JAVANEN

Om väggar kunde tala

Välkommen till min blogg!

Jag tror att berättelser är det finaste en människa kan ge till en annan. Det stora är för mig den personliga berättelsen som inte behöver anpassas till ett givet sammanhang, den duger som den är. Du behöver inte fundera över; vad betyder den här berättelsen egentligen? Mina berättelser behöver inte förstås i alla detaljer utan har sitt eget värde. Jag överlämnar åt dig ett rum att stiga in i, och kanske låta dig beröras, kanske känna igen dig själv …

Det här är fragment ur ett liv, förhoppningsvis sidor i en livsbok som du vill öppna – aldrig lämna sidor utan att sprätta upp dem!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Två bröder och en kusin … i Vänersborg!

Här finns Calle, Torsten o Maya

Västtrafiks tåg mot Vänerborg avgår från Göteborg denna lördag kl 11.00 – prick! Under tiden jag väntar på kusin Torsten visar tågvärdinnan hur jag ska stämpla och hälsar även min kusin välkommen då han kommer.

Vi intar bekväma platser och nu väntar ca 45 minuters tågresa fram till byte i Öxnered. En buss tar oss sista vägen in till Vänersborg.

Vi ser honom på långt håll. Den röda kepsen är något av ett signum. Calle sitter utanför lunchrestaurangen och väntar på oss. Lite frusen då vår resa blivit något fördröjd p g a spårarbete.

Koppargrillen erbjuder dagens lunch och det smakar gott.

Lokalerna fylls på med hungriga gäster och snart är det fullsatt. Detta måste vara Calles alldeles ”eget kök” då han rör sig och talar som vore han hemma. Vi får höra roliga historier och gamla minnen väcks till liv så snart vi satt oss vid bordet. Det är inte tu tal om annat än att dessa två herrar är syskon. Den äldre tar kommandot över lillebror, som påminner om att han är till växten längre än storebror!

Vi talar mycket om det vi har gemensamt. Vår mormor och morfar. Jag frågar om Calles minne av våra mammors yngste bror Yngve. Han som så olyckligt omkom vid endast 31 års ålder. Han var endast fyra år äldre än sin systerson Calle och de lekte tillsammans vid besöken i Lökom.

– Heter huset eller gården något, frågar Calle.

– Ja, ”Sundbergs” säger de närboende, men det finns väl en fastighetsbeteckning typ Kläpp xx någonting…

Tänk vilka umbäranden för mormor Anna att hålla huset varmt, ungarna varma, skor till alla, skotta meterhög snö, se till att de kom till skolan… och morfar var borta under veckor. Långt borta med skogsavverkning. Yxa och såg. Bodde i koja under nätter för att så småningom kunna dra timmerstockarna ner mot älven. Ångermanlandsälven.

Där kommer det kalla vattnet igen. Ångermanälvens kalla vatten. Och slumpens sekundsnabba ögonblick då vår kusin Sören i Södertälje befinner sig på resa i Frankrike och fäller en kommentar om en pools kalla vatten. Som i Ångermanälven, och en kvinnlig medresenär snappar upp hans kommentar. På några timmar har en del av livet hunnit ikapp kusinen.

Kusinen Sören Sundberg, skriver ett hjärtkramande meddelande till mig och frågar om sin pappa Yngve. Yngve som lekte med Calle. Dessa ögonblick som borrar sig fast i våra minnen, hjärtan. Torsten har skrivit ut ”Det gick rakt in i hjärtat” (ur Javanen) åt Calle.

Calle berättar att Yngve hade fixat en liten cykelverkstad i en litet trähus som en gång varit lekstuga. Han var uppenbarligen både händig och tekniskt begåvad. Och inte minst musikalisk. De hade mycket roligt ihop. Yngve hade kompisar som var duktiga på att gå på lina.

Yngve spände upp en lina mellan två björkar hemmavid och blev själv duktig på balansgången! Calle avstod. Däremot lär några grannpojkar ha samma intresse.

Av en tillfällighet kommer jag in på ett arkiv. Kanske är det någon vi känner igen – foton från Sundsvalls museum/Norrlandsbilden; Bildtexten till ett flertal foton är ”Reportagebilder av lindansaren Sture Källman, alias Max Morris, som gör ett avklädningsnummer på slak lina uppe på Multråberget i Sollefteå. 1950”

Jag väljer ut några bilder som känns relevanta för mig. Morbror Yngve finns med i allra högsta grad!

