitet av kanontillverkning. Visserligen går en stor del av tillverkningen på export, företrädesvis till den nya kolonialmakten Holland. Men det här är vi bra på!
De första kanonerna gjuts på Åkers Styckebruk redan år 1588. Genom hela historien har bruket varit beroende av arbetskraft och specialkunskap utifrån. Bland de första bruksarbetarna vid Åkers Styckebruk finns tyskar och valloner från Vallonien, i nuvarande Belgien. De för med sig kunskaper om kolning, järnframställning och smide. Under några år under 1620 -1630-talen arrenderas bruket av två invandrade valloner, nämligen Willem de Besche och Louis De Geer. Och dess herrar har under en period ensamrätt på stycketillverkning i Sverige!

Skeppen som avgår från Göteborg, på uppdrag av Ostindiska Kompaniet, förses med kanoner i syfte att kunna försvara sig om de skulle bli hotade att bli av med sin dyrbara last. De tvåtungade flaggorna fungerar i avskräckande syfte – de liknar örlogsfartygens tretungade flaggor! Men kanonerna är också viktiga för att skjuta salut – lösa skott utan kula i loppet! Man skjuter salut då skeppet närmar sig en hamn. Man saluterar för att visa att man har fredliga avsikter. Åtta skott. Man skjuter även när man lämnar hamnen.
Möter man andra skepp eller förnäma personer – som kapten eller superkargörer – kommer ombord saluteras det också. Andra tillfällen är då man kallar på lots eller skeppet befinner sig i tjock dimma. Är självaste kungen ombord skjuter man fyra skott!
De flesta ostindiefarare är bestyckade med ett 30-tal kanoner och dessa är i huvudsak tillverkade vid Åkers styckebruk! Den sista kanonen tillverkas där 1866. Salut!

Kanondäck på Götheborg III, foto Maya H

Kanondäck på Götheborg III, foto Maya H

En legendarisk kapten inom Svenska Ostindiska Kompaniet

Carl Gustaf Ekeberg

Carl Gustaf Ekeberg kommer till världen den 10 juni 1716 och växer upp på Djursholm – vid det Banérska säteriet i Danderyds socken – där är hans far Gustaf Ekeberg frälsekamrer och förvaltare. Hans mor är Ebba Catharina Fast och han växer upp tillsammans med sex syskon.

Carl Gustav börjar som elvaåring studier i kemi vid Uppsala universitet, men övergår efter tre år till praktisk apotekstjänst under 1730 som elev hos apotekare G. Wessel i Västerås. Under sex års lärotid inhämtar han så medicinska kunskaper och blir provisor vid apotek i Åbo och fortsätter samtidigt sina studier. Han får tillfälle att följa med som skeppsläkare under två resor på handelsfartyg till Spanien, där han lär sig navigation. Ett intresse han känner starkt för och kommer i framtiden att ägna sig åt navigationsyrket – blir inskriven och avancerade vid Amiralitetet (svenska flottans överstyrelse) och här startar hans långa bana i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst. Det är amiral Theodor Ankarcrona, en av kompaniets direktörer, som värvar Carl Gustav Ekeberg åt företaget.
Ekeberg tar värvning som 4:e styrman år 1742 på skeppet ”Drottningen av Swerige” och detta blir hans första och dramatiska resa. Skeppet grundstöter – efter 14 dagar – vid norska kusten och kaptenen på skeppet omkommer, sekonden rymmer och 1:e och 2:e styrmannen insjuknar – Ekeberg blir andre man. Det tar flera månader innan man till slut når Kanton, där skeppet ligger kvar till 1744.
På hemfärden är han andre befälhavande person och i juli 1744 kommer han åter till Göteborg. Carl Gustav Ekeberg gifter sig med Hedvig Erlandt och beger sig snart ut till sjöss igen.

Den 5 januari 1745 föds en dotter i Amiralitetsvarvsförsamlingen (Gamla varvet) i Göteborg. Och Ekeberg själv är ute på sin andra resa som håller på att sluta ännu vådligare än den första! Skeppet ”Stockholm” förliser en natt utanför Shetlandsöarna och endast genom en lycklig tillfällighet kan han ta sig i land på en rest av vraket.
Enligt vittnen blir hans hår totalt silvervitt den natten! På Shetlandsöarna dröjer han kvar i tre månader och passar på att ägna sig åt naturhistoriska studier samt hjälper lokalbefolkningen med läkarvård.

Carl Gustav Ekeberg blir icke avskräckt av det som skett, utan går som 2:e styrman åter ut på ”Götha Lejon” i december 1746, och stannar i Kanton även hela året 1748. Han återkommer inte förrän den 20 juni 1749.
Under året i Kanton passar han på att studera naturalhistoria och samlar på sig en del exotiska fynd. Han har nu börjat föra dagboksanteckningar med huvudsakligen naturvetenskapligt innehåll.

1750 väljs Ekeberg in i Vetenskapsakademien som ämnessven (gesäll, lärling) och tillbringar tiden i Göteborg på uppdrag av Ostindiska kompaniet.
I början av december samma år för han, denna gång som kapten, kompaniets gamla fartyg ”Freden” till Cadiz  för försäljning. Hemresan sker med skeppet ”Ulrica”

Därefter företar Ekeberg tre lyckade Kinafärder, de två första som 1:e styrman ombord på ”Hoppet” 1751-54 och ”Sophia Albertina” 1755-58, under den andra resan utnämns han till löjtnant vid Amiraliteten och under den tredje resan som kapten på ”Friederic Adolph”.
Under 1761 väljs han in i Vetenskapsakademien som fullvärdig medlem och året efter gör Ekeberg sin åttonde resa med Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång som kapten ombord på skeppet ”Finland”. Under resan till Cadiz omkommer flertalet av manskapet i rötfeber och man lejer in nya matroser i Cadiz. Fartyget stöter oturligt på en mudderbank vid Bankasundet och han kan klokt avvärja följderna av missödet, genom att med stor möda få sina lejda, vilda matroser från Cadiz att lyda.
Ekeberg är känd som sträng och fordrande, men samtidigt mänsklig – han föredrar en human behandling och undviker prygelstraff.
Det är från denna resa han för hem tolv levande teplantor till Linné, till dennes stora glädje och sedan sorg, ty plantorna dog!

Under åren 1763-65 tillbringar Ekeberg mer tid på sin gård Altomta i Tensta (Uppland)
och ägnar sig åt jordbruk, trädgårdsodling samt författarskap. Nu är han en uppländsk jordägare och akademikollega i nära vänskap med Linné.

Den 28 december 1765 är han åter på ett skeppsdäck. Nu som kapten på ”Stockholms Slott” och ombord finns också den knappt 18-årige Anders Sparrman, en av Linnés lärjungar och blivande fältskär. Det bör också nämnas att den här resan till Kanton kommer att bli en av de mest vinstgivande i kompaniets historia – hela 97,75 %.
Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Ekeberg skildrar själv sina resor i såväl som i skrift och som i teckningar och inte minst graverar han planscher och kartor.
En resa som går till eftervärldens historia är den med skeppet ”Finland” – den 29 juni 1769 mönstrar Ekeberg på som kapten och ombord mönstrar också en ung man vid namn Jakob Wallenberg. En ung man som just blivit prästvigd. Han beskriver resan i den klassiska ”Min son på galejan” och Ekeberg å sin sida beskriver resan i boken ”Capitaine Carl Gustaf Ekeberg Ostindiska Resa, åren 1770 och 1771”. Wallenberg nämner hur den vaksamme gråhårige kaptenen simmar fram och åter på däck och blir räddad av en välsignad tågstump – fru Ekeberg har då ingen aning om hur nära hon är att bli änka!
Under uppehållet i Kapstaden gör Ekeberg botaniska observationer och är även den förste som kartlägger False Bay.

Sskeppet Finland

Ytterligare två resor gör Ekeberg – båda med ”Sophia Magdalena” under åren 1774-75 och 1777-78. Under den sista vistelsen i Kanton skriver hans kollega i kompaniets tjänst, kapten James Maule, om att Ekeberg är för gammal för att fara till Ostindien, men också att han är tacksam att ”old Ekeberg” har vågat åta sig det svåra uppdraget att föra skeppet den långa vägen från Sverige. Ekeberg får under resans gång besked om att han tilldelats ordensdekorationen riddare av Vasaorden. Den kommer via post till Kanton. Den 12 januari 1778 lämnar Ekeberg Kanton – en sista gång.

På Altomta i Uppland

På Altomta visar Ekeberg att han är en driftig och intresserad jordbrukare och han skriver gärna brev om odling av säd, gräs och foderväxter.

Den 4 april 1784 avlider Ekeberg på sin gård. Den gamle och sjuke läkaren, tillika kaptenen skriver ”Flera år har jag vid häftigt gående eller rörelse känt ett styng uti bröstet …

Hans liv och leverne går till historien som kanske den mest erfarne sjökaptenen i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst.

