Bonjour Göteborg!

Packhusplatsen 1966

Stora Bommen–nuvarande Packhusplatsen–Skeppsbroplatsen är vid en tid stadens entré från älvsidan. Stora Hamnkanalen, som anläggs under 1620-­talet, är en del av den ursprungliga stadsplanen och är stadens centrum.

Vi ser ut över området som tidigt kallas ”Franska Tomten”. Den ligger länge obebyggd, och tjänar som upplagsplats för Masthamnen, en hamn som ligger i vinkel med Stora Hamnkanalen ända fram till i mitten av 1800-talet – på nuvarande Packhusplatsen.
Under 1700-talet skeppas svenska master ut i världen och blir en viktig och lönsam exportvara under segelskeppens tid. Kronans Masthamn byggs på 1600-talet, byggs om på 1700-talet och läggs igen på 1800-talet!

Stora hamnkanalen i Göteborg 1860Karta över Stora Hamnkanalen och Masthamnen 1860

Tanken är – i slutet av 1700-talet – att här ska lagras en mängd franska handelsvaror i särskilda magasin och området kommer därmed att kallas för ”Franska tomten”.
Bakgrunden är att Gustaf III är i Paris och den 1 juli 1784 undertecknar han ett fördrag som ska ge Frankrike vissa handelsförmåner i Göteborg – om Frankrike avstår den västindiska ön S:t Barthélemy till Sveriges förmån. Den svenske kungens dröm om en koloni blir uppfylld av den franske kungen Ludvig XVI och de första svenskarna kommer till St. Barthélemy i början av 1785.

I Göteborg innebär handelsförmånerna att fransmännen erhåller nederlags- och frihamnsrätt för en mängd handelsartiklar. De får lagra varor utan att behöva betala tull och upplagsplatsen blir vid ”Kronans masthamn” – alltså nuvarande Packhusplatsen!

Denna frihamnstrafik, som till en början är ganska livlig, varar dock inte länge. Det är mest franska röda viner som läggs upp på nederlaget. Under ett par perioder i historien har sill i mycket stora mängder gått in mot den svenska västkusten. En sådan period varar från mitten 1700-talet till 1808 då sillen försvinner lika plötsligt som den uppträtt. 1758 exporteras hälften av all sill som saltas i Göteborg och Bohuslän, men när det tynande sillfisket är ett faktum och fattigdom breder ut sig under slutet av 1700- och början av 1800-talet, är det ingen affär längre att hålla ett lager av franskt vin och franska delikatesser i Göteborg. Sillhandlare som tidigare låtit vinet flöda genom törstiga strupar, får nu nöja sig med det svenska brännvinet. Det är bara de finaste och de rikaste i Göteborg, som sparat på guldet från överflödstiderna och som har råd att dricka vin!

Namnet ”Franska tomten” ligger dock kvar i göteborgarnas minne, men i slutet av 1830-talet dyker plötsligt ett annat namn upp! Nu är det den göteborgska humorn som är framme och döper om ”Franska tomten” till ”Liljas grav”.

Det hänger samman med den första planen att torrlägga och ordna området norr om Stora Hamnkanalen, den första kajbyggnaden vid nuvarande Packhusplatsen ska göras. Här finns ingen kaj, området är bevuxet av vass och stanken olidlig. Dessutom har området blivit ett tillhåll för ”ligor och slödder”. Nu ska här saneras!
Kartan, från 1860 visar att man har fyllt ut och skapat en liten hamnbassäng i vinkel mot stora kanalen. Denna bassäng benämns ”Kronans masthamn” eller enbart Masthamn.

Vår vän CFR Fredberg beskriver området; ”Trakten kring inloppet från älven till Stora Hamnkanalen var ännu så långt fram som på 1830-talet en vidsträckt vassareal, som under den varmare årstiden och vid lågt vattenstånd spred en så vedervärdig stank, att allt levande undvek dess närhet. Sitt namn, Stora Bommen, hade den efter den här anbrakta tullbommen, i motsats till Lilla Bommen, som hade sin plats mitt för kanalmynningen vid S:t Eriks torg.”

Uttrycket ”Liljas grav” kommer ur ett fatalt misslyckande av en entreprenörs övertro på sig själv och sin förmåga att bygga en hamn – och byggmästaren ifråga heter Lilja – han får bära hundhuvudet för vad nu ska komma att ske.
Kopparslagarmästaren Niklas Lilja, är ålderman i det aktningsvärda kopparslagareämbetet och ordförande i Hantverksföreningen. Denne smålänning kan tillskrivas mycket; han bär på djärva spekulationsidéer, är med i mångt och mycket i det kommunala som ledamot av Borgerskapets äldste, anlägger det första gasverket i Göteborgstrakten och gör ångpannan till stadens första ångbåt!

Nu vill Lilja visa att han också är mästare i vattenbyggnadskonsten. Och han får uppdraget, trots att han inte vare sig har kunskap eller ekonomi för projektet.
Arbetet börjar så under året 1836, men han hade inte varit så noga med beräkningarna. Han tror sig att kostnadsfritt kunna ta sten från Kvarnberget, men glömmer att han måste betala för stensprängningen och transporten. Visserligen driver han arbetet med kraft och ägnar sig helhjärtat åt byggnadsverket. Hinner ganska långt då det fruktansvärda händer! En höstdag, året därpå, brister fördämningarna i hamnen på grund av stark storm och högvattnet väller in. Floden av vatten drar med sig kajmuren i djupet – och Lilja är en hårsmån från att omkomma.
De stora förlusterna av bygget gör att Lilja kommer på obestånd och kan inte fullfölja projektet. Kajraset är ett faktum!

Masthamnen – eller ”Liljas grav” vid Stora Hamnkanalen  – får ligga med nedrasade kajer i ett par årtionden och fylls så småningom med alla sorters skräp. Först 1861 blir det slut på eländet och Masthamnen läggs igen – Packhusplatsen eller ”Franska tomten” kan nu planeras.

Vad kopparslagarmästare Lilja beträffar är han till synes en märklig man på sitt sätt. De flesta ser nog i honom ett stort original.
Jag hittar uppgifter om honom i ett helt annat sammanhang; Från slutet av 1700-talet används Kungsporten till förvaring av straffångar. Men det har blivit för dyrt. Porten befalls att säljas på offentlig auktion. Villkor är att portens rivning samt platsens plantering och stensättning ska bekostas och utföras av köparen inom ett halvår från det datum då Kungl. Maj:t fastställt köpebrevet. Den 23 mars 1836 säljs porten för 345 riksdaler banko till kopparslagaremästaren Carl Erik Lilja, med ”lägenheter och väggfast inredning”. Köpet fastställdes efter en månad. Göteborgs borgerskap drabbas dock av dåligt samvete, ångrar sig och övertalar Lilja att låta staden ta tillbaka köpet. Porten får därmed vara kvar, men beslut om rivning fattas redan efter ett par år. Rivningsmassorna från Kungsporten forslas bort som fyllnadsgods till Skeppsbrokajen, som tillsammans med Stenpiren – är den första kajen som anläggs längs Göta älv i mitten på 1800-talet.

Slutet gott, allting gott!

Masthamnen fylls således igen 1861 och intilliggande gamla sjukhusbyggnad – det första Sahlgrenska sjukhuset – rivs och Smedjegatan dras fram. Sjukhuset flyttas egentligen redan 1823 till Östra Hamngatan 11. Järnvägen behöver platsen som rangerbangård till hamnen.
1866 byggs Stora Tullhuset på Packhusplatsen som får sitt namn efter Packhuset – ett annat namn för Stora Tullhuset, men platsen får sitt officiella namn Packhusplatsen 1883.

Ett posthus står klart på platsen 1870, men också det flyttas – till Drottningtorget under 1920-talet. Det gamla posthuset utnyttjas under några år till kontor, lager, café och bostäder. I början av 1940-talet röjer man av hela området och på Packhusplatsen uppförs kontorshus för Transatlantic och Handelsfirman J A Hertz & Co.
Detta betyder att det har pågått en rad olika verksamheter genom historien, allt från masthamn och fransk frihamn till intensivt handels- och sjöfartscentrum. Den gamla hotellbyggnaden ”Hembygden” som bebotts av många emigranter är idag bostadshus. Järnvägsspåren korsade under en lång tid över området.

Franska tomten i Göteborg

Det har funnits planer på att göra en hamnbassäng för att efterlikna den gamla masthamnen. Kanske får vi se vattenblänk på plats i framtiden?

Kvartersbeteckningen ”Franska Tomten 20” finns dock kvar och i namnet ligger en mer än 200 år gammal och kanske bortglömd historia. Från en tid vi hade särskilda magasin för franska handelsvaror. En historia som också knyter an till Europas kolonisering av Amerika.

Och så den märklige Lilja förstås!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Detta stora lilla land! Portugiser som erövrar världen…

Padrão dos Descobrimentos (photo: cytech from Tokyo, Japan, CC BY 2.0 license).
Padrão dos Descobrimentos (photo: cytech from Tokyo, Japan, CC BY 2.0 license).

Vi står vid ett enormt monument till minne av portugisiska upptäckare med prins Henrik Sjöfarare i täten! Vi är många besökare som riktar våra blickar, våra kameror, våra mobiler mot denna magnifika skulptur.
Försäljare av solglasögon, schalar, drycker m m gör sitt yttersta för att göra affärer på denna stekheta plats. Skuggorna på markplattorna är korta mitt på dagen. Guider samlar ihop sina grupper och på en mängd olika språk berättas om den portugisiska historien. Den om Henrik Sjöfarare, den portugisiske prinsen som ger sitt ekonomiska stöd åt sjöfarare, vetenskapsmän och skeppsbyggare, han planerar resorna och startar skeppsvarv och navigationsskolor.
Hans riktiga namn är Henrique o Navegador och föds i Porto den 4 mars 1394. Det är han som ligger bakom portugisernas upptäckter av Afrika, Azorerna, Kap Verde-öarna och många fler. Hans motiv är, förutom att frälsa hedningar, att ta makten över den lönsamma handeln med guld och kryddor utan att behöva handla med muslimerna. Trots att han inte är sjöfarare är hans insatser viktiga för sjöfartens utveckling och ger Portugal ledningen i jakten på nya kolonier. Portugiserna hittar sjövägen till Afrikas västkust, utvecklar bättre sjökartor, skaffar guld, kryddor, elfenben och slavar! Henrik Sjöfarare avlider den 13 november 1460.

Infante Dom HenriqueHenrik Sjöfarares grav i Panteao Nacional i Lissabon, Santa Engrácia kyrkan

Skapelsen ligger sedan 1960 i vid floden Tejo i stadsdelen Belém, är cirka 50 meter hög och representerar andra upptäcktsresande som Bartolomeu Dias, Diogo Cao, Ferdinand Magellan, Pedro Álvares Cabral, Vasco da Gama, alla ville utforska världen. Monumentet restes i åminnelse av Henrik Sjöfarare, 500 år efter hans död. Jag vill uppmärksamma några av sjöfararna som riskerade sina liv på okända hav.
Vi ska också hålla i minnet att med upptäcktsresorna följer kolonisation och exploatering. För upptäcktsresande gäller att lyfta de funna skatterna, utnyttja dem med alla till buds stående medel, om också en blomstrande kultur, om också hela folk till följd av detta måste gå till spillo. Upptäckare blev erövrare, en ”conquistador”…

När Vasco da Gama den 20 maj 1498 når Calcuttas hamn är detta den mest betydande stapelorten, det vill säga har rätt till handel och sjöfart med utlandet, på Indiens västkust. Dessutom huvudstad för ett av de många inhemska riken, som utbreder sig över den jättestora halvön. Han finner att andra konkurrenter har tagit handeln i sin ägo och inser att han endast med våld skulle kunna erövra den.
Flera flottor skickas ut – efter varandra. Slutligen uppstår en nära nog regelbunden trafik.