Max Morris/Sture Källman tränar Yngve
en kaka till …
Nu ska det ske en uppvisning, vid Multråberget
Sista förberedelserna
Voilà! Yngve assisterar. Publiken på plats

En helt ny värld öppnar sig i samband med lindansarna kring Lökom i Ångermanland.

Efter lunchen går vi till Calles bostad som ligger i samma kvarter. Litesvalkande dricka. Fotoböcker och pussel från 50-talet får jag i gåva. Bröderna provar två gamla militärmössor som ser ut att härstamma från slutet av 1800-talet. Vi talar om Calles konstutövande.

På golvet susar en medhjälpare omkring och efter avslutat städskift struttar den iväg till laddningsstationen i hallen. Calle berättar om sin tid i FN:s tjänst. Jag nämner artikeln från 2017 – om veteraner som samlats i Stockholm. Nu har Calles basker, medaljer m m överlämnats till museum.

Vi avslutar dagen och skyndar iväg mot anslutningsbussen och tåg mot Göteborg. På tåget samlar vi tankar kring bl a kvalitetssäkring, framför allt inom den offentliga sektorn. Torsten har under lång tid arbetat för och utbildat i ”kvalitetstänk” inom ledningen för kommunen. Något som vi båda har erfarenhet av. Ett utvecklingsarbete som alltid måste föras.

En trevlig dag med kusiner är till ända. Tack för lunch, böcker, pussel och rolig samvaro! Allt ska förmedlas till vår kusin Sören i Södertälje den äldste sonen till vår yngste morbror Yngve.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Strövtåg i Toscana – ett reseminne!

På flygplatsen möts vi av reseledare och via buss färdas vi in mot Roms centrum och resans första övernattning. Vi ska omgående hinna med en stadspromenad i Rom med början vid ”Spanska trappan”. Vi har kort om tid och biljetter till Metro införskaffas ”på orätt sätt”. Lurade blir vi av ett par ynglingar som snabbt säljer ett par begagnade och ogiltiga biljetter till två stressade turister! Vi skyndar förbi biljettkontroll och bordar första bästa vagn. Enligt guiden som möter oss och hör om vår gratisfärd säger att vi haft stor tur som undgått stadens stränga regler vad gäller ogiltig biljett. Det är dyrt att fuska …

Hon skyndar vidare med det färggranna paraplyet i högsta hugg. Det gäller för oss besökare att hålla koll på henne!

Pienza

Nu är vi ombord på bussen och Mats Johansson hälsar oss välkomna. Vi ska komma att umgås i många dagar. Det är en sen majdag och värmen stiger allteftersom dagarna går.

Mats kan sin historia. Han bjuder på en gedigen kunskap. Dag efter dag. Plats efter plats.

Efter första dagens färd från Rom tar snart det skönt kuperade toskanska landskapet sin början. Vi anländer till Pienza, som ursprungligen är en bondby och födelseort för påven Pius II (1405-1464). Pienza är ett torg med en stad, inte en stad med ett torg – kanske det mest perfekta och harmoniska exemplet på en sammanhållen stadsmiljö från den tidiga renässansen. Det är inte konstigt att Franco Zefirelli använde torget som miljö för vissa scener i filmen Romeo och Julia. Egentligen var det väl bara ett sommarresidens för påven och hans följe som skulle byggas men det blev något mera. Piazza Pius II är nästan overklig både till format och utförande, som en teaterkuliss.

Men allt är på riktigt, byggt omkring 1460 i ett rasande tempo – det lär bara ha tagit tre år att bygga katedralen och palatsen.

San Gimigniano

Att promenera i San Gimignano, den lilla ”staden med de många tornen”, är att stiga direkt in i medeltiden. Palatsen pryds alla av mäktiga försvarstorn, minnen från ett oroligt tidevarv. Runt dem ligger det vackra toskanska landskapet med sina olivdungar och vinodlingar. Vi tar en paus i den starka värmen och ett svalt glas vitt vin sitter gott. Servitören skakar på huvudet då en av gästerna önskar is i sitt vinglas! Trötta fötter får vila … en stund.

Volterra – stadstur och lunch

På vägen mot Florens utforskar vi också Volterra och San Gimignano. Volterra är en av Toscanas absolut intressantaste städer med anor från etruskerna och romarna. Etruskerna utvecklar den första högkulturen på den Appeninska halvön och många städer byggs upp under deras storhetstid 800-100 f Kr.