På herrgården Altomta får jag en sommar förmånen att betrakta ”Ekebergsrummet” – med väggmålningar av hans hand – med motiv från hans färder.

Carl Gustaf Ekebergs målningar

Källor:
Ostindiska kompaniet – Tore Frängsmyr
http://ostindiska.nordiskamuseet.se/
http://www.ub.gu.se
Sven T. Kjellbergs Svenska Ostindiska Companierna 1731-1813, Malmö 1974 (STK) http://sok.riksarkivet.se
Capitaine Carl Gustav Ekebergs OSTINDISKA RESA åren 1770 och 1771. Beskrefven uti bref til Kongl. Vet. Academiens Sekreterare
http://www.arkivdigital.se

Frimurare inom Svenska Ostindiska Companiet – SOIC

Skölden från S:t Johannes logen i Kanton

Kompaniets handelsutbyte med utlandet resulterar i att det i juni 1755 bildas en frimurarloge – den Salomonska logen – i Göteborg. Logen får senare ett nytt namn – Salomon á Trois Serrures – troligen för att erinra om logens franska ursprung. Medlemskapet är vid denna tid förebehållet framstående män i samhället. I den Salomonska logen upptas i första hand handelsmän och militärer – men faktum är att det är anställda inom Ostindiska Kompaniet som är logens största grupp yrkesmän. Under åren 1755-1760 är var femte nya person – alltid en man – som blivit upptagen i orden, anställd inom Kompaniet.
Det är således gott om frimurare inom Svenska Ostindiska Kompaniet – såväl bland anställda i land såväl de som är till sjöss. I synnerhet de superkargörer och kaptener som seglar till Kina. Eftersom resan till Kina tar mellan 1-2 år ansöks om att få hålla loge på annan ort i anknytning till de långa resorna. I mars 1757 beviljas ansökan och Johanneslogen i Göteborg överlämnar patent till sju frimurare som är på väg till Kina. Patentet innebär att de har rätt ”att å utrikes orter, ehvaret de i land kan komma, hålla ordentelig loge och sammankomst.”

Två skepp lämnar den 25 januari år 1759 Göteborgs hamn – Stockholms Slott och Prins Fredric Adolph med totalt sju frimurare ombord. Bland dessa finns förutom superkargör Friedrich Habicht som var med och grundade den Salomoniska logen även kaptenerna Carl Gustaf Lehman och Carl Gustaf Ekeberg, Andreas Gadd och Jacob Hahr, löjtnant Herman Celsing och styrman Livinius Olbers.

Då skeppen anländer till Cadiz, för att dels proviantera och dels byta svenska varor mot silverpiastrar och köpa in ytterligare varor som lämpar sig för handel i Kina, möter de ett hemvändande skepp – ”Prins Carl”, och även där finns frimurare ombord. Förutom dessa tre skepp finns också ett antal örlogsfartyg i hamn som ska eskortera skepp på väg tillbaka till Sverige. Ombord på örlogsfartygen finns män som har intresse av att bli frimurare. Nu är tio män samlade för att hålla loge på skeppet ”Prins Carl” och fyra officerare från örlogsfartygen balloteras (röstas fram) till frimurare.

Väl framme i Kanton är det läge att hålla nästa loge. Vid ankomsten håller de sju bröderna på Kompaniets två skepp en logesammankomst- sannolikt den första i Kina. För att hålla sammankomster krävs att innehavare av patentet finns närvarande. I genomsnitt är det nu ett tiotal svenska frimurare i Kanton. Men det kommer att dröja tjugosju år innan en permanent frimurarloge inrättas. I väntan på den kan frimurarna eventuellt besöka en annan nations loge – den engelska logen fanns där sedan 1768.

Den 21 mars 1787 inrättas en loge i Kanton – nu är tillströmningen av frimurare betydligt större och hertig Carl ger sitt tillstånd att inrätta logen ”S:t Johannis Frimurare Riddare Loge S:t Elisabeth”. Logen i Kanton ska genom protokoll rapportera till Johanneslogen i Göteborg och får tillstånd att bedriva verksamhet i de tre första graderna. Från Göteborg kommer sigill och prydnader i en låda av metall – försedd med tre lås!

Logen öppnas första gången den 20 september 1788 klockan fyra på eftermiddagen. På kvällen samma dag håller logen sin andra sammankomst och vid det tillfället väljs William Chalmers till dess Förste Bevakande Broder. Som kvarliggande superkargör i Kanton är William Chalmers utsedd till logemästare i logen S:t Elisabeth och eftersom logen är internationell, kan William Chalmers knyta värdefulla kontakter med bröder från stora delar av Europa och Nordamerika.
De nytillkomna bröderna i Kanton stiger snabbt i graderna och därför krävs ibland två sammankomster per dag för att hinna utföra balloteringen (omröstningen). Från första till andra graden tar det tre veckor och för att nå tredje graden kan det ta endast en dag. Det händer också att bröder från andra länder upptas i broderskapet, oftast gäller detta engelsmän .

Frimureriet i Kanton kan väl utan överdrift sägas vara nära förknippat med Kompaniet och dess historia. Så i takt med att handelsutbytet med Kina avtar i slutet av 1700-talet minskar också antalet sammankomster. Logen blir liggande i vila fram till 1878 då logen blir struken ur Svenska Frimurare Orden. Den siste logemästaren är James Chalmers som utnämns till ämbetet år 1801 då även han som kvarliggande superkargör i Kanton, erhåller samma tjänst som hans bror William har haft drygt tio år tidigare.
James Chalmers skriver den 23 mars 1801 till sin äldre broder William:

”. . . och anhåller at Du på det kraftigaste måtte försäkra samteliga Bröderne, at det alltid har varit, och skall alltid förbli, mitt käraste och första ändamål här i Werlden at wara en ägta och sann Frimurare.”

Logen må vara struken, men kvar i Kanton finns dock ett vackert altare!

Frimureriet i Kanton

Öfverliggande i Kanton

Kanton historik

Svenska Ostindiska Kompaniet (SOIC) har sitt huvudkontor i Göteborg. Under den andra oktrojen etableras även kontor i Stockholm. I Göteborg blir Ostindiska huset medelpunkten i kompaniets verksamhet från 1760-talet och framåt, med magasinslokaler, auktionshall och direktion.
Under verksamhetsperioden beviljas privilegium på fem s.k. oktrojer. Oktroj är den period som ett privilegium gäller. Kompaniets (SOIC) oktrojer varade mellan följande år:
Första oktrojen: 1731-1746 15 expeditioner varav 13 till Kina.
Andra oktrojen: 1746-1766 36 expeditioner till Kanton.
Tredje oktrojen: 1766-1786 Tehandel är mycket viktig är SOIC har så gott som monopol på handeln med te till Europa.
Fjärde oktrojen: 1786-1806 I stort sett alla resor är förlustbringande.
Femte oktrojen: 1806-1821 Handelsklimatet försämras och SOIC upplöses 1813. Oktrojen utnyttjades aldrig.

Under de sjuttiofyra aktiva åren utrustas totalt etthundratrettiosju expeditioner med trettiosju olika skepp. De flesta ostindiefararna är byggda på varv i Stockholm.

På varje resa medföljer några superkargörer för kompaniets räkning. På resan med ”Stockholms Slott” som förs av kapten Carl Gustav Ekeberg under 1765-67 är det hela sex superkargörer med två assistenter. Superkargören har i uppdrag för att försälja och köpa laster och ansvara för redovisningen. Eftersom superkargören är expeditionens ledare hedras han av kaptenen som en direktionens representant ombord på fartyget. Så när superkargören går ombord hälsas han med åtta skotts kanonsalut, vilket endast överträffas av den kinesiske mandarinen som hälsades med sexton skott!

Kargörerna är således expeditionernas egentliga makthavare och bedriver förhandlingar om köp och försäljning för kompaniets räkning – och inte minst för sin egen del.
På så sätt kan kargörer och övrig besättning göra privata affärer till betydande belopp. Tyvärr finns det ytterst få arkivhandlingar kvar från Svenska Ostindiska Kompaniets resor mellan Göteborg och Östasien. När resan är genomförd och förtjänsten fördelad bränns alla arkivhandlingar! Man antar att detta sker för att ingen utomstående ska se vilka enorma vinster som utdelas till de som investerat i resan och försäljningen. De goda ekonomiska resultaten är produkten av ett mycket nära samarbete mellan kapitalägarna och den politiska regimen. För landet Sverige blir ostindieresorna inte någon större affär, förutom att några nog så viktiga donationer kommer till.

Det råder däremot ingen brist på berättelser om hur livet var ombord på skeppen. Det skrevs brev, dagböcker, journal- och loggböcker från den första resan till och med den sista. Beroende på författarens befattning eller position inom skeppets heriarki är det ur olika perspektiv vi får veta något om resorna. Inte minst naturalhistoria!

