Sintra – ett underverk!

Man kan förstå att det behagliga klimatet en gång i tiden lockar de portugisiska kungarna och deras familjer att tillbringa somrarna här. I deras fotspår följer portugisisk och utländsk societet, och de smala vägarna kring Sintra är kantade av rikt utsmyckade villor från 1800-talet. Nu kommer vi hit med hjälp av en inhyrd taxi som förs av Paolo. Det är den 26 december 2016.

Vägarna bär oss mot högre höjder och vid varje stopp känns luften allt friskare. Ett höglänt landskap får mig att tänka på alpina byar i Schweiz eller Italien.

Den brittiske poeten lord Byron kommer hit i sin ungdom 1809 och blir så till sig att han genast började knåpa ihop den episka dikten ”Ung Haralds pilgrimsfärd” som blir hans genombrottsverk.

Sintra är en turistmagnet sedan länge, och sedan 1995 finns orten med på Unescos världsarvslista. Befinner man sig i Lissabon är det absolut värt att göra en utflykt hit. Eller ännu hellre två. Eller tre om man har tid. Det finns nämligen mycket att upptäcka i och omkring den lilla staden.

Vi gör en avstickare västerut, kör på slingrande bergsvägar kantade av lummig skog, genom små, pittoreska byar och nedför den ena branta backen efter den andra. På vissa ställen är vägen så smal att ett möte är omöjligt. Ibland blir till att backa i backarna tills båda bilarna får plats.

Så närmar vi oss Atlanten. Ungefär en mil från Sintra, i ett vilt och vindpinat landskap, ligger Cabo da Roca, den västligaste punkten på det europeiska fastlandet. En fyr reser sig upp på en etthundrafyrtio meter hög klippa, en klippa som stupar rakt ned i havet. Turister utsätter sig för risker i strävan att finna spektakulära fotovinklar…

Paolo väntar vid bilen och vi sätter kurs mot kustorterna Cascais och Estoril – här trängs eleganta sommarvillor och gröna lundar. Det är december och människor rör sig utmed strandpromenader i shorts och flip-flops – till skillnad från människor inne i Lissabon. Här finns också kasinon och lyxiga restauranger.

Snart tillbaka i ett juligt Lissabon och vi intar lunch hos David på ”Merendinha av Arco” – det är som att komma hem!

Vi ses igen Lissabon!

Facebook kommentarer

Kommentarer

”Stockholms Slott” – SOIC

 

En bedövande tystnad följer manskapets åtta hurrande och skeppets sexton saluterande skott på vägen mot ön Wampoe, närmare Kanton än så kommer de inte. Det är här vid Pärlflodens mynning som de lägger sig för att betala för angöringen och därefter ta sig de trettio sjömil till ankarplatsen Wampoe. Uppströms.

Oroad närmar sig Philandor gången utanför hytterna på översta däck. Han tycker sig höra en plågsam och rosslande hosta från en hytt vars dörr ideligen öppnas och stängs med snabba rörelser. Han urskiljer mumlanden från skeppsläkaren, prästen och kaptenen. En syrlig doft sipprar ut i passagen och Philandor förstår att den kommer från Gadds hytt. Kargören som friköpte en annan ung slav.

Ingen får vistas här utan tillstånd så det är bäst att Philandor ger sig av.

Solen steker manskapets nakna överkroppar mörkröda och i hettan finner de svårt att stilla sin törst efter friskt vatten. Trots att de är så nära land har de ännu inte hunnit fylla vattenkaren. Kaptenen har sedan de kommit till Kina utfärdat ransonering. Stämningen blir alltmer otålig.

– Men var är kaptenen?

Skeppsprästen låter skeppsklockan kalla till samling och kliver därefter upp på rorsdäck.

– Va, predikan nu, frågar sig en lång man med sönderrivna underarmar. De har mycket att göra och otåligheten ombord tillåter inga onödiga avbrott.

Prästens axlar faller mer än vanligt när han kungör att kargören Andreas Gadd gått hädan och uppmanar alla till gemensam bön.

Den olidliga värmen tvingar dem att omgående svepa liket i väntan på sista färden mot land. Kaptenen beger sig först mot stranden till begravningsön för att noggrant välja ut en lämplig gravplats. Valet blir en strandhylla inom synhåll för skeppets ankringsplats. Här vilar ett antal svenska sjömän. Kaptenen kan inte längre läsa namnen på de vindpinade träkorsen, men vet att de som avlidit ombord på kompaniets skepp vid Wampoe ligger jordade här. Vilken plats för dem som slutar sitt liv inne i Kanton har, känner han inte till.

När stunden är inne och Gadd lämnar skeppet, står besättningen uppradade på däck som en sista hälsning. Kapten Ekeberg följer brödraskapets ritual – att troget följa till sista vilan och övervaka gravsättningen. Skeppet skjuter salut med trettio skott för salig Gadd, och inte förrän sent på kvällen kommer kaptenen tillbaka till skeppet. Han ser förbi Philandor då han passerar på sin väg mot hytten.
Besättningen ombord är bekymrad. Gadds efterlämnade tillhörigheter skall auktioneras bort och gossen som kargören friköpte är av det slaget. En tillhörighet som ska auktioneras ut, men han försvinner bort i vimlet kring Kanton. Han är som uppslukad. Endast befäl har råd att köpa något av Gadds kvarlämnade föremål.

Nästa morgon ska den medförda lasten flyttas över till pråmar seglas och rors de sista sjömilen upp till platsen för faktorierna och invänta den last som kargörerna köper in och som ska fraktas samma väg tillbaka och packas långt ner i skeppets inre lastutrymme. Det ser ut att bli en lyckad tid för handel med kineserna och kargörer med assistenter har bråttom ut i småbåtarna Eschaloupen, Jollen och Båten som forslar dem fram och åter till den flacka stranden vid Kanton. Fyra till sex roddare går åt för varje båt som för kargörer, besättning eller gods iland.
Innan det svenska skeppet kan lasta ombord kinesiska varor väntas Hoppo komma ombord – den mäktige tullmandarinen som ska bedöma skeppets storlek och besluta om och hur mycket tull som ska betalas. Endast han kan ge tillståndet att föra ombord den mängd handelsvaror som kargörer och beställare tänkt sig.

Hoppo kommer furstligt i sällskap att med sina skrivkarlar. Samma procedur upprepas var gång ett handelsskepp anländer. Mätbetjänterna ser till att Hoppo från sin sampan och egen lejd kommer upp på skeppsdäcket. De har med sig eget bord som de ställer fram tillsammans med en bekväm stol. Bordet sveper de med sidenduk och stolen får en mjuk dyna. Mönstret – den eldsprutande draken – markerar Hoppos status. Drakens eldstunga ses på hans fotsida sidenrock, sidenduken och den sidenklädda sittdynan. Han gör sig ingen brådska. Med hjälp av långa linor mäter betjänterna skeppet – från för till akter, från sida till sida – och Hoppo inväntar deras resultat. Under tiden ägnar han inte den svenska besättningen en blick, men vet ändå exakt vad som ska hända. Så snart han har han nickat sitt godkännande, satt sin namnteckning på rätt dokument, bärs gåvor fram till honom. Mätningen är slutförd exakt i samma stund som timglaset rinner ut. Den högt ansedde mandarinen och de svenska handelsmännen dricker sig samman i en skål. Proceduren är avslutad och Hoppo kliver åter ner utmed sin egen trappa till den väntande sampanen. Tullavgiften är fastlagd.

Utmed lastkajen går vaktande mandariner redan vid solens uppgång. Handeln är redan i full gång när svenska kargörer och assistenter går iland med sina blankpolerade skor. Men längre än till faktorierna utanför stadens murar kommer de inte. Bara i sällsynta fall får någon av ynnest komma innanför skyddsvärnet. Handel är endast tillåten på strandremsan utanför stadsporten. Kineserna övervakar nogsamt utlänningarnas utrymme för handel och förråd – faktorierna.
En svensk flagga vajar i vinden utanför handelshuset mellan de spanska och brittiska faktorierna. Inne i faktoriet förbereds för lång tillvaro för det viktiga handelsutbytet mellan kineser och svenska kargörer. Tillsammans med överbefäl gör sig kargörer beredda att med sina assistenter flytta in i rummen som kompaniet upplåter åt dem. De kommer att stanna här länge.

Kinesiska tjänare bär på snabba fötter inredningen till förste superkargörens rum i faktoriet. Förutom säng med tillhörande grönt förhänge, tio stolar, ett skrivbord av bambu, ett runt bord också det av bambu, ett fyrkantigt träbord, ett runt spelbord, ett par ljusstakar och ljusfat av zink, tolv par tekoppar med lock, en tekanna, spatelkum och sockerfat och sist installeras en nattpotta. De övriga superkargörerna och kaptenen inreds på samma sätt med undantag av spelbord, färre stolar och tekoppar – de får åtta stolar och sex par koppar med fat. Till assistenternas rum bärs en säng med rött förhänge, ett bord och två stolar. Styrmännen får nöja sig med säng och förhänge likt assistenten, ett bord och fyra stolar.

Kring skeppet råder ett fasligt oväsen. Allt ska avtacklas och med hjälp av sampaner förs allt löst gods iland för genomgång. Här ska bankas, hyvlas och städas. I de enkla byggnaderna, Bängsalarna (Bankeshalls), ska all utrustning ses över och återställas. Master och rår tas ner för att låta timmermännen reparera skador, smeder ska göra nya beslag och se till att varje skeppsspik sitter på plats.
Underbefäl och jungmän avdelas för den otacksamma uppgiften att se till att medförd last bevakas och att inget förstörs eller plundras. Dygnet runt går de sina vakter. Brölande kreatur föses ombord upp på den smala lejdaren till lastrummen och blir till färskt köttförråd för kocken. Vinlagret fylls på.
Manskapet ser inte mycket av själva Riket. De kan bara ana Kina som ett gytter av hustak ovanför murkrönet. I bakgrunden hägrar blåa höga berg mot himlen. Stanken från stadens kloaker är olidlig.

Kargörerna ser till att deras tillvaro i faktorierna blir så bekväma som möjligt. Nu finns också möjlighet att knyta bekantskap med andra länders kompanier. Varje tillfälle till fest tas till vara. Här flödar gott mandarinvin!
Varje porslinspjäs, telåda, rulle av siden eller kryddlåda måste noga granskas av svenska ögon innan packning sker. Det är ingen tvekan om att varornas kvantitet och kvalitet kan manipuleras – mellan själva köpet och överlämnandet.

Klangen av silverpiastrar från Cadiz blandas med dammet från halminpackningen av ömtåligt porslin. Porslinskistor får till inget pris skadas utan hanteras med stor varsamhet. Unga starka män sliter som djur med att få kistorna ombord på pråmarna som ska föra lasten vidare ut mot skeppet.
I en annan del av faktoriet turas halvnakna män om att trampa teblad i stora kistor. Oförtrutet trampar de runt som vore de på tå! Ett hältramp kan straffas hårt! Den som svajar av trötthet hålls uppe av kamrater tills passet är slut… andra låter korgar fyllas av färdigtrampade teblad och bär fram dem för vägning. Inte en flaga får gå förlorad!
Kinesernas starka begränsning av utlänningars rörelsefrihet sker med visst undantag. Kapten Ekeberg har deras förtroende att röra sig fritt och ämbetsmännen i orangefärgade kläder bugar vördsamt åt ”old Ekeberg”.

Tidigt varje morgon, innan det blir för hett, tar han på sig de vita strumporna, de svarta skorna, sammetsrocken över linneskjortan och hatten. Sist fångar han upp den långa staven och med raska steg tar han sig fram på promenadvägar han känner sedan gammalt.
De flesta han passerar hälsar han på med en höjd handrörelse och i Kanton bjuds han ofta in på tehus. Det går inte att ta miste på hans belåtenhet över kinesernas välvillighet. Här har han alla möjligheter att göra förvärv till både vetenskapen och till sitt privata bruk. Inte minst med tanke på hustrun Hedvigs önskan om att han denna gång för hem en uppsättning blåvita porslinsföremål och några rullar siden.
Kaptenen har själv skissat förlagan till dekorationen som flinka fingrar överför till skålar och fat. Efter bränningen av glasyren packar han omsorgsfullt in lådorna med porslinet i sin rymliga hytt.
Köpmän hemma i Sverige har gjort stora beställningar på kinesiska artiklar. Kargörerna gör sitt yttersta för att göra alla beställare nöjda – och rika. Inte minst sig själva.
Under uppehåll i främmande hamnar gör kapten Ekeberg inte bara dagspromenader utan beger sig ofta på exkursioner i otillgängliga landskap som kräver invånarnas färdhjälp. Inget är honom främmande eller obekvämt.