Vem var då denne Vasco da Gama?
Han föds mellan 1460 och 1469 i Sines i landskapet Alentejo i södra Portugal. Da Gama kommer ur en rik familj. Hans far, Estevão da Gama, är guvernör i Sines och medlem av hushållet hos fursten Dom Fernando, en mästare av Santiagoorden. Vascos mor har engelskt ursprung och förbindelser med hushållet hos Dom Diogo, hertigen av Viseu – son till Portugals kung Edvard I – tillika styresman för den militära Kristusorden. 1488 tros da Gama ha blivit invigd i Santiagoorden tillsammans med några av sina bröder. Senare, år 1507 går han över till Kristusorden, under ledning av kung Manuel av Portugal.
Han utbildas i Henrik Sjöfarares navigationsskola.

Vascos karriär börjar efter att hans far blivit vald att leda en expedition för att öppna sjövägar till Asien, för att konkurrera ut muslimerna som då har monopol på handel med Indien och andra östliga länder.
Fadern dör i juli 1497 och befälet för skeppet ges till sonen Vasco. Man tror att befälet först erbjuds Vascos bror Paulo, men att denne tackar nej. Vasco är den som blir mest känd för att ha upptäckt sjövägen till Indien. Uppgiften är att fullfölja Bartolomeu Dias försök att finna sjövägen till Indien och de seglar iväg i juli 1497 med fyra skepp, varav ett har förråd och de andra tre är specialbyggda och kan liknas vid flytande reservuppsättningar.
Från Calcutta återkommer han till Portugal i september 1499.

Under hemfärden har brodern Paulo da Gama dött på Azorerna. Vasco da Gama som nu återvänder till hemlandet blir rikligt belönad som mannen som har förverkligat en plan som tagit åttio år. Han erhåller titeln ”amiral av Indiska oceanen”. Dessutom får han titeln Dom – greve – av kung Manuel. Han är nu greve av Vidigueira som tidigare tillhörde den framtida kungliga familjen Bragança.

Vasco da Gama är snart ute igen och avseglar den 12 februari 1502 på ännu en expedition som ger honom en enorm förmögenhet. Tjugo år senare skickas Vasco da Gama ut på en expedition, nu med syftet att ersätta den dåvarande portugisiska vicekungen Duarte de Menezes men da Gama avlider 24 december 1524, inte långt efter ankomsten till Calcutta. Hans kropp begravs i Indien, men förs tillbaka till Portugal och återbegravs 1539.

Vasco da Gamas gravVasco da Gamas grav i Panteao Nacional i Lissabon, Santa Engrácia kyrkan

Henrik Sjöfararens sjöfartsskola har ökat portugisernas kunskap om den afrikanska kustlinjen. Från 1460-talet är målet att runda kontinentens södra spets för att få lättare tillgång till Indiens rikedomar – framför allt svartpeppar och andra kryddor – och detta genom en tillförlitlig sjöfartsväg. Redan vid den tid då Vasco da Gama endast är tio år har dessa långsiktiga planer börjat förverkligas. Bartolomeu Diaz har återvänt efter att ha rundat Godahoppsudden, sedan han utforskat området ända till Fish River – Rio do Infante – i Sydafrika, och också bekräftat att den okända kusten fortsätter åt nordost. Samtidigt görs upptäcktsresor till lands som stöder teorin att Indien kan nås till sjöss från Atlanten.

Lika mycket som Henrik Sjöfarare är ansvarig är också Vasco da Gama ansvarig för Portugals framgång som tidig kolonialmakt. Förutom den lyckosamma första resan är det hans listiga blandning av politik och krig på andra sidan jorden som ger Portugal en framskjuten plats i handeln vid Indiska oceanen.
Den portugisiska kronan förstår nu att det är viktigt att säkra sina utposter på Afrikas östkust för att behålla sina handelsvägar till Fjärran östern.

År 1500 kommer befälhavare Cabral och blandar sig i sultanernas inbördes strider och grundar de första handelsfaktorierna i Calcutta och Cochin. Han återvänder hem med oerhörda skatter av kryddor, pärlor och ädelstenar.

Pedro Álvares Cabral föds 1467-1468, i Belmonte i Castelo Branco och är allmänt erkänd som den första europé som når Brasilien i april 1500. Hans expedition är också den andra från Europa som når Indien via sjövägen runt Godahoppsudden – Vasco da Gama har gjort det ett par år tidigare.

Pedro är son till adelsmannen Fernão Cabral och Isabel de Gouveia. Han får olika privilegier av kung Manuel under 1497. Dessa inkluderade en personlig ersättning, titeln rådgivare till hans höghet. Efter uppföljning av da Gamas resor utsågs Cabral till amiral i högsta kommando av 13 fartyg. Han tänker följa rutten som tidigare gjorts av Vasco da Gama – stärka de kommersiella bindningarna och fortsätta de erövringar som hans föregångare påbörjat.
Cabral leder Portugals andra expedition till Indien med Bartolomeu Dias som biträdande befälhavare. Deras expedition är till skillnad från Vasco da Gamas första expedition stödd även av privata finansiärer. Den största finansiären är Bartolomeio Marchioni, en skeppsredare från Florens.
Cabral avseglar från Portugal den 9 mars 1500 – med 13 fartyg och 1 200 män i besättning. Nu mot länder som tidigare siktats och som tillhör ”Fördraget Tordesillas” från 1494, en skiljelinje mellan det spanska och portugisiska territoriet, som delade den då nästan helt okända Nya Världen mellan de två länderna.
Han seglar västerut under gynnsamma förhållanden och den 22 april siktar Cabral landet han namnger ”Ön av det Sanna Korset”. Senare omdöpt till Ilha de Vera Cruz av kung Manuel. Landet som slutligen tar det namn vi idag känner till – Brasilien – från ett slags färgträextrakter, pau-brasil, som finns där.

Cabral tar formellt landet i besittning och sänder ett av sina fartyg till Portugal för att informera kungen. Efter en tio dagars vistelse i Brasilien, seglar Cabral seglar vidare mot Indien, en resa som besväras av en rad motgångar. Den 29 maj, då flottan rundar Godahoppsudden, är fyra fartyg förlorade.

De återstående fartygen ankrar den 13 september 1500 i Calcuttas hamn i Indien, där zamorin – den dynastiske härskaren – välkomnar Cabral och tillåter honom att etablera en befäst handelsplats. Tvister med muslimska handlare uppstår snart och den 17 december attackerar muslimer med stor kraft handelsstation. De flesta av portugiserna dödas innan förstärkningar kan komma från den portugisiska flottan – som ligger för ankar i hamnen.
Cabral hämnas genom att bombardera staden och tar till fånga tio muslimska fartyg med besättning. Han seglar därefter till den indiska hamnen i Cochin som ligger längre söderut, där han bedriver handel och tar in värdefulla kryddor, som han lastar sina sex återstående fartyg. Cabral besöker också hamnen i Carangolos och Cananor på samma kust och avslutar sin resa den 16 januari 1501. Fullastad börjar han återfärden till Portugal. På sin väg hem havererar två fartyg och med endast fyra fartyg av tretton når Cabral den 23 juni 1501 slutligen mynningen av floden Tejo i Portugal. Resan blir ändå en ekonomisk framgång, tack vare lasten med kryddor.

Kung Manuel är nöjd med resultatet med resan, trots de olyckor som har drabbat dem. Han sägs ha först gynnat Cabral genom att göra honom till chef för en ny och mer kraftfull expedition, men i slutändan är det Vasco da Gama och inte Cabral som utses till kommendör.
Orsaken till kungens förändring av beslut går isär. Någon anger oenighet om fördelningen av befogenheter i den nya flottan; en annan ger förklaringen att da Gama motsätter sig utnämningen av Cabral på grund av att da Gama själv redan innehaft titeln amiral av alla flottor som lämnat Portugal mot Indien och att katastrofer under Cabrals expedition bör diskvalificera honom för det nya uppdraget.

Oavsett den verkliga förklaringen drar Cabral sig tillbaka till sin egendom i Beira Baixa Portugal och tillbringar sina återstående år där. Han avlider 1520, men graven i Santarém identifierades först 1848 av den brasilianska historiker Francisco Adolfo Varnhagen.

Pedro Alvares CabralPedro Álvares Cabrals grav i Panteao Nacional i Lissabon, Santa Engrácia kyrkan

Portugisernas maktställning är redan så stark, att 1505 en vicekonung för Indien kan utnämnas. Det är Francisco d’Almeida. Han förlägger tyngdpunkten av sin krigföring till sjöss, han anser att den som vore herre över haven, vore också Indiens herre. Svåra tider stundar dock för honom, eftersom alla de som ser sina intressen hotade av inkräktarna, svär sig samman för att krossa portugiserna. De sammansvurna är de indiska härskarna, sultanen av Egypten, de små maktinnehavarna vid Röda havet och Persiska viken – och till och med venetianarna.
Men inbördes misstroende förhindrar ett gemensamt angrepp. Egyptens flottor blir tillintetgjorda och flyr. Portugisernas övervälde är grundat.

Vid d’Almeidas sida tillträder1509 en guvernör vid namn Afonso d’Albuquerque, som lyfter Portugal till rangen av Indiens kolonialmakt. Två gånger erövrade han Goa – ingenting förmår motstå hans våldsamma angrepp. Inget står i hans väg. Främre Indiens kryddhandel glider definitivt över i portugisernas händer.

Efter ett antal nederlag entledigas Afonso d’Albuquerque från sitt ämbete och att en annan utses till hans efterträdare. Envist förtal har till sist förmått kungen att fatta detta beslut. Med krossat hjärta avlider d’Albuquerque ombord på sitt skepp utanför Goa, 63 år gammal och trogen sin konung in i det sista.

Hans landsmän ger honom tillnamnet den Store. En ståtlig, vördnadsvärd gestalt med långt, ända till midjan böljande vitt skägg, sträng, rättvis, initiativrik, arbetsam, seg, svår att tillfredställa, lidelsefull, främst i alla strider och faror, en handlingens man med storartade syftemål och en fläckfri karaktär i en fördärvad tid. Med vänlighet umgås han med hinduer, muhammedaner och kineser – han till och med gynnar giftermål mellan sina soldater och hinduiska kvinnor. Minnet av honom lever kvar länge.