Mellan 1760 och 1839 är staden Kanton, som ligger i södra Kina, den enda öppna hamnen för européer, kanske med tanke på att det är långt till huvudstaden, och att endast ett begränsat antal kinesiska köpmän, så kallade hong (säkerhetsköpmän), får förmedla handeln med utlänningar. Kanton är den stad där Svenska Ostindiska Kompaniet i likhet med alla andra europeiska handelsbolag gör affärer.

Staden genomskärs av flera kanaler och hundratals gator! Alla lika långa, raka och stenlagda. Staden har en egendomlig prägel genom den stora livligheten på floden. Pärlfloden är i staden drygt sexhundra meter bred och sju meter djup, och är vid denna tid alltid täckt med fartyg av alla slag – floden mittför Kanton liknar en flytande stad.

Svenska Ostindiska Kompaniets första resa till Kanton startar i Göteborg den 9 februari 1732 med fartyget ”Friedricus Rex Sueciae”. Skeppet återkommer till Göteborg den 27 augusti 1733 efter en del problem med holländarna i Batavia. Varulasten säljs på auktion och beräknas ha lämnat en utdelning på tjugofem procent på det insatta kapitalet.

De ostindiska fartygen avseglar vanligen från Göteborg i december eller januari för att man skulle kunna använda sig av passadvindarna på världshaven. Vinterseglingen förbi Skottland är dock inte särskilt angenäm och det händer ganska ofta att fartygen hade svårt att komma iväg på grund av köld, stormar och isproblem. De är ofta tungt lastade och ligger djupt i vattnet. En normal last på fyratusenfemhundra skeppspund motsvarar trehundratio läster – eller omkring sjuhundrasextiofem ton!

De svenska skeppen ligger kvar i Wampoa söder om Kanton i flera månader, medan superkargörernas affärer avslutas. Här ligger tyghuset, där skeppets utrustning stuvas in och en mängd reparationsarbeten utförs. Andra nationers kompanier har liknande byggnader, som kallas Banks Halls (eller ”bängsalar”). Uppe i Kanton, på ett särskilt område vid stranden utanför stadsmurarna, finns ett antal andra svenska byggnader – faktorier – för den omfattande affärsrörelsen.
I Kanton fanns en sammanslutning kallad Co-Hong. Den hade kejserligt monopol på handeln med européerna. De är ungefär tio till antalet. De är ansvariga för samtliga kontakter med superkargörerna på de svenska fartygen och de styrande i staden, men de arbetar inte på fältet, detta arbete utförs istället av compradörerna, det vill säga kommissionärer som tar kontakt med kompaniets superkargörer vid inköp och försäljning. För att kunna handla behöver parterna också en tolk. Han är troligtvis den viktigaste personen av dem alla.

Eftersom fartygen inte går in i Kantons hamn är faktorierna därför mycket betydelsefulla. De ligger på smala tomter mellan floden och Faktorigatan. Husen består av två våningar, varav den översta våningen ligger öppen under taket.
Superkargörerna och deras assistenter bor också i faktorierna, som vaktas av matroser. Det gäller att ha uppsikt över de inköpta varorna innan de lastas på sampaner och förs av compradoren och några matroser ut till skeppet.
Faktoriets lagerlokaler är således basen för superkargörernas verksamhet. Där samlas både inkommande och utgående varor. Bland det som inköps är thé, siden, taft, bomullstyg, silke, tutanego, gallingall – en krydda som påminner om ingefära, apoteksvaror, arrak och porslin. Varor som ska säljas i Göteborg till ett pris som vida överstiger inköpspriset. Förste superkargören kan uppträda som en slags gårdfarihandlare i kolossalformat, när han väl öppnar lagret i Kanton!

Kaptenen har visserligen ansvar för navigeringen av skeppet, men får vare sig anlöpa eller lämna någon hamn utan superkargörens skriftliga godkännande. Samma sak med lasten. Superkargören sköter kassan ombord och endast han hade tillgång till nyckeln till hytten där pengarna förvaras och alla utlägg måste godkännas av honom. Även kaptenen ombord är underställd superkargören.
För att göra affärerna ännu mer lönsamma placerar det svenska kompaniet fasta superkargörer vid kontoret i Kanton under början av 1760-talet. Detta gör att man kunde köpa vissa varor billigare när det inte var högsäsong, som till exempel thé och sälja dem dyrare när efterfrågan blev som störst. Dessa är så kallade ”öfverliggarna i Kanton” – och jag ska nämna några av dem.

Jean Abraham Grill (1736-1792) gör sin första resa till Kina 1755 på skeppet ”Sofia Albertina”. Han är tillbaka redan nästa vår och påbörjar en flera år lång bildningsresa utomlands i syfte att skaffa sig mer kunskap om affärsverksamhet. Han återvänder först hösten 1760 till Sverige för att omedelbart mönstra på som oavlönad assistent till de två superkargörernas på skeppet ”Friedrich Adolph”. För sin far och farbror, Abraham och Claes Grill är det viktigt att han kommer iväg. Resan slutar emellertid olyckligt – skeppet förliser 1761 i Kinesiska sjön. Efter haveriet beslutar sig Jean Abraham för att stanna i Kanton på obestämd tid.
Han får erbjudande att samarbeta med Michael Grubb, som är superkargör i kompaniets tjänst och som stannat kvar i Kanton under åtskilliga år för egna affärer.
Grubb engagerar Grill i sin verksamhet och ger honom också en del i vinsten. Jean Abraham deltar i hushållning och nyanskaffning till fartyg och faktoribyggnader.
Grubb och Grill delar sin tid mellan Kanton och Macao. Ibland verkar det som de två svenskarna handlar mest med portugiserna, men ganska ofta äger de också andelar av laster som säljs vidare till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Direktörer inom kompaniets lär också ha andelar i sådana bolag, men lämnar den fortsatta hanteringen till de två ombuden i Kanton.

I ett brev får vi lite insyn i livet – Jean Abraham skriver till vännen Samuel Schütz 1757:

”Varför jag inte vill resa på Ostindien: 
1) de indiska resorna är endast för lathundar, varibland jag väl warit att räknas, men vill söka att bättra mig
 2) där är litet eller inget att lära
 3) att sedan man därmed efter två à tre resor utan någon förtjänst inte komma till en superkargör … och säg mig huru en del av wåra lata och dumma herrar superkargörer, där är ej en enda som har satt sig ner under åren och upprättat något gott köpmanshus utan stryka allesammans kring gatorna som andra lättingar.”

Kanske är det inte så märkligt att han avslutar sitt brev med:
Detta brev beder jag dig att ej låta någon siäl se.”

Petter Johan Bladh föds 1746 i Vasa. Han är det andra barnet till storköpmannen Johan Bladh. I början av år 1764 börjar Bladh som biträde i faderns handelsrörelse.
På rekommendation av sin kusins make Michael Grubb (adlad af Grubbens), som suttit i ledningen för det svenska Ostindiska kompaniet, får Bladh under 1766 anställning i vad som då är det mest framgångsrika företaget i Sverige. Största delen av de värdefulla kinesiska varorna köps efter ankomsten till Göteborg, av utländska köpmän och beräkningar har gjorts att endast en åttondel blir kvar i Sverige.
Bladh blir däremot kvar i kompaniets tjänst i nästan tjugo år. Gynnsamma år för kompaniet. Genom en energisk arbetsinsats gör han en lysande karriär och blir själv förmögen. År 1766, vid samma tid som Bladh anställs, inleds en tredje oktrojperiod som visar sig bli den mest framgångsrika för kompaniet.

År 1776 utnämns Bladh till andre superkargör och beordras att stanna i Kina. Superkargören ansvarar för kompaniets hela affärsverksamhet, för allt från att knyta affärskontakter till att granska enskilda porslinskoppar och tilldelas dessutom ett specialuppdrag som innebär att reda ut konflikter vid den svenska handelsstationen och ordna upp de ärenden som kontorets tidigare chef lämnat oavslutade. Han utför dessa uppgifter på ett lovvärt sätt och blir därmed chef för kontoret.

Säsonger för svenska superkargörer i Kanton kan delas upp i två delar; Svenska fartyg som anlöper staden i början av sommaren tas emot av superkargörer redan finns på plats och de tar hand om affärerna, lastningen av fartygen och den kinesiska byråkratin. Då fartygen på hösten lämnade Kanton för att segla tillbaka till Sverige ska handelsstationen tömmas och de anställda som då stannar kvar måste flytta till Macao över vintern. Européernas vistelse i Kina är starkt kringskuren. Bladh trivs i Kina och stannar sju år, det enda han saknar och som han ber pappa hemma i Finland skicka, är lingonsylt och åkerbärssylt och finska skorpor.