Likt ett örnnäste ovan molnen och tiden ligger Volterra och ruvar hemlighetsfullt på sina etruskiska anor. Volterra är på sin tid etruskernas mäktiga Velathri, en av tolv mäktiga städer i det etruskiska stadsförbundet.

Vi gör ett besök på det etruskiska museet, där det mesta kretsar kring askurnor, i form av miniatyrsarkofager med motiv hämtade från den klassiska mytologin – eller etruskernas föreställningar om livet efter detta. Volterra är även konstnärernas stad. I museet och överallt i staden ser vi föremål i alabaster, som är en av stadens specialiteter med etruskiska anor. Fantastisk upplevelse! På torget inhandlar Månkan några tallrikar i blått.

Firenze – Florens

Den här regionen är genomsyrad av historia. Både landskapets och konstens skatter är väl mer koncentrerade här än någon annanstans i Toscana. Här finns konstnärliga skatterna i varje kyrka och varje palazzo. Ponte Vecchio, katedralen, Davidstatyn och Palazzo Vecchio är kända världen över. Här trängs mängder av turister. Alla tider på året.

Vårt första möte med staden är Piazza del Duomo där vi tar oss ner till Piazza Signoria och Mats drar iväg oss vidare ner mot Arno och bort till Ponte Vecchio. Här berättar han om gamla tider då det luktade illa här … man slängde t ex kadaver i floden. Vi skyndar vidare.

Lucca

Lucca ligger innesluten av imponerande murar och bastioner, som påminner om bl a den medeltida handelsrepublikens imponerande styrka. En stadspromenad tar oss bl a till det torg som en gång var en romersk arena, Ilaria del Carettos vackra sarkofag och Guinigitornet. Solen kastar korta skuggor och vi uppsöker första bästa skydd för solen. Långt från torgets mitt och guiden Mats som är den ende som härdar ut.

Vinci – besök på museum

Sitter på en parkbänk och ser cyklister som strävar uppför de oändliga i backarna mot byn Vinci, som i sig är en hyllning till renässansens universalgeni Leonardo. Här gör vi ett intressant besök på museet. Det finns inte många andra skäl att åka hit än viljan att fördjupa sig i historien om Leonardo da Vinci. Här finns Leonardomuseum som mest handlar om Leonardo som uppfinnare och konstruktör. Leonardos födelseby Anchiano ligger 3 km från Vinci, och dit är det en behaglig promenad. Själv är jag upptagen av att bunta ihop sedlar. Någon fick en idé att vi ska köpa ett tack-vin till guiden. Jag får in många sedlar – räcker till riktigt fint Brunellovin!

Sienna

Få städer i världen kan väl göra anspråk på att i sin helhet betraktas som konstverk, Siena måste vara en av dem. Florens överträffar sannolikt i konstnärlig rikedom, men i Sienas fall är det framförallt den arkitektoniska helheten – i den medeltida innerstaden – som är slående. Det unik husen är uppförda i tegel som är slaget av den speciella rödbruna lera från trakten, som gjort att denna färgnyans kallas just Sienarött. Vi inleder promenaden vid det snäckformade torget Piazza del Campo, som helt domineras av rådhuset. Vi strövar längs ringlande gator förbi senmedeltida palats och patricierhus och beundrar även domkyrkan, som av många anses vara en av Italiens absolut vackraste. Vi betraktar alla dessa små kvartersflaggor som hänger utmed fasader. Det råder konkurrens mellan kvarteren, på största allvar.

På kvällen smiter vi från gruppen och äter fantastisk middag på La Taverna di San Giuseppe. Till vår förskräckelse upptäcker vi att våra Eurocard blivit kvar på hotellet, men med lite tur skramlar vi ihop tillräckligt många Euro … men när notan kommer inser vi att vi har ingen anledning att oroa oss!

Greve in Chianti – besök på vingården Terreno samt återresa till Rom – avskedslunch i Arezzo

Längs med den slingrande Chiantigianavägen mellan Florens och Siena i hjärtat av Toscana, strax utanför den lilla byn Greve in Chianti, ligger vingården Terreno. Sedan 1988 äger och driver den svenska familjen Ruhne, gården. En familjemedlem visar oss runt på gården.

Gården Terreno består av 150 hektar böljande ek – och kastanjeskogar, olivlundar, vinfält och macchia. Man vet att det förekommit vin- och olivodling här redan på romartiden.