Afonso d’AlbuquerqueAfonso d’Albuquerques grav i Panteao Nacional i Lissabon, Santa Engrácia kyrkan

En kort notering om Diogo Cão – han omnämns som Diego och/eller med efternamnen Cam eller Camus, föds omkring 1450. Han är den som förste europé upptäcker Kongoflodens mynning 1482, och seglar därefter vidare längs kusten och når Cape Cross norr om nuvarande Swakopmund i Namibia. Han sätter upp fyra stenpelare – padrão – med märkningar längs kusten, den sydligaste vid 21° 50ʹ sydlig bredd. Alla dessa pelare är blivit återfunna. Han avlider 1486.

En annan känd upptäcktsresande vi ser på monumentet är Bartolomeu Dias som också föds omkring 1450 i provinsen Algarve. Dias rundar Godahoppsudden i södra Afrika år 1488 som första europé sedan antiken och öppnar därmed upp en åtråvärd havsrutt från Portugal till Indien.
Han följer också med Pedro Álvares Cabral på resan som leder till upptäckten av Brasilien, 1500.

Även om hans efternamn är väldigt vanligt, så tror historiker att Dias kommer från en lång rad av sjöfarare, som kan ha inkluderat Dinis Dias, som rundar Kap Verde år 1455, och Joao Dias, som rundar udden Bojador år 1437. Dias deltar i Diogo de Azambujas expedition till Guldkusten, där citadellet Elmina anläggs 1482.

Dias för befälet över en flotta av tre skepp, och lämnar Lissabon år 1487 efter tio månaders förberedelser. Dias använder en ny strategi, han låter ett av de tre skeppen fungera som rent förrådskepp, vilket gör att flottan kan vara till sjöss längre tid. Dias bror, Pedro, är kapten på förrådsskeppet. Dias tar också med sig flera afrikanska tolkar som hade bott i Europa, och dessa skulle hjälpa honom att upprätta handel med afrikaner.

Expeditionen seglar söderut i fyra månader, och stannar längs vägen för att bedriva handel. Utforskarna passerar nu stenpelaren som lämnats av Diogo Cão nära nuvarande Namibia för att markera den sydligaste punkt portugiserna nått så långt. I slutet av december passerar skeppet Oranjefloden precis norr om nuvarande Sydafrika. Kort efter att de passerat Kap Volts, som fått namnet efter de starka vindarna i trakten, hamnar skeppen i en fruktansvärd storm som blåser dem söderut i nästan tretton dagar!
När vinden stillat, sätter Dias kursen mot öster där han förväntar sig att få Afrikas västkust i sikte. När inget land dyker upp – utan bara tomma havet – styr han norrut, och når Bahia de Vaquieros, ungefär 30 mil öster om Godahoppsudden.
Vid denna tidpunkt inser han inte att de hade rundat udden!

Invånarna i området försöker driva bort inkräktarna med stenkastning och de har inte hunnit kasta många stenar innan Bartolomeu Dias skjuter en av dem med ett armborst. Då tar till flykten. Bartolomeu Dias fortsätter och kan till sin stora glädje upptäcka att kusten sträcker sig åt nordöst så långt ögat når. Dias fortsätter till Great Fish River och vill fortsätta in i Indiska Oceanen, men nu hade besättningen fått nog, de är mycket trötta och hungriga och till slut övertalar de Dias att återvända till Portugal.

Det är på tillbakavägen Dias får syn på den efterlängtade udden och det är nu han ger udden namnet ”Stormarnas udde” – Cabo dos Tormentes – på grund av de stormar de råkat ut för.

Kung John II döper dock senare om den till Godahoppsudden, eftersom upptäckten av udden innebär att det nu fanns gott hopp om att finna vägen till Indien.
Dias expedition bevisade att kartografens Ptolemaios kartor var oriktiga, men det går nästan tio år innan Portugal kan dra fördel av denna viktiga geografiska upptäckt.

I Portugal erkänner man inte honom som uddens upptäckare. Likväl utnämns han 1494 som ansvarig för bildandet av en ny fartygsflotta, som ska försöka nå Indien via Godahoppsudden. Vasco da Gama är utsedd att leda expeditionen med Dias ombord så långt som till Kap Verde-öarna, där Dias på order av den nye portugisiske kungen Manuel ska etablera handelsstationer i vad som idag är Moçambique.
Da Gama fortsätter – och finner vägen till Indien!

I mars 1500 ger sig Dias ut på sin sista upptäcktsresa. Han har befälet på ett av tretton skepp under Pedro Cabrals ledning. Expeditionens syfte är nu att upprepa Da Gamas resa till Indien. Expeditionen utgår från Kap Verde-öarna och korsar ekvatorn. Flottan möter passadvindarna, blåses ur kurs och det hela resulterar i att de kommer till Sydamerika! Detta är den första dokumenterade europeiska landstigningen i Brasilien. Efter att de lämnat Brasilien hamnar flottan åter i svår storm vid Godahoppsudden.
Fyra av skeppen går under, däribland Dias fartyg, vilket kostade honom livet. Då skriver vi den 29 maj 1500.

Vad var det som driver portugiser till dessa vådliga resor?
Deras fartyg är små – av en typ som kallas caraveller – endast cirka tjugo meter långa och med en kapacitet på omkring hundra ton. Besättningen på ett trettiotal man har inga hytter. De får sova, äta, uträtta sina behov på däck eller på lasten under däck! Portugiserna beger sig ut på färder som tar många månader, ibland till och med flera år, med dessa små skepp och med mycket bristfälliga navigationsinstrument. Först vid slutet av 1400-talet utvecklas större skepp, med bättre sjökort och system för navigering.

Att portugiserna tidigt sysslar med sjöfart är naturligt med tanke på landets läge vid atlantkusten. Handeln är en viktig del för landets ekonomi.  Eftersom vägarna är dåliga eller obefintliga transporteras så mycket som möjligt till sjöss. Fartygen kan ta stora laster men sjömännen tar också stora risker. Stormar, grundstötning och pirater hotar ständigt.
Portugiserna har i alla tider transporterat varor runt medelhavsområdet. Befälen blir alltmer vana att navigera och att vara länge ute till sjöss. Ett hårt liv, men kanske inte hårdare än att slita från morgon till kväll på steniga åkrar som inte ger någon skörd.
Många portugiser kan av tradition hantera havet – och de som lyckas kan bli rika på guld, silver, ädelstenar, fint porslin, kryddor, socker, frukter, ädla trädslag, slavar, växter av olika slag, exotiska frukter och djur.

Portugal är under många år en stormakt att räkna med!

Var kommer då Columbus in?

I augusti 1476 kommer en man simmande i land i Algarve, södra Portugal. Det är den 25-årige Christofer Columbus vars skepp anfalls av sjörövare, och han ser ingen annan utväg än att kasta sig i havet och simma den mil som räddar hans liv.
Columbus, troligen född i Genua i Italien år 1451, finner sig tillrätta i Portugal. I Lissabon gifter han sig med Felipa Monis de Perestrello, dotter till en italiensk kolonisatör i den portugisiska kronans tjänst.
Familjen Perestrello har ett arkiv som heter duga. Rikt på sjökartor, böcker och dokument – något som ger en direktlinje till självaste hovet. De goda kontakterna ger Columbus arbete hos en italiensk handelsfirma på Madeira. På sin många resor möter Columbus sjömän som med iver hävdar att det finns okända territorier längre bort – åt väster.
Detta väcker Columbus lust och vilja att utforska sjövägen västerut. Turkarnas blockering av de traditionella handelsvägarna österut efter erövringen av Konstantinopel 1453 ger ytterligare näring åt hans drömmar.
Portugiserna är skeptiska till hans tanke då den alternativa vägen till det rika Orienten måste sökas söderut, via Afrikas sydspets. Bartolomeu Dias framgång att nå Godahoppsudden och därmed också den efterlängtade förbindelsen med Indiska oceanen blir slutet för Columbus drömmar om att någonsin få portugisiskt stöd. Kan en omritad världskarta bli en framgång för Columbus?

Hösten 1485 avlider Columbus fru. Han tar sig till fots över gränsen till Spanien tillsammans med sin lille son Diego. På sin väg till den avlidna hustruns syster hälsar Columbus på i ett kloster. Munkarna tar väl hand om honom och med deras hjälp får Columbus en första audiens hos det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella. Men de har fullt upp med egna problem i landet och medan kungaparet koncentrerar sig på kriget mot morerna och jakten på judarna lever Columbus mellan hopp och förtvivlan. Han får visserligen några mindre bidrag, men sitt levebröd förtjänar han huvudsakligen genom att sälja marina kartor som han lärt sig att rita av sin bror Bartolomé.
Columbus träffar änkan Beatriz Henríquez Arana och de får en son 1488, Hernando. Denne son blir så småningom en berömd författare till berättelsen om sin far – upptäckaren Columbus!

Under andra hälften av 1400-talet tror de flesta européer att jorden är platt, att världen tar slut någonstans väster om Gibraltarsundet. Den som utmanar ödet kommer att försvinna ner i intet, men de som är bildade är bättre informerade. Kanske har man hört talas om Senecas, Horatios och Vergilius skrifter om land västerut. De bortom havet. Så det är egentligen inga nyheter Columbus kommer med, problemet är avståndet. Avståndet till den Östasiatiska kusten! Det är nu den omritade världskartan kommer in i bilden.
Visserligen uppstår förvecklingar kring olika sätt att mäta avstånd och Columbus nu tror att världen är mindre, haven mindre och därmed vägen till Fjärran östern också kortare. Han meddelar kungen och drottningen; ”Jag säger att världen inte är så stor som allmänheten hävdar.”
Utifrån dessa antaganden anser Columbus att det är helt möjlig att genomföra resan oavsett tidens primitiva skepp, bristfälliga navigeringsinstrument och svåra förhållanden ombord. Finansiering av resan blir dock det största problemet. Columbus kan inte räkna med ekonomiskt bistånd av vare sig från hov, adeln eller privatpersoner.

I maj 1492 lämnar Columbus sina båda barn hos Beatriz och ger sig iväg till kusten, för att med hjälp av sina vänner i La Rábida-klostret skaffa fram folk och skepp för sin resa.

Inom några månader kan Columbus och hans besättning på cirka hundra man gå ombord på de tre små fartygen Santa Maria, Pinta och Niña. Tidigt på morgonen den 3 augusti ger de sig iväg.

Columbus har en extrem förmåga att förutse stormar till havs, och även att se saker som ingen annan lägger märke till. Natten till den 12 oktober 1492 är han den ende som uppfattar det ytterst svaga ljuset från en eld långt borta. Befälhavaren Columbus, som bara två dagar tidigare fått 72 timmar på sig att finna fast mark, försäkrar sin besättning att man nu har kommit fram. Några timmar senare hörs ett skrik från Pintas mast – de har faktiskt nått land – en av de många öarna i Karibien. Den ende som inte är överraskad är Columbus själv – enligt den karta han erhållit måste det finnas öar just där. Äntligen de asiatiska öarna!
Inget kunde vara mera fel! Kina, Japan och Indien ligger inte i närheten.
De har kommit fram till var en världsdel som ingen har anat. Visserligen en räddare i nöden för de nedbrutna männen ombord på fartygen.
Columbus misstag omstörtar vår historia. Men den nyblivne ”Amiralen över Atlanten”, ”Vicekonungen över de nya territorierna” eller ”Don Cristóbal” – några av hans titlar – vidhåller att de har kommit till Indien. Nakna människor som nyfikna och rädda gömmer sig bakom buskar på stranden kommer att kallas just indianer – indios.
Men det är en annan historia.