William Chalmers växer upp i Göteborg och är son till en skotsk köpman William Chalmers. Han är också en av de svenska superkargörerna som blir kvarliggande under tio år i Kanton och Macao. Efter sin tid i Kanton återvänder Chalmers till Göteborg, som en förmögen man.
Brodern James blir något år senare även Williams efterträdare som kvarliggande superkargör för Svenska Ostindiska Kompaniet i Macao och Kanton, och stannar kvar till år 1805. Den sista kända skrivelse från James Chalmers i Kanton till Göteborg är daterad den 25 mars 1805 och hade Pehr Dubb som mottagare.
I brevet redogör James som Ordförande och mästare för frimurarelogen Elisabeth i Kanton, för Dubb som är provinsialmästare för Göta Provinsialloge under vilken kantonlogen lyder, för hur han handlat med logens egendomar och tillhörigheter. Arbetet i logen har då upphört och vi kan i brevet bland annat läsa följande om hur James skött dokument och andra handlingar:

”låtit gjöra en Campher Låda, hvaruti de under lås och nyckel ligga väl förvarande. Denna låda står alltid uti Compagniets eldfria penning hvalf, och således fullkomligt säkert”

När Olof Lindahl ger sig iväg på sin tredje resa den 7 mars 1779 ombord på skeppet ”Gustaf III”, och får i uppdrag av Svenska Ostindiska Kompaniet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannar i Kina sju år och tre månader.

Under tiden Olof Lindahl är i Kanton är också James Maule, Peter Johan Blaadh, E. von Stockinström och William Chalmers inhysta i det svenska faktoriet. Åren de tillbringar där 1777-1783 kallas inom kompaniet för ”de gyllene åren”. Det är teet som är den klart dominerande handelsvaran under dessa år. Teet som står för 83 % av den totala handeln!

Men kompaniets framgångssaga tar så sakteligen slut. Allt flera faktorier stänger i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Konkursen är ett faktum för Svenska Ostindiska Kompaniet 1809.
Anders Ljungstedt är den siste superkargören i kompaniet och han bestämmer sig för att stanna i Macau och inte återvända hem. Han blir privat affärsman och också den första svenska generalkonsuln i Macau, och efter handelsavtalet 1847 etableras även ett konsulat i Kanton och Shanghai. Han avlider år 1835, 76 år gammal och begravs på Macaos protestantiska kyrkogård. På gravstenen läser vi:

”Here lies the remains of Anders Ljungstedt, Knight of Wasa, Scholar and Philantropist. He was born in Linkoping March 23, 1759 and died at Macao November 10, 1835. Har ligger resten av Anders Ljungstedt, Wasariddare,Lard och Manniskovan.”

Mot Klippan vi gå

Jag har blivit med bok. Den är skriven av Axel Rosén och heter ”Det forna Majorna i ord och bild”. En historisk överblick av en del av Älvsborgs Kungsladugårds område – nuvarande Majorna. Det är ur den jag gör några nedslag för att återberätta något om hus vi kan se än idag och lite, lite om livet förr – som sjöman. Boken gavs ut första gången 1938.

Vi tar oss tillbaka till senare delen av 1700-talet och går vägen om färjeplatsen vid Klippan som tar sig förbi kapellet – St Birgittas kapell – på Skinnarberget och viker av till vänster passerar vi vid hörnet av Klippgatan, det hus som betecknas Maj. 2 rot. n:r 5 eller Klippgatan 7. I detta gamla hus inryms just nu värdshuset ”Klippan” och det är under ostindiska kompaniets tid vi befinner oss.
Av allt att döma är det ett traktörsställe med bättre anseende än en del andra här ute i Majorna. Det är James Carnegie som är traktören – och han är nog så modern när det gäller att göra stället tilldragande. Hans annonser i våra tidningar vittnar om detta. Än fixar han tärningsspel med något lockande som vinst, än är det något annat trick han frestar med … Vi ser oss omkring och konstaterar att majoriteten av kunderna är sjöbefäl eller andra som står dem nära.
Värdshuset växlar innehavare ofta, men en av dem som gör visst avtryck är Wickström. Om honom antecknar en gäst vid namn Carl Gustaf Gladsten – officer vid Östgöta kavalleri – att på ”traktören Wickströms värdshus ’Stora Klippan’ kunde man få vad man ville ha i matväg.”
Så det lär uppenbarligen ha varit ett bra matställe. På ”Apollo” något längre in i Majorna – förmodligen i Hästhagen, Maj. 3 rot. n:r 31 – hade samme officer en gång hyrt in sig och rapporterar att han inte få annat än ölost och smörgås. För övrigt hade han inget att klaga på. Den gamle ”coopvardie-skepparen” Henric Hamberg som vid tiden äger ”Apollo” hyr ut rum och gör sitt bästa för sina gäster.

Men det är här, på Klippans värdshus som skeppsprästen Jakob Wallenberg tar sitt logi medan han väntar på att ostindiefararen ”Finland” ska bli segelfärdig. Om detta kan vi uppleva i den klassiska ”Min son på galejan”.
Jakob Wallenberg, som föds i mars 1746 i Viby socken (Östergötland), lär vara en mycket munter yngling som älskar upptåg och äventyr. Redan som 20-åring är han informator hos en av direktörerna i kompaniet – Martin Holterman – och det är genom dennes förord som Jakob nu fått anställning som skeppspräst. Det kommer att bli tre resor för Jakobs del, och med skeppet “Finland” under åren 1769-1771, 1772 samt 1774. Det är under den första resan han skriver sin bok. En minst sagt dramatisk resa. Han avlider endast trettioett år gammal och nyss börjat sin tjänst som kyrkoherde i Mönsterås. I sin resbeskrivning skildrar han både vedervärdigheter på sin resa genom Masthugget ut till Klippan, och de angenäma överraskningarna här på värdshuset. Att glädjen står högt i tak och att man inte direkt spottar i glaset kan man förstå genom följande text;

”Här sista fyrken gick. På bordet buros fram
de korpulentaste av husets alla bålar.
Man glädjeströmmar drack i karlavulna skålar.
Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam.
Stor sak i släkt, i vän, i flicka!
Man glömmer allt, när så när som dricka.”

Författaren Jakob betygar att alla är ”ganska nyktra”. Värden har nog en annan uppfattning, han för själv både skeppspräst och skeppskamrater till skeppet när det är dags för avfärd. Med förnöjd uppsyn har traktören undfägnat dem till sent om aftonen och för att inte äventyra deras ben ser han till att alla kommer ombord – välbehållna!
Det måste ha varit en lustig syn för dem som nu eventuellt blivit vittne det hela.

Längre ner på planen ligger en stor byggnad som inrymmer kontor för Ostindiska kompaniet, och inte minst finns här varumagasin där man lagrar dyrbara varor av allehanda slag. När Ostindiska kompaniets dagar är räknade och den lukrativa kommersen tar ett sorgligt slut säljs ”Stora Klippan” – eller ”Sjöhamnen” som platsen och kallas. Göteborgs stad är köpare och vi har då kommit fram till 1813. Allt säljs för två tunnor guld eller i vår dags värde drygt 120 00 kronor! Ett par år senare etableras på samma plats tullbevakning.
Vid sidan om den långa träbryggan som leder till den gamla vaktstugan ligger ännu en badbassäng och bredvid ligger den en tilläggsplats för mindre båtar.

Om vi stannar upp en minut och funderar på sjömansyrket i dessa gamla tider finner jag i ”Reglementet för Coopvaerdie-Skeppare och Skeppsfolk” från den 30 mars 1748 att det finns bestämmelser som att den som tagit hyra som sjöman skall före sin första sjöresa inför vederbörlig myndighet – magistratet – med hand på bok avlägga den så kallade sjömanseden. Den innehåller en högtidlig försäkran om trohet mot konungen och hans efterträdare på svenska tronen, om redbarhet mot Sveriges krona och om efterlevnad i övrigt av rikets Fundamental-Lagar och gällande sjölag samt vad för handelsjöfolket var eller framledes kunde bliva stadgat.
Jag läser vidare och finner att en ”lärgosse” i regel måste binda sig för anställning i sju år. Att rymma från fartyget är belagt med strängt straff, i synnerhet om detta sker utomlands. Dess ålderdomliga regler ersätts av nya under 1870.

Reglementet för Coopvaerdie-Skeppare och SkeppsfolkDet lär ha legat något stiligt över gamla dagars sjömän. Någon skriver: ”Han förde sig med en viss, lätt grandezza såväl ifråga om klädsel som uppträdande. Redan på långt håll kunde man ute i Majorna lägga märke till, vilken yrkesgrupp han tillhörde.”

Detta gäller förmodligen under Ostindiska kompaniets dagar. Då en sjögast som kommer tillbaka från långresa ofta är klädd i vita byxor och en kort jacka med snip i ryggen. Ur bröstfickan sticker en gul sidennäsduk fram. Om livet bär han sidenskärp och om halsen en lysande silkeshalsduk. Blankskinnshatt på huvudet och slidkniv vid sidan hör också till utrustningen.
Man kan lätt föreställa sig hur förhållandet är när det gällde befälet. I en gammal beskrivning från slutet av 1700-talet beskrivs befälhavaren på ostindiefararen ”Sofia Magdalena”, att han såg förnäm ut ”med sin frack eller långrock af fint blått kläde med stora, förgyllda knappar och grått chalongfoder och mermissioner af gulgrönt engelskt tyg, som kunde tagas för siden, så glänste det”.