Huvudbyggnaden är till stora delar från 1500-talet. Egendomen är dock betydligt äldre. Romaren Lignanus gravsten, daterad till 46 e.Kr., har hittats vid ett av gårdens hus uppe i bergen. Huset, liksom ett av vinerna, heter Lignanello efter den gamle romaren.
Här på vingården Terreno arbetar sammanlagt femton personer av olika nationaliteter, en levande, spännande och mycket gemytlig gård.

Till Arezzo kommer vi slutligen för att se Piero della Francescas fantastiska målningar i kyrkan San Francesco. Men det finns anledning att besöka staden också av andra skäl, t ex för att utforska byarna längs Arnos dalgång, på Apenninernas sluttningar och söderut i den bördiga Val di Chiana.

En sista gemensam lunch och ett tacktal hålles av Hjördis. La professoressa di Stoccolma.

Vårt strövtåg i Toscana är till ända och vi återvänder till Rom för att påföljande dag ta flyget hem till Sverige och Göteborg. Dagar av oförglömliga upplevelser – både i vår resegrupp och på alla de platser vi besökt. Vår guide Mats Johansson var helt enastående. Tack! Och tack Månkan – Monica Lilja – för dagar i ditt sällskap – fyllda av glädje. Du finns för alltid i mitt minne…

Facebook kommentarer

Kommentarer

Vår heliga Birgitta i Rom

Heliga Birgitta i sitt vita hustrudok.
Bild från altarsåpet i Skellefteå kyrka från 1400-talet.

Är på ett novemberbesök i Rom. Det rustas för jul och glittrande girlanger monteras högt över våra huvud. Under ett oväntat ösregn springer vi in i en port för att söka skydd. Det visar sig snart att vi står vid porten till en kyrka. Sankta Birgittas hus och kyrka! Vi tar oss försiktigt in och en högmässa är strax påbörjad. Blickarna dras till en fantastisk arkitektur. Santa Brigida tillhör församlingen San Lorenzo in Damaso i Rom.

Historien berättar att en av Birgittas vänner i Rom var Fancisca Papazura. Hon gav Birgitta rum i sitt hus vid Campo de Fiori. Under större delen av sina år i Rom bodde Birgitta i detta hus vid Piazza Farnese. Det var här hon dog den 23 juli 1373.
Huset skänktes efter hennes död till Vadstena kloster, som gjorde det till ett härbärge för svenska pilgrimer. Sedan 1931 disponeras huset, Casa di Brigida, åter av Birgittasystrarna som driver ett ekumeniskt gästhem här.

Efter mässan tar vi oss åter ut på Piazza Farnese och regnet tycks ha upphört. Det är läge för en värmande cappuccini…

I Dick Harrison publikation i Sv D den 26 augusti 2015 får vi följa den heliga Birgittas återfärd från Rom till Sverige och Vadstena:

”När Birgitta avled den 23 juli 1373 var sonen Birger och dottern Katarina närvarande i Rom. Dessa fick ansvar för att hennes kroppsliga kvarlevor erhöll en god begravning. Till en början, den 27 juli, förde man kroppen till kyrkan San Lorenzo in Panisperna, där den lades i en träkista som förseglades och sattes i en gammal romersk marmorsarkofag. Meningen var att Birgittas lik därefter skulle föras hem till klostret i Vadstena.

När kistan öppnades visade det sig – enligt ett vittnesmål i kanonisationsakterna – att allt det döda köttet på Birgitta hade försvunnit utan förruttnelse. Endast benen återstod efter miraklet, varför man inte behövde genomföra en skelettering, det vill säga koka liket i vatten med välluktande örter i syfte att skilja kött från ben. Vad som verkligen hade inträffat lär vi aldrig få veta, men ytterst få forskare tror i dag något annat än att det mirakulösa fyndet hade föregåtts av just skelettering.

Klarissystrarna i San Lorenzo in Panisperna fick behålla några reliker av skelettet, bland annat ett lårben och en ryggkota. Sedan respass ordnats inleddes färden mot hemlandet den 2 december 1373 under ledning av Birger och Katarina. I sällskapet fanns ett tjugotal människor.

Resan tog hela sju månader att genomföra. Orsaken till att det gick så långsamt var att det snarare rörde sig om en noggrant planerad procession än om en enkel vandring. Färden avbröts ständigt av uppehåll på orter där folkskaror, såväl lekmän som präster och munkar, önskade komma den ryktbara kvinnan nära.