Denne man föddes i juni 1716 som äldste son till frälsekamreren på Djursholm, Gustav Gustavsson Ekeberg. Redan som mycket ung gick han i apotekslära och blev provisor (apotekare) i Åbo och kom sedan att arbeta som skeppsläkare på skepp inom Ostindiska Kompaniet. Hans kärlek till havet förde honom vidare till skolning inom navigation och han blev så småningom styrman och kapten på flera av kompaniets ostindiefarare. Hemma väntar hustrun Hedvig. Hon har fött honom tre barn; Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.
Här i Kina visar kaptenen sin beundrar för den kinesiska lanthushållningen, folkets levnadsförhållanden, landets historia och inte minst om växter och djur. Inget undgår hans oförtröttliga observationsförmåga då han på skumpiga vägar, och i tropiskt klimat, välvilligt och engagerat också vägleder Linnés apostlar som har i uppgift att söka rara fynd på land och i hav. Sällan är dessa unga män vana sjöfarare, utan har i all hast inför resan vigts till skeppspräst eller medicinare utsetts till skeppets fältskär. Med, i många fall, risk för det egna livet insamlar dessa unga män exotiska växter och djur för arkiatern i Uppsala. Idogt insamlas och katalogiseras föremålen som förvaras levande, torkade eller i spritfyllda glasburkar.

Så länge dagsljuset tillåter sitter lärjungen i sin trånga hytt och skriver journaler och rapporter i hopp om att bli ihågkommen i vetenskapens anda.
I kaptenens hytt släcks dock ljuslyktan långt efter mörkrets inbrott. På skottens hyllor trängs en ansenlig mängd av naturalier tillsammans med andra kuriositeter. Han är också en samlare!

Philandor lämnar aldrig skeppet ensam. Endast i skeppsprästens sällskap vågar han närma sig landbacken. Som den yngste ombord – jonge – är han sysselsatt med att lära sig det nya språket, bli ett med matroserna och hålla sig ur vägen för underbefälet.
Alltid beredd att vara till kaptenens personliga tjänst vid minsta lilla vink. Den första kommer från en middag i Stora Kajutan. Kapten och kargörer har lämnat boendet i faktorierna för att ombord planera och påbörja hemfärden.

Pehr ska göra sitt första ärende i kaptenens hytt och passerar ett blankt föremål som hänger på ena skottet. Den ser ut att glimra i olika färger när han går förbi. Han går förbi en gång till, fast åt andra hållet. Vet inte vad han skall tro, och rör sig fram och tillbaka. Jo, figuren han ser rör sig också. Hur kan det vara möjligt att det han bara sett då han stått lutad över ett vattenkar, kan hänga rakt upp och ned? Han tittar rätt i ögonen på den andra pojken. Grimaserar. Det gör den andra pojken också. Samtidigt.
Nu går han närmare, betraktar ansiktet och vidrör försiktigt sina öron. Ser att de ännu inte är läkta. Såren. De djupa såren i örsnibbarna. Ibland värker de ohyggligt. Särskilt om natten, då han försöker undvika att öronen trycks mot underlaget. Det mjuka byltet han brukar skjuta in under huvudet innan han somnar, hjälper inte mycket. Självaste kaptenen tvättar och ser om såren. Brukar säga något obegripligt, och klappa på hans axel. ’Vriendelijk’, uppfattar han. Ingen har någonsin rört honom så varsamt som kaptenen gör. Ingen har talat till honom så lugnt och stilla.
Hängkojen, på nedre däck, krokar han stolt upp inför varje natt. Där sover han bland matroser – tätt mellan balkar och skott. På slavskeppet tillbringade han alla nätter direkt på däcket. I bästa fall med lite ströhalm som underlag.

Han minns inte längre sitt första språk. Ibland dyker det upp små fragment, såsom mjuka armar som håller om honom. En mor som ger honom mat och värme. ”Saya sayangkan kau, Mohan, Mohan”, nynnar hon honom till sömns. Kanske är hans namn Mohan?
Nej, han vill inte minnas så mycket mer just nu och stryker sina våta kinder med ena skjortärmen. Försöker komma på vad det är han egentligen ska göra i kaptenens hytt.

Blicken tar fäste på det blanka mahognybordet. Jo, där ligger ju den vita pipan som han ska hämta åt kaptenen och det är just anledningen till första besöket i den enorma hytten. På bordets ena hörn står en märklig behållare som ser ut att vara fylld med den allra finaste sand. Likt den han för längesedan lät borra ner sina små fötter i, på en strand.
Ett lerkrus fyllt med starkt, doftande vätska står på andra hörnet av bordet som i övrigt är belamrat av pappersrullar och underliga metallföremål. Utmed ena skottet står en bred slaf med tjocka tygstycken kring sidorna.
Här finns sällsamma ting att titta på, men nu är det inte tid för sådan beundran, han måste snart tillbaka till det väntande sällskapet.

Efter att ha intagit en långdragen måltid reser sig kapten Ekeberg för att leda sitt sällskap runt bålen med arrak. Nu far ett och annat löshår på sned. För löst är det, det har Philandor sett när han råkat kika in i dessa mäns hytter. På en trästock hänger de vitpudrade huvudlockarna under stunder männen inte sitter tillsammans i aktersalongen, befinner sig på väderdäck eller gör affärer i utländska hamnar.
Kaptenen bär mycket sällan sin gulnade och opudrade peruk. Han har tjockt vitt hår, vänliga blå ögonen och väl utmejslade kinder och haka. Sjölivets hårda strapatser har endast ristat tunna spår i ansiktet. Kargörerna vid första bordet är en tacksam publik för hans skämtsamheter.
Under tjänst på däck håller kaptenen ett ständigt öga på guldrovan han bär i vänster hand. Nu ligger den i västens vänstra ficka.

Männen lutar sig bekvämt tillbaka och inväntar höjdpunkten då punschen serverats. Goda middagar i Stora Kajutan avslutas med drycken som gör männens kinder lite rödblommiga.
Kråset under deras hakor slokar alltmer och en och annan knapp frigörs i sammetsrockarna, kantade med guldsnören. På sidenklädd bänk ligger trekantiga hattar med gulddekor och fjädrar uppradade.
De bukstinna kargörerna lyssnar lojt på kaptenens rapport om vad sorts väder som kan väntas under de närmaste dagarna. Kanske inte så viktigt just som skeppet kommer att ligga kvar i Kanton i ännu några dagar. Men för all del …

Skeppet ligger imponerande ståtlig med sin nytjärade kropp, nyförgylld galjonsfigur och ett flaggspel som knattrar från renoverade master och segel. De svarta kanonerna inger respekt. Skeppet kan välja att visa upp en sida som örlogsskepp och så krävs. All handel är avklarad och nu inväntas ögonblicket då rätt väderförhållande infinner sig och återfärden mot Sverige kan påbörjas. Ännu kvarstår en tid i tropisk hetta och kargörer ombord struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket, medan kaptenen allt som oftast måste förhindra bråk bland törstiga män som skriker efter hårt ransonerat färskvatten.
Inte ens med en extra ranson brännvin nöjer sig manskapet. Segel spänns upp på däck för att skydda mot brännande sol. Kanonluckorna förmår inte låta luften gå i rörelse under däck.

– Jonge, hierheen! ropar kaptenen.

Philandor plockar raskt upp den vita pipan och bär den försiktigt till salongen.
Ur höger västficka tar kaptenen fram påsen av läder och snart fylls salongen av rökslingor och en doft som för alltid ska komma att förknippas med kapten Ekeberg. Hans tjocka vita hår är bakåtstruket och hopsamlat i nacken med ett svart band.

Philandors nye tuan – herre.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Resan hem från Canton

Utsikt över Canton (CG Ekeberg)

Philandor inser att besättningen under resan och uppehållet i Kanton utökas med nya ansikten, och utöver dödsfall, rymmer några skeppsgossar i hamnar längs vägen.

Efter månaders uppehåll i Kanton är skeppets alla lastutrymmen fyllda av kinesiska varor och återfärden till Sverige kan börja. I hytter och skeppskistor har besättningen utifrån förmåga och plats samlat på sig så mycket av de kinesiska föremålen som är möjligt. Alla vill göra goda affärer vid hemkomsten. Ett gott tillskott till den peng som kompaniet lämnar i ersättning. Många drömmer om en egen gård därhemma.

För sista gången har Philandor skymtat tropiska stränder, skrikande kineser som ville sälja frukt, papegojor och små apor! Med hjälp av tidvatten, segel och bogserande sampaner tog sig det fullastade skeppet i januari 1767 utför Kantonfloden från Bocca Tigris. Efter någon vecka är de på fritt vatten, under segel och på väg hem. Ska det även bli Philandors nya hemland?

Vid Afrikas kust siktas nu Kap genom Bay Falso – höga klippor reser sig runt skeppet och Taffelbergen växer upp i horisonten. I Kap regerar de fruktade holländarna. Överallt ser Philandor att den vita befolkningen härskar över svarta slavar, gulbruna hottentotter och bländningar. Han vet inte vilken grupp av hudfärg han tillhör, vet bara att hålla sig borta från torg där män, kvinnor och barn skiljs åt då vita män visar upp dem och andra ropar låga tal. Språket är en blandning av holländska och engelska och han förstår att det handlar om köp av människor. Barn slits från sina föräldrar, kvinnor slits från sina män. Ett ständigt skrik hörs under förmiddagar då försäljningen pågår. Som vore de varor av allehanda slag.

Väl kommen till södra Spanien och Cadiz hamn möter de åter skogen av avskalade träd, mängden av master som trängs vid kajen. Efter angöringen springer besättningen av och an för att fylla på matförråden, för att inte tala om allt vin som införskaffas från trakten (jeres – sherry). Philandor känner ingen lust att gå i hamn, han har sett det vilda gatulivet i andra hamnar, ett liv som blandas med både rån och slagsmål.
Han tittar upp mot soldäcket och ser kargörerna som sitter i all enskildhet, med klirrande glas i skuggan av segeldukar som spänts upp under den heta solen.
Kaptenen kämpar alltjämt med att med mildhet främja humöret på slitna jungmän och matroser och med all sin kraft försöker han få dem att hålla ut och kanske uppbringa en gnutta arbetslust.

Snart bär det iväg ut till havs igen och i maj lägger skeppet till utanför Sankt Helena i Sydatlanten för att bunkra färskvatten och livsmedel och i slutet av månaden ankrar skeppet utanför ön Ascension. Raskt sätts småbåtarna Eschaloupen och Jollen i sjön och Philandor får tillsammans med andra unga män gå iland för att fånga sköldpaddor och plocka Portlaka.

De unga matroserna och Philandor sliter med fångsten av stora tunga sköldpaddor. Köttförrådet får ett gott bidrag, men manskapet klagar över att köttet är segt och att lukten av sköldpaddorna liknar den som är där nere på däcket bland kreaturen. Färska grönsaker är det ont om och kocken tar tillfället att göra sallad och spenatstuvning av Portlakan.
– Era kräsna kräk, väser skeppskocken åt manskapets rynkade näsor.

Philandor tycker mest om att sitta på durken, det känns stabilare på något sätt. Efter flera veckor ombord blir han ombedd att sätta sig på bänken med de andra matroserna och äta ur skålen på bordet. Han som aldrig suttit annat än på huk och ätit ur någon bytta som ställts på däcket. I ett mörkt utrymme på ett holländskt slavskepp. Som ett djur. Hur ska han nu bära sig åt? Han tittar på de andra och försöker efterlikna deras sätt att svänga sig över bänken och få benen under det nedfällda bordet … det känns som han tappar balansen för ett ögonblick. Han blir alldeles yr, och skeppet kränger. Han griper efter bordets kant och håller sig krampaktigt fast för att inte trilla omkull.
Bullrande skratt rullar över hans huvud.

Manskapet har en begränsad omgång kläder, men fri kost – salt sill, salt fläsk, bröd och smör. I värmen och långt mellan anhalterna hinner maten bli full av mask och halvrutten. Männen delas in i lag och de slafsar i sig maten ur en gemensam skål. Klådan, den som gör att de ständigt river sig blodiga, inget gör dem fria från lössen, flugorna och annan ohyra. Alla river och kliar sig, djuren likaså. Dygnet delas in i fyratimmars vakter: fyra timmars arbete (i riggen eller vid länspumpen), fyra timmars sömn och fyra timmars rast, därefter fyra timmars arbete igen… dygnet runt. Ofta blev det mer arbete än vila. På lediga stunder spelar de brickspelet kvarn eller tärning. Frivakten ger dem tillfälle att lappa och laga de få persedlar som finns kvar.

Det röks tobak i kabyssen, men det röks även ute på galjonen under bogsprötet vid besök på skeppets avträden.  Såvida de inte sticker ut sin rumpor genom kanonport eller sätter sig vid relingen – här kan alla drabbas  plötslig nödighet och dålig mage. Endast några enstaka ljuslyktor lyser upp däcken under nattetid – så att de ska hitta avträden eller vilket hål som helst att sticka ut ändan.

Philandor ser att manskapet kämpar mot både stormar och pirater. Han tycker mest illa om att se alla dessa sjuka män. Unga som äldre ligger och dör i skorbut (skörbjugg) med ständiga sipprande blod ur munnarna. Rödsoten (dysenteri) tar också död på en del – tarmarna ser ut att plågsamt vändas ut och in – de sjuka sprutar blod ur alla kroppens öppningar.