Minsann! Jag avslutar med en gammal sjömansvisa:
”Gula sidenduken flaggar,
blanka hatten på tre kvart bakut,
ack, varthän den djärve vaggar,
sköna ögon honom ge salut”.

Vi går mot till platsen där Abraham Robert Lorent grundar sin verksamhet. Han är född i Hamburg och lär ha härstammat från en adlig släkt i Ungern. Hur som helst, så kommer han till Köpenhamn efter studier i Amerika. I Köpenhamn har han planer på att anlägga en sockerfabrik men allt grusas då engelsmännen bombarderar Köpenhamn 1807. Han söker sig till lugnare trakter och hamnar så i Göteborg. Han hoppas på att kunna försörja sig som mellanhand åt köpmän i de krigförande länderna. Det tar inte lång tid innan Lorent kan sätta sina planer i verket. Han upptäcker att just ”Stora Klippan” är en perfekt plats att anlägga ett sockerbruk. Tomten är tillräckligt stor och kajområdet tillräckligt djupt för fartyg som kan föra hit råvarorna. Inom ett år har han gjort sig känd som en driftig köpman och betraktas som ett av stadens bästa affärshuvud! Det är i hård konkurrens bland de köpmän som redan etablerats i staden och som anses vara lysande stjärnor på handelsområdets himmel.

Lorent begär och får privilegium att tillsammans med J C Schutz anlägga ett sockerbruk och ciderättiksfabrik 1808. Nu kommer en ny anläggning till på den plats där gamla slottet en gång funnits. Lorent köper upp eller arrenderar tomtmark och får rätt att nyttja ett område som självaste kung Carl XIV och kronprins Oscar besöker under sommaren 1820 och de blev mäkta imponerade. Inte bara av Lorents goda språkkunskaper utan också av den frukost de höga herrarna blir bjudna till. Och den serveras inne i ett porterfat som skulle kunna rymma 96 000 liter – vem blir inte imponerade av det? Allt går Lorent väl i händerna och på befallning av regeringen utfärdar Kommerskollegium i augusti 1823 det skatteköpebrev som Lorent så väl behöver. Under lång tid bedrivs verksamheten med stor framgång och Lorent kan leva gott. Men som i tider av depression brukar göra med affärsföretag så kom även denna att gunga. Nu gäller det att göra allt för att rädda så mycket som möjligt – släkt och vänner hade gjort investeringar som förväntas ge utdelning. Lorent beger sig till London 1833 för att försöka skaffa ytterligare kapital, men det blir fullständigt misslyckat. Och inte nog med det, Lorent avlider plötsligt och vilda rykten om orsaken kommer igång. Den slutliga kraschen är ett faktum. Fabriksanläggningen säljs på konkursauktion och inropas av David Carnegie Jr. David Carnegie får, trots hårda tider, igång en verksamhet som porterbryggare och han går en lysande framtid till mötes. Han värnar om sina plikttrogna arbetare, vilket bl a kapellet, skolan, den fria sjukvården och bostäderna är bevis på.

1928 tar Pripps över bryggeridelen och tillverkningen fortsätter i Carnegiebryggeriet fram till 1976.

Morfars kökssoffa

Den stod alltid vid samma vägg därhemma i köket hos mormor och morfar.
Jag vet inte om den alltid varit blå, men nu är den det. Morfar Axel var en gammal skogsarbetare och som sådan slet han hela sitt liv. År ut och år in – oavsett nödår eller goda år. Sommar som vinter. Under veckorna bodde han i sin skogskoja och mormor skickade med förning så han skulle klara sig tills han kom hem igen.

Morfars enda sällskap var hästen. Den store ardennern som kunde skrämma livet ur den som stod i vägen för hans framfart, ty inte stannade den hästen för något som stod i hans väg. Inte fanns det heller en traktor som kunna ta sig fram på de trånga och otillgängliga stigar som ledde fram till marker där morfar skulle avverka skog – hästen tog sin egen väg och utan den här arbetshästen var skogsarbetet omöjligt. För morfars del blev hästen aldrig överflödig, traktorer och lastbilar till trots. Han såg till att hästen efter avverkningen drog timmerstockarna genom djupa skogar och ner till älven för vidare transport till sågverket.

Nu är det vinter 1958 och jag tror att morfar som pensionär har det lite långtråkigt. Visst finns mormor till hands, men nog saknar han ljudet från klockorna som satt på en skakel och som hördes lång väg när han kom med lasset. Han tar en promenad ned mot byn efter att ha skottat fram en gång till stora vägen. Och eftersom vattnet frusit i ledningen till stugan får han hämta vatten hos grannen som hjälper till med att ösa ner några liter i rymlig gammal mjölkkanna. Sedan drar morfar hem kannan på kälken – hem till mormor!

Morfar hämtar vatten

Efter middagsmaten är det dags för morfar att vila – på kökssoffan! Då kan mormor läsa dagstidningen och gå genom posten hon hämtat nere vid postlådan. På sparkstöttingen far hon snabbt och vant den dagliga turen och hälsar gärna på grannar hon möter.

Ingen tar morfars plats på soffan om han är hemma. Den är hans! Och där kan han sitta och pyssla med något som ska lagas eller ses över. Mormor läser dagstidningen högt eller berättar om vad som hänt på byn. Kanske hängde det en lapp nere vid tallen om något viktigt som ska komma att hända. Tallen är mötesplatsen för allt. Förr i tiden stämde unga träffar där – ”Vi ses vid tallen.”
Inte för att jag tror morfar lyssnar så värst mycket från sin position på soffan. Men det är säkert rogivande att höra mormor Annas röst … ZZZZZzzzzzzzz

Morfar vilar i sin soffa

Så snart han tagit sin middagsslummer stoppar mormor in ännu ett vedträ i spisen och sätter på kaffepannan. Snart sprider sig doften av nykokt kaffe även till morfars näsborrar! Morfar dricker på fat och bestämmer sig för att fixa en knapp som saknas i en byxa och tar fram nål och tråd – hans stora händer verkar enorma i sällskap med en liten ynka synål och tråd …

Nål och tråd

Nu befinner jag mig vid stugan och det är långt in på 2000-talet. Bengt har tagit över ”Sundbergs” som huset än idag kallas – han står och funderar på den blivande altanen. Där morfar hade sin lilla farstu. Men nu är det andra tider och det krävs lite mer yta att njuta varma sommarkvällar på.Bengt i Lökom

Jag frågar Bengt hur det går med renoveringen av ”Sundbergs”.
– Jo, det går bra, men det är en sak jag har funderat över. Här finns en hel del möbler och prylar kvar från din morfar, men vi tog med oss kökssoffan till Stockholm och vet du – vi kan inte ha den inne! Jag tänkte den kunde vara en trevlig gavel till våra sängar därhemma, men en natt vaknade jag … och då stod han där! Din morfar Axel. Han stod så nära så att jag kunde se håren på hans armar och han bara stod där och tittade på mig!
Efter det flyttade jag soffan till ett annat rum. Men det bar sig bättre än att en nattgäst kom sömnig upp en morgon och berättade att han inte fått en blund på hela natten. Han hade sett en storvuxen man stå vid sängen… och blev så rädd att han inte vågade somna igen!

– Jaha, säger jag. Det är nog bäst att köra tillbaka soffan. Den ska stå utefter ena köksväggen, det är morfars plats! Tror han slutade sina dagar där och då flyttar man inte iväg soffan. Morfars kökssoffa!
När jag tittar upp på Bengt ser jag tårar i hans ögon.

– Visst är det något speciellt med Axel och hans blåa soffa? säger han lågt.

Ostindiska huset – ett dåtidens skrytbygge?

Göteborgs Stadsmuseum

Elden är lös!
Göteborgs första brandordning kommer 1639.
 Staden indelas i fyra delar och inom varje del utses en brandmästare, assistenter och rotmästare.
Tanken är att förebygga eldsvådor och man uppmanar – ”att ingen hädanefter får bestryka sitt hus med beck eller tjära. De gamla torvtaken utdömas. Att hava kol- eller flameld inom byggnad, varest skorsten ej finnes, blir förbjudet.”

Så snart tornet i ”Stora kyrkan” – Domkyrkan – står klar utses också en Tornväktare, med uppgift att ringa i stora klockan när eldsvåda utbryter. 
Då ska brandmästare, assistenter och rotmästare skynda till med läderämbar, brandhakar, stegar och yxor och andra redskap.