Portugisiska upptäckter under åren 1414-1542

Portugal

Några årtal;

1394: Henrik Sjöfarare, King John I:s son föds
1415: King John I erövrar Ceuta in norra Africa
1419: Madeira upptäcks av Zarco och Tristao Vaz Teixeira
1427: Azorerna upptäcks av Diogo Silves
1434: Utforskning av den afrikanska kusten startar
1438: Afonso V blir kung i Portugal
1444: Upptäckt och kolonisering av Kap Verde-öarna
1481: John II blir kung av Portugal
1484: Diogo Cão upptäcker Kongofloden
1487: Bartholomeu Dias leder expeditionen runt Godahoppsudden
1492: Christopher Columbus upptäcker den Nya Världen, men tror till sin död att det är Indien
1495: Dom Manuel I blir kung i Portugal
1498: Vasco da Gama når Indien genom att navigera runt Afrika
1500: Pedro Alvares Cabral upptäcker Brasilien
1519: Ferdinand Magellan leder den första resan runt jorden
1521: John III blir kung i Portugal
1542: Portugiser upptäcker som första européer Japan
1557: Sebastian blir kung i Portugal
1569: Nagasaki, i Japan, öppnas för portugisisk handel

Källor
www.elizabethan-era.org.uk/portuguese-explorers.htm
www.popularhistoria.se
https://pt.wikipedia.org/wiki/Monumento_aos_Descobrimentos

 

Facebook kommentarer

Kommentarer

Osynliga trådar…

Osynliga trådar

Över det stora blanka bordet studsar ord från olika länder. I huvudsak Filipin, men eftersom Filippinerna är ett land med närmare hundra språk, vet jag inte med säkerhet vilket av språken som används just nu. Vissa ord låter onekligen både bekanta och främmande.

Av en anledning – att folket inte förstår varandra i Filippinerna – införs en lag år 1937, att landet ska ha ett gemensamt språk baserat på Tagalog, ett av landets mest talade språk och det ska kallas Pilipino. Tagalog/filipino (numera) blir landets officiella språk när Filippinerna fick självständighet från Amerika år 1946. Filippinska språket innehåller 25 % spanska ord och nuförtiden pratas även taglis, en blandning av tagalog/filipino och engelska.

Hänger ni med?

Jag betraktar gästerna kring bordet och hör röster från många filipiner, en perser/iranier, en portugis, två italienare, en spanjorska och så några svenskar! Så här talas ömsom engelska, taglis, spanska och svenska. Vi förstår varandra alldeles utmärkt. Tänker inte ens på att vi faktiskt talar olika språk, vi har något som binder oss samman. Osynliga trådar.

Det är Ramon Unchuan som är vår värd och bjuder till middag. Han bor numera i sitt hemland Filippinerna, efter många år i Sverige. Kanske är det sista gången han gör ett besök i Göteborg. Nu är det er tur att komma till mig, skrattar han tvärs över bordet.

Restaurangen erbjuder asiatisk mat. Av många skiftande slag. Gästerna går i flera omgångar och smakar på delikatesserna. Till detta serveras vin och alkoholfritt för den som så önskar.

Stämningen är god och vi skrattar mycket. Trots att anledningen till att vi nu sitter tillsammans egentligen är en begravning. Den genomfördes under förmiddagen på Kvibergs kyrkogård … en minnesstund för Bruno. Bruno kom ursprungligen från Italien, hans bror Lorenzo och brorsdotter Debora var närvarande. Tillsammans med dessa gäster vid middagsbordet. Vi tog farväl av en partner, broder, farbror och mångårig vän. Tårar.

I efterhand kan vi mötas och tala om minnen vi har med varandra. Eller få en personlig kontakt – för första gången. Sorgen blir till glädje.

Funderar mycket på våra språk, latinska ord som förstås av många, persiska ord som förstås av en portugis. Lite svengelska… Vi har olika personliga bakgrunder – arbetar eller lever i ett mångkulturellt sammanhang. Inte bara på pappret. Alldeles på riktigt!

Tack Ramon som förde oss samman, vänner som har osynliga trådar sinsemellan…

Om jag vill höra hans filippinska vänner skratta och skoja över en fika kan jag göra det varje vardag mellan klockan 15-18 på ett café i centrum. Då kan den som har tid och lust slå sig ner och höra lite skvaller, minnas vår vän i Cebu – Ramon – och hoppas på ett återseende!

See you later!

Hasta luego!

از مراسم

Até à vista!

Arrivederci!

Vi ses!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Jag längtar fortfarande till Lissabon!

Collage - Lissabon 2016
Collage – Lissabon 2016, foto: Helio Duarte

Morgonpromenader över stekheta gator och torg och vi finner en behaglig svalka inne i den enorma kyrkan på Largo de São Domingos – välbesökt av såväl Lissabonbor som turister – kyrkan, de São Domingos är byggd i typisk Barockstil och är klassificerad som ett nationalmonument. En gång var den Lissabons största kyrka och en del kungliga bröllop har ägt rum här. Invigd redan 1241 och här har en del politiska händelser haft sin boning. Vad vilar över denna kyrka som drabbas så hårt av återkommande katastrofer – jordbävningar och bränder? Under 1959 förstörs kyrkan av en förödande brand. Återställd, men vi ser soten från den senaste branden. På torget utanför sitter grupper från forna kolonier i Afrika och i skuggan av ett stort träd säljer de exotiska frukter, nötter och mandel.

Vi vandrar vidare och kommer ner till Praca do Comércio, och vid caféet i den magnifika arkadbyggnaden väljer vi ”bica och pasteis de nata” – espressokaffe och ett typiskt portugisiskt bakverk!

Här kan vi betrakta tusentals människor som passerar till fots, i spårvagn, i buss, i taxi, i ”Tuk Tuk” – en trehjuling med plats för passagerare – och hit beräknas omkring 50 000 personer komma för att skåda finalmatchen i EM. Den mellan Portugal och Frankrike. En enorm bildskärm är uppbyggd i centrum av torget och gator är fyllda av entusiaster med halsdukar, hattar, flaggor…

Vi tar en båttur på Tejofloden och ser Lissabon ur en helt annan vinkel. Stiger ombord vid Terreiro do Paço i Baixa – vid sidan om det stora torget – och båten styr tvärs över floden, mot Cacilhas, där några passagerare hoppar av. Platsen är känd för sina fisk- och skaldjursrestaurangerna. Eller för att fortsätta uppför backar och genom Almada upp till Cristo Rei-statyn – en staty från 1959 och som är inspirerad av Kristusstatyn i Rio de Janeiro. I bottenplan lär finnas ett litet enkelt men vackert kapell.

Båten passerar vidare under 25 April-bron och mot Belém, en av Lissabons mest intressanta stadsdelar. Längs resan ser vi några av de mest berömda monumenten i Belém, de enorma köerna till Torre de Belém och Padrão dos Descobrimentos, den senare är till minne av alla upptäcktsresande – portugiser som for ut på haven och fann andra världsdelar.

På stilla vatten far vi tillbaka till Terreiro do Paço och beundrar åter den fantastiska utsikten över Lissabons landskap. Bilar och tåg passerar över oss på den långa bron och mot den blå himlen ser vi ständig flygtrafik. Alla är på väg till eller från Lissabon!

Vi kliver av båten och gläds över att vi denna dag har sett Lissabon ur nya vinklar!Återkommer till Lissabons gator – håller oss i skuggan vars temperatur visar på 32 grader varmt! Kostymklädda män hastar snabbt förbi och lunch är troligen reserverad på var och ens stamställe.

Vår nu vana trogen slinker vi in på ”Merendinha do Arco” och äter den mest delikata husmanskosten man bara kan drömma om, alltid specialiteter från det portugisiska köket! Tillagad à la minute, alltså medan vi väntar. Bakom disken hugger köksmästaren David till den köttbit man så önskar, eller plockar upp den färska fisken ur bädden av is. Här finns få turister. Men den som hittar hit lär alltid återkomma! Namnet på restaurangen – ”Merendinha do Arco” – berättar att den ligger nära Arco do Rossio – och hit kom vi för ett år sedan av en av en ren tillfällighet. En liten bakgata. ”Fula gatan” säger vi oss emellan, och detta blir vår absoluta favorit i Lissabon. Här ligger den färska fisken eller finaste köttbiten i väntan på att bli grillad och serverad med husets gröna vin, vinho verde. Lokalen är liten och väggar och tak är dekorerade med ting som ägaren sparat i närmare trettio år. Tavlan med ”Pärlemorflickan” är en av de udda prydnader vi betraktar. Vi ser till att komma precis före lunch- eller middagsrusning då det alltid är fullt – och för oss svenskar känns det i början lite ovanligt att sitta så tätt att man knappt kan röra armarna! Serveringsfat och karaffer danser framför näsan på oss gäster medan vi äter. Ingen tycks uppleva det som obekvämt, bara nödvändigt! Vi prövar torsk med kikärter, kalvköttgryta och grönsaker, grillad fläskfilé, omelett, soppor och så det gröna vinet. Mousse av choklad eller exotiska frukter samt kaffe avslutar varje måltid.

Hit kommer vissa dagar en grupp äldre portugiser som varit med om historia. Att lyssna på dem är att som att bläddra i en tjock historiebok. De har levt länge – har långa strävsamma arbetsår bakom sig. Lite krumma, lite lomhörda och med stolthet kliver de över tröskeln. Nästan hand i hand kommer de in och söker bord – stort bord där de kan sitta tillsammans. Precis som de alltid har gjort.

Våra luncher börjar oftast med färskost och vatten. Långa stadsturer i Lissabon kräver mycket vatten. Liten karaff av husets porlande vin slinker därefter lätt ner genom våra torra strupar. Här finns filéer av helstekt gris med potatis och sallad, eller bara underbar omelett med kräftor och stekta, tunna potatisskivor med sallad. Vi ser till att komma just innan lunchrusningen. I synnerhet den dag då de äldre männen samlas för att dela en måltid tillsammans.

Betraktar diskret en kvinna som ser ut att just ha avslutat en guidning och hon plockar upp en bunt sedlar ur fickan. Vi gissar att det är henne honorar för dagens evenemang. Två rosor ligger intill hennes tallrik. Hoppas hennes gästande besökare varit nöjda med förmiddagen. Hon tittar nu på de stekta köttskivorna som serverats vid vårt bord och gör genast en ny beställning av sin lunch, fisken byts ut. Nu vill hon ha fläsk! Snart får hon sällskap av en yngre man och hon återger på stapplande portugisiska förmiddagens program.

Flickan med pärlörhänget som hänger på ena väggen tittar fortfarande rakt ner på oss. Denna kopia av Vermeers mästerverk hänger ovanför ett litet elskåp! Vem var hon? Med en blick som är både oskuldsfull och inbjudande?

Mätta och belåtna tilldelar vi åter restaurangen en stjärna i vår egna ”Michelinguiden Lissabon”. Servitören ler åt oss. Tackar och dukar snabbt om för väntande gäster.

Att gå till en stunds vila när det är som varmast är oundvikligt! Väl ute på gatan noteras pulserande musik från en gammal biograf. Idag en inrättning som talar för ett programinnehåll av det lättare slaget – röda draperier hänger tungt vid entrén.