Tillsammans lever djur och människor i fuktiga kyffen under däck. I hetta och kyla. Och ändå tvingar de i sig den härskna maten och många gånger det maskfyllda vattnet som serveras på backlagsborden samtidigt som de ber till Gud att de snart kan göra uppehåll i någon hamn. För att få friskt vatten. Detta lidande är inte okänt för kapten Ekeberg. Han har själv levt bland manskapets villkor redan som mycket ung skeppsläkare, sedermera styrman och slutligen som kapten. Numera han dock inte blöta det stenhårda brödet i vatten eller öl.

Likt slavarnas bröl på holländska skepp hör Philandor ångestfyllt vrålande från djur som står på tur att slaktas på skeppet. Här finns gott om matförråd.

På hemvägen till Sverige möter skeppet ”Stockholms Slott” ett franskt skepp, på sin väg från Cap Monte, vid Västafrikas kust med slavar. Den franske kaptenen styr mot det svenska skeppet och skickar bud om hjälp – och kapten Ekeberg kan tänka sig att undvara fyrtio lispund (ca 340 kilo) salt kött och tre sköldpaddor.

Redan efter en vecka träffar de på ytterligare ett franskt skepp i nöd. Ett stinkande skepp – helt utan matförråd – är på väg från Cap Monte till Santo Domingo med sin last. Svältande slavar. De får också hjälp av svenskarna. Philandor ser att två kistor risgryn, en kista torra matvaror och ett fat fläsk förs över till slavskeppet. Han vet hur det känns att vara utan mat.

Superkargörerna har på sin höjd några svettdroppar i pannan under sina alltmer gulnande och opudrade peruker. Brokadvästarna sitter spända över deras kaggar, där de struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket.

Tackolov har all besättning fri förning – och de tar med så mycket egna varor som möjligt för att själv kunna sälja vid hemkomsten. Ett skäl till att det är lätt att få män att vilja mönstra på skeppen till Kina. Förvisso tjänar superkargörerna mest, därefter kaptenen och sedan går det nedåt i rangordningen. ”Boys” står lägst – skeppsgossarna. Och handlar det om mat så serveras alltid kargörer och övre befäl vid första bordet – och då är det mycket vällagad mat och goda drycker. Befäl och manskap av lägre rang – vid andra bordet – serverades hygglig skeppskost, men utan vin.

Hårda skorpor, sill eller korv är skeppskost som också Philandor får vänja sig vid. Och efter hand som köttförrådet slut blir oxar, grisar, får och höns offer för slaktaren ombord. Men som de stackars djuren far omkring i dyningarna! Mer än hundratalet man hänger upp sina kojer när det är vilodags och avdunstningen från alla dessa smutsiga människor, djur och gödsel påminner Philandor om lukten på slavskeppen. Matroser och skeppsgossar delar sängrum på samma däck som kreaturen. Till utrymmet längst fram i fören – galeonen – går den som behöver uträtta sina behov. Och i den mån kläden absolut måste gnuggas rent samlas urin därifrån som tillsammans med saltvatten tar bort den värsta lorten.

Skeppskocken försöker få Philandor att förstå att när skeppsklocka kallar är det tid för honom att komma till skaffning – och han övar sig på att äta sill, salt kött, fläsk och kokt stockfisk . En prövning för en mage som bara fått en liten skopa kokt ris emellanåt.

Vid första bordet – som serveras i Stora kajutan – gäller en strikt rangordning bland kargörer och högre befäl och självfallet flämtar vaxljus på borden – det låga taket till trots och som gör att akterspegeln med sina små fönster lyser som små lyktor. Utifrån. Sommar som vinter.

Superkargörerna har de största hytterna vid Stora kajutan – och där inne hänger mängder av sammets- och brokadrockar. Endast kaptenen och kargörerna tillåts ha lyktor i sina hytter och deras hemlighus är mer komfortabelt än besättningens stinkande avträde.

Philandor får ibland sitta i prästens hytt, på en av två prästens stolar för att bättre kunna plita ner krumelurer på papper, men ser till att smita ut så snart ”boysen” närmar sig för att städa hytterna. De flinar åt honom. Kaptenen märker först inte detta, han har fullt upp med att hålla ordning på besättningen och går ständigt omkring på däck – inte utan sitt guldur i handen.

Under kvällar vyssjas Philandor till sömns av skeppets knirrade och knarrade, och från seglen hörs antingen låga viskningar eller höga stämmor från stormpinat hav. Han har aldrig sovit så gott.

– Inte visste jag att vi hade negrer ombord!
Rösten kommer hånfullt och får omgivningen att skratta. Philandor förstår att ordet ”neger” är menat åt honom och sväljer torrt sitt obehag medan han drar sig undan klungan av matroser. Det hotfulla sorlet når kaptenen som är snar att orda och ger en varning till packet.

– Pojken hör till oss och hör sen! dundrar Ekeberg.

Matroserna fortsätter att flinande pressa runt det stora ankarspelet som vore de dragdjur. I riggen klättrar de som markattor. Blir de på fyllan, spelar eller röker på opassande tid och plats får de smaka på ”katten”. Piskan. De får rejält med prygel av sitt befäl.

Det kvällas åter och skeppsprästen kallar till sedvanlig bönestund och framför enträget sin önskan att manskapet bör ägna sig åt att lära sig läsa och skriva. Inte bara den skiljaktige gossen Philandor är okunnig i det svenska språket.
Med stor möda, och så länge stumpen av talgljus brinner, försöker han lösa detta mysterium till språk.
Hans lärobok ombord är den lilla katekesen.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Historien om hur vi fann varandra!

1. Det hela började med att jag läser en efterlysning på en släktforskningssida från den 21 april 2001:

Söker upplysning om Carl Erik Eriksson, f. 1/5 1898 (övrig informationer om honom okända). Hade ett s.k. trolovningsbarn med Signe Christensson, som bodde på Stampgatan  i Göteborg. Vid barnets födelse (5/7 1923) uppgavs Carl Erik varit chaufför. Signe dog 19/5 1924. Varifrån kom och var bodde han? I Sveriges Dödsbok finns inga data om honom. Bodde han kvar i Göteborg och hade han familj?
Lille Erik

2. Det har då gått många år sedan efterlysningen gjordes och den person som söker upplysning visar sig vara död sedan tio år tillbaka! Däremot får jag kontakt med en person som säger sig känna till Bror Eric och hon skickar en familjebild på Bror Eric eller ”lille-Eric” som hon säger att han kallas – jag returnerar bilder på pappa. Likheten mellan personerna är slående!

3. Från Uppsala kommer i samma veva ett mejl med en förfrågan om jag är släkt med Carl Edvard Eriksson och hans son Carl Erik Eriksson. Det är en kvinnlig släkting som forskar och hon har hittat min berättelse om min farfar här i Göteborg! Till henne, Katarina i Uppsala, skriver jag följande svar;
Vilken överraskning. Min pappa Erik gifte sig med Astrid Martina f Sundberg 21 sept 1919. Han hade då varit gift tidigare med en kvinna vid namn Inez om jag minns rätt, och där finns en dotter Birgitta f 1/5 1929. Birgitta o pappa var födda samma dag … Birgitta besökte oss när jag var barn och nästa gång var när pappa dog tidig vår 1968. Hon kom på sommaren då vi sökt upp henne i Köpenhamn för att kunna dela det arv som var efter vår gemensamma pappa. Mamma och han skildes 1952 och jag har svaga minnen från honom. Har fått konstruera hela hans liv då mamma sagt han var död och när jag var 20 år fick jag veta att han levde! Vilket trauma! Han var då i dåligt skick, men vi hann få en kontakt som varade en tid fram till hans död. Då var han 70 år och mamma levde till hon var 94 år. Jag har försökt forska via register och Arkiv Digitalt och funnit följande;

  •  Karl Erik Eriksson, föddes den 1 maj 1898, i Maria församling, Stockholm
  • Min farfar var urmakaren Karl Edvard Eriksson, född den 18 mars 1860 i Yttergran, Uppsala län
  • Min farmor Anna Ingeborg, född Ahlnäs, den 1 juli 1854 i Jumkil, Uppsala län
  • De bodde dels i Katarina församling på Tjärhovgatan 19, samt i Maria församling på Götgatan 20.
  • Den 31 december 1908 flyttade familjen till Kullatorp i Solna församling.
  • Min pappas syskon;
  • Karl Nikolaus, född 1885 12 26 i Gryta, Uppsala län
  • Sigrid Anna Maria, född 1890 11 08 i Sigtuna
  • Bror Edvard, född 1895 02 03 i Katarina församling, Stockholm. Död 1895 12 19 i Katarina församling.
  • Familjen flyttade till Göteborg, Annedal, den 15 augusti 1911. Systern Sigrid flyttade även hon till Göteborg/Vasa församling den 30 december 1912. Då hade hon gift sig (1911 08 19) med Karl Oskar Svanström född den 27 november 1885.
  • Min faster Sigrid gifte sig så småningom om sig med Harald Hesselberg, och de får tre barn, Siggan, Harriet och Rolf.

4. Till svar på frågan från den nyfunna släktingen i Uppsala skriver jag även;

Min kusin Rolf träffade jag några gånger då han var på besök i Göteborg, men han var inte så intresserad av att veta något om oss kusiner. Jag tog kontakt med hans son Jan Harald Rolf som bor i Kungsängen – för ett par är sedan och skickade bilder som jag hittat i ett gammalt album på hans far och släkt. Han blev överväldigad. Men har ingen kontakt sedan dess. Han berättade att hans far Rolf hade varit gift tidigare och ev hade två döttrar som Jan inte fått ta kontakt med. Mycket har sopats under mattan. Och då blir det lågt i tak!

Min mamma förbjöd oss barn att tala om vår pappa när vi var barn. Hon sa till mig att han var död! Han dog 1968. Jag har skött hans grav i alla år och jag sörjer att jag inte fick lära känna honom ordentligt. Han var en spelevink enligt mamma och bortskämd som “sladdbarn” tyckte hon. Får jag se bilder på honom som ni har vore jag evigt tacksam. Jag minns att jag som barn var med honom på Västra Kyrkogården i Göteborg och där fanns en grav med en gravsten där det stod “mor” och hennes födelse/dödsdag. Tror att farmor gick bort under 30-talet. Jag har också sett att farfar var född tvilling och att hans far var skomakare. Bifogar bild av farfars sida och pappas sida ur Arkiv Digital samt ett foto av farmor som ung. Sedan en bild av oss som familjen Eriksson. Då bodde vi i Landala. Pappa var uppenbarligen inte döpt?? Ja, nu återstår historien om mig och den tar jag i morgon. Jag, Ulla Maya är f 29 juli 1947, Sylvia Erik f 24 april 1942 , Bror Erik f 6 okt 1944. För ett tag sedan hittade jag på en släktforskningssida en efterlysning av just min pappa! Det var en kvinna som berättade att en Bror Erik född 1923 hade en far som var min pappa och att denne son adopterats bort! Jag trodde jag skulle svimma! Min bror fick namnet Bror Erik efter honom… du kan tänka dig vad livet har i beredskap! Men det var fantastiskt kul att du hittade mig. Jag bloggar och skriver historiska artiklar om Göteborg och lite annat runt mitt liv. Jag ska berätta att jag är relativt nyskild, har tre barn och fem barnbarn. Bildade familj vid 20 års ålder och när mamma dog fick jag en stark känsla av att “befria” mig från att ständigt vara upptagen av yrkesliv, familjeliv, villaliv, farmorsliv, mormorsliv, you name it! Nu flyttade jag till stan och lägenhet. Lever ett liv som ger utrymme åt det jag tycker om … att leva med en man som älskar foto, konst, god mat och lite resor …
Hälsar Maya

5. Jag skriver till en av sönerna jag funnit bland arkivhandlingar – en son till Bror Eric;

Hej Billy!

Jag heter Maya Hedberg, född Eriksson. Jag vill berätta för dig att jag är född i Göteborg den 29 juli 1947 och att min pappa var Carl Erik Eriksson född den 1 maj 1898.
Nu har jag hittat uppgifter om att han hade en son – Bror Eric – som föddes i Göteborg den 5 juli 1923. Mamman hette Signe Maria Kristensson och arbetare på ett konditori. Hon dog när Bror Eric bara var ett år, den 19 maj 1924. Har förstått att hans mormor Hilma tog hand om pojken. Bosatta i Bohuslän.
Din pappa och jag är alltså syskon! Jag har ytterligare två syskon – Sylvia Erika född 1942 och Bror Erik född 1944. Vår mamma Astrid och pappa Karl Erik skildes 1952, efter tio års äktenskap, så jag träffade bara min pappa någon gång när jag var ca 20 år.
Pappa dog i april 1968. Mamma dog 2013 och då skulle hon fylla 94 år!
Jag förstår att detta kommer som en överraskning och jag hoppas du inte tar illa upp. Jag skulle så gärna vilja se hur din pappa Bror Eric såg ut och gärna ett foto på dig och din bror
Conny också.
Jag lägger med ett kuvert med mitt namn och adress så du kan lägga i foto och skicka till mig. Jag kopierar fotografierna och skickar dem tillbaka till dig!
Ha det så gott så länge! Hälsar Maya

6. Från register i Stockholm hade jag tidigare fått följande uppgifter;

Hej
Angående din pappa Karl Erik Eriksson, född 1898 05 01 i Maria församling, Stockholm
Fader: urmakaren Karl Edvard Eriksson, född 1860 03 18 i Yttergran, Uppsala län

Moder: Anna Ingeborg, född Ahlnäs, 1854 07 01 i Jumkil, Uppsala län
Adressen i Katarina församling var Tjärhovgatan 19. I Maria församling, Götgatan 20.
1908 12 31 flyttade familjen till Kullatorp i Solna församling.

