Källaren

scary-backgrounds-for-photoshop

Har packat ner alla julprylar och är nöjd över mitt jobb med att städa ut julen. Denna smått hysteriska helg. Under mitt vuxna liv firas jul alltid vårt hem. För släkt och vänner. I ett hus, långt från den hårt trafikerade innerstaden. Ett hus som tar tid att underhålla, inget lämnas åt slumpen. Snygg fasad och smakfull inredning. Ett hus att trivas i.

Sätter mig i den stora gröna fåtöljen, slänger upp benen på soffbordet och tar en sista klunk ur tekoppen. Sluter ögonen och känner både trötthet och tillfredsställelse över att en lång julhelg är till ända och ett nytt år just hade börjat. Lovar mig själv att detta år minsann ska blir lite lugnare … inte ha så många bollar i luften … samtidigt!

Nu återstår endast att baxa ner de packade lådorna till källaren – ett utrymme som endast nås utifrån.

Bara för något dygn sedan var hemmet prytt av girlanger och kransar i värsta Disney-stil. Jag lyfter första kartongen, sparkar lätt upp ytterdörren med ena foten, trevar försiktigt ner för trappan och rundar ena hörnet av huset. Snön ligger orörd och jag förbannar att jag inte tidigare bett maken att skotta upp väg en till källaringången. Å andra sidan, vem har anledning att gå ner till källaren så här dags, skulle hon sannolikt fått till svar.

Kikar över till grannens hus och konstaterar att den familjen fortfarande befinner sig på semester. Långt borta från det snökalla Sverige. Inga fotspår syns vid deras snötäckta uppfart.

Det är fredag och jag kommer just på att maken meddelat att han inte kommer hem till middagen – eller fredagsmyset som barnen kallar det. Årets första afterwork – AW väntar på hans nya jobb. Något han inte vill missa med tanke på att han nyss blivit utsedd att leda teamet inför ett gigantiskt projekt. Måste ju lära känna gänget lite mer personligt.

Barnen ska hämtas hem precis som vanligt vid femtiden.

Trappan ner till källardörren känns hal under mina fötter. Såja, upp med källarnyckeln. Balanserar den tunga lådan med ena armen och känner hur snön packas till en driva allteftersom dörren föses upp. Trevar efter ljusknappen och utbrister ett högt ”tack” när en svag glödlampa tänds.  Äntligen kan jag urskilja hyllor och skåp i det dunkla ljuset. Luften känns lite unken och fuktig. Endast en ventil finns utmed den ena väggen. Den vägg som vetter mot grannens hus.

I ett hörn står garderober – fyllda med kläder som inte är aktuella för årstiden. Hänger där och väntar på varmare tider. Slalomutrustningen väntar på sportlovet. Pjäxor har säkert vuxits ur…

Just som jag mödosamt stuvat in första kartongen hörs ljudet av källardörren som slår igen. Rycker till lite, men mest av överraskningen. Hur kunde den smälla igen så där hårt?Och varför får jag nu inte med största ansträngning – jag knuffar med hela min kroppstyngd – upp den igen?

Intalar tyst för mig själv att om jag nu bara tar det lugnt så ska dörren öppnas. Vid nästa försök. Men nej, den sitter ohjälpligt fast och jag inser i det ögonblicket att det är läge att fundera på en annan utväg, men vilken? Ventilen som är tjugo gånger tjugo centimeter? Ropa på grannar som inte är hemma? Invänta maken som kommer sent? Hur ska det gå för barnen?

Börjar frysa i min tunna tröja och drar fram en gammal sommarjacka ur garderoben. Kränger den runt axlarna och sätter mig ner i den gamla rottingfåtöljen. Den där fåtöljen som aldrig passat in någonstans. Förrän nu. Blundar.

– Mamma, mamma!

Jag vaknar till med ett ryck. Maken och barnen stirrar på mig…

– Hur é det fatt? Här har man hämtat ungarna och du sitter och sover! Vad gör du med alla kartongerna i hallen? Ska vi inte ha fredagsmys?

– Ja. Jovisst. Måste ha somnat. Måste ha drömt! Ursäkta …

– Ska du ha en capricciosa eller, precis som vanligt?

– Visst. Precis som vanligt … ring du!

Facebook kommentarer

Kommentarer

”Javanens” första hem i Sverige – till Tensta kyrka och Altomta herrgård i Uppland!

tensta-ka

Bilens temperaturmätare visar på 33 grader varmt! Då är det skönt med AC. Redan från parkeringen ser jag en ljusklädd kvinna vid porten till Tensta kyrka. Hon bär en pärm under ena armen och hälsar mig välkommen.

Kanske är jag dagens första besökare. Vi presenterar oss för varandra medan hon för in mig i vapenhuset och frågar hur jag kommit dit. Jag berättar kort att jag söker platser som känns viktiga för mig att titta närmare på. Denna uppländska kyrka är i allra högsta grad intressant.

Vi står innanför metertjocka stenväggar och här känns det skönt och svalt. Hon kan historien utantill – denna kyrka byggdes omkring år 1270-1290 och är en av de största och mest påkostade landskyrkorna i hela Sverige och det är troligt att den delvis bekostats av någon storman. Hon fnyser ut den sista meningen.
Någon storman… någon från Salsta, antyder hon.

Vill du se nyckeln till kyrkporten, frågar hon plötsligt och snart har jag den tunga nyckeln i min hand. Det är dags att stiga in i själva kyrkorummet.

maya-haller-kyrknyckeln

Min blick följer kyrkväggarnas målningar medan guiden berättar om utsmyckningar med blinderingar och strävpelare.  Att interiören egentligen hade en takhöjd av hela 16 meter., att västpartiet från början utgjorde ett separat kapell med två sidoordnade valv … kanske för kyrkans patronus och dennes familj eller ett dopkapell? De har flyttat deras bänkar längsts bak i kyrkan för att lämna plats åt kören – som brukar stå där framme vid altaret.

Reflekterar över att hon inte verkar vara så hänförd av traktens en gång rika beskyddare , och samtidigt som jag nickar år de två dopfuntarna berättar guiden att den ena är från 1200-talet och står i väster och den andra är från 1400-talet och är placerad i koret.

På 1400-talet slogs tegelvalv som senare försågs med kalkmålningar. Då förenades det separata kapellet i väst med kyrkans långhus och därmed sänktes också den inre takhöjden. Vi fortsätter fram mot altarskåpet som är daterat till 1480-talet. Ovanför våra huvud hänger en ljuskrona av järn från 1400-talet … ska den sprida ljus över min historia?

takkrona

– Jag lämnar dig här och går ut och värmer mig, fortsätter hon medan hon tar åter pärmen under armen och går åter ut i sommarhettan.

ulla-moberg

På egen hand följer jag Johannes Rosenröds kalkmålningar längs väggarna. Riddaren Bengt Jönsson Oxenstierna håller ett vakande öga på mig. Kanske är det svensk konsthistorias första avsiktliga porträtt. Denne riddare bekostade målningarna framme vid koret.

vaggmalning

Tankarna snurrar vilt i min hjärna – hur guiden reagerade när hon fick höra min historia om banden till kyrkan och Altomta herrgård, som lär ligga i närheten. Hon berättar om sin egen uppväxt på just den herrgården, Altomta! Hennes familj har bott där i närmare hundra år. Att det blev svårt för föräldrarna att underhålla det stora huset och att det var skönare att flytta till en modernare villa. Hon berättar att hon just idag blivit ombedd – att bara för en dag – vara kyrkoguide, eftersom den ordinarie guiden fått förhinder. Under denna enda dag kommer jag! Var det ödets nyck eller en ren tillfällighet att denna Ulla finns vid kyrkan och tar emot mig, som är en ättling till en gosse som också bott på herrgården?