Till kvällen återvänder vi och räksoppan är som en dröm. Stekt kött med ägg, ris och potatis serveras med vin. Efterrätten smakar mums! En liten espresso sätter pricken …

Imorgon spelar Portugal mot Wales! Ännu en god natt väntar! Och många minnesrika dagar ska komma …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Gamla porträtt – tagna av fotografer i Göteborg!

Göteborgsfotografer
Göteborgsfotografer

James Bourn – föds1849 i Göteborg och studerar vid stadens Latinläroverk. Efter detta börjar han sin karriär som fotograf i Stockholm hos Böckmann på Drottninggatan. Det var en ateljé som samlade alla betydande fotografer och till och med kung Karl XV var gäst vid ett flertal gånger. Han stannar i Stockholm till år 1872. Han flyttar sedan tillbaka till Göteborg och arbetar hos J.P. Pettersson som har sin ateljé i Göteborgs museum. Bourn studerar konst och den 18 april 1876 öppnar han en egen affär, Nya Allén i Göteborg. År 1886 köper han en egendom på Kungsgatan 47 och får själv inreda ateljén. Han menar att ett porträtt ska vara en enkel och fridfullt skildring av modellen och tolererar inte några stora effekter i belysning eller oskärpa. James Bourn avlider 1917.

Fritz Bruce – föds 1870 i Uddevalla, etablerar sig 1897 på Södra Hamngatan 41 samt Kungsgatan 5. Hans ateljé drabbas hårt vid brand under 1919 och allt hans material förstörs. Han avlider 1958.

Axel Larsson – föds 1870 och arbetar först hos James Bourn för 25 kr/månaden! Han flyttar runt i Göteborg – vi finner adresser som Skolgatan 2 och i ”Tomtehuset” på ”Hörnet af Victoria och Wasagatorna”. Han emigrerar till Australien där han avlider 1945.

Oscar A Eliason – föds 1861 i Göteborg, etablerar sig under namnet Wernbom 1885, senare som firma Oscar A Eliasson 1888 på Tredje Långgatan 5/Linnégatan 3. Orsaken till namnändring och adressändring kan bero på att han dömts för straffarbete p g a stöld! Han avlider 1946.

Alfred Back – föds i Dalsland 1866, och från 1892 är han fotobiträde hos Carl Engelholm, 1895 är han fotobiträde hos Magdalena Wilhelmina Engelholm, änka till Carl Engelholm 1896. Etablerar egen firma 1896 på Södra Hamngatan 59. Avlider 1938.

Atelier Rembrandt – Helia (Elias) Benkowitz är född 1862 i Grodno, Ryssland. Under åren 1907-1914 hade han ateljé på Södra Hamngatan 29. Han avlider 1921.

Carl M Olsson – föds 1858 i Bohuslän – har ateljé med adress Masthuggstorget – ”Midt för Sjömanshemmet”,  etablerar företaget 1882  på Ragnströmsliden. Han avlider 1900.

Gustaf Sandlund, Redbergslid/Redbergsvägen, föds 1852 och etablerar sin firma 1891 och använder ibland adress Olskrokstorget. Han är lite av en specialist på Östra stadsdelarna i Göteborg.

Plathino & Olson, dessa fotografer etablerar tillsammans firma 1900 och de finns på Stigbergstorget 2 respektive Stigbergsgatan 8. Samarbetet tycks ha upphört 1908. Johan Elias Isidor Olsson är född 1877 och Johan Ludvig Plathino är född 1874.

Alfred Peterson – föds 1856 i Dalsland övertog ateljén efter A Jonason 1890, men varit aktiv sedan 1885, Han återfinns på Kungsportsavenyen 1, Södra Hamngatan 29 samt Östra Larmgatan 21 (vid Centralen). Han avlider 1908.

Per Mårten Lindsteds Institut, Per föds i Skåne 1811 och är från början bleckslagaregesäll! Från 1863 har han egen firma på Södra Hamngatan 59. Han råkar i delo med rättsväsendet och blir konkurssatt. Lämnar egentligen Göteborg 1862 och dyker upp lite varstans på Västkusten – som ambulerande fotograf.

Tallroth & Co, Fotografisk Atelier, Ellen Tallroth, född 1866 i Norrköping där hon också avled 1945, etablerade ateljén 1901 på Drottninggatan 31. Porträttfotograf tillsammans med Maria Andersson (f 1864)

Sist för denna gång – men inte minst …

Aron Jonason, Kungl Hoffotograf, Södra Hamngatan 43 – föds i Göteborg 1838 och växer upp på Drottninggatan 47. I det hemmet samlas gräddan av stadens kulturpersonligheter. Aron är visserligen kunglig hovfotograf men börjar i slutet av 1859 som journalist. Firma A. Jonason etableras 1864 och samma år öppnar han sin första ateljé i Göteborg. År 1867 lämnar han sin fotoateljé för att ägna sig åt journalistiken. Sommaren 1887 fotograferar han kung Oscar II när han är på besök i Göteborg. Han är verksam som tidningsman från 1868 till 1879, då den fotografiska verksamheten återupptas. Aron Jonason börjar sin fotografiska verksamhet i Göteborg 1894. Vi har sett hur han skildrar den kungliga lustjaktens sommarlångresa i den bohuslänska skärgården. Jonason är en av de första i Sverige som framställer bilder på celloidinpapper och platinatyper. Han bidrar även till att det blanka kollodiumspappret införs i Sverige. Vi har läst om hans muntliga vitsande och sina kåserier i dagspressen, bland annat i Göteborgs-Posten åren 1859-1896. Han yttrar en replik som kommer att bli berömd när kung Oscar II lovordade hand blixtrande kvickhet: ‘Blixtrar den ene, så åskar den andre.’ Aron avlider 1914.

 

Facebook kommentarer

Kommentarer

På parad i Göteborg!

skannad
Kungl. Göta Artilleriregemente – soldat

På ena sidan av Telegrafverkets gigantiska byggnad, står en rad oansenliga hus, de kom till efter den stora eldsvådan 1804, vilken ödelade alla kvarteren väster om Västra Hamnkanalen samt alla byggnader på Stora Otterhällan.

Vi kan än idag se Artilleristallarna i hörnet av Södra Larmgatan, och en annan stallbyggnad för artilleriets hästar låg vid sidan om Pedagogen – där en gång också Trädgårdshallen låg.

Innan bebyggelsen kring Kaserntorget, Vallgatan och Magasinsgatorna kommer till ligger här en del trädgårdar och beteshagar, som faktiskt ger Vallgatan det mindre smickrade namnet ”Fägatan”.

Den mest berömda trädgården är assistenten Johan Hellmans – i hörnet av Vallgatan och Magasinsgatan, och det med anledning av hans fantastiska valnöts- och mullbärsträd. Där odlas också silke och mitt i trädgården – under 1700-talets senare del – finns här ett silkesrederi och en silkesstrumpfabrik med spol- och spinnrockar samt flera vävstolar! Här fanns prunkande trädgårdar.

En annan mycket känd man i trakten är trädgårdsmästaren Boman, som på 1820- och 30-talen anlitas som spåman – och framförallt är han skicklig på att ”återfinna” tjuvgods! Han bor i en stuga mellan Vallgatan och Vallgraven, och till honom kan man inte komma utan att passera genom ett mörkt och fuktigt valv i den gamla fästningsvallen!

Till stora delar förändras miljön kring dessa gator under 1790-talets slut då borgerskapet låter uppföra en väldig kasern till garnisonens tjänst. Alldeles vid Lilla Otterhällans fot, alltså på det som kommer att bli Telegrafverkets plats. Kasernen som på sin tid är en av stadens största och mest observerade byggnader. Kasernen byggdes under åren 1793-1798 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg (1746-1814).

Vi backar något århundrade och stannar vid tiden efter stadens grundläggning då det är artilleristerna på Gamla Älvsborg som har i uppgift att skydda Göteborg mot fientliga anfall. Året 1643 får staden emellertid egen garnison, sammansatt av trupper från artilleriet och fortifikationen.

Vidare tillkommer från 1680 ett infanteriregemente, benämnt Hans Kongl. Maj:ts Svenska Livregemente till fots. Med fästningen och garnisonen får man en militärisk styrelse, och den tvekade inte att blanda sig i frågor om hur sakernas tillstånd skulle regeras. Kanske inte så märkligt eftersom fästningens överkommendant också varit landshövding.

“Ehuru kommendanten ej hade rätt att befatta sig med stadens administration och ekonomi, hade han dock som befälhavare över garnisonen, såsom ansvarig för den allmänna säkerheten såväl mot yttre och inre fiender som mot eldfara samt slutligen såsom förvaltare av kronans mark, hus och byggnader m m en betydande makt i samhället, och var och en i sin stad kände nog, såsom Fröding på ett ställe anmärker; att han bodde i en fästning. “

Ett gott bistånd till stadens skydd har man  i Borgerskapets militärkår, vilken upprättats i 1600-talets förra del, och i vilken varje borgare ska medverka. Kåren är indelad i kompanier, kavalleri och infanteri – med var sin kapten. Högsta befälet äger magistraten.

Det måste ha varit en festlig syn när dessa militärer i sina gröna galonerade uniformer, sina rundkulliga hattar med plymståndare, sina schabrakklädda hästar – det vill säga med sadeltäcke med gula och blåa sidenfanor och prydda med stadens vapen, tågar fram till Stora torget och till den årliga mönstringen. Sannolikt uppstå en stor saknad då allt detta försvinner i slutet av 1700-talet.

Göteborg är den vid tiden ett mycket livligt militärsamhälle, och vem kan bättre beskriva scenariot än Viktor Rydberg:

“Det är en vacker sommarmorgon. Från den å Stora torget belägna högvakten och från olika punkter av fästningsgördeln ljödo trumvirvlar, och man såg skaror av soldater utav de olika i staden förlagda kårerna – artilleribataljonen, fortifikationskåren, Sprengportens och Gyllengranats regementen — från Stora Otterhällan och från Kvarnberget, där de flesta av gemenskapen bo, hasta till sina samlingsplatser. Nu stå de uppställda för att tåga till Kronhuskyrkan. Klockorna i domkyrkan och “tyskan” ringa.

Det är söndag, och trots de krigiska anstalter, som tillhöra en befästad plats, vilar söndagsfrid över staden. Solen skiner härligt över de gröna vallarne, de röda tegeltaken, de breda hamngatorna, där icke träden längs kanalerna kasta långa skuggor över dem.

Krusat av vindfläktar från älven glittrar vattnet i stora hamnen, och så göra även bajonetterna, då – framåt marsch! – truppen sätter sig i gång. Takten högtidlig, varje karl rak som ett ljus, den tresidiga hatten trotsigt nedtryckt i pannan, de blytyngda stångpiskorna rakt ned över ryggens mittelsöm, armarne styva intill sidan, knäna raka, vristerna sträckta, allt efter nyaste preussiska facon, åt vilken sjuåriga krigets segrar givit erkännande Såsom alltid följes paraden av en beundrande ynglingasvärm, nu klädd i sin helgdagsdräkt: vadmalströja och dito knäbyxor, ullstrumpor och becksömsskor, men om kvällarne, när den troget inställer sig till taptot, utstyrd i bindtröja, skinnförkläde och “slävor“ på fotterna.“

Regementen omorganiseras över tid, och största delen av manskapet förflyttas till Göta artilleriregemente som har sitt ursprung från den äldre artilleristaten från Karl XI:s tid.