En enorm eldsvåda drabbar staden under natten efter nyårsdagen 1669 och ödelägger hela tredje kvarteret – mellan Kungsporten och Östra Hamnen samt stora Hamnen och Drottningporten – motsvarande den del av staden som ligger mellan Östra Hamn-, Norra Hamn- och Nygatorna samt Drottningtorget.
Katastrofen är ett faktum – sextio hus brinner ner till grunden.
Bara några månader senare, den 10 maj 1669, utbryter ännu en eldsvåda. Nu är det fjärde och femte kvarteren som går upp i rök – kvarteren norr om Hamnkanalen från Drottningporten i öster till Stora bommen i väster – några av våra viktiga offentliga byggnader stryker med. Kristine kyrka som står under uppbyggnad och vars torn ännu inte fått kopparbeklädnad, Rådhuset som då är av trä samt mynthuset bakom Kristine kyrka, på Köpmansgatan.
Denna gång är det 180 hus som blir lågornas rov, och inte minst alla de ovärderliga dokument som förvaras i rådhuset.

Storbranden 1746 resulterar i att en ständig brandvakt utses två år senare och nu rekommenderas skarpt att det ska byggas tegelhus före trähus och dispens ges för införsel av tegelsten från Amsterdam.

Göteborgs Stadsmuseum

Göteborg går en ödesdiger tid till mötes vid sekelskiftet mellan 1700-1800-talet. 1792 brinner kvarteren mellan Brunnsparken, Östra Hamngatan och Vallgraven ner. Året därpå tar elden nästan alla hus på Kvarnberget och tio månader senare rasar ännu en eldsvåda i nordstaden.

Lämpligt tillfälle för uppköp av kvarteren kring kanalerna
Svenska Ostindiska Kompaniet bildas 1731 av en grupp köpmän som tjänar förmögenheter på handel med Kina. Efter storbränder infaller ett läge då de köper upp ett helt kvarter vid kanalen vid Norra Hamngatan. Den planerade sjuttio meter långa tegelfasaden som vetter mot hamnkanalen, ska nu visa vilka som har makt och inflytande i Göteborg!

Det tar femton år att bygga detta monumentala hus för kompaniet. Bygget av den fyra våningar höga byggnaden i gult tegel görs efter ritningar av stadsingenjör Bengt W Carlberg – ett ”Contoirs-Magazins Huus för Ostindiska Compagniet uti Göteborg”. Överintendenten Carl Hårleman i Stockholm, som granskar ritningarna, har dock synpunkter som tvingar Carlberg att ändra sin alltför påkostade byggnad till en enklare med mer ”styrka och varaktighet”.

Östra flygeln mot Tyggårdsgatan står klar 1752, huvudbyggnaden cirka 1760 och västra flygeln 1762. Huvudbyggnadens övre våningar inrymmer kontor, sammanträdesrum, auktionssal och en sal för sidentyger. Bottenvåningens välvda rum och de två flyglarnas övre rum är magasin för porslin, te m m. Ostindiska kompaniet som har grundats redan 1731 har sin utrustningshamn vid Klippan. Varorna transporteras från fartygen ute på älven med mindre båtar in till Stora Hamnen. Därifrån lastas de direkt in i kompaniets rymliga magasin för vidare försäljning.

Göteborgs Stadsmuseum

Svenska Ostindiska kompaniet upplöses 1813. Staden köper då den västra delen av huset och staten köper den östra delen 1823. År 1861 öppnar Göteborgs museum i
den ombyggda västra flygeln och tjugo år senare är det museum i stort sett hela huset. Men det räcker ändå inte till. Mellan åren 1889-96 görs en större om- och tillbyggnad för museet efter ritningar av Hans Hedlund och Yngve Rasmussen. På gården anläggs en botanisk trädgård med vilt växande träd- och växtarter från Skandinavien. De stora fönstren kommer till, och inte minst dekorationerna på husets framsida med sjöjungfrur, fiskar och en uggla.

På 1920-talet flyttas konstavdelningen till andra byggnader. En omfattande ombyggnad genomförs under 1993-96 i samband med inrättandet av Göteborgs stadsmuseum.
När Arkeologiska, Historiska och Industrimuseerna slås samman till Stadsmuseet byggs en entréhall och en hörsal på marknivån. I huvudentrén förändras den ursprungliga trappan och på den överbyggda gården uppförs en ”glaspyramid” för att ge ljus åt den nya hallen. Samtidigt återställs några rum från 1890-talet och Ostindiska Kompaniets auktionssal rekonstruerades.Göteborgs Stadsmuseum

År 2001 restaurerades Wilsonska flygelns väggmålningar som var svårt skadade. De flesta av motiven kunde rekonstrueras och nymålningen utfördes med samma typ av färger som vid tillkomsten för över hundra år sedan.

Ser vi tillbaka på 1700-talets början är många starkt kritiska till bildandet av Svenska Ostindiska Kompaniet och menar att det är galet att byta råvaror och ädla metaller mot ”kinesiska skräp.” Under den femte oktrojen är monopolet inte lika stort som tidigare och några svenska skepp seglar inte längre till Kanton. Perioden går åt till att avveckla och sälja.
När alla pengar försvunnit ur landet, så finns det bara urdrucket te och sönderslaget porslin kvar, hävdar någon.
Kanske är det anledningen till att Ostindiska huset också anses vara ett av dåtidens verkliga skrytbyggen?

Kronologi för Ostindiska huset;

1747–1762
Ostindiska huset, det nuvarande Stadsmuseet, uppförs för Svenska Ostindiska Compagniets räkning. Till en början hade kompaniet lokaler på olika ställen i staden för magasinering av varor. Efter en katastrofal brand i nordvästra delen av staden 1746 blev det möjligt att köpa upp tomter i ett helt kvarter och uppföra Ostindiska huset. I huvudbyggnaden mot kanalen finns direktionsrum, auktionssal och visningsrum
1807–1813
Handeln med Kina går allt sämre. Svenska Ostindiska Compagniet väljer att avveckla verksamheten. Ostindiska huset säljs på auktion.
1819–1833
Lokalerna i Ostindiska huset används bland annat för bibliotek, gymnasieskola, naturhistoriskt museum och lagring av spannmål.
1861
Ostindiska huset blir Göteborgs museum, med nuvarande Victoria and Albert museum i London som förebild. Naturhistoria, konst- och slöjdskolutbildning och ett bibliotek är grundvalarna.
1889–1891
Museet får sin fjärde del, Wilsonflygeln. Fasadmålningarna, som syns från innergården, anspelar på museets breda verksamhet vid denna tid.
1894–1896
Museibyggnaden moderniseras. Trapphusen får väggmålningar som berättar om husets historia och framtid.
1918–1925
Konstsamlingarna och naturaliesamlingarna får egna lokaler. Göteborgs museum blir ett renodlat kulturhistoriskt museum.
1993–1996
Göteborgs Stadsmuseum skapas genom att samlingar för arkeologi, historia, medicinhistoria, industrihistoria, skolhistoria och teaterhistoria förs samman.

Idag
Ostindiska huset fortfarande ett museum – Göteborgs stadsmuseum – som är där för att berätta om Göteborgs historia. Ett omfattande arbete pågår under 2014-2015 med att renovera kanalmurarna i Stora Hamnkanalen vid Norra Hamngatan, mellan Kämpebron och Fontänbron.  Efter 160 år är dags för en ny kanalmur vid Norra Hamngatan – gatan som går utmed Ostindiska huset! Den gamla kanalmuren i sandsten vilade på en rustbädd i trä på träpålar. Det finns lämningar under och innanför muren från 1600-talet då Göteborg anlades. Stora Hamnkanalen grävdes ur av de holländare som byggde Göteborg och Hamnkanalen blev dem första hamnen i Göteborg. Intilliggande Tyska kyrkan, Göteborgs rådhus och Göteborgs Handelstidnings hus byggdes på Lilla berget i det som nu är Västra Nordstan. Berggrunden lutar brant mer mot Hamnkanalen. Under Kämpebron är det några meter ner till berg, längre ut i kanalen 20-30 meter!

Alla tiders entreprenörer i Göteborg

Alla tiders entreprenörer i Göteborg

I Sverige planerades för många handelskompanier under 1600-talet, men inget blev särskilt lyckosamt. I början av 1700-talet var Sveriges ekonomi dålig, och många hoppades att handel med till exempel Ostindien skulle göra landet rikare. Men rädslan var att man inte skulle kunna försvara sina fartyg mot konkurrenter det vill säga de stora sjömakterna, England, Frankrike eller Nederländerna, som gärna attackerade svenska fartyg.

Tre män, Colin Campbell från Skottland, Niclas Sahlgren från Göteborg och Henrik König från Stockholm, grundade Svenska Ostindiska kompaniet år 1731. Och den 14 juni samma år, utfärdar den Svenska regeringen en oktroj, som gällde i femton år. En oktroj är ett berättigande att utöva ekonomisk verksamhet och totalt utfärdades tillstånd för fem oktrojer om vardera femton år. Bolaget får därmed ensamrätt att i femton år driva handel i Ostindien och på andra platser öster om Godahoppsudden. Skeppen måste, så långt det var möjligt, vara byggda samt utrustade i Sverige och segla under svensk flagg. Kompaniet får också rätt att möta våld med våld eftersom det fanns gott om sjörövare och lasten måste försvaras till varje pris. Skeppen bestyckas med kanoner.
Enligt regelverket måste varje expedition utgå från Göteborg samt återvända med sin last till Göteborgs hamn. Utöver detta var varorna de tog hem befriade från tull.