Jag skriver i gästboken om honom, han som blev kristnad i den här kyrkan. För länge sedan. Nyss var jag svettig av sommarvärmen, nu är jag frusen. och vet inte om kyrkväggarna håller den chockerande värmen utanför, eller om det är rysningar inför denna historiska händelse? Ett tillfälle som kanske få människor någonsin får uppleva. Innan jag lämnar kyrkan kastar jag en sista blick på den ena dopfunten. Den där framme vid koret. Den andra, den som står nära vapenhuset, var till för de odöpta barnen. Här kunde de bli snabbdöpta innan de fick inträde till kyrkans församling …

dopfunt-vid-koret-1

Tillbaka i den uppländska värmeböljan låter jag bilens AC-funktion lindra den tryckande hettan. Just som jag satt mig tillrätta kommer två yngre män springande ur kyrkporten. De knackar ivrigt på bilrutan och vill uppenbarligen ha kontakt. Själv funderar jag på om jag ska gå ur bilen eller veva ner sidorutan!

– Är det sant, är det sant skriker de samstämt.

– Vaddå sant, vad menar ni?

– Att du är släkt med den lille pojken som du skrev om i kyrkans gästbok?

– Ja, men vem är ni?

– Vi har köpt den gamla prästgården, och vi har hört talats om den lille främmande gossen … har du varit på herrgården? Du måste dit. Hälsa från oss, mannen som bor där nu är jättetrevlig och låter dig säkert komma in i huset. … ingen har ju någonsin sett en släkting till den gossen! Kom gärna hit och berätta mer om honom!

I denna stund gör jag något för mig, än idag, obegripligt. Jag böjer mig ner och fiskar upp min tjocka lunta som är det absoluta underlaget till hela min släktforskning och vad jag kommit fram till. Maken som just kommit från en fotorunda stirrar nu på mig.

– Du är inte klok, lämna ifrån dig allt arbete du lagt ner! Till främlingar?

– Får väl skylla på värmen, jag orkar inte tänka klart … kanske har jag kopior därhemma i datorn …

Bilen tar oss vidare utmed vägen som ska leder till Altomta herrgård.

Jag har gjort mig en bild av hur det kan se ut idag och jag blir inte besviken. Gården är precis så vacker som jag hoppades på. Huvudbyggnaden reser sig ur grönskande träd, snörräta grusgångar och vackra små flygelbyggnader.

Är detta möjligt? Jag vet inte var jag ska börja knacka dörr. Gör ett försök i en av flygelbyggnaderna, ingen hemma. Fortsätter försiktigt mot huvudbyggnaden och ser någon röra sig i ett fönster. I samma ögonblick som jag ska knacka på entrédörren öppnas den och en man visar sig i dörröppningen. Han tittar forskande på mig och frågar vad jag har för ärende. Han kliver ut och stänger dörren bakom sig.

– Sätt dig där, säger han och sträcker ut armen mot den ena stolen som står på den skuggade altanen. Han mönstrar mig medan han torkar sina glasögon med en flik av den beigefärgade T-shirten. Ännu en gång ber han mig upprepa mitt ärende. Han är beige. De blekblåa jeansen är det enda som bryter av mannens färgskala. Han granskar mig några sekunder innan han frågar om vem jag är och varifrån jag kommer.

Försöker samla mig och upprepar det jag nyss berättat för de personer jag mött vid Tensta kyrka i Wattholma.

– Du ser inte så´n ut, säger han med ett försiktigt leende. Du är ju ganska blond. Det rör sig en del obehöriga personer i området så jag vill försäkra mig om att ni inte är ute i oärliga ärenden.

Efter en dryg timmas samtal verkar han ha fått tilltro till mig och min historia.

– Vill ni komma in?

maya-kliver-in-pa-altomta

Trodde aldrig han skulle fråga! Blir stående några sekunder på tröskeln till förstugan.

Här, precis här stod den lille pojken – på tröskeln till sitt nya liv. Nu står jag här, drygt tvåhundrafyrtio år senare och det känns som något trycker in min mage.altomta_0012_new

Husets värd visar oss genast in till salen, det rum som fru Hedvig en gång inredde till eftervärldens minne av kapten, Carl Gustav Ekeberg, hennes make. Minnen från Kinaresor, den vackra kakelugnen, möblerna, det ostindiska porslinet.

 

En låda dras försiktigt ut och han frågar om jag vet vad det är – ja, det är bladen från den växt som Linnés lärjunge Sparrman fann – och uppkallade efter kaptenen på skeppet.

Avböjer frågan om vi vill ha kaffe. Men tittar gärna in i köket. Husets ägare sätter sig vid köksbordet och skriver sitt namn, adress och telefonnummer. Säger att jag är välkommen tillbaka …

Det bor en annan mörk här idag… fast hon är från Afrika, säger han leende då han följer oss till entrédörren.

Omtumlad undrar jag över den lille brune pojkens upplevelse vid sitt första möte med herrgården? I det ögonblick han kliver över tröskeln till förstugan, till den stora vackra salen, vid åsynen av de vackra ostindiska porslinsfigurerna … han stiger in i ett liv som familjens nyblivne son.

Hela hans liv tar fart igen, genom mig. Allt finns där. Han som skänkte mig en droppe indonesiskt blod i mina ådror! Sedan år 2008 har jag sökt och läst i handlingar som kan ta mig tillbaka till mina rötter.

Jag tror att jag ar lyckats ganska väl med den uppgiften!

bild1-1

Facebook kommentarer

Kommentarer

Saramago

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam”

José Saramago från Portugal får Nobelpriset i Litteratur 1998 – under motiveringen; ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet”.

Jag har en av hans böcker i min ägo som jag tycker är lite knepig att läsa. Den är inte som alla andra brukar vara. Författarens stil är mycket speciell, han är exempelvis ingen vän av punkter utan meningarna kan genom hela boken flöda över flera sidor. Inga namn nämns.

Den börjar med stor dramaturgi …

En hel nation lamslås plötsligt av ”vit blindhet”. En helt vanlig vardag sitter en man i sin bil och väntar på att trafikljuset ska slå om till grönt. Han får aldrig se det. Han har blivit blind. Blindheten drabbar honom helt utan förvarning, han har tvärtom fram till nu haft ovanligt god syn för sin ålder, 37 år. Inte heller är det mörker han upplever. Blindheten är mjölkvit och bländande. Han blir självklart väldigt rädd. Han får hjälp av en medtrafikant som kör honom hem i hans egen bil. Frun insisterar på att han måste uppsöka en ögonläkare, och hon ska köra honom. Då upptäcker de att den hjälpsamme tyvärr också var en biltjuv, det får bli taxi. Läkaren begriper ingenting. Det är inget fel på mannens ögon. Inget alls.

Mer kommer jag inte att avslöja. Jo, möjligtvis förordet; ”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.”

Författaren till boken ”Blindheten” -”Ensaio sobre a Cegueira”- är skriven av den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur år 1998 José Saramago. Han föds 1922 i ett lantbrukarhem i byn Azunhaga norr om Lissabon. Han utbildar sig ursprungligen till mekaniker, men kommer med tiden – via journalistiken – allt närmare författarbanan. Debuterar i början av 1970-talet, men slår stort igenom 1982 – som 50-åring med en historisk kärleksroman. Boken jag nu tänker på är ”Blindheten” som kommer ut på svenska 1997.

Året efter lyssnar jag till hans två minuter långa (korta!) tal – den 10 december 1998 vid banketten under Nobelfestligheterna – och hur han ödmjukt tillägger några ord kring de mänskliga rättigheterna som då, exakt för 50 år sedan, undertecknats. ”… uppenbarligen har regeringar inte moraliskt gjort allt vad de borde för de mänskliga rättigheterna. Orättvisor växer, ojämlikheten bli värre, okunnigheten växer, eländet expanderar. Samma schizofrena mänsklighet som har kapacitet att skicka instrument till en planet för att studera sammansättningen av stenar kan med likgiltighet notera död för miljontals människor från svält . För att gå till Mars verkar lättare än att gå till grannen…”

Två minuter!