Var processionen än anlände tog följets medlemmar tillfället i akt att berätta om Birgittas liv, läsa texter hon författat och fira mässor. Birgittas kvarlevor, vilka i egenskap av stöldbegärliga reliker måste noga bevakas under hela resan, låstes in i en järnbeslagen kista som ännu kan beskådas på klostermuseet i Vadstena.

Från Rom färdades följet tvärs över Apenninerna till Ancona, Rimini och Ravenna. I mars 1374 korsade följet Alperna och fortsatte genom Österrike, Mähren, Schlesien, Polen och Västpreussen. I maj var de framme i Danzig, varifrån färden gick vidare över havet.

Den första plats Sverige som skeppet med Birgittas kvarlevor lade till vid var Sikavarp på Ölands östkust, idag känt som Kapelludden. Hit anlände följet den 28 maj.

Därefter bars kistan tvärs över Öland och längs västkusten söderut till Kyrkhamn. Uppenbarligen gjorde följet en stor omväg istället för att fortsätta direkt till Söderköping. Det senare hade varit det självklara valet om man önskade ta sig fram fort, men syftet var snarare att täcka så stora delar av Linköpings biskopsdöme som möjligt. Alltså fick det ta tid.

Från Kyrkhamn for Birgittaföljet över Kalmarsund och fortsatte med båtar norrut längs den svenska östkusten. Förmodligen lade man till i hamnar om nätterna, bland annat i Kalmar, varvid kistan fördes in i närmaste kyrka för temporär förvaring.

Slutligen nåddes Stegeborg vid Slätbaken och staden Söderköping, där Birgittas kvarlevor troligen vilade en tid i Sankt Laurentii kyrka. Relikerna fördes därefter vidare genom Linköping och Skänninge till Vadstena, som nåddes den 4 juli 1374.”

I mitt minne hör jag hennes bön: Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Vestra Hamngatan i Göteborg – den 23 mars 1906

vykort

Solen står högt, skuggorna är korta… men de flesta är mörkt klädda. Rockar och hattar. Finklädda är de på en av stadens finaste gator – Göteborgs Wall Street – skulle man kunna säga med tanke på alla banker och försäkringsbolag som ligger samlade här. Halvvägs in på gatan ligger Domkyrkan – där borta vid träddungen. Vi kan se toppen av kyrkans torn!  Den här närmare fyrahundrameter långa gatan ligger inom Vallgraven i Göteborg. Men det är med dagens mått, i början av 1900-talet var den hundra meter kortare, cirka tolv meter bred. Ursprungligen var ju gatan delad – en gata på var sida om Västra Hamnkanalen!  Gatan har haft flera namn – Wästre Hambnen (1621-1639), Wästre Lille Hambnen (1669), Västra Hamnegatorne (1739), Västra Hamnegatan (1753) och slutligen Västra Hamngatan (1815). Vid tiden för postande var Västra Hamnkanalen relativt nyligen igenlagd – det gjordes under åren 1903-1905. Och vi kan se att spårvagnstrafiken redan är igång. Det står en man i ljus jacka och förkläde – vid bildens högra sida – mitt i gatan.

Jag vänder på vykortet och läser Hjerliga lyckönskningar på namnsdagen den 23 mars 1906 från mamma och mig. Helsningar …

Det är Gerda på Tyskbagargatan i Stockholm som gratuleras. Blir nyfiken på gatan i Stockholm och läser att den är uppkallad efter Tyskbagarbergen som i sin tur fått sitt namn efter den tyske bagaren Martin Kamecker som runt 1670 låter bygga Kameckers kvarn på bergets krön. Martin Kamecker och även hans son Jonas får titeln ”slottsbagare” och lär vara den förste som bakar saffransbröd i Sverige!

Vänder tillbaka till vykortets framsida där vi till höger också skymtar en neddragen markis över skyltfönstren till Engelska Tapetmagasinet! Affären har funnits där sedan 1899.

Som jag nämnde alldeles i början så är detta ett tillhåll för den 
högre finansen. De stora bankernas, försäkringskontorens 
och bankirernas gata. En arkitektonisk kontinental prägel lär ha kommit till under en tid då pengar strömmar in, massor av nya hus byggs, folket lever i överdåd. Det ligger en viss förnäm hållning – ett lugn, stil och harmoni – över de gamla borgarhusen. De vi ser på bilden har en enkel utsmyckning och i allmänhet inte högre än tre våningar. Här bor berömda köpmän som Sven Renström och Carl Fredrik Waern. En annan högt ansedd person är stadsmäklaren Johan Albrecht Leffler, 
som också håller till vid Västra Hamngatan. 
I närmare femtio år gör han sig känd som den som kan förmedla lån och på så sätt få fart på karriären för yngre affärsmän. 



