JAVANEN

Om väggar kunde tala

Välkommen till min blogg!

Jag tror att berättelser är det finaste en människa kan ge till en annan. Det stora är för mig den personliga berättelsen som inte behöver anpassas till ett givet sammanhang, den duger som den är. Du behöver inte fundera över; vad betyder den här berättelsen egentligen? Mina berättelser behöver inte förstås i alla detaljer utan har sitt eget värde. Jag överlämnar åt dig ett rum att stiga in i, och kanske låta dig beröras, kanske känna igen dig själv …

Det här är fragment ur ett liv, förhoppningsvis sidor i en livsbok som du vill öppna – aldrig lämna sidor utan att sprätta upp dem!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Himlaporten – dopet av en hedning den 15 oktober 1769

Sommarens grönska är på väg att övergå i gult och brunt – och byvägarna är eländigt leriga efter allt regnande.

Gårdsfolket hjälps åt att skörda både säd och köksväxter. Trädgårdslandet bakom huset är visserligen fortfarande fyllt av kål, och i drivhusbänkarna har Philandor odlat allehanda grönsaker. 

En del äpplen hänger ännu kvar i sina träd. De är av en sort som kan plockas sent i oktober och ibland ända till jul. 

Tenstas kyrkklockor ringer till Gudstjänst.  ”Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder”, läser församlingen.  

Philandor vill komma i god tid till Thensta prästgård. Solen står så lågt över horisonten att jordkokorna kastar långa skuggor och luften är klar. Han har prövat vägen mellan Altomta och prästgården – och vidare till kyrkan. Gång på gång. Det öppna landskapet han följer från Altomta till kyrkan är vackrare än någonsin. Utsikten, när han just passerat hemmet, gör honom stundom andlös och kyrkan är snart inom synhåll. Väl inne i prästgården väntar föräldrar och faddrar och det är dags att dra en lång vit kåpa över honom. 

Han har sovit oroligt hela natten eftersom alla tänkbara frågor kring kristendomskunskap och trosbekännelse snurrar runt i huvudet. Läser högt för sig själv, ideligen.  Frukosten intar han under tystnad och fru Hedvig lägger sin hand på hans axel som för att lugna honom. Alla är på benen. Matsalen är redan dukad för att ta emot många gäster.                    

Herrskapet Ekeberg far snart iväg i den blå övertäckta vagnen – för att ta emot gäster och faddrar, som undan för undan kommer resande till prästgården. Själv går Philandor till fots.

Det är dagen D – som i dopdagen. Sedan ankomsten till Altomta herrgård, hösten 1767, har Philandor och systern Hedvig Charlotta tillbringat mycken tid med familjens informator, tillika socknens skolmästare och kyrkoherde. Omsider är han skickad att få ta emot detta sakrament. Ekebergs barn är döpta som nyfödda och undslipper därmed att bli rannsakade om kristendomskunskaperna..

I almanackan skrivs den 15 oktober 1769.   Om en stund ska Philandor högtidligen vandra genom Himlaporten och som electus – ”den utvalde” – bli upptagen i den kristna församlingen.  Nu skall han äntligen få tillträde till kyrkan som han hittills bara fått beskåda från utsidan. När han går ut kommer han inte längre vara en hedning. Enligt prästen föds alla barn som hedningar och är öppna rov för den onde. En osäker tillvaro alltså.

Klockan elva, vid tiden för högmässan, ska inträdet ske i kyrkan som ligger i förnäm avskildhet i den uppländska bygden. Precis som Altomta gård. Precis som Salsta slott, där en av hans faddrar bor, den drygt tjugoårige greven Per Brahe. Dopet är en avgörande händelse för hela familjen Ekeberg och alla sockenbor har kommit till kyrkan för att beskåda denna uppseendeväckande tilldragelse. 

Föregående söndag kungjordes dopet och prästen talade särskilt om sockengemenskapen som kommer att stärkas ytterligare, efter denna unika akt i deras kyrka. En storslagen tillställning som ska upptecknas och beskrivas i sockenstämmoprotokollet. För att visas upp för eftervärlden. 

Oktobervinden tar tag i Philandors vita kåpa – alban – och som om han har vingar bärs han fram under sin vandring från prästgårdens södra gärde, samtidigt som kyrkklockorna börjar ringa samman. En mörk ängel i vita kläder. 

Väl framme vid kyrkporten leder landshövdingens huspräst fram honom till vapenhuset, där blir han stående inför alla faddrar. 

Han har knappt någon saliv kvar att få ner i sin strupe och söker oroligt ögonkontakt med äldsta systern Anna Catharina, som långt om länge blinkar tröstande till honom. 

I vapenhuset välkomnas alla faddrar av socknens präster; kyrkoherden magister Martin Forsswall och komminister Olof Broman. Därefter går prästerna i bredd framåt i altargången medan Philandor och de fjorton faddrarna följs åt ända fram till koret. 