Syskon till Karl E:
Karl Nikolaus, född 1885 12 26 i Gryta, Uppsala län
Sigrid Anna Maria, född 1890 11 08 i Sigtuna
Bror Edvard, född 1895 02 03 i Katarina församling, Stockholm. Död 1895 12 19 i Katarina.

Familjen flyttade till Göteborg, Annedal, 1911 08 15
Systern Sigrid flyttade även hon till Göteborg/Vasa församling 1912 12 30.
Då hade hon gift sig (1911 08 19) med Karl Oskar Svanström född 1885 11 27.

Farmor och farfar

7.Farfar Carl Edvard och farmor Anna Ingeborg som unga …

8. Via Facebook kommer, under 2016, en förfrågan om jag är släkt med Carl Erik Eriksson, chauffören i Göteborg! Hon som skriver är barnbarn till den Bror Eric Christensson (Eriksson) som föddes 1923.  Idag, den 21  december 2016 – får jag första kontakten via telefon med Conny – son till min äldre broder som hela efterforskningen handlade om. Bror Eric finns inte längre, men jag har funnit hans söner, barnbarn och familj. Cirkeln är sluten!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Bonjour Göteborg!

Packhusplatsen 1966

Stora Bommen–nuvarande Packhusplatsen–Skeppsbroplatsen är vid en tid stadens entré från älvsidan. Stora Hamnkanalen, som anläggs under 1620-­talet, är en del av den ursprungliga stadsplanen och är stadens centrum.

Vi ser ut över området som tidigt kallas ”Franska Tomten”. Den ligger länge obebyggd, och tjänar som upplagsplats för Masthamnen, en hamn som ligger i vinkel med Stora Hamnkanalen ända fram till i mitten av 1800-talet – på nuvarande Packhusplatsen.
Under 1700-talet skeppas svenska master ut i världen och blir en viktig och lönsam exportvara under segelskeppens tid. Kronans Masthamn byggs på 1600-talet, byggs om på 1700-talet och läggs igen på 1800-talet!

Stora hamnkanalen i Göteborg 1860Karta över Stora Hamnkanalen och Masthamnen 1860

Tanken är – i slutet av 1700-talet – att här ska lagras en mängd franska handelsvaror i särskilda magasin och området kommer därmed att kallas för ”Franska tomten”.
Bakgrunden är att Gustaf III är i Paris och den 1 juli 1784 undertecknar han ett fördrag som ska ge Frankrike vissa handelsförmåner i Göteborg – om Frankrike avstår den västindiska ön S:t Barthélemy till Sveriges förmån. Den svenske kungens dröm om en koloni blir uppfylld av den franske kungen Ludvig XVI och de första svenskarna kommer till St. Barthélemy i början av 1785.

I Göteborg innebär handelsförmånerna att fransmännen erhåller nederlags- och frihamnsrätt för en mängd handelsartiklar. De får lagra varor utan att behöva betala tull och upplagsplatsen blir vid ”Kronans masthamn” – alltså nuvarande Packhusplatsen!

Denna frihamnstrafik, som till en början är ganska livlig, varar dock inte länge. Det är mest franska röda viner som läggs upp på nederlaget. Under ett par perioder i historien har sill i mycket stora mängder gått in mot den svenska västkusten. En sådan period varar från mitten 1700-talet till 1808 då sillen försvinner lika plötsligt som den uppträtt. 1758 exporteras hälften av all sill som saltas i Göteborg och Bohuslän, men när det tynande sillfisket är ett faktum och fattigdom breder ut sig under slutet av 1700- och början av 1800-talet, är det ingen affär längre att hålla ett lager av franskt vin och franska delikatesser i Göteborg. Sillhandlare som tidigare låtit vinet flöda genom törstiga strupar, får nu nöja sig med det svenska brännvinet. Det är bara de finaste och de rikaste i Göteborg, som sparat på guldet från överflödstiderna och som har råd att dricka vin!

Namnet ”Franska tomten” ligger dock kvar i göteborgarnas minne, men i slutet av 1830-talet dyker plötsligt ett annat namn upp! Nu är det den göteborgska humorn som är framme och döper om ”Franska tomten” till ”Liljas grav”.

Det hänger samman med den första planen att torrlägga och ordna området norr om Stora Hamnkanalen, den första kajbyggnaden vid nuvarande Packhusplatsen ska göras. Här finns ingen kaj, området är bevuxet av vass och stanken olidlig. Dessutom har området blivit ett tillhåll för ”ligor och slödder”. Nu ska här saneras!
Kartan, från 1860 visar att man har fyllt ut och skapat en liten hamnbassäng i vinkel mot stora kanalen. Denna bassäng benämns ”Kronans masthamn” eller enbart Masthamn.

Vår vän CFR Fredberg beskriver området; ”Trakten kring inloppet från älven till Stora Hamnkanalen var ännu så långt fram som på 1830-talet en vidsträckt vassareal, som under den varmare årstiden och vid lågt vattenstånd spred en så vedervärdig stank, att allt levande undvek dess närhet. Sitt namn, Stora Bommen, hade den efter den här anbrakta tullbommen, i motsats till Lilla Bommen, som hade sin plats mitt för kanalmynningen vid S:t Eriks torg.”

Uttrycket ”Liljas grav” kommer ur ett fatalt misslyckande av en entreprenörs övertro på sig själv och sin förmåga att bygga en hamn – och byggmästaren ifråga heter Lilja – han får bära hundhuvudet för vad nu ska komma att ske.
Kopparslagarmästaren Niklas Lilja, är ålderman i det aktningsvärda kopparslagareämbetet och ordförande i Hantverksföreningen. Denne smålänning kan tillskrivas mycket; han bär på djärva spekulationsidéer, är med i mångt och mycket i det kommunala som ledamot av Borgerskapets äldste, anlägger det första gasverket i Göteborgstrakten och gör ångpannan till stadens första ångbåt!

Nu vill Lilja visa att han också är mästare i vattenbyggnadskonsten. Och han får uppdraget, trots att han inte vare sig har kunskap eller ekonomi för projektet.
Arbetet börjar så under året 1836, men han hade inte varit så noga med beräkningarna. Han tror sig att kostnadsfritt kunna ta sten från Kvarnberget, men glömmer att han måste betala för stensprängningen och transporten. Visserligen driver han arbetet med kraft och ägnar sig helhjärtat åt byggnadsverket. Hinner ganska långt då det fruktansvärda händer! En höstdag, året därpå, brister fördämningarna i hamnen på grund av stark storm och högvattnet väller in. Floden av vatten drar med sig kajmuren i djupet – och Lilja är en hårsmån från att omkomma.
De stora förlusterna av bygget gör att Lilja kommer på obestånd och kan inte fullfölja projektet. Kajraset är ett faktum!

Masthamnen – eller ”Liljas grav” vid Stora Hamnkanalen  – får ligga med nedrasade kajer i ett par årtionden och fylls så småningom med alla sorters skräp. Först 1861 blir det slut på eländet och Masthamnen läggs igen – Packhusplatsen eller ”Franska tomten” kan nu planeras.

Vad kopparslagarmästare Lilja beträffar är han till synes en märklig man på sitt sätt. De flesta ser nog i honom ett stort original.
Jag hittar uppgifter om honom i ett helt annat sammanhang; Från slutet av 1700-talet används Kungsporten till förvaring av straffångar. Men det har blivit för dyrt. Porten befalls att säljas på offentlig auktion. Villkor är att portens rivning samt platsens plantering och stensättning ska bekostas och utföras av köparen inom ett halvår från det datum då Kungl. Maj:t fastställt köpebrevet. Den 23 mars 1836 säljs porten för 345 riksdaler banko till kopparslagaremästaren Carl Erik Lilja, med ”lägenheter och väggfast inredning”. Köpet fastställdes efter en månad. Göteborgs borgerskap drabbas dock av dåligt samvete, ångrar sig och övertalar Lilja att låta staden ta tillbaka köpet. Porten får därmed vara kvar, men beslut om rivning fattas redan efter ett par år. Rivningsmassorna från Kungsporten forslas bort som fyllnadsgods till Skeppsbrokajen, som tillsammans med Stenpiren – är den första kajen som anläggs längs Göta älv i mitten på 1800-talet.

Slutet gott, allting gott!

Masthamnen fylls således igen 1861 och intilliggande gamla sjukhusbyggnad – det första Sahlgrenska sjukhuset – rivs och Smedjegatan dras fram. Sjukhuset flyttas egentligen redan 1823 till Östra Hamngatan 11. Järnvägen behöver platsen som rangerbangård till hamnen.
1866 byggs Stora Tullhuset på Packhusplatsen som får sitt namn efter Packhuset – ett annat namn för Stora Tullhuset, men platsen får sitt officiella namn Packhusplatsen 1883.

Ett posthus står klart på platsen 1870, men också det flyttas – till Drottningtorget under 1920-talet. Det gamla posthuset utnyttjas under några år till kontor, lager, café och bostäder. I början av 1940-talet röjer man av hela området och på Packhusplatsen uppförs kontorshus för Transatlantic och Handelsfirman J A Hertz & Co.
Detta betyder att det har pågått en rad olika verksamheter genom historien, allt från masthamn och fransk frihamn till intensivt handels- och sjöfartscentrum. Den gamla hotellbyggnaden ”Hembygden” som bebotts av många emigranter är idag bostadshus. Järnvägsspåren korsade under en lång tid över området.

Franska tomten i Göteborg

Det har funnits planer på att göra en hamnbassäng för att efterlikna den gamla masthamnen. Kanske får vi se vattenblänk på plats i framtiden?

Kvartersbeteckningen ”Franska Tomten 20” finns dock kvar och i namnet ligger en mer än 200 år gammal och kanske bortglömd historia. Från en tid vi hade särskilda magasin för franska handelsvaror. En historia som också knyter an till Europas kolonisering av Amerika.

Och så den märklige Lilja förstås!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Detta stora lilla land! Portugiser som erövrar världen…

Padrão dos Descobrimentos (photo: cytech from Tokyo, Japan, CC BY 2.0 license).
Padrão dos Descobrimentos (photo: cytech from Tokyo, Japan, CC BY 2.0 license).

Vi står vid ett enormt monument till minne av portugisiska upptäckare med prins Henrik Sjöfarare i täten! Vi är många besökare som riktar våra blickar, våra kameror, våra mobiler mot denna magnifika skulptur.
Försäljare av solglasögon, schalar, drycker m m gör sitt yttersta för att göra affärer på denna stekheta plats. Skuggorna på markplattorna är korta mitt på dagen. Guider samlar ihop sina grupper och på en mängd olika språk berättas om den portugisiska historien. Den om Henrik Sjöfarare, den portugisiske prinsen som ger sitt ekonomiska stöd åt sjöfarare, vetenskapsmän och skeppsbyggare, han planerar resorna och startar skeppsvarv och navigationsskolor.
Hans riktiga namn är Henrique o Navegador och föds i Porto den 4 mars 1394. Det är han som ligger bakom portugisernas upptäckter av Afrika, Azorerna, Kap Verde-öarna och många fler. Hans motiv är, förutom att frälsa hedningar, att ta makten över den lönsamma handeln med guld och kryddor utan att behöva handla med muslimerna. Trots att han inte är sjöfarare är hans insatser viktiga för sjöfartens utveckling och ger Portugal ledningen i jakten på nya kolonier. Portugiserna hittar sjövägen till Afrikas västkust, utvecklar bättre sjökartor, skaffar guld, kryddor, elfenben och slavar! Henrik Sjöfarare avlider den 13 november 1460.