Hans Nobelföreläsning två dagar tidigare, den 7 december 1998 är betydligt längre och innehåller bland annat hans livs resa och jag vill återge den första delen av den föreläsningen. Han håller den på sitt modersmål, portugisiska;

”Den klokaste man jag någonsin har känt kunde varken läsa eller skriva. Klockan fyra på morgonen, när löftet om en ny dag fortfarande kom från Frankrike, steg han upp från halmmadrassen, gick ut och släppte på bete det halva dussin grisar av vilkas fruktsamhet han och hans hustru hade sin bärgning. Under dessa knappa omständigheter levde mina morföräldrar, de livnärde sig på svinuppfödning i liten skala, och efter avvänjningen såldes grisarna till grannarna i byn Azinhaga i Ribatejo.

Mina morföräldrar hette Jerónimo Melrinho och Josefa Caixinha och var analfabeter båda två. På vintern när nattkylan var så sträng att vattnet i lerkrusen inne i huset frös till is gick de ut och hämtade de ynkligaste smågrisarna i svinstian och lade dem hos sig i sängen. Under de grova filtarna blev de stelfrusna små djuren värmda av människorna och räddades från en säker död. Även om de båda gamla hade gott hjärta var det inte av själsfinhet och medömkan som de gjorde så här: vad som gällde för dem, utan sentimentalitet eller retorik, var att se till sitt levebröd med självklarheten hos den som för sin utkomst aldrig har lärt sig att tänka mer än vad som är nödvändigt.

Många gånger hjälpte jag min morfar Jerónimo i hans herdesysslor, många gånger grävde jag i trädgårdslanden bakom huset och högg ved till brasan, många gånger gick jag till brunnen i byn och vred runt det stora hjulet av järn som drev pumpen tills jag fick upp vatten som jag sedan bar hem på axeln, många gånger smög jag också i gryningen med mormor förbi männen som vaktade fälten, vi var försedda med räfsa, segelduk och rep för att i åkerstubben samla upp den lösa halm som djuren skulle få att ligga på. Och några gånger under varma sommarkvällar sade morfar efter maten: ”José, i natt ska du och jag sova under fikonträdet.” Det fanns ytterligare två fikonträd, men det var just det där trädet som var fikonträdet för alla därhemma, säkert för att det var störst och äldst och för att det alltid hade stått där. Kanhända var det fråga om antonomasi, en lärd benämning som jag inte förrän många år senare skulle komma att känna till och begripa innebörden av …

I nattens stillhet visade sig en stjärna för mig mellan trädets höga grenar och sedan försvann den sakta bakom ett löv, och om jag tittade åt andra hållet så jag som en tyst strömmande flod över himlavalvet det opalskimrande ljuset från Vintergatan, Vägen till Santiago, som vi fortfarande kallade den i byn. När sömnen inte ville infinna sig befolkades natten av historier och händelser som morfar berättade om: sagor, uppenbarelser, fantastiska fenomen, sällsamma episoder, mord i gamla tider, sammandrabbningar med påkar och stenar, förfädernas ord, ett aldrig sinande sorl av minnen som höll mig vaken samtidigt som det mjukt vyssjade mig till ro.

Jag fick inte veta om han tystnade när han märkte att jag hade somnat eller om han fortsatte att berätta för att inte lämna min fråga till hälften obesvarad, den som jag alltid ställde under de längre pauser som han avsiktligt lade in i berättelsen: ”Hur gick det sedan?” Kanske upprepade han historierna för sig själv för att inte glömma bort dem eller för att berika dem med ett nytt oväntat händelseförlopp.

I den ålder jag befann mig då och under den epok som vi båda levde är det givet att jag föreställde mig min morfar Jerónimo som herre över all världens kunskap. När fågelsången väckte mig i det första gryningsljuset var han inte kvar längre, han hade gått ut på fältet med sina djur och låtit mig sova vidare. Då steg jag upp, vek ihop filten, och barfota (i byn gick jag alltid barfota ända tills jag var 14 år) och fortfarande med halmstrån i håret gick jag förbi trädgårdslanden bort till andra sidan gården där svinstian låg bredvid boningshuset.

Mormor, som var på benen redan före morfar, ställde fram en stor skål kaffe med brödbitar i åt mig och frågade om jag hade sovit gott. Ifall jag berättade för henne om någon otäck dröm efter morfars historier lugnade hon mig alltid: ”Bry dig inte om det där, drömmar är inget att fästa sig vid.” Då tänkte jag att även om mormor var en mycket klok kvinna gick hon inte upp mot morfar, han som, när han låg under fikonträdet med barnbarnet José bredvid sig, med bara några ord förmådde sätta hela universum i rörelse.

Det var först många år senare, när morfar redan hade lämnat den här världen och jag hade blivit en vuxen man, som jag fick klart för mig att mormor till slut också trodde på drömmar. Det kan inte ha varit fråga om annat, ty en kväll, när hon satt utanför dörren till sitt fattiga hem, där hon då för tiden bodde ensam, och betraktade de stora och små stjärnorna ovanför huvudet, lär hon ha yttrat dessa ord: ”Världen är så vacker och jag tycker det är så synd att dö.” Hon sade inte att hon var rädd att dö, hon sade att det var synd att dö, som om hennes mödosamma och arbetsfyllda liv nu i hennes nästan yttersta stund skulle ha bestått i att ta emot nåden av ett upphöjt sista avsked, trösten i att få skönheten uppenbarad.

Hon satt vid dörren till ett hem som jag tror saknade motstycke i världen, ty där bodde människor som kunde sova med grisar som om de vore deras egna barn, människor som tyckte att det var synd att lämna livet därför att världen var vacker, och det var min morfar Jerónimo, herde och historieberättare, som, när han kände att döden kom för att hämta honom, gick ut i trädgården och tog farväl av träden, ett efter ett, han omfamnade dem och grät därför att han visste att han aldrig skulle få se dem mer.”

Den berättelsen gjorde avtryck i mig.
Trots att vi ännu inte hade återhämtat oss från chocken som drabbat Göteborg och Sverige. I oktober omkommer 63 ungdomar och 213 skadas i diskoteksbranden i Backa.

José Saramago avlider 88 år gammal i Spanien den 18 juni 2010, tolv år efter att han erhållit Nobelpriset i litteratur

Facebook kommentarer

Kommentarer

Thank you for nothing…

alone

Tiden läker alla sår. Vem har inte fått höra det. Eller; Var stark för barnens skull. Livet går vidare. Klyschorna duggar tätt… men de är inte särskilt verksamma. Ännu.

Det finns gott om tid att reflektera och fundera över det som skett – att någon man stått nära gått bort eller att ens partner försvunnit – kanske rent av till någon annan? Han la sin hand på min axel och sa: ”Jag kommer inte tillbaka.”

 Sorg försvinner inte om man bara ”tar sig i kragen” och går vidare. Vänder blad. Sannolikt ett sätt att trösta – eller att väja undan för den akuta smärtan vid dödsfall, separation, sjukdom eller annan förlust.

Var inte ledsen, du förtjänar någon bättre… Men separationen känns ändå smärtsamt och jag måste för ge uttryck för det. Inom mig blir det känslomässigt tomt – som i ett vakuum!

Skulle livet bjuda på en ny kärlek, måste ändå ”den gamla” någon gång bearbetas. Visst kan jag tillfälligt fly smärtan genom mycket arbete, långa promenader, godis eller mat. Men jag har också behov av att sörja alldeles ensam. Stanna kvar i det som gör ont.

Gamla sår som inte läkts gör sig påminda då vissa situationer uppstår. Det är som om någon trycker på knappar och det gamla kommer ikapp mig. Att vara stark och bara bita ihop fungerar inte på mig.
Sorgen kräver sin tid och energi – orkar inte vara aktiv och sörja samtidigt. Har tidigare i livet dövat smärta och sorg med hårt arbete – som distraktion för att slippa ta itu med mina känslor. Det gav ett reslutat – jag gick i väggen!