Prästerna vänder sig om, anvisar de kvinnliga faddrarna till sina platser i klockarebänken och de manliga faddrarna i främsta bänken på manfolkssidan, medan ”den utvalde” placeras på en stol framme i koret. Mässan förrättas som alla andra högtidsdagar. Philandors fingrar dras ofrivilligt till ena örsnibben, som liksom resten av kroppen, är het av ångest.  Församlingen sjunger psalmerna; 

”O Herre Gud av himmelrik! Giv oss nåd att prisa dig” 

samt

”Hela världen fröjdes Herran Tidigt och av hjärtans grund.”

Kyrkoherde Forsswall bestiger därefter predikstolen och talar med utgångspunkt från profeten Jesaja om ”Guds fördolda underliga råd, dem han går härliga igenom till vårt bästa”.  Han tillägger att denna söndags predikan är särskilt tillägnad Philandor och ger församlingen den historiska berättelsen; 

… en hedning ungefär 12 år gammal född i Landskapet Nias på Sumatra wäst Coust, hemförd till Sverige tillika med 2ne [andra] hed[niske] gåssar år 1767 på Swänska ostindiska compagniets skepp kallat Stockholms Slott af Capitaine Leutnanten kongl. Amiralitetet i Carlskrona och Capitain wid ostindiska compagniet Hr. Carl Gustav Ekeberg Ägare och boende på Altomta Rusthåll.

Tacksägelsen till fosterföräldrarna avslutas med att den utvalde gossen förmanas att vörda denna Guds nåd att frälsa honom från hedendom, vilket alltså har skett med hjälp av kapten Ekeberg och hans hustru Hedvig. De båda nickar instämmande till kyrkoherdens yttrande. Församlingen sjunger åter en psalm medan kyrkoherden skrider fram till koret och inleder förhöret om Philandors kunskaper i kristendom. 

Pojken vill inte längre kallas en hedning, så med stadig röst svarar han på alla de etthundraåttiotre frågorna som prästen ställer. Han möter fosterföräldrarnas stolta blickar och kan äntligen njuta av svalkan innanför de metertjocka kyrkväggarna. Den vita kåpan klibbar runt kroppen.

Prästen hänger på sig mässhaken och tecknar han åt Philandor att resa sig och upp och tillsammans med faddrarna gå fram till dopfunten. 

Den änglaklädde Philandor kliver upp på fotpallen och böjer sig över dopfunten av utsirad granit.  Prästen öser vatten över det svarta håret – i den treeniga Gudens namn – Fadern, Sonen och den Helige Anden. 

Rännilar av kallt vatten söker sig utmed ryggen när pojken reser sitt huvud. Hedningens tid är förbi och fram kliver den kristnade; 

Johan Pehr Gustav

Han föräras namn efter de förnämsta faddrarna – landshövdingen i Uppsala, riddaren och baronen Johan Funck, löjtnanten greve Pehr Brahe på Salsta och sin fosterfar, kapten Carl Gustav Ekeberg. Akten avslutas med att några gossar i koret tonar upp i en psalm på den nydöptes vägnar;

Nu love Herren all den hednaskara,

och prise Gud allt folk. Som månd´ vara:

Ty Herrans nåd och sanning vitt och brett

Är väldig över oss i evighet. Halleluja”!

Äntligen återgår de till sina bänkar. Den nyss namngivne Pehrs blick nuddar alla murala målningar på tak och väggar. Tittar de ner på just honom? Han hör inte längre kyrkoherdens tal eller församlingens psalmsång. 

Han har fastnat vid målningen av ynglingen som sitter högt uppe i ett träd. Under ynglingen står döden och sågar av trädet med orden; ”Du spred pengar och guld och tänkte inte på dödens stund”.

Vad mycket pengar har inte spridits i denna församling? tänker Pehr och låter blicken vandra vidare till det gyllene altarskåpet. Få barn i denna samling måtte väl veta så mycket om livets lidande som han? Men nu är han Pehr, och han har förts genom Triumfbågen – mot det heliga koret – och lämnat svar på kyrkoherdens alla frågor. Har han då inte förtjänat att få ta del av sakramentet som lovat honom att åter bli friköpt? 

Friköpt genom syndernas förlåtelse. Det som skall frälsa från döden och djävulen och ge evig salighet. Det lovade ju prästen. I gengäld lovade Pehr sin tro och gav sin bekännelse.  Hela kyrkans församling är idag vittne till hans inträde i deras gemenskap. Kommer han att duga nu?  

Och faddrarna. De fjorton faddrarna som ska ta hand om barnet utifall föräldrarna dör under uppfostringstiden. Vad tänker de på just i detta ögonblick? Smickrade över att ha blivit tillfrågade av kapten Ekeberg? Eller tänker de på den rikliga undfägnaden som väntar på Altomta? 