Under 1794 uppdelas det svenska artilleriet i fyra regementen, av vilka Kongl. Göta Artilleriregemente ska ha sitt säte i Göteborg.

En av de många chefer som passerar är general Gillis Edenhjelm, han är regementschef under 1817-1834 och därefter är han landshövding i vårt län under från1835 fram till 1843. Han är gift med Carolina Lovisa Boij (1791-1873) som kommer att bli en av residensets ”osynliga kvinnor” – paret fick aldrig några barn. Vill däremot nämna att det är Fru Generalskan Edenhjelm som sannolikt anordnar den första välgörenhetsbasaren i landet. Till förmån för fattiga skärgårdsbor.

skannad-1
Gillis Edenhielm, chef för Kungl. Göta artilleriregemente 1817-1834

Återgår vi till det militära och regementets uniform vid tidpunkten för dess stiftande i 1700-talets slut består den av blå jacka och blå åtsittande pantalonger, svarta damasker, höga runda hattar med brättena uppvikta samt prydda av gula plymer; vidare gult bandolär (en slags livrem) och gult bälte. Därtill kommer den obligatoriska stångpiskan (hårpiska), som i första hand bärs av befälet.

Vad gäller garnisonstrupperna i gemen är de av nöden tvingade att försörja sig genom arbete utanför tjänsten och då en stor del av manskapet kommenderas ut i strid råder bland hemmavarande hustrur och barn en obeskrivlig nöd. De blir tvingade att försörja sig genom tiggeri.

Under vakttjänstgöringen bor knektarna i Högvakten och i Stadsportarnas logement. Dessförinnan finns dock en tid då en särskild kommission lämnar en viss liten summa per månad till den hyresvärd som upplåter rum åt en soldat. Det stora flertalet knektar bor dock i småhusen på Otterhällan och Kvarnberget.

Efter de stora eldsvådorna 1792 och 1793, då i synnerhet en mängd småhus på Kvarnberget blir lågornas rov är det allt svårare att finna husrum för militären. Borgerskapet tvingas därför ta itu med frågan om byggandet av en större kasern. K. m:t lämnar tillstånd att bygga en sådan vid Ekelundstorget eller Hästbacken (nuvarande Kaserntorget och Kungsgatan) och kasernhuset kan nu uppföras. Byggstarten sker under pompa och ståt och sedan grundstenen lagts, avlossas 32 kanonskott. Festen kan börja och den obligatoriska skålen för kungen sker med salut från kanoner vid Lejonbryggan (dagens Fontänbron).

I en blylåda under stenen läggs myntslag samt en pergamentskrift av följande lydelse:

D. Q. År 1793 den 6 November Då Konung Gustaf IV Adolph satt på Swea Thron och under Dess minderårighet Riket styrdes af Dess Fader Broder och Förmyndare Den Högborne Furste och Herre Hertig Carl af Södermanland lades grunden till denna Caserne Byggnad att på Borgerskapets bekostnad uppföras till Boningsrum för det til Konungens tjenst och Rikets förswar i Staden förlagda Krigsfolk.

Idag kan denna blylåda med dess innehåll beskådas på Göteborgs stadsmuseum.

Nu tillbaka till bygget av kasernbyggnaden och åren 1793-98 då den väldiga byggnaden reses. Ett hundratal män ur Älvsborgs regemente arbetar idogt tillsammans med fästningens fångar. Byggnaden består av två mellanbyggnader, tre paviljonger –  allt med välvda källare, merkanteri  och brunn på gården – inalles till en kostnad om cirka 170 000 riksdaler.

Själva kasernen innehåller tjugotvå rum för befälet, tjugoen för underofficerare och femtionio för gemene. Totalt finns således bostäder för två kaptener, åtta tjänstemän, fyrtiotvå underofficerare, sjuhundrafyra gemene samt hundrafyrtio soldathustrur. Märk väl att gifta soldater också tillåts ha med sig sina hustrur och barn! Inne i logementen bor familjer och ungkarlar tillsammans. Och givetvis är det en utopi att tro att en total enighet ska råda mellan de boende. Prygelstraff hänger alltid som ett hot över dem som inte följer ordning och regler.

Förödande eldsvåda ramponerar till stora delar kasernbyggnaden under 1804, men kan lyckligtvis återställas och åter tas i bruk 1806.

Göteborgarna kan stolta betrakta kasernens väldiga fasad åt Kungsgatan samt de tre portarna, vilka kröns av lejonhuvud och en stentavla med följande inskription:

Caserne under Konung Gustaf IV Adolphs Regering 
På borgerskapets bekostnad uppförd 1798.

Högresta popplar pryder snart området och murar bildar ramen till många militäriska skådespel. Innanför på den rymliga kaserngården glittrar de glansfulla färgerna – uniformerna i blått och gult – i samklang med stålblanka sablar. Här råder i fredstid liv och lust då kommandoropen ljuder, reveljen går och trumpeter intonerar de första satserna till dagens paradmarsch. Kanske får vi också se dem på väg till någon av stadens uppvisningar.
För stadsbor och besökare som befinner sig utanför kasernområdet är vissa stunder högtidliga – då vaktparaden ställs upp för att tåga till Stora torget. Unga göteborgare står i täta klungor utanför kasernen i förtjust väntan på den högtidliga stund, då paradens förtrupp, musiken, kommer genom porten och de första tonerna av dagens populäraste marsch strömmar åskådarna till mötes. Den sätter ett sprittande liv i Göteborgspojkarnas armar och ben och med musiken i täten tågar hela paraden till torget och stadshuset där vaktavlösning skall ske. Under söndagar är detta militära skådespel – och en och annan frikonsert – uppskattat av stora folkskaror.

Inte tu tal om att vaktparaden sätter ett och annat än liv i Göteborg. Något som många senare kommer att sakna.

I nära ett sekel är Göta Artilleriregemente bofast här och kasernen blir allt mer ålderstigen. Frågan om en ny kasern kommer åter på dagordningen och beslut fattas om att förlägga densamma utanför staden. Mark inköps 1890 av staten vid Kviberg och sedan nya kaserner står klara 1895 avflyttar regementet – vilket nu benämns Första Göta Artilleriregemente. Samma år slås även Andra Göta Artilleriregemente och ett batteri från Vendes till Göteborg.

Den gamla kasernen inne i Göteborg upplåts till verkstäder för olika hantverk, plåtslagare, snickare, skomakare, skräddare med flera – och det som blev över hyrs ut som bostäder. Bland andra inhyses här en koloni musicerande och tiggande italienare.

Detta är i korthet den gamla kasernens historia.

Under 1900-talets början avgörs kasernens vidare öde. Telegrafverket såg sig om efter plats för ny station i Göteborg och efter underhandlingar med staden kommer kasernområdet i statens ägo. 1908 rivs kasernen och året därpå läggs grunden till Telegrafverkets nybyggnad, som står klar1913.

Men det är en annan historia!

 

 

 

 

Facebook kommentarer

Kommentarer

Källaren

scary-backgrounds-for-photoshop

Har packat ner alla julprylar och är nöjd över mitt jobb med att städa ut julen. Denna smått hysteriska helg. Under mitt vuxna liv firas jul alltid vårt hem. För släkt och vänner. I ett hus, långt från den hårt trafikerade innerstaden. Ett hus som tar tid att underhålla, inget lämnas åt slumpen. Snygg fasad och smakfull inredning. Ett hus att trivas i.

Sätter mig i den stora gröna fåtöljen, slänger upp benen på soffbordet och tar en sista klunk ur tekoppen. Sluter ögonen och känner både trötthet och tillfredsställelse över att en lång julhelg är till ända och ett nytt år just hade börjat. Lovar mig själv att detta år minsann ska blir lite lugnare … inte ha så många bollar i luften … samtidigt!

Nu återstår endast att baxa ner de packade lådorna till källaren – ett utrymme som endast nås utifrån.

Bara för något dygn sedan var hemmet prytt av girlanger och kransar i värsta Disney-stil. Jag lyfter första kartongen, sparkar lätt upp ytterdörren med ena foten, trevar försiktigt ner för trappan och rundar ena hörnet av huset. Snön ligger orörd och jag förbannar att jag inte tidigare bett maken att skotta upp väg en till källaringången. Å andra sidan, vem har anledning att gå ner till källaren så här dags, skulle hon sannolikt fått till svar.

Kikar över till grannens hus och konstaterar att den familjen fortfarande befinner sig på semester. Långt borta från det snökalla Sverige. Inga fotspår syns vid deras snötäckta uppfart.

Det är fredag och jag kommer just på att maken meddelat att han inte kommer hem till middagen – eller fredagsmyset som barnen kallar det. Årets första afterwork – AW väntar på hans nya jobb. Något han inte vill missa med tanke på att han nyss blivit utsedd att leda teamet inför ett gigantiskt projekt. Måste ju lära känna gänget lite mer personligt.

Barnen ska hämtas hem precis som vanligt vid femtiden.

Trappan ner till källardörren känns hal under mina fötter. Såja, upp med källarnyckeln. Balanserar den tunga lådan med ena armen och känner hur snön packas till en driva allteftersom dörren föses upp. Trevar efter ljusknappen och utbrister ett högt ”tack” när en svag glödlampa tänds.  Äntligen kan jag urskilja hyllor och skåp i det dunkla ljuset. Luften känns lite unken och fuktig. Endast en ventil finns utmed den ena väggen. Den vägg som vetter mot grannens hus.

I ett hörn står garderober – fyllda med kläder som inte är aktuella för årstiden. Hänger där och väntar på varmare tider. Slalomutrustningen väntar på sportlovet. Pjäxor har säkert vuxits ur…

Just som jag mödosamt stuvat in första kartongen hörs ljudet av källardörren som slår igen. Rycker till lite, men mest av överraskningen. Hur kunde den smälla igen så där hårt?Och varför får jag nu inte med största ansträngning – jag knuffar med hela min kroppstyngd – upp den igen?

Intalar tyst för mig själv att om jag nu bara tar det lugnt så ska dörren öppnas. Vid nästa försök. Men nej, den sitter ohjälpligt fast och jag inser i det ögonblicket att det är läge att fundera på en annan utväg, men vilken? Ventilen som är tjugo gånger tjugo centimeter? Ropa på grannar som inte är hemma? Invänta maken som kommer sent? Hur ska det gå för barnen?

Börjar frysa i min tunna tröja och drar fram en gammal sommarjacka ur garderoben. Kränger den runt axlarna och sätter mig ner i den gamla rottingfåtöljen. Den där fåtöljen som aldrig passat in någonstans. Förrän nu. Blundar.

– Mamma, mamma!

Jag vaknar till med ett ryck. Maken och barnen stirrar på mig…

– Hur é det fatt? Här har man hämtat ungarna och du sitter och sover! Vad gör du med alla kartongerna i hallen? Ska vi inte ha fredagsmys?

– Ja. Jovisst. Måste ha somnat. Måste ha drömt! Ursäkta …

– Ska du ha en capricciosa eller, precis som vanligt?