När mamma dog reste jag mig bokstavligen upp och gick. Gick ifrån hem och familj. Ägnade dygnets alla timmar åt ett nytt slags arbete. Skrev artiklar om Göteborgs historia! Gjorde reportage som krävde ny kunskap och research som tog all min vakna tid. Sov nästan ingenting. Trodde jag kunde döva sorg och saknad. Mamma som alltid funnits där. Jag kunde inte släppa taget om henne, trots att hon för länge sedan ville släppa taget om livet. Det obarmhärtiga livet som åldring. En kvinna som behövde hjälp av andra. Hon som alltid klarat sig själv. Varit ”duktig flicka” – en egenskap som hon sannolikt överfört på mig och som jag i min tur sannolikt fört vidare…

I hela mitt liv har jag burit på en rädsla av att ha bli övergiven av mamma. Samtidigt har jag varit arg på henne för att hon skilde sig – att allt var kanske hennes fel – att jag ville tro att vår pappa brydde sig om oss. Ibland var jag anklagande mot henne. Pressade henne med frågor. Ville inte vara skilsmässobarn.

Min rädsla över att bli övergiven gav mig en låg självkänsla och ibland också dåliga, destruktiva relationer livet igenom. Energitjuvar känner snabbt doften av en ”givare”. Jag har hållit fast vid saker som inte varit bra för mig, försökt att alltid vara till lags.

Nu är det är dags att sätta ner båda fötterna!

Har fantastiska barn som står i svallet av eget ”livspussel”, det som för min del är över. Jag vet att de tycker att jag borde ägna mer tid åt dem och i synnerhet åt deras barn – mina barnbarn.

Min tid för att återuppbygga ett liv efter skilsmässan från deras pappa har tagit tid. Att skapa förtroende tar också tid. Inte minst fysisk och psykisk kraft krävs att skapa ett eget liv. Ett liv som ger mening. Inte bara en stunds förströelse … för att sedan återvända till den svenska ensamheten – ”solitudine”.
När ska du börja leva, frågar frisören, inte bara överleva?

Älskade barn!


Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er och undrar hur ni har det. Alltid! Jag saknar er mycket och vill komma er till mötes, försöker verkligen se situationen ur ert perspektiv – så gott jag kan. 
Jag är ledsen om jag har skadat er på något sätt, det var inte min avsikt. Jag gjorde så gott jag kunde. Kanske räckte det inte. Men jag är beredd att göra det jag kan för att lyssna
 på er och försöka förstå. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag att vi kan prata med varandra om detta. Och om möjligt – komma vidare.


Mamma

Facebook kommentarer

Kommentarer

Att bli sjuksköterska!

Historien om de första vita upptäcktsresandes framfart i det djupa Afrika och hur det gick till när det kända citatet: ”Doctor Livingstone, I presume?” myntades imponerade på mig redan som mycket ung. Bestämde mig tidigt för att bli sjuksköterska och att min mission i livet skulle vara att hjälpa sjuka och fattiga i Afrika. Detta till min lärarinnas stora förtjusning, då hon ofta läste högt om läkaren och prästen Albert Schweizer och hans missionssjukhus i Kongo. Jag skulle bli hans medhjälpare.

Med åren upptäcker jag dock att det behövs minst lika mycket hjälp här hemma i Sverige.
Efter en kort trist tid som bokföringskontorist på ASEA – inser jag att det var dags att söka mig till sjukvården, åtminstone pröva på ett sommarvikariat. Jag ska fylla arton år och vägen ligger öppen.

Inom långtidsvården kan man få hur mycket jobb som helst, och vi är många unga flickor som står bi ett av landets tyngsta kroppsarbete – från morgon till kväll, vardag som helgdag. Och inte en manlig skötare så långt ögat når.
På Vasa sjukhus kommenderades ”Fröken Eriksson”, på sin första arbetsdag, att ta ansvar för sal 10, där sex gamla män ligger sängbundna. Bäcken ska tömmas, munnar matas, tempen tas klockan tolv, bad på torsdagar och så schemalagda vändningar för att inte liggsår ska uppstå. Finns tid över, är uppgiften att vika lakan och servetter eller putsa rostfria ytor och kärl i sköljrum. Fönster ska putsas med rödsprit, och ett granskande avdelningsföreståndares finger dras utmed lister för att kontrollera att man inte missat att torka någonstans.

Det händer ibland, särskilt på morgonen när jag lyfter på de gamlas täcken, att stanken av nattgammal urin får mig att rusa ut på närmaste toalett för att kräkas.
– Är fröken Eriksson berusad, månne?
– Nej, verkligen inte. Jag vill så gärna arbeta med sjuka, men kommer jag klara av dessa ofta kväljande arbetsuppgifter?

En sommar – i mitten av 60-talet – vikarierar jag på Epidemisjukhusets Observationsavdelning. Ett gammalt slitet sjukhus, med ett antal paviljonger utspridda på ett område som är väl begränsat från övrig bebyggelse i sta ́n. Högt uppe på ett berg. Resultatet efter ett antal koleraepidemier i Göteborg. Stämningen bland personalen är så annorlunda den jag tidigare mött. Här är vi alla du med varandra och alla tilltalas ”syster”.

Det är dags för rond och vi sköterskor drar oss tillbaka till avdelningens kök för att inte vara i vägen när gruppen av läkare och kandidater kommer tågande uppför den lilla trappan och in i korridoren. Genom köksfönstret ser jag en ung, mörk man som sträcker på sig, tar ett djupt andetag innan han följer de vita rockarna. Han måste vara kandidat, tänker jag och tittar en extra gång, för visst är han snygg!

Efter avslutad rond går jag skyndsamt iväg till ”mina” isolerade patienter vars rum är anslutna till slussar med ultraviolett ljus. Här gäller rigorösa hygienföreskrifter samt totalt besöksförbud inne på avdelningen. Besökande får endast hälsa på patienterna utifrån – via rummets fönster. I korridoren möter jag honom – den unge kandidaten! Han tittar på mig, ler och säger ”Hi”! Jag besvarar blygt hans hälsning och tittar bort. Han låter som en amerikan?

En eftermiddag kommer min väninna Kersti, som arbetade på en annan avdelning, strålande och berättar att vi ska få sällskap av ytterligare en person hem i efter jobbet…

På spårvagnen sitter de framför mig. Vackra, vackra Kersti, i sällskap med den unge kandidaten! Han är solbränd och verkar vara som klippt ur en veckotidning. Vi är tre unga flickor som bor ensamma i den stora lägenheten, medan Kerstis föräldrar tillbringar sommaren på landet. För säkerhet skull har föräldrarna bett en kollega – ”Farbror Melker” i Tjorven – att titta till oss emellanåt. Nöjd med vad han ser lämnar han oss, denna ljusa lördagskväll, då Kersti gör sig fin för kvällens äventyr. Själv sitter jag nu bänkad med hennes syster framför TV:n. Den unge mannen som gjort oss sällskap hem sitter i en fåtölj och bläddrar förstrött i en tidning.

– Ok, nu är jag klar, säger min väninna på engelska till den väntande mannen i fåtöljen som tittar upp, säger lugnt och bestämd.
– No, I want go out with her! Och pekar på mig!
– Då så, då går jag väl ut ensam, säger Kersti, vänder på klacken och går ut!

Jag är förstummad. Vill gå ut med mig … men jag trodde?
-Don’t mention it, avbryter han mig. Let’s go!

Hans namn är Milton och väl ute på gatan halar han upp två biljetter. Vi ska på sommarkonsert i Konserthuset! Han konverserar och sjunger om vartannat – jag blir alldeles bortkollrad av hans charm.
Denna kväll gör jag mitt livs första besök på en konsert med klassisk musik!

Under pausen upptäcker vi några kända ansikten bland publiken. Milton stegar fram till sällskapet som glatt hälsar på honom. Men, vem är hon? Är det inte tjejen från Observationsavdelningen? Vad gör hon här?
Kritiska ögon betraktar mig uppifrån och ner. Milton talar energiskt om den vackra musiken och märker inte att de hans kollegor vänt sina blickar bort ifrån mig. Jag finns inte längre.