Där bjuds det på kalvstek, kalkon, glaserad skinka, aladåb, kronärtskockor, gröna bönor. Plättar och pannkakor med vispad grädde och goda pajer. Men Pehr känner ingen hunger. Vill bara andas ut, alldeles för sig själv. I rummet på andra våningen. Ännu kan han höra prästen tacka församlingsborna för att de inte ställt till oväsen vid anblicken av honom! Att de skött sig väl.

Ur sitt gömme tar han fram det lilla läderbandet med amuletterna.  Jag är ”friköpt” tänker han … för vilken gång i ordningen? Med lätta steg hade han vandrat från kyrkan – åter till Altomta gård. 

Pehrs trygga hem på jorden.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Esse kappa effe … i Milano!

Piazza del Duomo/Wiki

Kommer med tåg till Milano i Italien. 60-tal. Ska vidare mot sydligare delen av ”stöveln”, men hinner med ett uppehåll för att se den gigantiska katedralen, mata duvor på torget och bli fotograferad av ”turistfotograf”. Ofta under min vistelse i Italien hör jag utrop som ”esse kappa effe” – kanske som en fråga eller bara något man associerar till då en svensk dyker upp. Jag förstår inte kommentaren. Då.

Långt senare får jag förklaringen, S-K-F! Bokstaverat och uttalat på italienska. I Italien har bl a Svenska SKF rekryterat arbetskraft. Man har sett annonser från de svenska industrierna.

Läser ”När Italienarna kom till staden” – En studie av den italienska arbetskraftsinvandringen till SKF i Göteborg 1947-1972 samt lyssnar på intervjuer ur radioprogram som bl a handlar om ”Lilla Milano”.

Bristen på arbetskraft är stor efter kriget i Sverige. I Italien är situationen omvänd. Den första gruppen kommer till Göteborg i juni/juli1947.SKF köper in 28 paviljonger som tidigare varit flyktingboende. Paviljongerna placeras österut på fabriksområdet mellan Säveån och SJ’s bangård. Barackerna går under namnet ”Lilla Milano”. De ca 10 kvadratmeter stora rummen är till början standardutrustade med säng, hylla, byrå, bord och stolar. Dusch och tvättkar finns i ett separat hus. I slutet av året kommer fästmör och fruar till de italienska männen. Då är 142 italienska män och 27 italienska kvinnor anställda på SKF. Många av kvinnorna får arbete i fabriken. Några anställs som städerskor och andra får jobb i SKF’s matsal.

SKF köper den italienska kullagerfabriken RIV 1964. Då anländer ytterligare en grupp italienare som flyttar in i ”Lilla Milano”. Då får de samsas med andra nationaliteter som finländare och jugoslaver. 1965 bor 550 personer i Milanokolonin. 1972 rivs barackerna som till en del ersätts av bostadshotellet i kvarteret Tonfisken i Gamlestaden.

Intervjuer i radion ger vid handen att många av de inflyttade italienarna slutar som industriarbetare efter några år och öppnar i stället de första pizzeriorna.Däremot blir pizzabagarnas barn inte pizzeriaidkare utan de skaffar sig ofta en akademisk utbildning. Pizzeriorna drivs vidare av andra, ofta invandrare från andra länder än Italien.

Italienska invandrare har bidragit på många sätt till de svenska framgångarna under efterkrigstiden.”Lilla Milano” finns kvar, men nu som fotbollsplan!

foto:”Lilla Milano”/ Italienska föreningen

Facebook kommentarer

Kommentarer

Ett Steenhus … i Göteborg

Skeppsbrohuset, vykort 1944

I boken VANDRING BLAND STEENHUS, av Arne Gadd läser jag om en av mina favoriter i Göteborg – Skeppsbrohuset.

Ett hus som uppfördes 1934-35 enligt en ny metod, den s k Frankimetoden. Den gick ut på att man pålade med stålrör, vilka när de nådde berget gav en särskild klang ifrån sig. Röret fylldes med betong samtidigt som det sakta drogs upp. Därvid trycktes betongen ut i mellanliggande kaviteter i jord- och lerlagren – med ökad stablitet som resultat. Huset kom således att vila på betongpålar. Även i andra avseenden var Skeppsbrohuset ett pionjärbygge, såväl till exteriörens rena funkis som till detaljer som att det var ett av de första tillfällen då aluminium kom till användning till räcken o dyl här i Göteborg: många menade att metallen inte skulle tåla västkustklimatet, vilket det emellertid visade sig att den gjorde.

Skeppsbrohuset, med sina sju våningar ritades av Vilhelm Mattson och uppfördes 1934–1935 av byggnadsfirman F O Peterson & Söner för Bröderna Kanold. Bröderna Kanold var ett handelsbolag, en av Europas största konfektyrfabriker.

Till historien hör att den 25-årige murarmästaren Frans Oscar Peterson lade mursleven åt sidan och startade eget byggföretag, år 1870 – FO Peterson i Göteborg. Idag drivs FO Peterson-koncernen vidare som ett familjeföretag.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Booooom vid inloppet till Göteborg …

Utsikt över Göta Älv, Nya Älvsborgs fästning

Det här är utsikten från bostaden på Lokattsbacken i Hagen. Nya Älvsborgs fästning ligger i blickpunkten.