Tyvärr finns lite dokumenterat om verksamhetens ekonomi eftersom det rådde stort hemlighetsmakeri runt kompaniets aktivitet, det var till exempel inte ens tillåtet att namnge aktieägarna eller deras insatser. Efter varje resa och när allt var sålt på auktion – bränns kassaböckerna upp! Det mesta som säljs på auktion i Göteborg säljs vidare till hugade spekulanter ute i hela Europa. Den stora volymen av te är ett tydligt exempel på detta. Svenskarna är väl egentligen inte ett tedrickande folk vid den här tidpunkten. Däremot är England en god importör av denna vara.
Den allra första varulasten från Kina ger en vinst på 25 procent till alla investerare.

Även om verksamheten skyddas från insyn och detaljerade räkenskaper förstörs från gång till gång, visar beräkningar att den genomsnittliga avkastningen på satsat kapital är omkring 40 procent. Ett minst sagt lönsamt bolag! Intressenter kan teckna andelar i företaget till lägsta insatsen 500 daler, en summa som vid den tiden motsvarar två årslöner för en duglig hantverkare. En annan regel är att styrelsen i kompaniet ska bestå av minst tre personer, där Henrik König är en av dessa. Medlemmarna ska dessutom vara födda i Sverige, är man av utländsk härkomst, måste man åtminstone vara bosatt i Sverige och dessutom svära trohetsed till Svenska kronan.

En rapsodisk sammanfattning av kompaniets verksamhet ger vid handen att det första skeppet avseglar 1732 och det sista anlöper Göteborg 1806. Sammanlagt genomförs 132 expeditioner, de flesta till Kanton i Kina. Sverige exporterar järn, trä, verktyg och vapen som huvudsakligen säljs i den spanska hamnstaden Cadiz där man i stället köper silver. Från Kina importeras porslin, te, råsilke, siden, pärlemor, lackerade skrin och möbler. En stor del av importen återexporteras till andra europeiska länder. Det är inte förrän den fjärde och femte oktrojen som det går allt sämre och många expeditioner går med förlust.
År 1814 förklaras handeln med Ostindien fri för alla och därmed upplöses SOIC – Svenska Ostindiska Compagniet. En framgångssaga är över.

Det är framför allt de tre männen som grundar verksamheten som jag kort vill uppehålla mig vid. De tre har sannolikt viktiga egenskaper som entreprenörer bör ha, d v s att ha en idé som de tror starkt på, en stark vilja att genomföra den och förmågan att organisera verksamheten och skaffa fram kapital. Den svenska regeringen har länge mottsatt sig ett ostindiskt kompani. Man anser att Sverige ska vara självförsörjande, dels för att man anser att handeln skulle kunna leda till ”yppighet och överflöd”, något man vid denna tidpunkt inte vill uppmuntra.

Men vilka är då dessa tre män som blev dåtidens största entreprenörer?

Vi börjar med den tyskättade Henrik König som tar det första initiativet. Henrik föds i Stockholm den 11 mars 1686 och är son till Heinrich König som är en adlad svensk kommissarie i Hamburg och växelhandlare.
Henrik König spelar en avgörande roll i bildandet av den ostindiska handeln och blir kompaniets första direktör. Embryot till kompaniet närs i samband med att den österrikiske kejsaren Carl VI startar ett ostindiskt kompani som utgår från Ostende i Flandern under 1720, men det kompaniet möter så starkt motstånd att det efter diplomatiska påtryckningar från större sjöfartsnationer läggs ned redan efter sju år. Investerare söker sig till nya projekt och nu dyker ett annat namn upp – Colin Campbell – och genom honom kommer initiativet till ett svenskt ostindiskt kompani, vilket sker i samarbete med en annan svensk – Niclas Sahlgren. De möter också hårt motstånd från regeringen och först efter långa förhandlingar, som drivs av just köpmannen från Stockholm, sker en förändring. Han erhåller det första privilegiet och vi kan ana att både kapital och personal från Ostendekompaniet sannolikt är viktiga komponenter i den här affären. Regeringen inser uppenbarligen nu de stora fördelarna som handeln kan medföra till landets fördel och gör slutligen allt för att underlätta kompaniets grundande.

Den 14 juni 1731 beviljas så ”Henrik König & Compagnie att idka handel med alla platser öster om Godahoppsudden”, ett första privilegium som överräcks av självaste kungen. Nu kan Sverige ta upp kampen om konkurrensen med Holland, England och Portugal – vi är i yttersta behov av tillskott till kronans kassa. Kapital kan komma att investeras i järnbruk, sjukhus, och varvsindustri. Dessutom ökar inte minst våra kunskaper om skeppsbyggande, navigation och om den viktiga handeln på en marknad ute i Europa.

Previlegiumbrev

Resorna till Ostindien resulterar i lysande affärer. Varor som kommer hit kan snabbt omsättas via export till förmögna affärsmän ute i Europa. Kapitalet som skapas kan investeras i landets järnbruk, sjukhus, och varvsindustri. Dessutom ökar våra kunskaper om skeppsbyggande, navigation och inte minst handel på en stor marknad ute i Europa.

I de två första paragraferna i privilegiet till König anges följande;

Previlegietbrev

Göteborg – som blir porten mot öster – kan nu gå en blomstrande tid tillmötes! Ett smolk i bägaren är dock att brevet med de beviljade privilegierna översätts till franska och latin och distribueras till alla stormakterna. Deras reaktion är till en början som väntat – negativ – och de gör klart att det nya bolaget inte alls var välkommet!

Henrik König spelar en vikt roll i bildandet av kompaniet, men är inte direkt aktiv inom direktionen. Direktörer avlöser varandra inom kompaniets 82-åriga historia. Henrik König avlider den 25 september 1736 i Stockholm. Endast fem år efter bildandet av kompaniet!

Vi backar ett par år och befinner oss två år efter kompaniets grundande, alltså 1733.
Den första ostindiefararen, Fredericus Rex Sueciae, har just ankrat upp i Göteborg och vid Klippan lossas lasten av te, siden, porslin, kryddor och andra exotiska varor. Med på skeppet finns även några flaskor punsch – en dryck som nu med all säkerhet avnjuts på en bjudning hemma hos Niclas Sahlgren i Göteborg, den tredje av direktörerna som är med och grundlade kompaniet.

Niclas Sahlgren, föds i Göteborg den 18 mars 1701 och är kommerseråd och blir också den direktör inom kompaniet som kommer att göra de bästa affärerna. Förmodligen med anledning av sin kombination av privat järnexport och kompaniets resor. Han inhämtar som mycket ung kunskap om internationell handel och får på så sätt ett värdefullt kontaktnät vid studierna i Holland, England, Tyskland och Frankrike. I Holland lär han känna den unge Jonas Alströmer med vilken han förenar sina handelsintressen.

Niclas Sahlgren kom att lägga stora delar av sin förmögenhet på vetenskapliga och välgörande ändamål. Han är bekant med Linné och är dennes värd i Göteborg på Västgötaresan 1746. Stora donationer går till Vetenskapsakademien för främjande av jordbruk och lanthushållning samt grundade av Sahlgrenska sjukhuset.
Kompaniets ekonomiska resultat under Niclas Sahlgrens tid som direktör är minst sagt lysande. Från 1731 till räkenskapernas avslutande 1768 utdelas en vinst på drygt 1 900 procent, vilket jämnt fördelat över perioden ger en årlig avkastning på 50 procent.
För Sahlgrens del tillkommer också utdelning på de stora summor han satsar inom kompaniet. Det råder inget tvivel om att vinsterna från kompanihandeln utgör hans största inkomstkälla. Han betraktas av många som Sveriges rikaste man och efterlämnar en förmögenhet på mer än 4 milj dir smt.

Niclas Sahlgren äger två större fastigheter – en vid Norra Hamngatan och en vid Lilla Torget. Privat föredrar Niclas Sahlgren att leva tillbakadraget med sin familj i det påkostade residenset vid Norra Hamnen, på Kristinedal med dess lustgård eller på Gåsevadholm. Han avlider 1776 och huset vid Norra Hamngatan har han året före sin död sålt till dotterdottern Anna Margareta Alströmer.

Ännu en köpman är tidigt inblandad i bildandet av kompaniet – Colin Campbell som föds den 1 november 1686 i Edinburgh, är en svensk-skotsk affärsman. Han är son till en advokat. För övrigt vet vi inte så mycket om Colin Campbells tidigare levnadshistoria, han vistas ett flertal år i Ostindien och verkar som köpman. Vi vet att han satsar pengar i det ostindiska kompaniet som bildas i Ostende 1720. När det upplöses 1731 söker han förverkliga sina planer på annat håll och då finner han en samarbetspartner i Niclas Sahlgren och tillsammans utarbetar de en plan för ett ostindiskt handelskompani i Sverige. Campbell företräder vid den tidpunkten de utländska aktietecknarna, men det är här som Henrik König träder in som deras officielle representant.
Campbell naturaliseras så småningom som svensk adelsman. Bosätter sig i Stockholm och börjar i Königs firma, som kom att ha namnet König, Tham, Campbell & Co.