Under lång tid smyger vi med vår bekantskap. Men både personal och patienter lägger märke till att den unge kandidaten ständigt gör sig ärende till Observationsavdelningen. ”Kärlek på lasarett” sjunger en ung skådespelare som sitter och solar sig i ett fönster. Hon är smittad av salmonella på utlandssemester. Där satt hon i sin bikini! Isolerad.

En annan patient och tillika läkare, tyfussmittad på resa i Ryssland, ingår i mitt ansvarsområde. Han granskar mig noga var gång jag kommer in i hans rum.
– Vad ska du bli min lilla flicka när du blir stor? Du passar inte i skurhink och långborste!
– Sjuksköterska, svarar jag snabbt under mitt munskydd.
– Då ska jag skriva ett rekommendationsbrev till rektorn på vårdskolan, henne känner jag väl.

Sommaren är varm, solig och romantisk. Vi går milslånga promenader och jag får veta allt om hans bakgrund, drömmar och planer. Vill jag följa med honom tillbaka till USA?
Han drar med mig till matsalen där endast läkare har tillträde och struntar fullständigt i mina protester. ”I’m a free American” är hans stående kommentar när jag försöker förklara de svenska konventionerna. Vi pussas i trappuppgångar när vi tror att ingen ser, eller gör någon det?

Du måste passa dig, varslar personalen, och skvallrar att det finns en ung kvinnlig läkare som enträget inviterar honom till middag och vistelse i sommarvillan. Och Milton tackar alltid nej.

Så en dag blir jag kallad till avdelningens expedition. Rättar till min långa hästsvans och kliver respektfullt över tröskeln. I samma ögonblick som jag ser sjukhusets läkare, kandidater och sjuksköterskor uppradade längs väggarna – och deras allvarsamma ansiktsuttryck – blir jag minst sagt orolig och rädd. Jag minns särskilt väl den försmådda läkarens röda, nedböjda ansikte. Hon möter inte min blick och jag förstår i samma stund att hon medverkat till vad som nu ska ske.

Vid skrivbordet sitter överläkaren och tittar med mörka, allvarliga ögon på mig, där jag står mitt på golvet. Hon frågar om jag hade ett förhållande med hennes adept, den unge kandidaten, och slår fast det olämpliga i att jag fortsättningsvis arbetar på sjukhuset.
Men vad har jag gjort mig skyldig till? Varför denna uppståndelse? Jag har inte svar på överläkarens alla frågor!

Domen blir hård – ”avsked på grått papper” – och nu gungar golvet under mig. På darrande ben går jag senare till personalkontoret. Där får jag ett anställningsintyg – skrivet på vitt papper? Så här står jag nu med ett avsked och ett rekommendationsbrev! Flickan av folket och en blivande livmedikus – är uppenbarligen en omöjlig relation!

Någon kväll senare ringer Milton och undrar varför jag inte kommit till mitt arbete. Jag ljuger ihop en historia för att slippa berätta om det pinsamma korsförhöret och avskedet.
Han får aldrig veta att överläkaren gjort klart för mig att om vi fortsätter vårt umgänge, riskerar jag hans framtida studier och karriär. Det är lättare att säga att det ”bara är slut”.
Milton låter bedrövad.
Efter några dagar ångrar jag dock min lögn och söker upp honom igen. Vill förklara en sista gång.
Slänger lite grus på fönstret till hans tjänstebostad vid sjukhusområdet. Ingen där. Jag frågar personal om de sett honom. Nej, han har plötsligt lämnat Sverige och ingen vet vart han tagit vägen…

Drygt 35 år efter denna sommar – under mitt arbete att samla fakta bland internationella webbsidor – dyker plötsligt ett bekant namn upp! Min första impuls är att skrika högt, men jag behärskar mig och sparar blixtsnabbt filen.

Saken faller i glömska tills den dag jag rensar bort filer och finner den sparade webbsidan. Tittar lite närmare på den och undrar om det verkligen är samme Milton?
Ett enda klick på namnet och vips kommer e-mailadressen upp. Skulle jag våga?
Chansar. Och genast efter några minuter kommer ett svar.

Det är Milton i Detroit och han berättar sitt livs historia. ”A long bumpy road”, uttrycker han. Fem barn och är snart inne på sitt tredje äktenskap! Det mest förbluffande är att han berättar om ett foto – på mig – som han burit i sin plånbok i flera årtionden! Och att han har haft kontakt med sin gamla handledare – överläkaren som gav mig sparken – alltsedan tiden i Sverige! Hur outgrundliga är inte våra vägar i livet?

Åren går och han har många gånger frågat varför jag aldrig berättade sanningen – ”I’m still a free American”, mejlar han. Så blir vårt öde. Han är sedan länge professor och känd som hepatolog – expert på leversjukdomar. Vi har båda kommit till åren, men vi glömmer aldrig den sommaren – den som fick ett abrupt slut!

Nu har jag delat min ungdoms dröm med dig, och sjuksköterska blev jag aldrig! Jag fick förmånen att under många år vara inofficiell rådgivare till beslutsfattare i sjukvårdsfrågor. Och allt har skett på vitt papper!

Epidemiska sjukhusetFoto: Helio Duarte

Facebook kommentarer

Kommentarer

Sagan om en duktig flicka

Det var en gång en duktig liten flicka. Hon känner sig som en liten prinsessa och allt är som hon har tänkt.

prinsessa
Ingenting går emot henne. Visserligen tycker den duktiga lilla flickan inte om när hennes mamma tvingar henne att göra något, men när den duktiga flickan gör något oväntat blir hon så lycklig när hon ser mammans nöjda leende. Hon älskar att vara duktig! Hon blir en riktigt duktig liten flicka. Åren går och den duktiga lilla flickan blir stor, gifter sig med sin duktige prins och får tre duktiga barn.

En dag börjar hon bli trött på att vara så duktig och vill istället duga som hon är. Bara vara den hon är. Hon har hamnat i drakens duktighetsfälla. Hon prövar att sluta vara så himla duktig ibland, men ack hur hon får kämpa med sitt dåliga samvete. Hennes nya sätt retar gallfebern på mamman och alla andra i hennes omgivning. Konstigt, tänker flickan. Hon upptäcker också att det finns motgångar och hon finner inga råd när dessa kommer, ty hon har inte upplevt dem tidigare.

Snipp, snapp, snut så var sagan slut!

I mitt liv som barn flyr jag bort i drömmar, sagor och visor. Visan om ”När lillan kom till jorden” ger mig ofta tröst och jag låtsas att det är min mamma som sjunger den för mig;

När Lillan kom till jorden (Majas visa av A Tegnér) 

När lillan kom till jorden,
det var i maj, när göken gol,
sa mamma att det lyste
av vårgrönt och av sol.

Sjön glittrade som silver,
och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan kvick och munter
just hit med våren kom.

Gullvivans plym sågs vaja,
bofinken slog så glada slag,
då blev jag döpt till Maja,
ty lillan, det var jag.

Och därför, säger mamma,
så är jag nästan alltid glad,
jag tycker hela livet
är som en solskensdag.

Genom sagor och visor – och senare på film – kan den lilla flickan både fly sin egen verklighet och i bästa fall också förstå den verklighet som hon lever i. På något sätt lyckas den lilla flickan att ersätta verkligheten med fantasin, eftersom hon kan identifiera sig med en figur i en berättelse, den om kampen mellan ont och gott. Hennes barnsliga värld består av gott och ont. Och ett lyckliga slut får henne att fantisera om en egen framtida kärleksfull familj.

Som den duktiga flickan är hon alltid ivrigt påhejad av sin omgivning och betraktas som duktig och effektiv. Inte bara resultatorienterad utan duktig i meningen plikttrogen, lojal, empatisk, en sådan som alltid ställer upp, som bryr sig om andra människor, som lyssnar och finns till hands. Henne kan man lita på. Hon tycker att man skulle ställa upp. Hon tycker att man skulle hjälpa till. Ganska mycket. Eller rättare sagt, alltid. Och hon åstadkommer mycket, gör bra saker, är glad åt att stötta andra och har en stark drivkraft. Detta värdesätter den lilla duktiga flickan högst av alla sina egenskaper. Men den har också ett pris, ett högt pris.