I månljusa natten den 8 oktober 1719 seglade den dansknorske sjöhjälten Peder Tordenskjold tyst och stilla förbi Älvsborgs fästning i Göteborgs hamninlopp. Tordenskiold ville fira sin sista triumf. Mitt framför näsan på en svensk garnison om 4 000 man trängde han in i Göteborgs hamn med åtta slupar och förstörde en fregatt, två galärer och ett krutfartyg. Här hade han tidigare lyckats bränna och förstöra stora delar av den svenska galärflottan.

Det var till och med på vippen att hela Göteborg förlorats, om inte en ung svensk officer – Georg Staël von Holstein gripit in – i sista minuten!

Detta är ju märkligt. Han ansåg att han med kanonader från Hisingssidan kunde mota Tordenskjold ut ur hamnen igen. Dessvärre var hans högre befäl – blivande kung Fredrik I – inte med på noterna. Men skam den som ger sig – med gnat, tjat och löfte om att Staël själv skulle betala artilleriet som eventuellt skulle förloras fick den unge officeraren låna två kanoner och ser man på – efter bara ett par rejäla salvor flydde den fientlige amiralen – hals över huvud och vår stad – Göteborg var räddad!

Den 6 november 1719 ingick Danmark och Sverige vapenstillestånd och den 3 juli 1720 undertecknades fredsavtalet.

Vad gäller Tordenskjolds öde blev det beseglat två år senare – han blev skjuten av Georg Staël von Holsteins kusin, Jacob i en duell i Tyskland!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Den göteborgska tomten!

Den 30 november 1863 flyttar en familj Nyström från Kalmar till Göteborg. Dottern Jenny är nio år, född den 13 juni 1854. Hon har fyra syskon och det finns tydliga konstnärliga anlag bland flera av barnen, inte bara Jenny. En bror till Jenny studerar konst men dör bara 19 år gammal, en annan bror blir pianostämmare i Amerika. Ytterligare en bror emigrerar men försvinner spårlöst. Enda systern Augusta dör ung i tuberkulos.

Pappa Daniel Nyström får plats som förste lärare vid Carlgrenska skolan i Majorna.  

”I början fann jag min vistelse i Göteborg mycket tråkig, när jag ej hade några lekkamrater, och när jag fick sådana, gjorde de bara livet surt för mig, då de härmade min kalmardialekt. Jag kunde ju inte tala rent – jag skorrade… Nog längtade jag ofta tillbaka till Kalmar och till mina små lekkamrater där och då till dessa trevliga väderkvarnar, i vars vingar vi hängde, då det ej blåste allt för hårt, och efter uthustaket där vi brukade sitta och sola oss, och efter morfars gamla trädgård med groddammen m.m.”.

Så uttrycker Jenny sina minnen.

Under 1868-69 går hon i Kjellbergska skolan där hon lär sig språk. Som 15-åring börjar hon på Göteborgs Musei Rit- och Målarskola. Det är en av lärarna, Fredrik Wohlfart, som inspirerar Jenny till att måla tomtar.

Viktor Rydberg som är en känd författare och journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, publicerar historien i tidningen och låter 17-åriga Jenny Nyström måla bilderna. Men det lär vara först 1881, när Rydberg är på promenad i Slottsskogen, som den moderna tomten skapades på riktigt – i och med dikten ”Tomten”. Rydberg som är på promenad med chefredaktören Hedlund får plötsligt ett infall och på ett papper mot Hedlunds rygg skriver han ner alla verser. Det är en vinterdag och blir därmed grunden till den tomtetraditionen som växer sig stor på 1900-talet.  När dikten skulle publiceras är det åter Jenny Nyström som målar bilderna. Viktor Rydberg ber henne göra tomten mer mänsklig så Jenny använder nu sin pappa som förebild. 

Familjen bor på Allmänna vägen i Majorna.  

Jenny Nyström får stipendier och bedriver en del studier utomlands. Genombrott som illustratör av tomtar är så stort att engelsmännen, som är galna i att skicka julkort, köper rättigheterna till bilderna på den svenska tomten! Så sprids tomten ut i vida världen. Han blir populär och är den som kommer med julklappar.  Traditioner förändras. 

År 1911 skriver hon kontrakt med Axel Eliasson för kortproduktion.

Hon lever ett långt arbetsamt liv med sjuklig make, Daniel Stoopendaal avlider redan 1927. Den ende sonen Curt, f 1893, blir med tiden konstnär som sin mor. 

På 1940-talet tecknar hon juldukar och julbonader för Stråhlin & Persson i Korsnäs. Jenny målar tomtar långt upp i 90-årsåldern. Hon avlider den 17 januari 1946 och begravs på Norra Begravningsplatsen i Stockholm.