– Visst. Precis som vanligt … ring du!

Facebook kommentarer

Kommentarer

”Javanens” första hem i Sverige – till Tensta kyrka och Altomta herrgård i Uppland!

tensta-ka
Tensta kyrka i Wattholma, Uppland

Bilens temperaturmätare visar på 33 grader varmt! Då är det skönt med AC. Redan från parkeringen ser jag en ljusklädd kvinna vid porten till Tensta kyrka. Hon bär en pärm under ena armen och hälsar mig välkommen.

Kanske är jag dagens första besökare. Vi presenterar oss för varandra medan hon för in mig i vapenhuset och frågar hur jag kommit dit. Jag berättar kort att jag söker platser som känns viktiga för mig att titta närmare på. Denna uppländska kyrka är i allra högsta grad intressant.

Vi står innanför metertjocka stenväggar och här känns det skönt och svalt. Hon kan historien utantill – denna kyrka byggdes omkring år 1270-1290 och är en av de största och mest påkostade landskyrkorna i hela Sverige och det är troligt att den delvis bekostats av någon storman. Hon fnyser ut den sista meningen.
Någon storman… någon från Salsta, antyder hon.

Vill du se nyckeln till kyrkporten, frågar hon plötsligt och snart har jag den tunga nyckeln i min hand. Det är dags att stiga in i själva kyrkorummet.

maya-haller-kyrknyckeln
Portnyckel till Tensta kyrka, Wattholma

Min blick följer kyrkväggarnas målningar medan guiden berättar om utsmyckningar med blinderingar och strävpelare.  Att interiören egentligen hade en takhöjd av hela 16 meter., att västpartiet från början utgjorde ett separat kapell med två sidoordnade valv … kanske för kyrkans patronus och dennes familj eller ett dopkapell? De har flyttat deras bänkar längst bak i kyrkan för att lämna plats åt kören – som brukar stå där framme vid altaret.

Reflekterar över att hon inte verkar vara så hänförd av traktens en gång rika beskyddare , och samtidigt som jag nickar år de två dopfuntarna berättar guiden att den ena är från 1200-talet och står i väster och den andra är från 1400-talet och är placerad i koret.

På 1400-talet slogs tegelvalv som senare försågs med kalkmålningar. Då förenades det separata kapellet i väst med kyrkans långhus och därmed sänktes också den inre takhöjden. Vi fortsätter fram mot altarskåpet som är daterat till 1480-talet. Ovanför våra huvud hänger en ljuskrona av järn från 1400-talet … ska den sprida ljus över min historia?

takkrona

– Jag lämnar dig här och går ut och värmer mig, fortsätter hon medan hon tar åter pärmen under armen och går åter ut i sommarhettan.

ulla-moberg
Ulla Moberg visar runt i kyrkan

På egen hand följer jag Johannes Rosenröds kalkmålningar längs väggarna. Riddaren Bengt Jönsson Oxenstierna håller ett vakande öga på mig. Kanske är det svensk konsthistorias första avsiktliga porträtt. Denne riddare bekostade målningarna framme vid koret.

vaggmalning
Väggmålningar i Tensta kyrka, Wattholma

Tankarna snurrar vilt i min hjärna – hur guiden reagerade när hon fick höra min historia om banden till kyrkan och Altomta herrgård, som lär ligga i närheten. Hon berättar om sin egen uppväxt på just den herrgården, Altomta! Hennes familj har bott där i närmare hundra år. Att det blev svårt för föräldrarna att underhålla det stora huset och att det var skönare att flytta till en modernare villa. Hon berättar att hon just idag blivit ombedd – att bara för en dag – vara kyrkoguide, eftersom den ordinarie guiden fått förhinder. Under denna enda dag kommer jag! Var det ödets nyck eller en ren tillfällighet att denna Ulla finns vid kyrkan och tar emot mig, som är en ättling till en gosse som också bott på herrgården?

Jag skriver i gästboken om honom, han som blev kristnad i den här kyrkan. För länge sedan. Nyss var jag svettig av sommarvärmen, nu är jag frusen. och vet inte om kyrkväggarna håller den chockerande värmen utanför, eller om det är rysningar inför denna historiska händelse? Ett tillfälle som kanske få människor någonsin får uppleva. Innan jag lämnar kyrkan kastar jag en sista blick på den ena dopfunten. Den där framme vid koret. Den andra, den som står nära vapenhuset, var till för de odöpta barnen. Här kunde de bli snabbdöpta innan de fick inträde till kyrkans församling …

dopfunt-vid-koret-1
Dopfunt i Tensta kyrka, Wattholma

Tillbaka i den uppländska värmeböljan låter jag bilens AC-funktion lindra den tryckande hettan. Just som jag satt mig tillrätta kommer två yngre män springande ur kyrkporten. De knackar ivrigt på bilrutan och vill uppenbarligen ha kontakt. Själv funderar jag på om jag ska gå ur bilen eller veva ner sidorutan!

– Är det sant, är det sant skriker de samstämt.

– Vaddå sant, vad menar ni?

– Att du är släkt med den lille pojken som du skrev om i kyrkans gästbok?

– Ja, men vem är ni?

– Vi har köpt den gamla prästgården, och vi har hört talats om den lille främmande gossen … har du varit på herrgården? Du måste dit. Hälsa från oss, mannen som bor där nu är jättetrevlig och låter dig säkert komma in i huset. … ingen har ju någonsin sett en släkting till den gossen! Kom gärna hit och berätta mer om honom!

I denna stund gör jag något för mig, än idag, obegripligt. Jag böjer mig ner och fiskar upp min tjocka lunta som är det absoluta underlaget till hela min släktforskning och vad jag kommit fram till. Maken som just kommit från en fotorunda stirrar nu på mig.

– Du är inte klok, lämna ifrån dig allt arbete du lagt ner! Till främlingar?

– Får väl skylla på värmen, jag orkar inte tänka klart … kanske har jag kopior därhemma i datorn …

Bilen tar oss vidare utmed vägen som ska leder till Altomta herrgård.

Jag har gjort mig en bild av hur det kan se ut idag och jag blir inte besviken. Gården är precis så vacker som jag hoppades på. Huvudbyggnaden reser sig ur grönskande träd, snörräta grusgångar och vackra små flygelbyggnader.

Är detta möjligt? Jag vet inte var jag ska börja knacka dörr. Gör ett försök i en av flygelbyggnaderna, ingen hemma. Fortsätter försiktigt mot huvudbyggnaden och ser någon röra sig i ett fönster. I samma ögonblick som jag ska knacka på entrédörren öppnas den och en man visar sig i dörröppningen. Han tittar forskande på mig och frågar vad jag har för ärende. Han kliver ut och stänger dörren bakom sig.

– Sätt dig där, säger han och sträcker ut armen mot den ena stolen som står på den skuggade altanen. Han mönstrar mig medan han torkar sina glasögon med en flik av den beigefärgade T-shirten. Ännu en gång ber han mig upprepa mitt ärende. Han är beige. De blekblåa jeansen är det enda som bryter av mannens färgskala. Han granskar mig några sekunder innan han frågar om vem jag är och varifrån jag kommer.

Försöker samla mig och upprepar det jag nyss berättat för de personer jag mött vid Tensta kyrka i Wattholma.

– Du ser inte så´n ut, säger han med ett försiktigt leende. Du är ju ganska blond. Det rör sig en del obehöriga personer i området så jag vill försäkra mig om att ni inte är ute i oärliga ärenden.

Efter en dryg timmas samtal verkar han ha fått tilltro till mig och min historia.

– Vill ni komma in?

maya-kliver-in-pa-altomta
Altomta Herrgård, Uppland

Trodde aldrig han skulle fråga! Blir stående några sekunder på tröskeln till förstugan.

altomta_0012_new
Förrum, Altomta Herrgård

Här, precis här stod den lille pojken – på tröskeln till sitt nya liv. Nu står jag här, drygt tvåhundrafyrtio år senare och det känns som något trycker in min mage.

Husets värd visar oss genast in till salen, det rum som fru Hedvig en gång inredde till eftervärldens minne av kapten, Carl Gustav Ekeberg, hennes make. Minnen från Kinaresor, den vackra kakelugnen, möblerna, det ostindiska porslinet.

En låda dras försiktigt ut och han frågar om jag vet vad det är – ja, det är bladen från den växt som Linnés lärjunge Sparrman fann – och uppkallade efter kaptenen på skeppet.

Avböjer frågan om vi vill ha kaffe. Men tittar gärna in i köket. Husets ägare sätter sig vid köksbordet och skriver sitt namn, adress och telefonnummer. Säger att jag är välkommen tillbaka …

Det bor en annan mörk här idag… fast hon är från Afrika, säger han leende då han följer oss till entrédörren.

Omtumlad undrar jag över den lille brune pojkens upplevelse vid sitt första möte med herrgården? I det ögonblick han kliver över tröskeln till förstugan, till den stora vackra salen, vid åsynen av de vackra ostindiska porslinsfigurerna … han stiger in i ett liv som familjens nyblivne son.

Hela hans liv tar fart igen, genom mig. Allt finns där. Han som skänkte mig en droppe indonesiskt blod i mina ådror! Sedan år 2008 har jag sökt och läst i handlingar som kan ta mig tillbaka till mina rötter.

Jag tror att jag ar lyckats ganska väl med den uppgiften!

bild1-1

Facebook kommentarer

Kommentarer

Saramago

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam”

José Saramago från Portugal får Nobelpriset i Litteratur 1998 – under motiveringen; ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet”.

Jag har en av hans böcker i min ägo som jag tycker är lite knepig att läsa. Den är inte som alla andra brukar vara. Författarens stil är mycket speciell, han är exempelvis ingen vän av punkter utan meningarna kan genom hela boken flöda över flera sidor. Inga namn nämns.

Den börjar med stor dramaturgi …

En hel nation lamslås plötsligt av ”vit blindhet”. En helt vanlig vardag sitter en man i sin bil och väntar på att trafikljuset ska slå om till grönt. Han får aldrig se det. Han har blivit blind. Blindheten drabbar honom helt utan förvarning, han har tvärtom fram till nu haft ovanligt god syn för sin ålder, 37 år. Inte heller är det mörker han upplever. Blindheten är mjölkvit och bländande. Han blir självklart väldigt rädd. Han får hjälp av en medtrafikant som kör honom hem i hans egen bil. Frun insisterar på att han måste uppsöka en ögonläkare, och hon ska köra honom. Då upptäcker de att den hjälpsamme tyvärr också var en biltjuv, det får bli taxi. Läkaren begriper ingenting. Det är inget fel på mannens ögon. Inget alls.

Mer kommer jag inte att avslöja. Jo, möjligtvis förordet; ”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.”

Författaren till boken ”Blindheten” -”Ensaio sobre a Cegueira”- är skriven av den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur år 1998 José Saramago. Han föds 1922 i ett lantbrukarhem i byn Azunhaga norr om Lissabon. Han utbildar sig ursprungligen till mekaniker, men kommer med tiden – via journalistiken – allt närmare författarbanan. Debuterar i början av 1970-talet, men slår stort igenom 1982 – som 50-åring med en historisk kärleksroman. Boken jag nu tänker på är ”Blindheten” som kommer ut på svenska 1997.