En tidig höstmorgon ska den lilla duktiga flickan, nu i mogen ålder, som vanligt sätta sig i bilen, vrida om startnyckeln och köra till jobbet. Men denna dag vet hon plötsligt inte hur detta skulle gå till! Trots hennes nästa fyrtio års erfarenhet av att varje dag åka till sitt jobb, förblir hon sittandes i bilen – totalt oförmögen att ens starta den och ännu mindre att hitta till sitt jobb! Hur svårt kan det vara?

Den duktiga flickan har ”gått in i väggen” – efter en livslång färd i maxfart – och förblir utslagen och uträknad under en tid. Hon har presterat långt över de förväntningar som ställs på henne. Som mamma, hustru, dotter, syster, medarbetare, arbetskamrat, väninna, kursdeltagare, styrelseledamot … i all oändlighet!

Den duktiga flickan har alltid trott att hon bara kan få uppskattning för vad hon gör. Inte för den hon är. Både borta och hemma. Utbränd duktig flicka!

– Så bra, sa flickans mamma, nu har du tid att hjälpa mig varje dag. När du inte skulle passa barnbarn, förstås!

Så småningom lyckas den duktiga flickan, mot alla odds, ordna så att hennes gamla mamma får plats på ett äldreboende. Därmed kan förhoppningsvis ansvaret för mammans väl och ve läggas på fler än på bara denna dotter.

Syskonen till den duktiga flickan har sedan länge anpassat sig till mammans ständiga önskemål på odelad uppmärksamhet och därmed konsekvent hindrat dem från att vara samlade – samtidigt.

— Ska ni ha tre begravningar, frågar mamman med ett skälmskt leende.

— Ja, svarar den lilla duktiga flickan. En på morgonen, en mitt på dagen och en på eftermiddagen. Precis så som du alltid har önskat ha våra besök!

Genom åren fortsätter den lilla duktiga flickan att vara duktig. Men nu försöker hon att vara duktig på att inte vara duktig. Förhoppningsvis lär sig flickan både om andra och om sig själv, att det finns människor som inte vill henne väl och andra som lyfter och bär henne när hon inte orkar själv.

Och så vitt jag vet… så håller hon på än idag!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Älskade Månkan – vad jag saknar dig!

Månkan på Avalon

Minns hur vi far genom Toscanas böljande kullar och vi skrattar från första timman – till den sista! I nästan två veckor kamperar vi tillsammans på hotellrum, restauranger, stadsvandringar, stilla stunder i skuggan med ett glas vin. Pizza sista kvällen på Piazza Campo dei Fiori. Vi tar med oss professor Hjördis från Stockholm som reser ensam i vårt sällskap. Vi går i mörkret och tittar på Santa Brigida – kyrkan som är tillägnad vår svenska Heliga Birgitta! Vi har under resans gång besökt kyrkor, kloster, vingårdar, mängder av historiska platser.
Vi gör uppehåll runt om i Toscana och bor på olika hotell och var kväll ångar du din svarta linnekänning – den skulle bli slät! Men det blir aldrig tillfälle att använda den.

Var morgon går du upp en timma före mig och kommer oftast en kvart efter mig till frukost!
När ditt badrum blir stökigt går du över till mitt.
Vi skrattar åt alla ”relationsproblem” som uppstår bland par som efter några dagar går varandra på nerverna. Vi summerar varje kväll vad dagen har fört med sig. Våra fötter är svullna av allt vandrande och den ökande sommarvärmen.

Vår Italienresa startar en majdag från Landvetter. Så uppspelta och förväntansfulla är vi att vi båda glömmer våra kameror. Jag köper engångskamera på flygplatsen. 2-pack! Det blir alldeles utmärkta foton. Hemresan sker från Rom den 2 juni – Italiens nationaldag – och vi väcks klockan fyra på morgonen för att bussas till en annan flygplats än den som planerats.

Vi delar intresset om historien kring den heliga Birgitta. Jag gör en liten tavla med hennes porträtt och med orden: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.”
Du far till Vadstena för att vara tyst i några dagar … jag undrar hur det ska gå till. Så nära till skratt, så nära till tårar.
Vår vänskap har egentligen sin början som kollegor under några år – och varje eftermiddag kommer du med en ”övertidsbanan” eftersom jag ofta stannar lite längre då belastningen är extremt hög inom ”mitt” projektet . Vi är varandras stöd under bistra tider.

Du gör efterforskningar vad gäller din biologiske far – och du finner honom. Han vårdas under en period i rummet intill min svärfar – på ett stort sjukhus i regionen. Märkligt sammanträffande! Han vill inte riktigt ta emot din hjälp, men du ger dig inte. Han kapitulerar. Ni får ett fint avslut. Hur modig är du inte?

Vi kallas rutinmässigt till mottagning för mammografi – vi går samtidigt.
Jag får snart besked om att allt stod väl till.
Du får inget svar inom rimlig tid, så du får själv leta upp provsvaret.
Då är det för sent. Du är drabbad …

Älskade Monica, du är trots allt vid gott mod och det ser ut som du kommer att klara den långa behandlingen. Att du ska bli friskförklarad. Vi skojar om din peruk som är så lik ditt eget hår att man knappast kan ana …
Du har alltid nya projekt därhemma – som att renovera köket, fixa balkongen, plantera i trädgården, göra nya resor.
Du talar så stolt om dina söner. Du får en blå linneklänning av mig att bära på ett kommande bröllop. Du provar den på en restaurangs toalett – när vi kommer ut igen upptäcker vi att det är på herrarnas toalett! Men klänningen sitter perfekt på dig!
Du talar så varmt om dina barnbarn. Så efterlängtade.

Pensionen är snart inom synhåll och du engagerar dig ideellt inom en turistförening. Du är pigg och glad när vi träffas en junidag för gemensam lunch på Avalon – jag tar en bild av dig. Du ska snart ut på långresa – till Indien.
Vi hörs inte av förrän du kommit hem och då mår du illa…

Snart förstår vi alla att du förlorat kampen.
En tidig septemberdag talas vi vid i telefonen: ”Jag skriver upp att du har ringt, säger du dröjande. Jag har så dåligt minne. Maya, detta är för jävligt! Jag kommer inte att leva länge till …”

Sönerna meddelar tid för begravning.

Jag tittar på en suddig bild jag tog med mobilen – vid lunchen på Avalon. Du skrattar, som vanligt.
Min sista bild är tagen hösten 2013. Fylld av tårar …

Partille Månkan

Facebook kommentarer

Kommentarer

En ovanlig tupp i min samling!

Dalahästar.jpg

Det står nitton dalahästar på min hylla tillsammans med sju tuppar, varav den ena ser lite annorlunda ut. Den står längst fram i gruppen.

Om vi börjar med hästarna så vet ingen säkert när den första dalahästen täljs. De äldsta kända hästarna målas fläckiga i svart, vitt och blått . Under 1770-talet uppstår det speciella kurbitsmåleriet. Antagligen börjar man bemåla hästarna med rosor under 1840-talet.

I Nusnäs utanför Mora börjar två pojkar såga till dem efter en mall 1928, det är bröderna Nils och Jannes Olsson som tar ett lån på fyrahundra kronor för att köpa en egen bandsåg. Pojkarna är bara 13 och 15 år. Familjen är fattig och deras mor gråter och undrar oroligt hur de ska kunna klara av detta enorma lån, men pojkarna är ambitiösa och lyckas bra med mallar, blandar färger och tillverkar penslar av ekorrhår. Detta är en av de byar som blir först med att tillverka dalahästen!