Visst kan vi tycka att spåren av den göteborgske tomten lever kvar i ”Tomtehuset” vid Vasa Viktoriagatan!

(Foto: Jultomten, 1904/Wikimedia Commons)

Facebook kommentarer

Kommentarer

På tur från Jonsered mot Angereds kyrka … och däromkring!

Vi gör en lång tur ”på Jonsered”.

Äter lunch hos Torsten. Blickar ut över sjön Aspen från Gibsons herrgård. Hälsar på i det lilla museet vid porten till Jonsereds fabriker. Hör forsen brusa.

Nu väntar Lexby, där väninnans mormor och morfar levde. Vid ett vägskäl väntar en grannes hund på några goda fläskben att kalasa på. Hunden känner igen vår bil. 
Kommer till den lilla stugan som ligger lite avsides. Spåren efter nattliga besök är tydliga i marken. Vildsvin. Gång på gång har de grävt och bökat i marken. 
Inne stugan doftar snart nykokt kaffe. Vi sitter ute och njuter av eftersommaren. Till kaffet bjuds på högläsning ur ett brev från en präst. Han konfirmerade min väninna för många år sedan. När jag hör hans namn rycker jag till. Samme präst vigde min svärfar till sista vilan. Långt härifrån. Utlånad till en församling som för tillfället saknade en tjänstgörande präst. Vilket sammanträffande!

Vill du se Angereds kyrka, frågar min väninna, och genom slingrande väg tar vi oss fram till en vit liten kyrka jag aldrig tidigare känt till. Detta är vår kyrka, säger väninnan och pekar stolt på den.

Plötsligt har vi kommit från Partille, via Kåhög och Lexby, mot Gunnilse, Lärje och slutligen hamnar vi i Angered! Påminns om att jag varit med och startat sjukhemmet Gunnared. Idag äldreboende. Nu kommer vi från ett helt annat håll och det synes som alla vägar bär till Angered!

Minns ett besök vid en sjö som jag tror heter Smörvattnet. Då bor vi i Bergsjön. Flytten till Torslanda sker i början av 70-talet. Då har Torslanda ganska nyligen blivit en del av Göteborg. Precis som Angered också blivit under senare delen av 60-talet.

Under åren i Bergsjön far vi över Göta älv för att handla på OBS Stormarknad. För att nå svärföräldrar i Lödöse kör vi 45:an och passerar ett rött hus vid en bergssluttning. Strax efter skylten ”Karlstad” och ”Angereds C”. Funderar ofta på vem som bor där. När leden breddas förändras mycket kring just den här platsen. Men huset ligger kvar.

Namnet Agnesberg finns långt innan järnvägsstationen öppnas 1877. Det lär vara en förvanskning av Angeredsberg. Namnet Steken hänger sannolikt samman med en fornnordisk benämning för pålar som är nedslagna i vattnet, kanske till försvarsändamål eller till förtöjning eller som anordning vid fiskfångst. Gårdarna Lilla Steken och Stora Steken har marker långt ner till älven där sedan långt tillbaka finns nedslagna stockar i botten för att hindra fientliga fartyg att ta sig upp för älven.
Angered gränsar till Göta älv i väster. Det innebär att socknen också har varit gränstrakt till Norge en del gränsade till nuvarande Nödinge på västgötasidan. Till formen är Angered nästan en liksidig triangel med en sida utefter Göta älv. 
I den motstående vinkelspetsen finner man Angereds kyrka, alltså så långt som möjligt från de opålitliga norrmännen och danskarna. Väninnans kyrka! Hon som kommer från Jonsered.

Numera hör inte längre södra Surte till Angered, men de som förr bodde där hade lång väg till kyrkan och därmed till sockenstämma. Hela rasområdet från Surteraset 1950 ligger inom den del av Surte, som tillhör Angered bara 15 år tidigare och norra delen av Surte kallas även en bit in på 1700-talet för ”danska Surte”.

Det hände sig att den 1 januari 1967 fick Göteborg ett antal ”nya” göteborgare. En handfull landskommuner blir Göteborg. Angered, Björlanda, Säve, Torslanda och Tuve kommuner samt Bergums församling av Stora Lundby! Angered blir stort – och där byggs mycket nytt. Angereds centrum, Eriksbo, Gunnilse, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet, Rannebergen.
Angeredsbanan invigs och blir en av norra Europas snabbaste spårvägslinjer och i den ”vilda” naturen byggs under 70-talet mängder av moderna bostadshus.
Kulturen flyttar med – Blå Stället står klart 1979 – här finns teater och bio. 

Där man förr har levt ett lantliv blir en modern stadsdel.