Infante Dom HenriqueHenrik Sjöfarares grav i Panteao Nacional i Lissabon, Santa Engrácia kyrkan

Skapelsen ligger sedan 1960 i vid floden Tejo i stadsdelen Belém, är cirka 50 meter hög och representerar andra upptäcktsresande som Bartolomeu Dias, Diogo Cao, Ferdinand Magellan, Pedro Álvares Cabral, Vasco da Gama, alla ville utforska världen. Monumentet restes i åminnelse av Henrik Sjöfarare, 500 år efter hans död. Jag vill uppmärksamma några av sjöfararna som riskerade sina liv på okända hav.
Vi ska också hålla i minnet att med upptäcktsresorna följer kolonisation och exploatering. För upptäcktsresande gäller att lyfta de funna skatterna, utnyttja dem med alla till buds stående medel, om också en blomstrande kultur, om också hela folk till följd av detta måste gå till spillo. Upptäckare blev erövrare, en ”conquistador”…

När Vasco da Gama den 20 maj 1498 når Calcuttas hamn är detta den mest betydande stapelorten, det vill säga har rätt till handel och sjöfart med utlandet, på Indiens västkust. Dessutom huvudstad för ett av de många inhemska riken, som utbreder sig över den jättestora halvön. Han finner att andra konkurrenter har tagit handeln i sin ägo och inser att han endast med våld skulle kunna erövra den.
Flera flottor skickas ut – efter varandra. Slutligen uppstår en nära nog regelbunden trafik.

Vem var då denne Vasco da Gama?
Han föds mellan 1460 och 1469 i Sines i landskapet Alentejo i södra Portugal. Da Gama kommer ur en rik familj. Hans far, Estevão da Gama, är guvernör i Sines och medlem av hushållet hos fursten Dom Fernando, en mästare av Santiagoorden. Vascos mor har engelskt ursprung och förbindelser med hushållet hos Dom Diogo, hertigen av Viseu – son till Portugals kung Edvard I – tillika styresman för den militära Kristusorden. 1488 tros da Gama ha blivit invigd i Santiagoorden tillsammans med några av sina bröder. Senare, år 1507 går han över till Kristusorden, under ledning av kung Manuel av Portugal.
Han utbildas i Henrik Sjöfarares navigationsskola.

Vascos karriär börjar efter att hans far blivit vald att leda en expedition för att öppna sjövägar till Asien, för att konkurrera ut muslimerna som då har monopol på handel med Indien och andra östliga länder.
Fadern dör i juli 1497 och befälet för skeppet ges till sonen Vasco. Man tror att befälet först erbjuds Vascos bror Paulo, men att denne tackar nej. Vasco är den som blir mest känd för att ha upptäckt sjövägen till Indien. Uppgiften är att fullfölja Bartolomeu Dias försök att finna sjövägen till Indien och de seglar iväg i juli 1497 med fyra skepp, varav ett har förråd och de andra tre är specialbyggda och kan liknas vid flytande reservuppsättningar.
Från Calcutta återkommer han till Portugal i september 1499.

Under hemfärden har brodern Paulo da Gama dött på Azorerna. Vasco da Gama som nu återvänder till hemlandet blir rikligt belönad som mannen som har förverkligat en plan som tagit åttio år. Han erhåller titeln ”amiral av Indiska oceanen”. Dessutom får han titeln Dom – greve – av kung Manuel. Han är nu greve av Vidigueira som tidigare tillhörde den framtida kungliga familjen Bragança.

Vasco da Gama är snart ute igen och avseglar den 12 februari 1502 på ännu en expedition som ger honom en enorm förmögenhet. Tjugo år senare skickas Vasco da Gama ut på en expedition, nu med syftet att ersätta den dåvarande portugisiska vicekungen Duarte de Menezes men da Gama avlider 24 december 1524, inte långt efter ankomsten till Calcutta. Hans kropp begravs i Indien, men förs tillbaka till Portugal och återbegravs 1539.

Vasco da Gamas gravVasco da Gamas grav i Panteao Nacional i Lissabon, Santa Engrácia kyrkan

Henrik Sjöfararens sjöfartsskola har ökat portugisernas kunskap om den afrikanska kustlinjen. Från 1460-talet är målet att runda kontinentens södra spets för att få lättare tillgång till Indiens rikedomar – framför allt svartpeppar och andra kryddor – och detta genom en tillförlitlig sjöfartsväg. Redan vid den tid då Vasco da Gama endast är tio år har dessa långsiktiga planer börjat förverkligas. Bartolomeu Diaz har återvänt efter att ha rundat Godahoppsudden, sedan han utforskat området ända till Fish River – Rio do Infante – i Sydafrika, och också bekräftat att den okända kusten fortsätter åt nordost. Samtidigt görs upptäcktsresor till lands som stöder teorin att Indien kan nås till sjöss från Atlanten.

Lika mycket som Henrik Sjöfarare är ansvarig är också Vasco da Gama ansvarig för Portugals framgång som tidig kolonialmakt. Förutom den lyckosamma första resan är det hans listiga blandning av politik och krig på andra sidan jorden som ger Portugal en framskjuten plats i handeln vid Indiska oceanen.
Den portugisiska kronan förstår nu att det är viktigt att säkra sina utposter på Afrikas östkust för att behålla sina handelsvägar till Fjärran östern.

År 1500 kommer befälhavare Cabral och blandar sig i sultanernas inbördes strider och grundar de första handelsfaktorierna i Calcutta och Cochin. Han återvänder hem med oerhörda skatter av kryddor, pärlor och ädelstenar.

Pedro Álvares Cabral föds 1467-1468, i Belmonte i Castelo Branco och är allmänt erkänd som den första europé som når Brasilien i april 1500. Hans expedition är också den andra från Europa som når Indien via sjövägen runt Godahoppsudden – Vasco da Gama har gjort det ett par år tidigare.

Pedro är son till adelsmannen Fernão Cabral och Isabel de Gouveia. Han får olika privilegier av kung Manuel under 1497. Dessa inkluderade en personlig ersättning, titeln rådgivare till hans höghet. Efter uppföljning av da Gamas resor utsågs Cabral till amiral i högsta kommando av 13 fartyg. Han tänker följa rutten som tidigare gjorts av Vasco da Gama – stärka de kommersiella bindningarna och fortsätta de erövringar som hans föregångare påbörjat.
Cabral leder Portugals andra expedition till Indien med Bartolomeu Dias som biträdande befälhavare. Deras expedition är till skillnad från Vasco da Gamas första expedition stödd även av privata finansiärer. Den största finansiären är Bartolomeio Marchioni, en skeppsredare från Florens.
Cabral avseglar från Portugal den 9 mars 1500 – med 13 fartyg och 1 200 män i besättning. Nu mot länder som tidigare siktats och som tillhör ”Fördraget Tordesillas” från 1494, en skiljelinje mellan det spanska och portugisiska territoriet, som delade den då nästan helt okända Nya Världen mellan de två länderna.
Han seglar västerut under gynnsamma förhållanden och den 22 april siktar Cabral landet han namnger ”Ön av det Sanna Korset”. Senare omdöpt till Ilha de Vera Cruz av kung Manuel. Landet som slutligen tar det namn vi idag känner till – Brasilien – från ett slags färgträextrakter, pau-brasil, som finns där.

Cabral tar formellt landet i besittning och sänder ett av sina fartyg till Portugal för att informera kungen. Efter en tio dagars vistelse i Brasilien, seglar Cabral seglar vidare mot Indien, en resa som besväras av en rad motgångar. Den 29 maj, då flottan rundar Godahoppsudden, är fyra fartyg förlorade.

De återstående fartygen ankrar den 13 september 1500 i Calcuttas hamn i Indien, där zamorin – den dynastiske härskaren – välkomnar Cabral och tillåter honom att etablera en befäst handelsplats. Tvister med muslimska handlare uppstår snart och den 17 december attackerar muslimer med stor kraft handelsstation. De flesta av portugiserna dödas innan förstärkningar kan komma från den portugisiska flottan – som ligger för ankar i hamnen.
Cabral hämnas genom att bombardera staden och tar till fånga tio muslimska fartyg med besättning. Han seglar därefter till den indiska hamnen i Cochin som ligger längre söderut, där han bedriver handel och tar in värdefulla kryddor, som han lastar sina sex återstående fartyg. Cabral besöker också hamnen i Carangolos och Cananor på samma kust och avslutar sin resa den 16 januari 1501. Fullastad börjar han återfärden till Portugal. På sin väg hem havererar två fartyg och med endast fyra fartyg av tretton når Cabral den 23 juni 1501 slutligen mynningen av floden Tejo i Portugal. Resan blir ändå en ekonomisk framgång, tack vare lasten med kryddor.

Kung Manuel är nöjd med resultatet med resan, trots de olyckor som har drabbat dem. Han sägs ha först gynnat Cabral genom att göra honom till chef för en ny och mer kraftfull expedition, men i slutändan är det Vasco da Gama och inte Cabral som utses till kommendör.
Orsaken till kungens förändring av beslut går isär. Någon anger oenighet om fördelningen av befogenheter i den nya flottan; en annan ger förklaringen att da Gama motsätter sig utnämningen av Cabral på grund av att da Gama själv redan innehaft titeln amiral av alla flottor som lämnat Portugal mot Indien och att katastrofer under Cabrals expedition bör diskvalificera honom för det nya uppdraget.

Oavsett den verkliga förklaringen drar Cabral sig tillbaka till sin egendom i Beira Baixa Portugal och tillbringar sina återstående år där. Han avlider 1520, men graven i Santarém identifierades först 1848 av den brasilianska historiker Francisco Adolfo Varnhagen.

Pedro Alvares CabralPedro Álvares Cabrals grav i Panteao Nacional i Lissabon, Santa Engrácia kyrkan

Portugisernas maktställning är redan så stark, att 1505 en vicekonung för Indien kan utnämnas. Det är Francisco d’Almeida. Han förlägger tyngdpunkten av sin krigföring till sjöss, han anser att den som vore herre över haven, vore också Indiens herre. Svåra tider stundar dock för honom, eftersom alla de som ser sina intressen hotade av inkräktarna, svär sig samman för att krossa portugiserna. De sammansvurna är de indiska härskarna, sultanen av Egypten, de små maktinnehavarna vid Röda havet och Persiska viken – och till och med venetianarna.
Men inbördes misstroende förhindrar ett gemensamt angrepp. Egyptens flottor blir tillintetgjorda och flyr. Portugisernas övervälde är grundat.

Vid d’Almeidas sida tillträder1509 en guvernör vid namn Afonso d’Albuquerque, som lyfter Portugal till rangen av Indiens kolonialmakt. Två gånger erövrade han Goa – ingenting förmår motstå hans våldsamma angrepp. Inget står i hans väg. Främre Indiens kryddhandel glider definitivt över i portugisernas händer.

Efter ett antal nederlag entledigas Afonso d’Albuquerque från sitt ämbete och att en annan utses till hans efterträdare. Envist förtal har till sist förmått kungen att fatta detta beslut. Med krossat hjärta avlider d’Albuquerque ombord på sitt skepp utanför Goa, 63 år gammal och trogen sin konung in i det sista.

Hans landsmän ger honom tillnamnet den Store. En ståtlig, vördnadsvärd gestalt med långt, ända till midjan böljande vitt skägg, sträng, rättvis, initiativrik, arbetsam, seg, svår att tillfredställa, lidelsefull, främst i alla strider och faror, en handlingens man med storartade syftemål och en fläckfri karaktär i en fördärvad tid. Med vänlighet umgås han med hinduer, muhammedaner och kineser – han till och med gynnar giftermål mellan sina soldater och hinduiska kvinnor. Minnet av honom lever kvar länge.

Afonso d’AlbuquerqueAfonso d’Albuquerques grav i Panteao Nacional i Lissabon, Santa Engrácia kyrkan

En kort notering om Diogo Cão – han omnämns som Diego och/eller med efternamnen Cam eller Camus, föds omkring 1450. Han är den som förste europé upptäcker Kongoflodens mynning 1482, och seglar därefter vidare längs kusten och når Cape Cross norr om nuvarande Swakopmund i Namibia. Han sätter upp fyra stenpelare – padrão – med märkningar längs kusten, den sydligaste vid 21° 50ʹ sydlig bredd. Alla dessa pelare är blivit återfunna. Han avlider 1486.

En annan känd upptäcktsresande vi ser på monumentet är Bartolomeu Dias som också föds omkring 1450 i provinsen Algarve. Dias rundar Godahoppsudden i södra Afrika år 1488 som första europé sedan antiken och öppnar därmed upp en åtråvärd havsrutt från Portugal till Indien.
Han följer också med Pedro Álvares Cabral på resan som leder till upptäckten av Brasilien, 1500.

Även om hans efternamn är väldigt vanligt, så tror historiker att Dias kommer från en lång rad av sjöfarare, som kan ha inkluderat Dinis Dias, som rundar Kap Verde år 1455, och Joao Dias, som rundar udden Bojador år 1437. Dias deltar i Diogo de Azambujas expedition till Guldkusten, där citadellet Elmina anläggs 1482.

Dias för befälet över en flotta av tre skepp, och lämnar Lissabon år 1487 efter tio månaders förberedelser. Dias använder en ny strategi, han låter ett av de tre skeppen fungera som rent förrådskepp, vilket gör att flottan kan vara till sjöss längre tid. Dias bror, Pedro, är kapten på förrådsskeppet. Dias tar också med sig flera afrikanska tolkar som hade bott i Europa, och dessa skulle hjälpa honom att upprätta handel med afrikaner.