Om vi gräver lite i dalahästens historia och ursprung finner vi att hästar och människor nästan alltid har levt i symbios och ömsesidig respekt. Till Sverige kommer hästen för cirka 4 000 år sedan, och kommer då snabbt att bli en symbol för styrka, trofasthet, vishet, mod och värdighet. Men också en symbol för mystik, eller som i den nordiska mytologin. Långt senare, det vill säga under 1600 – 1700-talen, skapas föregångaren till den typ av dalahäst vi ser idag. I timmerkojor brukar skogsarbetare ägna lediga stunder åt att tälja leksaker till väntande barn hemma i byn. Och att det är hästen som blir favoritobjekt är kanske inte så konstigt. Hästen är en ovärderlig vän, inte minst i skogen där den får dra tunga lass eller på åkrarna.

Hästen är ju också den som drar familjen i vagn eller släde till kyrkan eller marknaden. Först under 1800-talet ser vi att de omålade hästarna får mönster. De får blommönster – kurbits – som vid den här tiden är ”på modet”. Hästarna får en enorm spridning i Sverige i samband med arbetsvandringar – folk går långa sträckor för att hitta arbete – eller så sprids de av kringvandrande försäljare, som kunde köpa mat eller husrum med dalahästen som betalningsmedel.

Under 1900-talet går hästen från att vara en leksak till turistsouvenir och genuint hantverk. Varje handmålad häst blir unik. Dalahästen blev världskändis som Dalarnas men även hela Sverige symbol i samband med världsutställningen i New York 1939.

Tuppen då?

I Lissabon ser jag originellt handmålade kakelplattor som täcker hela husfasader, hör om korkekar och äter och dricker gott ur det portugisiska köket.

En av landets mest älskade symboler är Barcelostuppen, som förstås har sin egen historia. Den lär ha sitt ursprung i den lilla staden Barcelos i norra Portugal. Legenden berättar att en rik herre ställer till med stor fest, men någon av gästerna stjäl hans silverbestick. En enkel man grips och ska dömas – mot sitt nekande. Detta sker just som den rike mannen sätter sig till bords – beredd att sätta gaffeln i en stekt tupp.

– Om jag är oskyldig kommer den där tuppen att gala tre gånger, säger den anklagade.

Och tro det eller ej – den stekta tuppen galer i högan sky!

Det finns olika varianter av den här tuppen. Precis som det finns olika dalahästar. Men oavsett det så kallas den portugisiska tuppen rättfärdighets symbol, och det sägs att om man ger bort en sådan tupp ska den bringa mottagaren tur. 
Det står en sådan bland mina dalahästar och tuppar. Jag fick den av min mamma. För länge sedan och i tron att den är en ovanlig variant av dem som görs i Dalarna! Nu har jag funnit förklaring till tuppens speciella utseende och vad den har med sig – tur!

Tack mamma …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Att tala om Lissabon är att tala om en oemotståndlig stad – och i synnerhet om Martinho da Arcada!

Bild1

Ett besök i Lissabon kräver besök vid Praça do Comércio, Chiado förutom alla andra gamla centrala delar av Lissabon. Vi passerar genom kyrkor, palats, monument och museer med långa århundraden av historia.

Lissabon synes alltid ha ett speciellt ljus som jag bara älskar, som man kan se i Göteborgs skärgård, eller i Danmarks Skagen …

Kanske beror det på att floden Tejo och havet ligger alldeles intill. I Lissabon, byggd på sju kullar, kan man som besökare upptäcka både populära stadsdelar och smaka på god mat. Kvar stannar oförglömliga ögonblick som aldrig kommer att suddas ut. Aldrig.

Det traditionella portugisiska köket är en del av den nationella identiteten. Den kräver sin egen berättelse. Jag skulle vilja lyfta fram en plats som gör gott åt kropp och själ. Där man kan slå sig ner med en kopp kaffe – una bica & pasteis de nata – och där det också serveras traditionella rätter. Varje förmiddag blir det ett besök hos de trevliga servitörerna på Martinho da Arcada. Här ser vi ut över det stora torget och en aldrig sinande trafik av människor från hela världen, spårvagnar, bussar, bilar, cyklister. Vi ser ner mot floden Tejo och anar andra sidan – Alentejo!

I denna arkad har under mer än tvåhundra år flera generationer av gäster – i synnerhet politiker, soldater, konstnärer och författare valt detta kafé med fokus på det unika livsrummet. Denna vackra arkadbyggnad. En av de många personligheterna som passerat kaféet/restaurangen är en mycket speciell kund – Fernando Pessoa.

Fernando António Nogueira Pessoa föds i Lissabon, den 13 juni 1888. När han är knappt fem år gammal dör hans far. Hans mor gifter om sig ett och ett halvt år senare med den portugisiska konsuln i Durban, Sydafrika. Pessoa går i en engelsk skola i Durban, där han bor med sin familj tills han fyller sjutton. När han är tretton år gör han ett årslångt besök i Portugal, och återvänder för gott 1905. Han börjar studera vid universitetet i Lissabon 1906, men hoppar av efter bara åtta månader. Under de följande åren bor han hos släktingar eller i hyrda rum, och försörjer sig genom att bland annat översätta, skriva affärsbrev på engelska och franska. Men det är just här han skriver en stor del av sina dikter – vid ett bord inne på Martinho da Arcada, som blir ett andra hem för honom. Här skriver han och här träffar han nära vänner för att lindra sin ensamhet. En ensamhet som särskilt plågar honom efter moderns död.

Fernando Pessoa kommer som vanligt en onsdag kväll, den 27 november, tillsammans med en vän. Den blir hans sista kaffe på Martinho da Arcada. Hans hälsa vacklar. Två dagar senare läggs han in på sjukhus där han avlider den 30 november 1935. Han är då endast 47 år gammal. Minnet av honom lever kvar – han porträtteras på olika sätt runt om i Lissabon.

Idag lockas tusentals besökare från hela världen till arkaden vid Praça do Comércio – och år 1999 utses Martinho da Arcada av ”Guide till kaféer i Europa” som det årets bästa kafé. Det skulle jag vilja göra varje år.

Tack Lissabon, tack ni trevliga servitörer på Martinho da Arcada!

Até à vista…

Utanför kafé

Fernando Pessoa utanför Cafe Brasileira, Lissabon, Portugal

Facebook kommentarer

Kommentarer

Uppbrott och avsked – min ständigt återkommande midsommarångest!

Ensam flicka

Hur är det att skickas bort från sin mamma som barn? Till en främmande miljö som barnkoloni eller familj – i Småland. Radioprogrammet Karlavagnen handlar en kväll om avsked. ”Håll mig hårt”,  sjunger någon i samband med att programledaren Pekka ringer upp mig en kväll vid niotiden …

Jag berättar; Att skicka bort oss som barn pågår i åratal. I veckor, månader och ibland känns det som ett helt liv. Jag har aldrig tillbringat en sommar med mina syskon. Mamma far till sina hemtrakter i Norrland så fort vi kommit iväg. Hon vill fira semester med sin egen syster.

Alltid samma uppbrott inför sommaren och direkt efter skolavslutningen. Mitt första uppbrott är flytten till Guldheden. Precis i början av sommaren. En flytt från ett liv med en mamma och en pappa. Nu är pappa plötsligt borta!

Så snart vi flyttat in i den nya lägenheten är det då åter dags. Att resa med buss eller tåg. Långt bort. Långt bort från mamma. Det påverkar hela mitt liv. Midsommarångest. För att uppnå maximal nivå när jag kommer tillbaka från sommarlovet och alla vill veta vad jag gjort under sommaren. Lärare borde förbjudas att ge barn i uppgift att skriva om sommarlovet! Jag lär mig att aldrig berätta sanningen, lär mig att hitta på roliga uppsatser efter varje sommarlov. Ljuga, ljuga, ljuga…

Min barndoms sommarångest övergår till vrede. Att vara arg känns bättre än att vara rädd och det är lättare att skylla på mig själv om jag inte kan fly undan min känsla av obehag. Å andra sidan, att skylla på mig själv, leder så småningom till melankoli. Jag gör allt för att undvika eller fly undan mina fasansfulla rädslor. Och i samma takt stiger våndan. Jag kommer att vantrivas – oavsett var jag befinner mig.

Alltså – sol och värme betyder uppbrott!