Vi backar ännu några hundra år och ser en socken med kvarnar som drivs av vatten. Forsande vatten finns det gott om i dessa bergsområden. Dalgångar som vid Göta Älv och Lärjeån. Och mellan dem tronar Vättlefjäll där uppe på höjden.
I Angered blir man inte så glad åt folkskolestadgan (1842) som innebär att barnen skall gå i skolan och kan då inte arbeta på gårdar eller i annan verksamhet. Dessutom är alla skyldiga att bidra med medel till både skola och lärare.
Området ligger nära Surte och glasbruket – som startar 1862 – använder sig av mycket ung arbetskraft. Det bär sig inte bättre än att ansvarige för bruket, Martin Werner Rhedin blir åtalad för detta. Drygt ett åttiotal barn arbetar i glasbruket, alla mellan 9-14 år! Av pastoratets tvåhundrasex skolpliktiga barn är knappt ett åttiotal inskrivna i skolan.

Vid 1800-talets slut bor här 1250 personer. De flesta är sysselsatta inom jordbruk, slakt och försäljning av varor på torg. De har många mil att vandra för att intjäna sitt levebröd. Många arbetar vid Jonsereds textilfabrik och andra vid grustäkter. Järnvägen låter vänta på sig – först 1855 ligger rälsen på plats, första delen av Västra stambanan mellan Göteborg och Jonsered. Agnesbergs järnvägsstation är klar först 1877 och ligger då längs Bergslagens Järnvägar. Västgötabanan är klar 1899 och vid sekelskiftet har Gunnilse en egen station. Ni ligger Agnesberg mycket bra till om vi ser till infrastruktur och industri med järnväg, landsväg, älven, tegelbruk, färgfabrik och Axa Kvarn. 

Angered står för jordbruksprodukter som kött och mjölk. Få göteborgare känner troligtvis inte till att många av kärrorna som når Kungstorget under torgdagar just kommer från Angered och Bergum. Olskroken får dagsfärsk mjölk varje dag från en gård i Lärjeholm. Alla i en jordbruksfamilj får hjälpas åt med arbetet. I stort som i smått. Dansbanan i Rösered är platsen för nöje man kan unna sig under lördagskvällar. 
Från Göteborg kommer sommargäster som slår sig ner i den lantliga idyllen – Angered är ”på landet”. Och många utnyttjar järnvägen till och från Göteborg. 
Det badas i friska Lärjeån och Säveån.

Detta skrivs till åminnelse av min bästa vän Gull Krook. Hon finns inte längre med oss.

Angereds kyrka, vykort

Facebook kommentarer

Kommentarer

En flottare i Göteborg?

Min morfar deltog i flottningsarbete vid Ångermanälven och det är väl Norrland vi först och främst kopplar till flottning. Den omfattande flottning som pågick i de södra delarna av Sverige är i stort sett bortglömd. 

Till Göteborg kom timmer via tre större flottningsleder, Göta älv, Säveån samt Mölndalsån. Samtliga tre flottningsleder har en lång förhistoria. Anläggandet av Älvsborgs slott och senare Nya Lödöse skapade sannolikt stor efterfrågan på timmer. Redan 1619 fanns idéer om att förbinda den nya stadens kanaler med Mölndalsån. Fattighusån var klar 1641 och då kunde man frakta och flotta trävaror rakt in i stadens centrum!

Flottningen började i de relativt skogsrika socknarna Bollebygd, Björketorp, Härryda och Landvetter. Timret hade fällts under vintern och fördes fram till ån med hjälp av oxar eller hästar. Flottningen började under vårfloden och kunde pågå fram till oktober.

Kanalens roll som flottningsled är väl knappast något vi tänker på idag, men vid sidan av att föra in vatten i stadens kanalsystem var det flottningen som var en av de viktiga funktionerna för vattenvägen.

När kanalen först kom på tal 1624 skrev Gustav II Adolf: ”med så mycket större nytta och bekvämlighet, kunde hava timber och annat trävirke sjöledes från Sävedals härad och andra där i söder belägne platser, som till Mölendahl först ankomma”.

Inte helt bekymmersfritt var frakten av timmer i vårt kanalsystem … man kan ju tänka sig hur det gick till vid ”slussen” intill nuvarande Drottningtorget. Trafiken genom slussen och timmerflottarnas antal kan spåras från 1891. Då passerade inte mindre än 867 flottar (samlat timmer, s k ”moser”) genom slussen, inget sägs om deras storlek eller vikt, endast antalet flottar redovisas. Även det följande året var det över 800 flottar som passerade, därefter inträffade en halvering av antalet flottar under 1893-94. Det var inledningen på en markant nedgång till något hundratal flottar och kring sekelskiftet 1900 var det färre än tio flottar som passerade. Efter 1904 noteras inte längre några timmerflottar genom Göteborgs sluss och flottningsepoken genom Göteborgs centrum måste ses som avslutad.

(Foto: Slussen under 1880-talet, Carlotta)

Facebook kommentarer

Kommentarer

Judith Karlander – ”Frun” – Göteborgs restaurangdrottning

Halländska Judith Karlander är på 1920- och 30-talen den ledande hotell- och restaurangföretagaren i Göteborg med många hundra anställda.