Året efter lyssnar jag till hans två minuter långa (korta!) tal – den 10 december 1998 vid banketten under Nobelfestligheterna – och hur han ödmjukt tillägger några ord kring de mänskliga rättigheterna som då, exakt för 50 år sedan, undertecknats. ”… uppenbarligen har regeringar inte moraliskt gjort allt vad de borde för de mänskliga rättigheterna. Orättvisor växer, ojämlikheten bli värre, okunnigheten växer, eländet expanderar. Samma schizofrena mänsklighet som har kapacitet att skicka instrument till en planet för att studera sammansättningen av stenar kan med likgiltighet notera död för miljontals människor från svält . För att gå till Mars verkar lättare än att gå till grannen…”

Två minuter!

Hans Nobelföreläsning två dagar tidigare, den 7 december 1998 är betydligt längre och innehåller bland annat hans livs resa och jag vill återge den första delen av den föreläsningen. Han håller den på sitt modersmål, portugisiska;

”Den klokaste man jag någonsin har känt kunde varken läsa eller skriva. Klockan fyra på morgonen, när löftet om en ny dag fortfarande kom från Frankrike, steg han upp från halmmadrassen, gick ut och släppte på bete det halva dussin grisar av vilkas fruktsamhet han och hans hustru hade sin bärgning. Under dessa knappa omständigheter levde mina morföräldrar, de livnärde sig på svinuppfödning i liten skala, och efter avvänjningen såldes grisarna till grannarna i byn Azinhaga i Ribatejo.

Mina morföräldrar hette Jerónimo Melrinho och Josefa Caixinha och var analfabeter båda två. På vintern när nattkylan var så sträng att vattnet i lerkrusen inne i huset frös till is gick de ut och hämtade de ynkligaste smågrisarna i svinstian och lade dem hos sig i sängen. Under de grova filtarna blev de stelfrusna små djuren värmda av människorna och räddades från en säker död. Även om de båda gamla hade gott hjärta var det inte av själsfinhet och medömkan som de gjorde så här: vad som gällde för dem, utan sentimentalitet eller retorik, var att se till sitt levebröd med självklarheten hos den som för sin utkomst aldrig har lärt sig att tänka mer än vad som är nödvändigt.

Många gånger hjälpte jag min morfar Jerónimo i hans herdesysslor, många gånger grävde jag i trädgårdslanden bakom huset och högg ved till brasan, många gånger gick jag till brunnen i byn och vred runt det stora hjulet av järn som drev pumpen tills jag fick upp vatten som jag sedan bar hem på axeln, många gånger smög jag också i gryningen med mormor förbi männen som vaktade fälten, vi var försedda med räfsa, segelduk och rep för att i åkerstubben samla upp den lösa halm som djuren skulle få att ligga på. Och några gånger under varma sommarkvällar sade morfar efter maten: ”José, i natt ska du och jag sova under fikonträdet.” Det fanns ytterligare två fikonträd, men det var just det där trädet som var fikonträdet för alla därhemma, säkert för att det var störst och äldst och för att det alltid hade stått där. Kanhända var det fråga om antonomasi, en lärd benämning som jag inte förrän många år senare skulle komma att känna till och begripa innebörden av …

I nattens stillhet visade sig en stjärna för mig mellan trädets höga grenar och sedan försvann den sakta bakom ett löv, och om jag tittade åt andra hållet så jag som en tyst strömmande flod över himlavalvet det opalskimrande ljuset från Vintergatan, Vägen till Santiago, som vi fortfarande kallade den i byn. När sömnen inte ville infinna sig befolkades natten av historier och händelser som morfar berättade om: sagor, uppenbarelser, fantastiska fenomen, sällsamma episoder, mord i gamla tider, sammandrabbningar med påkar och stenar, förfädernas ord, ett aldrig sinande sorl av minnen som höll mig vaken samtidigt som det mjukt vyssjade mig till ro.

Jag fick inte veta om han tystnade när han märkte att jag hade somnat eller om han fortsatte att berätta för att inte lämna min fråga till hälften obesvarad, den som jag alltid ställde under de längre pauser som han avsiktligt lade in i berättelsen: ”Hur gick det sedan?” Kanske upprepade han historierna för sig själv för att inte glömma bort dem eller för att berika dem med ett nytt oväntat händelseförlopp.

I den ålder jag befann mig då och under den epok som vi båda levde är det givet att jag föreställde mig min morfar Jerónimo som herre över all världens kunskap. När fågelsången väckte mig i det första gryningsljuset var han inte kvar längre, han hade gått ut på fältet med sina djur och låtit mig sova vidare. Då steg jag upp, vek ihop filten, och barfota (i byn gick jag alltid barfota ända tills jag var 14 år) och fortfarande med halmstrån i håret gick jag förbi trädgårdslanden bort till andra sidan gården där svinstian låg bredvid boningshuset.

Mormor, som var på benen redan före morfar, ställde fram en stor skål kaffe med brödbitar i åt mig och frågade om jag hade sovit gott. Ifall jag berättade för henne om någon otäck dröm efter morfars historier lugnade hon mig alltid: ”Bry dig inte om det där, drömmar är inget att fästa sig vid.” Då tänkte jag att även om mormor var en mycket klok kvinna gick hon inte upp mot morfar, han som, när han låg under fikonträdet med barnbarnet José bredvid sig, med bara några ord förmådde sätta hela universum i rörelse.

Det var först många år senare, när morfar redan hade lämnat den här världen och jag hade blivit en vuxen man, som jag fick klart för mig att mormor till slut också trodde på drömmar. Det kan inte ha varit fråga om annat, ty en kväll, när hon satt utanför dörren till sitt fattiga hem, där hon då för tiden bodde ensam, och betraktade de stora och små stjärnorna ovanför huvudet, lär hon ha yttrat dessa ord: ”Världen är så vacker och jag tycker det är så synd att dö.” Hon sade inte att hon var rädd att dö, hon sade att det var synd att dö, som om hennes mödosamma och arbetsfyllda liv nu i hennes nästan yttersta stund skulle ha bestått i att ta emot nåden av ett upphöjt sista avsked, trösten i att få skönheten uppenbarad.

Hon satt vid dörren till ett hem som jag tror saknade motstycke i världen, ty där bodde människor som kunde sova med grisar som om de vore deras egna barn, människor som tyckte att det var synd att lämna livet därför att världen var vacker, och det var min morfar Jerónimo, herde och historieberättare, som, när han kände att döden kom för att hämta honom, gick ut i trädgården och tog farväl av träden, ett efter ett, han omfamnade dem och grät därför att han visste att han aldrig skulle få se dem mer.”

Den berättelsen gjorde avtryck i mig.
Trots att vi ännu inte hade återhämtat oss från chocken som drabbat Göteborg och Sverige. I oktober omkommer 63 ungdomar och 213 skadas i diskoteksbranden i Backa.

José Saramago avlider 88 år gammal i Spanien den 18 juni 2010, tolv år efter att han erhållit Nobelpriset i litteratur

Facebook kommentarer

Kommentarer

Thank you for nothing…

alone

Tiden läker alla sår. Vem har inte fått höra det. Eller; Var stark för barnens skull. Livet går vidare. Klyschorna duggar tätt… men de är inte särskilt verksamma. Ännu.

Det finns gott om tid att reflektera och fundera över det som skett – att någon man stått nära gått bort eller att ens partner försvunnit – kanske rent av till någon annan? Han la sin hand på min axel och sa: ”Jag kommer inte tillbaka.”

 Sorg försvinner inte om man bara ”tar sig i kragen” och går vidare. Vänder blad. Sannolikt ett sätt att trösta – eller att väja undan för den akuta smärtan vid dödsfall, separation, sjukdom eller annan förlust.

Var inte ledsen, du förtjänar någon bättre… Men separationen känns ändå smärtsamt och jag måste för ge uttryck för det. Inom mig blir det känslomässigt tomt – som i ett vakuum!

Skulle livet bjuda på en ny kärlek, måste ändå ”den gamla” någon gång bearbetas. Visst kan jag tillfälligt fly smärtan genom mycket arbete, långa promenader, godis eller mat. Men jag har också behov av att sörja alldeles ensam. Stanna kvar i det som gör ont.

Gamla sår som inte läkts gör sig påminda då vissa situationer uppstår. Det är som om någon trycker på knappar och det gamla kommer ikapp mig. Att vara stark och bara bita ihop fungerar inte på mig.
Sorgen kräver sin tid och energi – orkar inte vara aktiv och sörja samtidigt. Har tidigare i livet dövat smärta och sorg med hårt arbete – som distraktion för att slippa ta itu med mina känslor. Det gav ett reslutat – jag gick i väggen!

När mamma dog reste jag mig bokstavligen upp och gick. Gick ifrån hem och familj. Ägnade dygnets alla timmar åt ett nytt slags arbete. Skrev artiklar om Göteborgs historia! Gjorde reportage som krävde ny kunskap och research som tog all min vakna tid. Sov nästan ingenting. Trodde jag kunde döva sorg och saknad. Mamma som alltid funnits där. Jag kunde inte släppa taget om henne, trots att hon för länge sedan ville släppa taget om livet. Det obarmhärtiga livet som åldring. En kvinna som behövde hjälp av andra. Hon som alltid klarat sig själv. Varit ”duktig flicka” – en egenskap som hon sannolikt överfört på mig och som jag i min tur sannolikt fört vidare…

I hela mitt liv har jag burit på en rädsla av att ha bli övergiven av mamma. Samtidigt har jag varit arg på henne för att hon skilde sig – att allt var kanske hennes fel – att jag ville tro att vår pappa brydde sig om oss. Ibland var jag anklagande mot henne. Pressade henne med frågor. Ville inte vara skilsmässobarn.

Min rädsla över att bli övergiven gav mig en låg självkänsla och ibland också dåliga, destruktiva relationer livet igenom. Energitjuvar känner snabbt doften av en ”givare”. Jag har hållit fast vid saker som inte varit bra för mig, försökt att alltid vara till lags.

Nu är det är dags att sätta ner båda fötterna!

Har fantastiska barn som står i svallet av eget ”livspussel”, det som för min del är över. Jag vet att de tycker att jag borde ägna mer tid åt dem och i synnerhet åt deras barn – mina barnbarn.

Min tid för att återuppbygga ett liv efter skilsmässan från deras pappa har tagit tid. Att skapa förtroende tar också tid. Inte minst fysisk och psykisk kraft krävs att skapa ett eget liv. Ett liv som ger mening. Inte bara en stunds förströelse … för att sedan återvända till den svenska ensamheten – ”solitudine”.
När ska du börja leva, frågar frisören, inte bara överleva?

Älskade barn!


Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er och undrar hur ni har det. Alltid! Jag saknar er mycket och vill komma er till mötes, försöker verkligen se situationen ur ert perspektiv – så gott jag kan. 
Jag är ledsen om jag har skadat er på något sätt, det var inte min avsikt. Jag gjorde så gott jag kunde. Kanske räckte det inte. Men jag är beredd att göra det jag kan för att lyssna
 på er och försöka förstå. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag att vi kan prata med varandra om detta. Och om möjligt – komma vidare.


Mamma

Facebook kommentarer

Kommentarer