Som vuxen har jag fortfarande svårt att resa bort. Vågar inte boka vare sig långa eller korta resor. Någon annan får boka, packa och se till att jag kommer iväg. ”Du är så himla bortskämd, han packar dina grejer”, hör jag många säga. De känner inte till min ångest. Hur jag helst inte vill befatta  mig med uppbrottet! Spelar ingen roll om resan är kort eller lång. Alltid samma ångest inför en packning. Resväskor skrämmer mig och triggar igång en stark ångest. Har säkerligen gjort många besvikna för att jag ändrat mig i sista sekund. Eller att jag varit en pina på resan och inte njutit det minsta. Vill genast hem. Helst innan jag åkt!

Syskonrelationen lär vara den längsta relationen vi människor normalt har i livet. Vi syskon leker som barn inte med varandra. Kan bero på att vi alltid är skilda åt under sommarloven, eftersom vi vistas på olika barnkolonier eller som sommarbarn i olika familjer. Aldrig har jag tillbringat en sommar tillsammans med mina syskon!

Vi har inga gemensamma sommarminnen att tala om.

Som stadsbarn ska vi vara tacksamma över den möjlighet, som dåtidens skolstyrelse har ordnat med, att komma ut på landet under sommaren. Där är det meningen att vi ska leva med en utsedd familj. Tanken är ju god. Men jag tycker inte att det finns något större behov av sol och frisk luft. Vi är ju ute hela dagarna i den friska luften där vi bor! Och havsluft kan vi ju få vid Askimsbadet. Min bror och jag kan själva åka tåg till Askimsbadet eller tillsammans med ”badbarnen”. Så kallas alla de tusentals göteborgsbarn som i flera decennier får åka till havet i Askim. Det ordnas gratis badresor för alla barn som annars tillbringar hela sommarlovet på dammiga stadsgator. Men vi bor inte på en dammig gata. Vi bor i stadsdel med både skog och ängar.

Midsommartiden kommer oåterkalleligt och vi sätts på buss eller tåg som far till platser långt hemifrån. Själv tar mamma, som jag redan nämnt, tåget till Sollefteå – till sina egna hemtrakter!

Visserligen fylls våra dagar på barnkolonier med sol och bad, men också stränga regler och stränga straff om man anses vara olydig. Skala potatis i en mörk källare, sitta med tummarna på bordskanten för att invänta stryk eller straffligga, d v s ligga i sängen flera timmar i medan alla andra är ute och leker. Eventuella brev, paket hemifrån konfiskeras omedelbart av föreståndaren. Här ska inte längtas hem, så det är bäst att inte ha någon kontakt med mamma eller pappa.

En dag vaknar jag efter middagsvilan och upptäcker att alla andra barn är borta. Jag är ensam i rummet och inga röster hörs någonstans. Smyger upp och kikar runt i huset. Ingen där! Håller andan och springer ut på gården och ser då en buss köra fram och ur hoppar flickor och pojkar i olika åldrar. Men, varför är jag kvar när alla andra har åkt hem? Nu måste jag åter vänja mig vid att sova tillsammans med främmande barn och sitta vid matbordet med dessa barn, vars ögon är fyllda av sorg och rädsla. Det är mycket gråt under barns täcken då vi efter ledarens kommando sjungit:

”God natt små kamrater och tack för idag, nu somnar vi alla så gott. Guds änglar de vakar runt huset inatt. God natt små kamrater, god natt!”

Inför sommarlovet då jag ska fylla nio år sätts jag, i sällskap med många andra barn på tåget för transport till Tranås i Småland. Hela centralstationen i Göteborg är fylld av ungar som skulle åka iväg till olika ställen i landet! En brun lapp nålas fast på axeln eller bröstet. Där står vart man ska. Väl framme efter lång dags färd identifieras och sorteras vi som vore vi paket som skickats med posten.

Hemlängtan är svår de första dagarna. Nu väntar hårt lantarbete. Sommarbarn är för många lantbruk den tidens möjlighet att få gratis arbetskraft. Stora starka pojkar är särskilt efterfrågade. Hos min första familj som ”sommarflicka” har min bror varit många gånger, men nu ska han vistas på en större granngård där det krävs mer arbetskraft.

Vad min bror aldrig berättat är att kvinnan i ”min” familj ser något avvikande ut. Hon har extremt utstående ögon och två jättestora påsar under hakan. Jag tittar förmodligen så förskräckt på henne att hon tvingas fråga om jag är rädd för henne. Det är jag, men vågar inget säga, utan tror så småningom att hon liksom kaninerna i granngården kan samla mat i kindpåsarna! Faktum är att hon har hög grad av struma! Hur ska ett barn kunna förstå det?

Förutom bonden och hans hustru finns tre söner i hushållet samt en gammal sängliggande farmor på husets övervåning.

Jag får sova i en liten hall utanför den gamla kvinnas rum och uppmanas att aldrig beträda något annat utrymme än köket, utedasset och ladugården. Aldrig komma nära de unga sönerna! Det är uppenbart att man inte är nöjd med att ha en flicka i huset, eftersom jag inte kunde utnyttjas i det tunga jordbruksarbetet. Och så snart tiden medger så är det resa med bil till närmaste tältmöte i Pingstkyrkans regi. Enormt stora tält som luktar fuktig varm tältduk, men gräset är grönt, mjukt och skönt under fötterna, träbänkarna är långt ifrån sittvänliga för ett kvällstrött barn som jag. Halleluja – lovsjunger de Gud!

Tyvärr har min bror dubbel otur denna sommar. Han faller in i en såg med ena handen och får sin vänstra tumme i det närmaste avsågad. Operation på lasarettet i Tranås, och trots stort gipsbandage får han fortsätta hjälpa till på gården. Det bär sig inte bättre än att han en dag vid höbärgning faller av hölasset och hamnar mellan traktorn och släpvagnen. Åter till lasarettet och nu är båda armarna gipsade under lång tid. Jag får i uppgift att sköta honom, ty nu är han förbrukad, enligt husbonden.

Året därpå är det åter dags för tågresa till Tranås. Vilsen står jag på stationen och tittar efter någon som ska möta mig. Alla barn är hämtade då plötsligt en flicka i min egen ålder dyker upp och frågar efter mitt namn. Hon är skickad av sina föräldrar att hämta mig flera mil från gården. En lång bussfärd väntar nu till en liten by i Östergötland.

Så kommer jag äntligen till en familj som behandlar mig som en riktig familjemedlem. Tungt arbete, och långa dagar väntar dock. Husbonden Albin är sjuklig och ligger mest på sjukhus. Min kära sommarmamma Sigrid sliter ensam på gården och gör ingen större skillnad mellan sin egen dotter och mig. Även om dottern aldrig vill arbeta på gården, utan vill vara ”fin fröken i stan”. Och här firas min födelsedag för första gången i mitt liv! Vänner och grannar bjuds in på tårtkalas. Bara för min skull! Jag får presenter och pengar. Här växer en vänskap fram som varar i många år. Jag har tur.

Det märkliga är att jag, varje gång jag kommer hem från vistelse på koloni eller sommarhem, tycker att mamma är en främmande person som aldrig rör vid mig när jag varit borta så länge. Hon skyndar som alltid snabbt vidare, några steg före mig. Och som vanligt berättar hon om sitt besök i N-O-R-R-L-A-N-D! Hon artikulerar detta noga eftersom jag som barn säger “Nolland”…

Vi tre syskon, mammas tre egna barn lever ständigt i skuggan av hennes egen lillasyster, som hon tillägnar en stor del av sitt liv. Inget kan hindra dem från att alltid fira semester tillsammans. Kläder och pengar ska vi avstå från, till förmån för mammas yngre syster under förevändning att hon är änka, astmasjuk och mor till tre barn!

Mammas egna tre barns lider i tysthet.

Programledaren Pekka tröstar och ställer frågor under programmets gång – han tackar för min berättelse och önskar mig lycka till!

Nu är midsommaren 2016 också över …

Facebook kommentarer

Kommentarer