Expeditionen seglar söderut i fyra månader, och stannar längs vägen för att bedriva handel. Utforskarna passerar nu stenpelaren som lämnats av Diogo Cão nära nuvarande Namibia för att markera den sydligaste punkt portugiserna nått så långt. I slutet av december passerar skeppet Oranjefloden precis norr om nuvarande Sydafrika. Kort efter att de passerat Kap Volts, som fått namnet efter de starka vindarna i trakten, hamnar skeppen i en fruktansvärd storm som blåser dem söderut i nästan tretton dagar!
När vinden stillat, sätter Dias kursen mot öster där han förväntar sig att få Afrikas västkust i sikte. När inget land dyker upp – utan bara tomma havet – styr han norrut, och når Bahia de Vaquieros, ungefär 30 mil öster om Godahoppsudden.
Vid denna tidpunkt inser han inte att de hade rundat udden!

Invånarna i området försöker driva bort inkräktarna med stenkastning och de har inte hunnit kasta många stenar innan Bartolomeu Dias skjuter en av dem med ett armborst. Då tar till flykten. Bartolomeu Dias fortsätter och kan till sin stora glädje upptäcka att kusten sträcker sig åt nordöst så långt ögat når. Dias fortsätter till Great Fish River och vill fortsätta in i Indiska Oceanen, men nu hade besättningen fått nog, de är mycket trötta och hungriga och till slut övertalar de Dias att återvända till Portugal.

Det är på tillbakavägen Dias får syn på den efterlängtade udden och det är nu han ger udden namnet ”Stormarnas udde” – Cabo dos Tormentes – på grund av de stormar de råkat ut för.

Kung John II döper dock senare om den till Godahoppsudden, eftersom upptäckten av udden innebär att det nu fanns gott hopp om att finna vägen till Indien.
Dias expedition bevisade att kartografens Ptolemaios kartor var oriktiga, men det går nästan tio år innan Portugal kan dra fördel av denna viktiga geografiska upptäckt.

I Portugal erkänner man inte honom som uddens upptäckare. Likväl utnämns han 1494 som ansvarig för bildandet av en ny fartygsflotta, som ska försöka nå Indien via Godahoppsudden. Vasco da Gama är utsedd att leda expeditionen med Dias ombord så långt som till Kap Verde-öarna, där Dias på order av den nye portugisiske kungen Manuel ska etablera handelsstationer i vad som idag är Moçambique.
Da Gama fortsätter – och finner vägen till Indien!

I mars 1500 ger sig Dias ut på sin sista upptäcktsresa. Han har befälet på ett av tretton skepp under Pedro Cabrals ledning. Expeditionens syfte är nu att upprepa Da Gamas resa till Indien. Expeditionen utgår från Kap Verde-öarna och korsar ekvatorn. Flottan möter passadvindarna, blåses ur kurs och det hela resulterar i att de kommer till Sydamerika! Detta är den första dokumenterade europeiska landstigningen i Brasilien. Efter att de lämnat Brasilien hamnar flottan åter i svår storm vid Godahoppsudden.
Fyra av skeppen går under, däribland Dias fartyg, vilket kostade honom livet. Då skriver vi den 29 maj 1500.

Vad var det som driver portugiser till dessa vådliga resor?
Deras fartyg är små – av en typ som kallas caraveller – endast cirka tjugo meter långa och med en kapacitet på omkring hundra ton. Besättningen på ett trettiotal man har inga hytter. De får sova, äta, uträtta sina behov på däck eller på lasten under däck! Portugiserna beger sig ut på färder som tar många månader, ibland till och med flera år, med dessa små skepp och med mycket bristfälliga navigationsinstrument. Först vid slutet av 1400-talet utvecklas större skepp, med bättre sjökort och system för navigering.

Att portugiserna tidigt sysslar med sjöfart är naturligt med tanke på landets läge vid atlantkusten. Handeln är en viktig del för landets ekonomi.  Eftersom vägarna är dåliga eller obefintliga transporteras så mycket som möjligt till sjöss. Fartygen kan ta stora laster men sjömännen tar också stora risker. Stormar, grundstötning och pirater hotar ständigt.
Portugiserna har i alla tider transporterat varor runt medelhavsområdet. Befälen blir alltmer vana att navigera och att vara länge ute till sjöss. Ett hårt liv, men kanske inte hårdare än att slita från morgon till kväll på steniga åkrar som inte ger någon skörd.
Många portugiser kan av tradition hantera havet – och de som lyckas kan bli rika på guld, silver, ädelstenar, fint porslin, kryddor, socker, frukter, ädla trädslag, slavar, växter av olika slag, exotiska frukter och djur.

Portugal är under många år en stormakt att räkna med!

Var kommer då Columbus in?

I augusti 1476 kommer en man simmande i land i Algarve, södra Portugal. Det är den 25-årige Christofer Columbus vars skepp anfalls av sjörövare, och han ser ingen annan utväg än att kasta sig i havet och simma den mil som räddar hans liv.
Columbus, troligen född i Genua i Italien år 1451, finner sig tillrätta i Portugal. I Lissabon gifter han sig med Felipa Monis de Perestrello, dotter till en italiensk kolonisatör i den portugisiska kronans tjänst.
Familjen Perestrello har ett arkiv som heter duga. Rikt på sjökartor, böcker och dokument – något som ger en direktlinje till självaste hovet. De goda kontakterna ger Columbus arbete hos en italiensk handelsfirma på Madeira. På sin många resor möter Columbus sjömän som med iver hävdar att det finns okända territorier längre bort – åt väster.
Detta väcker Columbus lust och vilja att utforska sjövägen västerut. Turkarnas blockering av de traditionella handelsvägarna österut efter erövringen av Konstantinopel 1453 ger ytterligare näring åt hans drömmar.
Portugiserna är skeptiska till hans tanke då den alternativa vägen till det rika Orienten måste sökas söderut, via Afrikas sydspets. Bartolomeu Dias framgång att nå Godahoppsudden och därmed också den efterlängtade förbindelsen med Indiska oceanen blir slutet för Columbus drömmar om att någonsin få portugisiskt stöd. Kan en omritad världskarta bli en framgång för Columbus?

Hösten 1485 avlider Columbus fru. Han tar sig till fots över gränsen till Spanien tillsammans med sin lille son Diego. På sin väg till den avlidna hustruns syster hälsar Columbus på i ett kloster. Munkarna tar väl hand om honom och med deras hjälp får Columbus en första audiens hos det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella. Men de har fullt upp med egna problem i landet och medan kungaparet koncentrerar sig på kriget mot morerna och jakten på judarna lever Columbus mellan hopp och förtvivlan. Han får visserligen några mindre bidrag, men sitt levebröd förtjänar han huvudsakligen genom att sälja marina kartor som han lärt sig att rita av sin bror Bartolomé.
Columbus träffar änkan Beatriz Henríquez Arana och de får en son 1488, Hernando. Denne son blir så småningom en berömd författare till berättelsen om sin far – upptäckaren Columbus!

Under andra hälften av 1400-talet tror de flesta européer att jorden är platt, att världen tar slut någonstans väster om Gibraltarsundet. Den som utmanar ödet kommer att försvinna ner i intet, men de som är bildade är bättre informerade. Kanske har man hört talas om Senecas, Horatios och Vergilius skrifter om land västerut. De bortom havet. Så det är egentligen inga nyheter Columbus kommer med, problemet är avståndet. Avståndet till den Östasiatiska kusten! Det är nu den omritade världskartan kommer in i bilden.
Visserligen uppstår förvecklingar kring olika sätt att mäta avstånd och Columbus nu tror att världen är mindre, haven mindre och därmed vägen till Fjärran östern också kortare. Han meddelar kungen och drottningen; ”Jag säger att världen inte är så stor som allmänheten hävdar.”
Utifrån dessa antaganden anser Columbus att det är helt möjlig att genomföra resan oavsett tidens primitiva skepp, bristfälliga navigeringsinstrument och svåra förhållanden ombord. Finansiering av resan blir dock det största problemet. Columbus kan inte räkna med ekonomiskt bistånd av vare sig från hov, adeln eller privatpersoner.

I maj 1492 lämnar Columbus sina båda barn hos Beatriz och ger sig iväg till kusten, för att med hjälp av sina vänner i La Rábida-klostret skaffa fram folk och skepp för sin resa.

Inom några månader kan Columbus och hans besättning på cirka hundra man gå ombord på de tre små fartygen Santa Maria, Pinta och Niña. Tidigt på morgonen den 3 augusti ger de sig iväg.

Columbus har en extrem förmåga att förutse stormar till havs, och även att se saker som ingen annan lägger märke till. Natten till den 12 oktober 1492 är han den ende som uppfattar det ytterst svaga ljuset från en eld långt borta. Befälhavaren Columbus, som bara två dagar tidigare fått 72 timmar på sig att finna fast mark, försäkrar sin besättning att man nu har kommit fram. Några timmar senare hörs ett skrik från Pintas mast – de har faktiskt nått land – en av de många öarna i Karibien. Den ende som inte är överraskad är Columbus själv – enligt den karta han erhållit måste det finnas öar just där. Äntligen de asiatiska öarna!
Inget kunde vara mera fel! Kina, Japan och Indien ligger inte i närheten.
De har kommit fram till var en världsdel som ingen har anat. Visserligen en räddare i nöden för de nedbrutna männen ombord på fartygen.
Columbus misstag omstörtar vår historia. Men den nyblivne ”Amiralen över Atlanten”, ”Vicekonungen över de nya territorierna” eller ”Don Cristóbal” – några av hans titlar – vidhåller att de har kommit till Indien. Nakna människor som nyfikna och rädda gömmer sig bakom buskar på stranden kommer att kallas just indianer – indios.
Men det är en annan historia.

Portugisiska upptäckter under åren 1414-1542

Portugal

Några årtal;

1394: Henrik Sjöfarare, King John I:s son föds
1415: King John I erövrar Ceuta in norra Africa
1419: Madeira upptäcks av Zarco och Tristao Vaz Teixeira
1427: Azorerna upptäcks av Diogo Silves
1434: Utforskning av den afrikanska kusten startar
1438: Afonso V blir kung i Portugal
1444: Upptäckt och kolonisering av Kap Verde-öarna
1481: John II blir kung av Portugal
1484: Diogo Cão upptäcker Kongofloden
1487: Bartholomeu Dias leder expeditionen runt Godahoppsudden
1492: Christopher Columbus upptäcker den Nya Världen, men tror till sin död att det är Indien
1495: Dom Manuel I blir kung i Portugal
1498: Vasco da Gama når Indien genom att navigera runt Afrika
1500: Pedro Alvares Cabral upptäcker Brasilien
1519: Ferdinand Magellan leder den första resan runt jorden
1521: John III blir kung i Portugal
1542: Portugiser upptäcker som första européer Japan
1557: Sebastian blir kung i Portugal
1569: Nagasaki, i Japan, öppnas för portugisisk handel

Källor
www.elizabethan-era.org.uk/portuguese-explorers.htm
www.popularhistoria.se
https://pt.wikipedia.org/wiki/Monumento_aos_Descobrimentos

 

Facebook kommentarer

Kommentarer

Osynliga trådar…

Osynliga trådar

Över det stora blanka bordet studsar ord från olika länder. I huvudsak Filipin, men eftersom Filippinerna är ett land med närmare hundra språk, vet jag inte med säkerhet vilket av språken som används just nu. Vissa ord låter onekligen både bekanta och främmande.

Av en anledning – att folket inte förstår varandra i Filippinerna – införs en lag år 1937, att landet ska ha ett gemensamt språk baserat på Tagalog, ett av landets mest talade språk och det ska kallas Pilipino. Tagalog/filipino (numera) blir landets officiella språk när Filippinerna fick självständighet från Amerika år 1946. Filippinska språket innehåller 25 % spanska ord och nuförtiden pratas även taglis, en blandning av tagalog/filipino och engelska.

Hänger ni med?

Jag betraktar gästerna kring bordet och hör röster från många filipiner, en perser/iranier, en portugis, två italienare, en spanjorska och så några svenskar! Så här talas ömsom engelska, taglis, spanska och svenska. Vi förstår varandra alldeles utmärkt. Tänker inte ens på att vi faktiskt talar olika språk, vi har något som binder oss samman. Osynliga trådar.

Det är Ramon Unchuan som är vår värd och bjuder till middag. Han bor numera i sitt hemland Filippinerna, efter många år i Sverige. Kanske är det sista gången han gör ett besök i Göteborg. Nu är det er tur att komma till mig, skrattar han tvärs över bordet.

Restaurangen erbjuder asiatisk mat. Av många skiftande slag. Gästerna går i flera omgångar och smakar på delikatesserna. Till detta serveras vin och alkoholfritt för den som så önskar.

Stämningen är god och vi skrattar mycket. Trots att anledningen till att vi nu sitter tillsammans egentligen är en begravning. Den genomfördes under förmiddagen på Kvibergs kyrkogård … en minnesstund för Bruno. Bruno kom ursprungligen från Italien, hans bror Lorenzo och brorsdotter Debora var närvarande. Tillsammans med dessa gäster vid middagsbordet. Vi tog farväl av en partner, broder, farbror och mångårig vän. Tårar.