Vad gäller kanaler så är Västra Hamnkanalen sist färdig vid byggandet av Göteborg. 
År 1681
leder endast två 
träbryggor över kanalen, den ena som förbindelse till Kungsgatan och den andra till Kyrkogatan. I slutet av 
1600-talet och början 
av 1700-talet tillkommer ytterligare tre broar, 
varav två är av sten 
med välvda 
öppningar. 


Sven Renströms hus, är ett av de förnämsta vid 
Västra Hamngatan (nr 9), och är än i dag ett hus som ger ett lugn,
ren arkitektur med enkla linjer, den lilla balkongen och en tilltalande 
entré. Det ger oss en föreställning om byggnadssättet i det Göteborg som uppstod ur ruinerna efter de svåra vådeldarna. 
Härifrån dirigerar Renström sina vidlyftiga järn- och träaffärer och varje 
förmiddag kan göteborgarna se den anspråkslöst klädde 
mannen spatsera 
ut till sin brädgård, ända bort till i Masthugget – vid Smala vägens början. Där håller han räfst och rättarting med klampare och inspektörer. Han behöver egentligen inte gå, för han har både hästar och vagnar, men de används sällan!

Slutligen tar vi en titt på Gustavi ärevördiga tempel. Platsen för kyrkan är ett helgat rum sedan urminnes tider. Den första kyrkan blir färdig 1633 och vid dess västra sida uppförs det obligatoriska benhuset, vilket ligger kvar en tid in på 1800-talet. Man 
vet att kyrkan härjades av en svår vådeld i april 1721, och att kyrkan restaureras. Den 20 december 1802 
är elden åter lös och nu sprider sig elden med sådan kraft att husen på båda sidor om gatan också blir lågornas rov.

Domkyrkan ligger i ruiner. Allt är förstört. Men redan året efter är man i full färd med planen till en ny domkyrka. På samma plats som den nedbrunna, men kyrkogården ska inte längre vara begravningsplats, vilket sedan länge fattat beslut om – inga lik ska begravas på 
Domkyrkogården. En ny begravningsplats iordningställs vid Stampen och från och med maj 1804 får Domkyrkoförsamlingens döda 
sina gravrum där.

Vid invigningen den 21 maj 1815 är kyrkan inte helt färdig och man arbetar ännu på tornets översta del fram till 1825. En andra invigning hålls den 9 
september 1827.

Vad vore Göteborgs historia utan trädens historia? Göteborg är på1700- talet lindarnas stad och träd längs gator blev efter mitten av 1800- talet ett vanligt inslag i gatumiljön

Vid bränderna 1802 och 1804 skadas stora delar av träden vid Domkyrkan och längs hamngatorna. Domkyrkotomten stenläggs på1820-talet och får nya planteringar 1860.

Ute i världen är det inte lika lugnt som på bilden; en gruvolycka i Frankrike kräver 1099 dödsoffer, en jordbävning på Formosa tar 3000 liv, i Italien vållar ett vulkanutbrott stor miljökatastrof, efter några veckor förstör aska och lava tre städer i Italien – Vesuvius får åter utbrott och orsakar stor skada i Neapel och i Kalifornien drabbas San Francisco av jordbävning och 3000 människor omkommer. Moder Jord verkar vara en osäker plats för vissa av oss.

Mannen med förklädet står lugnt kvar och spejar ner mot gatan … kanske väntar han på en varutransport?

Facebook kommentarer

Kommentarer

Kortedala i Göteborg

Lyktan, Carlotta

Hoppar av vid Kortedala torg och börjar med en lunch på torget. Frågar om det som eftersöks – Lyktan! Får motstridiga uppgifter, men till slut … Där inne vid Gregorianska gatan ligger den – 1950-talskiosken Lyktan som ”lever” under hot att rivas. Byggnaden uppförs som kiosk 1956/57 efter ritningar av Sven Brolid och är i början en frukt- och godisaffär.  Kung Gustav VI Adolf gör besök.