Det är inte mycket som är känt om den halländska bondflickan Judith Olssons barn- och ungdomsår. Hon föds i mars 1865 på en liten gård i Åsa, vid kusten norr om Varberg. Hemmansägarfamiljen består av pappa Elias, mamma Justina och småsyskonen Anna och Hjalmar. Förmodligen kan Judith under sin uppväxt inte ana att hon många år senare skulle bli Göteborgs berömda hotell och restaurangdrottning.

I tjugoårsåldern får Judith plats som piga på Stackenäs säteri i Karl Gustavs socken i Hallands inre. Där lär hon så småningom känna gårdens ägare, den sex år äldre Johan Petter Karlander. På sommaren 1892 väntar de sitt första barn! De gifter sig och Judith blir vid tjugosju års ålder härskarinna på gården. Men efter några år uppstår det problem, äktenskapet knakar i fogarna och gården går inte heller bra – det blir konkurs.

År 1899 tvingas familjen Karlander lämna Stackenäs och flyttar till Borås där Johan Petter försöker sig på en ny karriär i restaurang-branschen. Även Judith debuterar i Borås som krögare.  Hon driver under några år ölkaféet Metropol.

Skilsmässa blir ett faktum mellan makarna Karlander, och år 1907 flyttar fyrtiotvååriga Judith Karlander – med sina fyra barn – till en stor lägenhet i ett praktfullt jugendhus vid Järntorget i Göteborg.

Hur hon hade råd att flytta in där är oklart, men den göteborgske storbryggaren och riskkapitalisten Melcher Lyckholm kan ha haft ett finger med i spelet. Ett lån från honom möjliggör att Judith samma år kan köpa sin första restaurang, ölstugan Tullen, också den vid Järntorget.

Här på Tullen är skalden Dan Andersson stammis under de år han är journalist på tidningen Ny Tid. Judith tar över ett ruffigt ölsjapp men förvandlar det snabbt till en trivsam lokal där maten smakar lika bra som ölet.

Några år senare öppnar hon ett musik- och nykterhetskafé, Buffé Karlander. Nykterhetskaféet är det första i sitt slag i Göteborg. Sådana kaféer skulle motverka brännvinsdrickandet och de nöjde sig därför med att servera öl. År 1914 övertar Judith Karlander Turisthotellet i Marstrand och några år senare förvärvar hon Frimurarlogens restaurang i Göteborg. På nöjesfältet Liseberg, som öppnar 1923, driver hon tre restauranger, däribland Tivolirestaurangen. 

Tivolirestaurangen, Liseberg (Carlotta)

Judith Karlander rustar upp och moderniserar restaurangerna. Därefter drivs de med vinst i några år för att sedan säljas. Vinsten från flera försäljningar blir grundplåten i hennes riktigt stora förvärv, 

1923 tar Judith också över Palace Hotel vid Brunnsparken. Palace blir flaggskeppet i Judiths imperium, och hon utvecklar hotellet till stadens ledande. Den av bland andra Carl Larsson smyckade Festsalen på Palace är den givna platsen för de allt fler och allt större sjösättningsmiddagarna. Två söner blir goda medarbetare.

Göteborgs självförtroende växer i samband med den stora utställningen.  Den praktfulla Götaplatsen med Poseidon och Konstmuseet står redo. Och 1927 tillverkas den första Volvon. Det är i denna förhoppningsfulla anda som Judith Karlander verkar som stadens hotell- och restaurangdrottning. Mängden göteborgare tredubblas.

En av Judith Karlanders styrkor är att hon kunde få personalen med sig. På Palace ordnar hon med en särskild matsal för personalen. När det gäller menyerna resonerar hon alltid som så att det är bättre med många gäster som betalar lite mindre än få gäster som finner sig i att betala dyrt.

Prinsarna Wilhelm och Eugen hör till stamgästerna i salongerna och sviterna på Palace, liksom stora stjärnor som Gösta Ekman och Ernst Rolf. Samtidigt har Judith kvar sin första restaurang, ölstugan Tullen, som trots sin enkelhet är en av hennes ögonstenar.

 År 1925 flyttar Judith från våningen på Järntorget till en riktig paradvåning på stans finaste adress, Kungsportsavenyn 1. Det mesta av inkomsterna lägger hon på att fylla sin stora våning med vackra föremål som konst, antikviteter, fina möbler, silver, porslin och glas.

År 1938 gör Judith Karlander, som trots att hon passerat sjuttiostrecket och ännu arbetar 12–13 timmar per dag, sin sista stora tillägg av sitt imperium. Hon tar över den anrika restaurangen i Trädgårdsföreningens park.

Som tack för sin betydelse för hotell- och restaurangbranschen och ett erkännande av sin allmänna duglighet får hon Vasamedaljen i guld., 8:e storleken.