På kompaniets första resa med Fredericus Rex Sveciæ är Colin Campbell en av kompaniets mest drivande. Han följer själv med på resan som superkargör och kungens ministre plénipotentaire – ansvarig för affärer – hos kejsaren av Kina. Fartyget kapas emellertid av holländarna. På hemresan från Batavia dör många matroser. Icke desto mindre är expeditionens ekonomiska resultat ytterst bra. Därför utnämns Colin Campbell vid hemkomsten till kommerseråd.
Campbell är ledande person även under andra oktrojen som börjar 1746. År 1732 lämnar han Stockholm och bosätter sig i Göteborg och äger egendomen Sävenäs. I Göteborg intar han en aktad ställning och blir känd som donator, bland annat till stadens barnhus.
Anglikanska kyrkan i Sverige grundas 1747. Brittiska affärsmän får då lov av kung Fredrik I att fira gudstjänst på engelska enligt Anglikanska kyrkans liturgi och praktik samt att bygga egna kyrkor. Den första församlingen bildas genom donation av Colin Campbell. I dag finns det två församlingar i Sverige. En i Stockholm, S:t Peter & S:t Sigfrids och en i Göteborg, S:t Andrews.
Personligen drabbas han av den svåra sorgen att förlora alla sina barn. Under sina sista år är han sjuklig. Hans hustru vistas i England vid hans död den 9 maj 1757.

Vad vi kan se idag som ett stort monument över Ostindiska Kompaniets storhetsdagar är det Ostindiska Huset på Norra Hamngatan 12 i Göteborg.

Brevet till mormor

Kära mormor!
Jag är här nu. Utanför ditt köksfönster. Men någon har täckt över hela fönstret inifrån – med svart byggplast! Jag som så gärna vill se in i ditt och morfars liv.
Det är sommar och du har varit borta i mer än trettio år. Jag skulle fylla sju när jag var här sist. Mamma sa att jag skulle säga att jag var sex år om konduktören på tåget skulle fråga … och jag som var så stolt över att fylla sju! Det var en lång resa med tåg, så jag hade en egen kudde med mig. Vi reste nästan hundra mil för att komma till ”Sundbergs”, det var och är fortfarande så huset kallas av traktens boende. Men nu har jag kommit med bil, vi har kört i ett enda sträck från Göteborg. Bara korta stopp för att äta något och kisspauser. Och vet du vad som hände när vi just var på väg in mot Sollefteå? Jo, jag fick ett telefonsamtal från Göteborg, med krav på att jag omgående skulle komma och titta på en servicelägenhet för mamma Astrid. Jo, hon lever faktiskt ännu. Den nu enda levande av de tio barn som du födde fram i livet. Hur orkade du, mormor?
Du fick ditt första barn vid tjugotvå års ålder och det sista vid fyrtiosex! Mamma säger att hon aldrig märkte att du ”var på det viset” – oftast var det grannar eller andra vänner som informerade om läget. Skaran av barn växte alltmedan någon vuxit upp och flyttat hemifrån. Jag har så länge önskat att få återvända till denna by vid Ångermanälven, Kläpp i Lökom. Visste precis var vi skulle köra av från stora landsvägen som slingrar sig utmed järnvägen och älven. Där! Där stod den gamla magasinsbyggnaden på höger sida, och då ska man ta vägen upp för den långa branta backen och här på höjden, här ligger det lilla huset. Precis som jag mindes det.
Men, vad har hänt med huset? Fasader är rivna, timmerstockar är blottade. Vem bor här nu? Varför ligger det en massa bråte runt huset? Är det någon hemma, tro?
Efter att ha smugit runt huset och konstaterat att någon uppenbarligen påbörjat en renovering, sätter jag mig ner och funderar i form av ett brev till dig mormor.
Har någon lämnat det trots allt åt sitt öde? Verandan är nästan helt raserad. Minns att morfar satt där och filosoferade efter lång dags arbete i skogen. Efter kvällsmaten gick han ut i bo´a och la sig för att sova. Jag fick övernatta i hans vanliga säng när jag var hos er under sommaren.


Han sa att det var svalt och skönt där ute under varma sommarnätter. Jag minns att alla sängar hade vackra lapptäcken som du hade sytt, och ibland räknade jag stygnen på undersidan täcket, precis innan jag somnade. Och på trasmattorna, du hade vävt, kunde jag ligga på mage och identifiera remsor från kläder och tyger som vi haft hemma i Göteborg. Så snart mamma hade tygbitar till övers, så klippte hon dem i långa remsor och snurrade ihop dem till bollar. Sedan gick hon till posten med paketerade tygbollar och skickade dem till dig. De finaste mattorna hade även smala pälsremsor invävda, och jag hade en sådan matta till alldeles nyligen. I gengäld skickade du lingon och hjortron om höstarna. Mamma kokade sylt på spisen och passerade bären i stora tråg. Tänk att jag tyckte det var ”taskig barndom” att få lingonsylt och mjölk till efterrätt. Varje dag. För att inte tala om ”tätmjölken” – den som du själv gjorde av några droppar tätört som blandades med mjölk. Sedan stod mjölken där och surnade i skafferiet.
Idag kallas det för långfil, mormor – och äts oftast med Cornflakes! Tacka vet jag tätmjölk med smulat, hårt tunnbröd i.
Jag minns också att jag var med dig i byns bagarstuga och du bakade tunnbröd från morgon till kväll, flera dagar i sträck. Brödet skulle levereras till de stora gårdarna som hade råd att hålla sig med ”köpt” bröd. Före storbaket tändes den vedeldade ugnen – två gånger om året, vår och höst.
Under vintertid, då långväga gårdfarihandlare kom med tyger, köpte du metervis med tunt blåtyg. Sedan var det bara att sätta igång och sy blåbyxor till böndernas hässjargäng, á 4 kronor paret. Ja, hur slet du inte för få allt att gå ihop? Och pratade du inte så visslade eller sjöng du. Till och med när en vattenledning skulle dras till huset och sprängning av berg var nödvändigt, kom du visslande genom skogen med dynamiten, inrullad i en tidning under armen! Morfar gick undan, för han var rädd. Du var den som gjorde bruk av vad som helst som omgav dig. Du tänkte alltid först och främst på vilken nytta man skulle ha saker.
Du ville bygga, högt och ståtligt – så det blev en halv våning till – ovanpå stugan. Det skulle vara sten på sten och verk på verk. Liksom tåget satte du fart åt ett håll och då fanns få ting som kunde stoppa eller ändra din bana. Beslutsamhet. ”Det är väl ingen konst!” kunde du säga, eller ”så här gör vi.” Morfar Axel var mer metodisk i allt han företog sig, och arbetet i skogen var centrum i hans liv. Ett arbete han aldrig bytte eller avvek ifrån. Skogsarbete och flottning ”ner vid älva.” Livet var för honom den sega marschen av träget arbete, från vagga till grav. Han axlade villigt sina bördor och följde de strängaste discipliner. Man såg inte mycket av hans självförverkligande eller utlevelse – förutom de tio barnen förstås, men han var trygg i vissheten om att minsann dra sitt strå till stacken.
Minns du mormor, när morfar slängde upp er late granne över sin axel, drog iväg och slängde honom i diket med orden; ”Här ska du få se vad som är nödvändigt!” Grannen hade vid kaffebordet uttryckt sin åsikt om att det var onödigt att söka arbete under missväxtåren! Morfar blev så arg att han lyfte upp gubben och kastade ut honom, med sådan kraft att också ytterdörren och gångjärnen for ut! Han hade själv just kommit hem från en lång dags skogsarbete och funnit granngubben sittande och dricka kaffe med dig mormor, i köket.


Morfar var den mest trägne och därför flitigt anlitad av skogsägare och hemmansägare. Det fanns inget slarv hos honom. Inte ett enda förhastat drag. Han var både eftertänksam och outtröttlig. Jag vet att han ofta sa ”tänk efter före”. Men det var svårt att tro, med tanke på att innanför detta fönster, den ständigt blomstrande kärleken till mormor resulterade i Johan, Axel, Bror, Frida, Ester, Astrid, Alfred, Agnes, Iris och Yngve! Lille Johan blev bara sex år, men de andra blev vuxna. Nu finns bara Astrid kvar. Min mamma. Det sägs, se tillbaka på sin egen historia är som att ro: ”Färdriktningen är framåt, men blicken riktar man bakåt och synfältet vidgas hela tiden”. Numera vet jag att morfar hade sina rötter långt från de norrländska skogarna. Visst tyckte du att han var en stilig man när du första gången såg honom. En naturens man med ett särdeles blankt, svart hår.

Vaka över mig, mormor, så känner jag mig trygg!
Ditt barnbarn Maya

 

« Äldre inlägg

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