Stadsmuseet har tidigare gjort insatser för att få till lösningar för att rädda byggnaden – dock utan resultat. Den står tom och övergiven. Det lär ha lämnats in ansökan om byggnadsminne under 2005 och 2011, men båda har fått avslag med motiveringen att man måste hitta en användning för byggnaden!

Lämnar Lyktan och går ner för den lilla gångvägen mot spårvagnshållplatsen Runstavsgatan. På motsatta sida gatan ligger Vårfrukyrkan och i Bebyggelseregistret hämtar jag information som beskriver så väl det vi har gått runt och tittat på. Inte minst de höga husen som skulle kunna kalla ”strykjärnshus”. Kyrkan ligger på ett litet bergsparti öster om Runstavsgatan i Kortedala. Väster om kyrkan ligger ett särpräglat område med flerbostadshus vid Gregorianska gatan/Julianska gatan. Området består av en grupp om fem punkthus med trekantig planform, omgivna av en mjukt svängd yttre ”mur” av tegellängor i fyra våningar. Husen uppförs 1956.

Kyrkans anläggning domineras av byggnadsmaterialet, som består av platsgjutna betongelement där ballastmaterialet frilagts genom blästring.

Vårfrukyrkan, Kortedala

Entrén in till vapenhuset sker genom en dörr i kyrkans norra fasad. Den fristående klockstapeln står strax norr om entrén. Den är uppförd med väggar av gjutna betongskivor med frilagd ballast. Klockorna hänger bakom ett gallerverk av brunfärgade stående träribbor. De olika verksamheterna är tydligt avläsbara i byggnadens exteriör. Kyrkans tak och klockstapeln reser sig över resten av anläggningen, medan kyrkans administrativa verksamheter är inhysta bakom en mer lågmäld fasad.

2008 säljs kyrkan till den serbisk-ortodoxa församlingen i Göteborg.

Det blir allt varmare, söker mig ner till skuggan vid hållplatsen. Hit kommer jag som barn och tittar på när man spränger sig genom berg för att dra fram spårväg! En dåtida sevärdhet!

Facebook kommentarer

Kommentarer

En oktoberdag i mitt liv

Landala Långgatan 19

Väckarklockan ringer halv åtta. Hinner värma vatten till mitt kaffe. Intages med några skorpor med smör på. Prick åtta står jag i tvättstugan. En maskin för vitt, en maskin för kulört. Tar åter hissen från källaren och har nu en timmas respit till nästa besök i tvättstugan. Eller ”brygghus” som jag ofta hörde som barn.

Minns doften av nytvättat. Har tidigare haft egen tvättmaskin. Idag är ”min tid” bokad i husets gemensamma tvättstuga – nere på källarplanet. Mellan klockan 8 och 12.

Under timman av väntan funderar jag över begreppet ”brygghus”. Skriver ner några rader i en facebookgrupp, med inriktning på stadens historia. Det kommer att handla om Landala och andra gamla kvarter där det fanns brygghus i källare eller i särskilt hus på gården. Mitt minne om hur tant Annie, som bodde kvar länge på Landala Långgatan, gick omkring i gummistövlar när det var hennes dag att koka tvätten i stort kar. Rörde runt med en stor trästav. Dörren till brygghuset stod öppen och det ångade ut på gården. Det doftade såpa. Tvätten hängdes över långa linor på innergården. Soptunnor stod intill. Min mamma hjälpte henne ibland.

Mamma tog själv alltid på sig bottiner när hon gick till tvättstugan i det moderna Guldheden. Kanske av gammal vana. De första åren vi bodde där var det stora tvättkaret eluppvärmt. Men samma procedur som i Landala. Sköljde i stort kar med iskallt vatten som hon spolade ur en slang.

Efter många år blev det tvättmaskiner. Vilken lyx! Jag har tillgång till bostadshusets två maskiner i källaren och inte en droppe vatten kräver bottiner eller stövlar. Torktumlare och torkrum underlättar en hel del. Minns än idag doften av nytvättade lakan och handdukar. Inget syntetiskt sköljmedel!

Plockar fram en bild från Landala Långgatan 19. Där är jag född. Yngst av tre syskon. Då fanns en pappa med. När vi flyttar till Guldheden är mamma ensamstående med oss barn.

Nu är det dags för mig att slänga in lakan och handdukar i torktumlaren. Andra plagg hängs upp på linor i torkrummet. På väggen vrids ett tidur för värmefläkten och ytterligare en timma läggs till tvättproceduren.