I efterhand kan vi mötas och tala om minnen vi har med varandra. Eller få en personlig kontakt – för första gången. Sorgen blir till glädje.

Funderar mycket på våra språk, latinska ord som förstås av många, persiska ord som förstås av en portugis. Lite svengelska… Vi har olika personliga bakgrunder – arbetar eller lever i ett mångkulturellt sammanhang. Inte bara på pappret. Alldeles på riktigt!

Tack Ramon som förde oss samman, vänner som har osynliga trådar sinsemellan…

Om jag vill höra hans filippinska vänner skratta och skoja över en fika kan jag göra det varje vardag mellan klockan 15-18 på ett café i centrum. Då kan den som har tid och lust slå sig ner och höra lite skvaller, minnas vår vän i Cebu – Ramon – och hoppas på ett återseende!

See you later!

Hasta luego!

از مراسم

Até à vista!

Arrivederci!

Vi ses!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Jag längtar fortfarande till Lissabon!

Collage - Lissabon 2016
Collage – Lissabon 2016, foto: Helio Duarte

Morgonpromenader över stekheta gator och torg och vi finner en behaglig svalka inne i den enorma kyrkan på Largo de São Domingos – välbesökt av såväl Lissabonbor som turister – kyrkan, de São Domingos är byggd i typisk Barockstil och är klassificerad som ett nationalmonument. En gång var den Lissabons största kyrka och en del kungliga bröllop har ägt rum här. Invigd redan 1241 och här har en del politiska händelser haft sin boning. Vad vilar över denna kyrka som drabbas så hårt av återkommande katastrofer – jordbävningar och bränder? Under 1959 förstörs kyrkan av en förödande brand. Återställd, men vi ser soten från den senaste branden. På torget utanför sitter grupper från forna kolonier i Afrika och i skuggan av ett stort träd säljer de exotiska frukter, nötter och mandel.

Vi vandrar vidare och kommer ner till Praca do Comércio, och vid caféet i den magnifika arkadbyggnaden väljer vi ”bica och pasteis de nata” – espressokaffe och ett typiskt portugisiskt bakverk!

Här kan vi betrakta tusentals människor som passerar till fots, i spårvagn, i buss, i taxi, i ”Tuk Tuk” – en trehjuling med plats för passagerare – och hit beräknas omkring 50 000 personer komma för att skåda finalmatchen i EM. Den mellan Portugal och Frankrike. En enorm bildskärm är uppbyggd i centrum av torget och gator är fyllda av entusiaster med halsdukar, hattar, flaggor…

Vi tar en båttur på Tejofloden och ser Lissabon ur en helt annan vinkel. Stiger ombord vid Terreiro do Paço i Baixa – vid sidan om det stora torget – och båten styr tvärs över floden, mot Cacilhas, där några passagerare hoppar av. Platsen är känd för sina fisk- och skaldjursrestaurangerna. Eller för att fortsätta uppför backar och genom Almada upp till Cristo Rei-statyn – en staty från 1959 och som är inspirerad av Kristusstatyn i Rio de Janeiro. I bottenplan lär finnas ett litet enkelt men vackert kapell.

Båten passerar vidare under 25 April-bron och mot Belém, en av Lissabons mest intressanta stadsdelar. Längs resan ser vi några av de mest berömda monumenten i Belém, de enorma köerna till Torre de Belém och Padrão dos Descobrimentos, den senare är till minne av alla upptäcktsresande – portugiser som for ut på haven och fann andra världsdelar.

På stilla vatten far vi tillbaka till Terreiro do Paço och beundrar åter den fantastiska utsikten över Lissabons landskap. Bilar och tåg passerar över oss på den långa bron och mot den blå himlen ser vi ständig flygtrafik. Alla är på väg till eller från Lissabon!

Vi kliver av båten och gläds över att vi denna dag har sett Lissabon ur nya vinklar!Återkommer till Lissabons gator – håller oss i skuggan vars temperatur visar på 32 grader varmt! Kostymklädda män hastar snabbt förbi och lunch är troligen reserverad på var och ens stamställe.

Vår nu vana trogen slinker vi in på ”Merendinha do Arco” och äter den mest delikata husmanskosten man bara kan drömma om, alltid specialiteter från det portugisiska köket! Tillagad à la minute, alltså medan vi väntar. Bakom disken hugger köksmästaren David till den köttbit man så önskar, eller plockar upp den färska fisken ur bädden av is. Här finns få turister. Men den som hittar hit lär alltid återkomma! Namnet på restaurangen – ”Merendinha do Arco” – berättar att den ligger nära Arco do Rossio – och hit kom vi för ett år sedan av en av en ren tillfällighet. En liten bakgata. ”Fula gatan” säger vi oss emellan, och detta blir vår absoluta favorit i Lissabon. Här ligger den färska fisken eller finaste köttbiten i väntan på att bli grillad och serverad med husets gröna vin, vinho verde. Lokalen är liten och väggar och tak är dekorerade med ting som ägaren sparat i närmare trettio år. Tavlan med ”Pärlemorflickan” är en av de udda prydnader vi betraktar. Vi ser till att komma precis före lunch- eller middagsrusning då det alltid är fullt – och för oss svenskar känns det i början lite ovanligt att sitta så tätt att man knappt kan röra armarna! Serveringsfat och karaffer danser framför näsan på oss gäster medan vi äter. Ingen tycks uppleva det som obekvämt, bara nödvändigt! Vi prövar torsk med kikärter, kalvköttgryta och grönsaker, grillad fläskfilé, omelett, soppor och så det gröna vinet. Mousse av choklad eller exotiska frukter samt kaffe avslutar varje måltid.

Hit kommer vissa dagar en grupp äldre portugiser som varit med om historia. Att lyssna på dem är att som att bläddra i en tjock historiebok. De har levt länge – har långa strävsamma arbetsår bakom sig. Lite krumma, lite lomhörda och med stolthet kliver de över tröskeln. Nästan hand i hand kommer de in och söker bord – stort bord där de kan sitta tillsammans. Precis som de alltid har gjort.

Våra luncher börjar oftast med färskost och vatten. Långa stadsturer i Lissabon kräver mycket vatten. Liten karaff av husets porlande vin slinker därefter lätt ner genom våra torra strupar. Här finns filéer av helstekt gris med potatis och sallad, eller bara underbar omelett med kräftor och stekta, tunna potatisskivor med sallad. Vi ser till att komma just innan lunchrusningen. I synnerhet den dag då de äldre männen samlas för att dela en måltid tillsammans.

Betraktar diskret en kvinna som ser ut att just ha avslutat en guidning och hon plockar upp en bunt sedlar ur fickan. Vi gissar att det är henne honorar för dagens evenemang. Två rosor ligger intill hennes tallrik. Hoppas hennes gästande besökare varit nöjda med förmiddagen. Hon tittar nu på de stekta köttskivorna som serverats vid vårt bord och gör genast en ny beställning av sin lunch, fisken byts ut. Nu vill hon ha fläsk! Snart får hon sällskap av en yngre man och hon återger på stapplande portugisiska förmiddagens program.

Flickan med pärlörhänget som hänger på ena väggen tittar fortfarande rakt ner på oss. Denna kopia av Vermeers mästerverk hänger ovanför ett litet elskåp! Vem var hon? Med en blick som är både oskuldsfull och inbjudande?

Mätta och belåtna tilldelar vi åter restaurangen en stjärna i vår egna ”Michelinguiden Lissabon”. Servitören ler åt oss. Tackar och dukar snabbt om för väntande gäster.

Att gå till en stunds vila när det är som varmast är oundvikligt! Väl ute på gatan noteras pulserande musik från en gammal biograf. Idag en inrättning som talar för ett programinnehåll av det lättare slaget – röda draperier hänger tungt vid entrén.

Till kvällen återvänder vi och räksoppan är som en dröm. Stekt kött med ägg, ris och potatis serveras med vin. Efterrätten smakar mums! En liten espresso sätter pricken …

Imorgon spelar Portugal mot Wales! Ännu en god natt väntar! Och många minnesrika dagar ska komma …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Gamla porträtt – tagna av fotografer i Göteborg!

Göteborgsfotografer
Göteborgsfotografer

James Bourn – föds1849 i Göteborg och studerar vid stadens Latinläroverk. Efter detta börjar han sin karriär som fotograf i Stockholm hos Böckmann på Drottninggatan. Det var en ateljé som samlade alla betydande fotografer och till och med kung Karl XV var gäst vid ett flertal gånger. Han stannar i Stockholm till år 1872. Han flyttar sedan tillbaka till Göteborg och arbetar hos J.P. Pettersson som har sin ateljé i Göteborgs museum. Bourn studerar konst och den 18 april 1876 öppnar han en egen affär, Nya Allén i Göteborg. År 1886 köper han en egendom på Kungsgatan 47 och får själv inreda ateljén. Han menar att ett porträtt ska vara en enkel och fridfullt skildring av modellen och tolererar inte några stora effekter i belysning eller oskärpa. James Bourn avlider 1917.

Fritz Bruce – föds 1870 i Uddevalla, etablerar sig 1897 på Södra Hamngatan 41 samt Kungsgatan 5. Hans ateljé drabbas hårt vid brand under 1919 och allt hans material förstörs. Han avlider 1958.

Axel Larsson – föds 1870 och arbetar först hos James Bourn för 25 kr/månaden! Han flyttar runt i Göteborg – vi finner adresser som Skolgatan 2 och i ”Tomtehuset” på ”Hörnet af Victoria och Wasagatorna”. Han emigrerar till Australien där han avlider 1945.

Oscar A Eliason – föds 1861 i Göteborg, etablerar sig under namnet Wernbom 1885, senare som firma Oscar A Eliasson 1888 på Tredje Långgatan 5/Linnégatan 3. Orsaken till namnändring och adressändring kan bero på att han dömts för straffarbete p g a stöld! Han avlider 1946.

Alfred Back – föds i Dalsland 1866, och från 1892 är han fotobiträde hos Carl Engelholm, 1895 är han fotobiträde hos Magdalena Wilhelmina Engelholm, änka till Carl Engelholm 1896. Etablerar egen firma 1896 på Södra Hamngatan 59. Avlider 1938.

Atelier Rembrandt – Helia (Elias) Benkowitz är född 1862 i Grodno, Ryssland. Under åren 1907-1914 hade han ateljé på Södra Hamngatan 29. Han avlider 1921.

Carl M Olsson – föds 1858 i Bohuslän – har ateljé med adress Masthuggstorget – ”Midt för Sjömanshemmet”,  etablerar företaget 1882  på Ragnströmsliden. Han avlider 1900.

Gustaf Sandlund, Redbergslid/Redbergsvägen, föds 1852 och etablerar sin firma 1891 och använder ibland adress Olskrokstorget. Han är lite av en specialist på Östra stadsdelarna i Göteborg.

Plathino & Olson, dessa fotografer etablerar tillsammans firma 1900 och de finns på Stigbergstorget 2 respektive Stigbergsgatan 8. Samarbetet tycks ha upphört 1908. Johan Elias Isidor Olsson är född 1877 och Johan Ludvig Plathino är född 1874.

Alfred Peterson – föds 1856 i Dalsland övertog ateljén efter A Jonason 1890, men varit aktiv sedan 1885, Han återfinns på Kungsportsavenyen 1, Södra Hamngatan 29 samt Östra Larmgatan 21 (vid Centralen). Han avlider 1908.

Per Mårten Lindsteds Institut, Per föds i Skåne 1811 och är från början bleckslagaregesäll! Från 1863 har han egen firma på Södra Hamngatan 59. Han råkar i delo med rättsväsendet och blir konkurssatt. Lämnar egentligen Göteborg 1862 och dyker upp lite varstans på Västkusten – som ambulerande fotograf.

Tallroth & Co, Fotografisk Atelier, Ellen Tallroth, född 1866 i Norrköping där hon också avled 1945, etablerade ateljén 1901 på Drottninggatan 31. Porträttfotograf tillsammans med Maria Andersson (f 1864)

Sist för denna gång – men inte minst …

Aron Jonason, Kungl Hoffotograf, Södra Hamngatan 43 – föds i Göteborg 1838 och växer upp på Drottninggatan 47. I det hemmet samlas gräddan av stadens kulturpersonligheter. Aron är visserligen kunglig hovfotograf men börjar i slutet av 1859 som journalist. Firma A. Jonason etableras 1864 och samma år öppnar han sin första ateljé i Göteborg. År 1867 lämnar han sin fotoateljé för att ägna sig åt journalistiken. Sommaren 1887 fotograferar han kung Oscar II när han är på besök i Göteborg. Han är verksam som tidningsman från 1868 till 1879, då den fotografiska verksamheten återupptas. Aron Jonason börjar sin fotografiska verksamhet i Göteborg 1894. Vi har sett hur han skildrar den kungliga lustjaktens sommarlångresa i den bohuslänska skärgården. Jonason är en av de första i Sverige som framställer bilder på celloidinpapper och platinatyper. Han bidrar även till att det blanka kollodiumspappret införs i Sverige. Vi har läst om hans muntliga vitsande och sina kåserier i dagspressen, bland annat i Göteborgs-Posten åren 1859-1896. Han yttrar en replik som kommer att bli berömd när kung Oscar II lovordade hand blixtrande kvickhet: ‘Blixtrar den ene, så åskar den andre.’ Aron avlider 1914.