Den 27 september 1944 avlider Göteborgs hotell- och restaurangdrottning, 79 år gammal. Hon sörjs djupt av sin stora trogna personalstyrka och givetvis även av barnen. Efterlevande inom familjen Karlander driver Palace Hotel fram till i mitten av 1960- talet.  Den anrika fastigheten som en gång byggdes av köpmannen och konstmecenaten Pontus Fürstenberg säljs för att bli bankpalats. Efterkrigstidens nya krav på standard och service blir svåra att möta för ett gammalt hotell, och under 1950-talet övertar det nybyggda Park Avenue Hotel positionen som dåtida ledande hotell i Göteborg.

Judith Karlander ligger begravd på Östra kyrkogården i Göteborg.

Foto: Göteborgs och Bohus läns porträttgalleri samt Carlotta

Facebook kommentarer

Kommentarer

Dalkullor ombord!

På en målning av Carl Frederik Sörensen från 1852 – över Göteborgs hamn – kan vi lägga märke till båten i förgrunden. Det är en så kallad vevslup driven av fyra dalkullor som trampar eller för hand vred något som ser ut som en liten ”hjulångare”. 

De traditionella roddarna såg väl knappast med blida ögon på vevkullorna, som verkade i Göteborg under åren 1843 till 1858. Arbetslöshet drev masar och kullor ut i landet för att arbeta. De bar sina färgrika folkdräkter – eftersom de inte hade något annat. Kullorna arbetade i trädgårdar, i hemmen och på industrier m fl.   

Inte bara för att försörja sig själva utan också för att kunna skicka hem pengar. I Göteborg utbröt närmast ett roddkrig och roddargillet försökte tränga ut kullorna men de gav sig inte. Vevkullorna ansågs vara pålitliga när det gällde att passa tider!

(Foto: Carlotta)

Facebook kommentarer

Kommentarer

Ensamheten …

Det sägs att vi svenskar är världens mest ensamma folk. Vi bor ensamma i större utsträckning än människor i andra länder, vi värnar vårt oberoende och familjen har mindre inflytande på oss än i övriga världen. (Se Aftonbladets artikel https://varldensensammastefolk.story.aftonbladet.se)

Har fått erfara vad ensamhet kan innebära. Där jag bor.

Vi är 364 hushåll i bostadsrättföreningen.

I min uppgång är det åtta våningar – två lägenheter per våningsplan.

Många ensamstående, precis som jag.

Har bott här i 1,5 år.

Möter sällan någon i hissen eller trappuppgången.

Någon enstaka i tvättstugan.

Lugnt och skönt, tycker många. I synnerhet de som bara besöker oss.

Min lägenhet ligger i mitten av huset och jag har sett mannen som bor i våningen under mig. Åke som är 85 år. Han går lite illa, men är fantastiskt trevlig att tala med – välartikulerad.

Ibland sitter han på sin rullator och vilar – då talas vi vid. Rör sig mellan inköp av mat och hemmet. Går till tvättstugan och sköter sig själv. Ingen hemtjänst inget larm. Han lever ensam i sin tvårummare.

Ibland hör jag att han talar i telefon med hög röst, troligen för att han själv hör dåligt. Våra lägenheter är lyhörda …

När han lägger sig för natten hostar och harklar han sig en del innan han somnar. Det hörs upp till mitt sovrum … 

Det började i söndags; jag hörde inte hans harklingar. Nästa dag hör jag tydliga ljud som om någon (man) är i nöd. Svår nöd. Det jämrades högt och tydligt, men inte just ordet ”Hjälp”.

Under följande dagar hördes ett fortsatt rop eller jämrande som jag inte kunde identifiera huruvida det kom över- eller underifrån. Knackningar tillkom.

Fick en obehaglig känsla och lyssnade nogsamt varifrån det kom. Hördes mest i hallen och i badrummet.

Jag var för feg för att gå ut i trapphuset för att söka varifrån ljudet kom. Under de korta stunder det upphörde intalade jag mig själv att personen ifråga har fått hjälp.

Mötte en annan granne i huset och berättade mitt dilemma. Vi konstaterade att i ett bostadshus med flera hundra boende, finns det människor som är ensamma, myckel gamla, har problem/lider av ohälsa. Men vad gör man?

Måndag, tisdag, onsdag går och jämrandet fortsätter. På torsdag fm mellan kl 11-12 blev det tyst. Jag antog att personen ifråga fått hjälp.

Idag, lördagen den 26 oktober, står det klart. Ambulanser står redo på gatan tillsammans med Räddningstjänstens utryckningsfordon … starka män slår några hårda slag vid en dörr som lyfts bort – och där inne hittas min granne. Åke är död.

Förtvivlan. Jag är den enda som hört hans ljud av smärta, rädsla, ensamhet. Varför gjorde jag inget? Varför undersökte jag inte mer noggrant via brevlåda om han var kontaktbar? Varför blev jag rädd att ha fel, att han inte ville ha min hjälp. 

Tanken på hans dagar och nätter i smärta och ensamhet är olidlig …

Facebook kommentarer

Kommentarer

« Äldre inlägg

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