 

Facebook kommentarer

Kommentarer

På parad i Göteborg!

skannad
Kungl. Göta Artilleriregemente – soldat

På ena sidan av Telegrafverkets gigantiska byggnad, står en rad oansenliga hus, de kom till efter den stora eldsvådan 1804, vilken ödelade alla kvarteren väster om Västra Hamnkanalen samt alla byggnader på Stora Otterhällan.

Vi kan än idag se Artilleristallarna i hörnet av Södra Larmgatan, och en annan stallbyggnad för artilleriets hästar låg vid sidan om Pedagogen – där en gång också Trädgårdshallen låg.

Innan bebyggelsen kring Kaserntorget, Vallgatan och Magasinsgatorna kommer till ligger här en del trädgårdar och beteshagar, som faktiskt ger Vallgatan det mindre smickrade namnet ”Fägatan”.

Den mest berömda trädgården är assistenten Johan Hellmans – i hörnet av Vallgatan och Magasinsgatan, och det med anledning av hans fantastiska valnöts- och mullbärsträd. Där odlas också silke och mitt i trädgården – under 1700-talets senare del – finns här ett silkesrederi och en silkesstrumpfabrik med spol- och spinnrockar samt flera vävstolar! Här fanns prunkande trädgårdar.

En annan mycket känd man i trakten är trädgårdsmästaren Boman, som på 1820- och 30-talen anlitas som spåman – och framförallt är han skicklig på att ”återfinna” tjuvgods! Han bor i en stuga mellan Vallgatan och Vallgraven, och till honom kan man inte komma utan att passera genom ett mörkt och fuktigt valv i den gamla fästningsvallen!

Till stora delar förändras miljön kring dessa gator under 1790-talets slut då borgerskapet låter uppföra en väldig kasern till garnisonens tjänst. Alldeles vid Lilla Otterhällans fot, alltså på det som kommer att bli Telegrafverkets plats. Kasernen som på sin tid är en av stadens största och mest observerade byggnader. Kasernen byggdes under åren 1793-1798 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg (1746-1814).

Vi backar något århundrade och stannar vid tiden efter stadens grundläggning då det är artilleristerna på Gamla Älvsborg som har i uppgift att skydda Göteborg mot fientliga anfall. Året 1643 får staden emellertid egen garnison, sammansatt av trupper från artilleriet och fortifikationen.

Vidare tillkommer från 1680 ett infanteriregemente, benämnt Hans Kongl. Maj:ts Svenska Livregemente till fots. Med fästningen och garnisonen får man en militärisk styrelse, och den tvekade inte att blanda sig i frågor om hur sakernas tillstånd skulle regeras. Kanske inte så märkligt eftersom fästningens överkommendant också varit landshövding.

“Ehuru kommendanten ej hade rätt att befatta sig med stadens administration och ekonomi, hade han dock som befälhavare över garnisonen, såsom ansvarig för den allmänna säkerheten såväl mot yttre och inre fiender som mot eldfara samt slutligen såsom förvaltare av kronans mark, hus och byggnader m m en betydande makt i samhället, och var och en i sin stad kände nog, såsom Fröding på ett ställe anmärker; att han bodde i en fästning. “

Ett gott bistånd till stadens skydd har man  i Borgerskapets militärkår, vilken upprättats i 1600-talets förra del, och i vilken varje borgare ska medverka. Kåren är indelad i kompanier, kavalleri och infanteri – med var sin kapten. Högsta befälet äger magistraten.

Det måste ha varit en festlig syn när dessa militärer i sina gröna galonerade uniformer, sina rundkulliga hattar med plymståndare, sina schabrakklädda hästar – det vill säga med sadeltäcke med gula och blåa sidenfanor och prydda med stadens vapen, tågar fram till Stora torget och till den årliga mönstringen. Sannolikt uppstå en stor saknad då allt detta försvinner i slutet av 1700-talet.

Göteborg är den vid tiden ett mycket livligt militärsamhälle, och vem kan bättre beskriva scenariot än Viktor Rydberg:

“Det är en vacker sommarmorgon. Från den å Stora torget belägna högvakten och från olika punkter av fästningsgördeln ljödo trumvirvlar, och man såg skaror av soldater utav de olika i staden förlagda kårerna – artilleribataljonen, fortifikationskåren, Sprengportens och Gyllengranats regementen — från Stora Otterhällan och från Kvarnberget, där de flesta av gemenskapen bo, hasta till sina samlingsplatser. Nu stå de uppställda för att tåga till Kronhuskyrkan. Klockorna i domkyrkan och “tyskan” ringa.

Det är söndag, och trots de krigiska anstalter, som tillhöra en befästad plats, vilar söndagsfrid över staden. Solen skiner härligt över de gröna vallarne, de röda tegeltaken, de breda hamngatorna, där icke träden längs kanalerna kasta långa skuggor över dem.

Krusat av vindfläktar från älven glittrar vattnet i stora hamnen, och så göra även bajonetterna, då – framåt marsch! – truppen sätter sig i gång. Takten högtidlig, varje karl rak som ett ljus, den tresidiga hatten trotsigt nedtryckt i pannan, de blytyngda stångpiskorna rakt ned över ryggens mittelsöm, armarne styva intill sidan, knäna raka, vristerna sträckta, allt efter nyaste preussiska facon, åt vilken sjuåriga krigets segrar givit erkännande Såsom alltid följes paraden av en beundrande ynglingasvärm, nu klädd i sin helgdagsdräkt: vadmalströja och dito knäbyxor, ullstrumpor och becksömsskor, men om kvällarne, när den troget inställer sig till taptot, utstyrd i bindtröja, skinnförkläde och “slävor“ på fotterna.“

Regementen omorganiseras över tid, och största delen av manskapet förflyttas till Göta artilleriregemente som har sitt ursprung från den äldre artilleristaten från Karl XI:s tid.

Under 1794 uppdelas det svenska artilleriet i fyra regementen, av vilka Kongl. Göta Artilleriregemente ska ha sitt säte i Göteborg.

En av de många chefer som passerar är general Gillis Edenhjelm, han är regementschef under 1817-1834 och därefter är han landshövding i vårt län under från1835 fram till 1843. Han är gift med Carolina Lovisa Boij (1791-1873) som kommer att bli en av residensets ”osynliga kvinnor” – paret fick aldrig några barn. Vill däremot nämna att det är Fru Generalskan Edenhjelm som sannolikt anordnar den första välgörenhetsbasaren i landet. Till förmån för fattiga skärgårdsbor.

skannad-1
Gillis Edenhielm, chef för Kungl. Göta artilleriregemente 1817-1834

Återgår vi till det militära och regementets uniform vid tidpunkten för dess stiftande i 1700-talets slut består den av blå jacka och blå åtsittande pantalonger, svarta damasker, höga runda hattar med brättena uppvikta samt prydda av gula plymer; vidare gult bandolär (en slags livrem) och gult bälte. Därtill kommer den obligatoriska stångpiskan (hårpiska), som i första hand bärs av befälet.

Vad gäller garnisonstrupperna i gemen är de av nöden tvingade att försörja sig genom arbete utanför tjänsten och då en stor del av manskapet kommenderas ut i strid råder bland hemmavarande hustrur och barn en obeskrivlig nöd. De blir tvingade att försörja sig genom tiggeri.

Under vakttjänstgöringen bor knektarna i Högvakten och i Stadsportarnas logement. Dessförinnan finns dock en tid då en särskild kommission lämnar en viss liten summa per månad till den hyresvärd som upplåter rum åt en soldat. Det stora flertalet knektar bor dock i småhusen på Otterhällan och Kvarnberget.

Efter de stora eldsvådorna 1792 och 1793, då i synnerhet en mängd småhus på Kvarnberget blir lågornas rov är det allt svårare att finna husrum för militären. Borgerskapet tvingas därför ta itu med frågan om byggandet av en större kasern. K. m:t lämnar tillstånd att bygga en sådan vid Ekelundstorget eller Hästbacken (nuvarande Kaserntorget och Kungsgatan) och kasernhuset kan nu uppföras. Byggstarten sker under pompa och ståt och sedan grundstenen lagts, avlossas 32 kanonskott. Festen kan börja och den obligatoriska skålen för kungen sker med salut från kanoner vid Lejonbryggan (dagens Fontänbron).

I en blylåda under stenen läggs myntslag samt en pergamentskrift av följande lydelse:

D. Q. År 1793 den 6 November Då Konung Gustaf IV Adolph satt på Swea Thron och under Dess minderårighet Riket styrdes af Dess Fader Broder och Förmyndare Den Högborne Furste och Herre Hertig Carl af Södermanland lades grunden till denna Caserne Byggnad att på Borgerskapets bekostnad uppföras till Boningsrum för det til Konungens tjenst och Rikets förswar i Staden förlagda Krigsfolk.

Idag kan denna blylåda med dess innehåll beskådas på Göteborgs stadsmuseum.

Nu tillbaka till bygget av kasernbyggnaden och åren 1793-98 då den väldiga byggnaden reses. Ett hundratal män ur Älvsborgs regemente arbetar idogt tillsammans med fästningens fångar. Byggnaden består av två mellanbyggnader, tre paviljonger –  allt med välvda källare, merkanteri  och brunn på gården – inalles till en kostnad om cirka 170 000 riksdaler.

Själva kasernen innehåller tjugotvå rum för befälet, tjugoen för underofficerare och femtionio för gemene. Totalt finns således bostäder för två kaptener, åtta tjänstemän, fyrtiotvå underofficerare, sjuhundrafyra gemene samt hundrafyrtio soldathustrur. Märk väl att gifta soldater också tillåts ha med sig sina hustrur och barn! Inne i logementen bor familjer och ungkarlar tillsammans. Och givetvis är det en utopi att tro att en total enighet ska råda mellan de boende. Prygelstraff hänger alltid som ett hot över dem som inte följer ordning och regler.

Förödande eldsvåda ramponerar till stora delar kasernbyggnaden under 1804, men kan lyckligtvis återställas och åter tas i bruk 1806.

Göteborgarna kan stolta betrakta kasernens väldiga fasad åt Kungsgatan samt de tre portarna, vilka kröns av lejonhuvud och en stentavla med följande inskription:

Caserne under Konung Gustaf IV Adolphs Regering 
På borgerskapets bekostnad uppförd 1798.

Högresta popplar pryder snart området och murar bildar ramen till många militäriska skådespel. Innanför på den rymliga kaserngården glittrar de glansfulla färgerna – uniformerna i blått och gult – i samklang med stålblanka sablar. Här råder i fredstid liv och lust då kommandoropen ljuder, reveljen går och trumpeter intonerar de första satserna till dagens paradmarsch. Kanske får vi också se dem på väg till någon av stadens uppvisningar.
För stadsbor och besökare som befinner sig utanför kasernområdet är vissa stunder högtidliga – då vaktparaden ställs upp för att tåga till Stora torget. Unga göteborgare står i täta klungor utanför kasernen i förtjust väntan på den högtidliga stund, då paradens förtrupp, musiken, kommer genom porten och de första tonerna av dagens populäraste marsch strömmar åskådarna till mötes. Den sätter ett sprittande liv i Göteborgspojkarnas armar och ben och med musiken i täten tågar hela paraden till torget och stadshuset där vaktavlösning skall ske. Under söndagar är detta militära skådespel – och en och annan frikonsert – uppskattat av stora folkskaror.

Inte tu tal om att vaktparaden sätter ett och annat än liv i Göteborg. Något som många senare kommer att sakna.

I nära ett sekel är Göta Artilleriregemente bofast här och kasernen blir allt mer ålderstigen. Frågan om en ny kasern kommer åter på dagordningen och beslut fattas om att förlägga densamma utanför staden. Mark inköps 1890 av staten vid Kviberg och sedan nya kaserner står klara 1895 avflyttar regementet – vilket nu benämns Första Göta Artilleriregemente. Samma år slås även Andra Göta Artilleriregemente och ett batteri från Vendes till Göteborg.

Den gamla kasernen inne i Göteborg upplåts till verkstäder för olika hantverk, plåtslagare, snickare, skomakare, skräddare med flera – och det som blev över hyrs ut som bostäder. Bland andra inhyses här en koloni musicerande och tiggande italienare.

Detta är i korthet den gamla kasernens historia.

Under 1900-talets början avgörs kasernens vidare öde. Telegrafverket såg sig om efter plats för ny station i Göteborg och efter underhandlingar med staden kommer kasernområdet i statens ägo. 1908 rivs kasernen och året därpå läggs grunden till Telegrafverkets nybyggnad, som står klar1913.

Men det är en annan historia!

 

 

 

 

Facebook kommentarer

Kommentarer