Eftermiddagen förbereds och ett möte i Haga väntar. Åker i god tid i mot Linnégatan. Hoppar på spårvagn 1 – den vita vagnen – och går av vid Prinsgatan. Genar över spårvägen och tittar in på Emmaus. Älskar denna butik som erbjuder retro, modern, gammalmodigt, antikt, böcker, porslin, pryttlar och kläder. Kläder i massor. Dagens fynd blev små kakelplattor. Motiven är bl a ostindiska skepp, väderkvarnar, ryttare. Associerar omgående till Svenska Ostindiska Kompaniet och ”Javanen”. Plattorna är förpackade som chokladpraliner i en ask!

Går vidare in i Haga. Passerar Mellangatan 9, uppfört år 1864 och som en gång inrymde ungkarlshotellet Labor. Ett hus som undkom rivningarna i Haga, idag renoverat och ombyggt till fina bostäder. Kommenterar förundrad, inför en kvinna som kommer ut porten – om sättningar som böjer träfasaden utan att spricka. Kvinnan väser dock: ”Jag är brevbärare här och skiter i hur huset ser ut!”

Antalet lunchgäster i Haga börjar avta och jag slår mig ner vid en uteservering. Hinner studera det intilliggande tegelhuset som förvaltas av Robert Dicksonska stiftelsen. Arbetarebostäder i kv Fänriken, ritade av arkitekt A W Edelsvärd och ståd inflyttningsklara i oktober 1860. Ett önskeboende.

Noterar några rader på baksidan av ett kvitto och hör en vänlig röst: ”Är du Maya?” Ett par timmars trevlig samvaro – med mycket prat och skratt – till kaffe och kärleksmums avslutas en eftermiddag som jag aldrig kommer att glömma. Mycket av mitt liv har passerat revy denna lördag i oktober 2018. Hoppas Nenne Jacobson Granath gör ett bra urval!

Det ska bli ett inslag i G-P.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Klippan… mot Göta älv!

Hoppar av vid Vagnhallarna Majorna och tar mig förbi gamla arbetarbostäder som en gång inhyste de som arbetade vid sockerbruket vid Klippan. Kliver upp för ett antal trappsteg och når det gamla slottet … som 1743 beskrevs som ”öde liggande plats” – inlöstes för 24 daler silvermynt av inspektor Carl Uddesson – vid slutet av 1700-talet fanns bara några stenhögar kvar! idag återstår ruiner med en skyddande takkonstruktion.

Här har man grävt ett antal gånger – 1900-1901 byggdes sockerfabriken och stora delar av ruinen förstördes. Ingen brydde sig om Carnegie hade planer på att bygga på området. Endast ett fåtal protester från allmänheten …

Här gjordes en del fynd i samband med utgrävningar och idag har jag skådat Johan III:s krönsten inne på ett café! Den stenen hittade man när Novotel skulle byggas om 2010. Ett fynd från 1500-talet.

När 1300-talet led mot sitt slut när ett stort skepp gled in i Göta älvs mynning – i fören stod Margareta och spanade förväntansfullt mot den Södra Älvstranden – han hade löst panten för Älvsborg och nu skulle hon äntligen få sin morgongåva – och den höga bergsklippan uppenbarade sig och får syn på fästningen. Det måste ha varit en märklig syn. På det arton meter höga berget tronar nu en magnifik byggnad som egentligen är ett flertal sammansatta trähus – flera våningar höga och hela fästningen omgärdas av en skyddande palissad. Denna kvinna hade skapat fred i Norden och hon styrde unionen fram till sin död.

Adoptivsonen Bogislav tog över – Erik av Pommern – och snart var cirkusen igång igen. Kampen om Älvsborg pågick i nästan trehundra år!

Lämnar de raserade tegelstenarna och ruinerna och tar mig förbi Wingårdhs höghus i karaktäristisk tegelkonstruktion – ner till Klippanområdet som för dagen bjuder på det mest ljuvliga höstväder man kan önska.

Solen ler mot oss och alla – flanerare, seglare, kafébesökare, cyklister och några överförfriskade män i ett litet skyddande buskage.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Sommarsanatoriet vid Sandarna i Göteborg

Sommarsanatoriet i Sandarna, den 15 juni 1912 (Carlotta)

Under åren 1903–1957 ligger Sandarnas sommarsanatorium på en skogbeklädd kulle vid Stadsgränsen – gränsen mellan Sandarna och Kungssten. Sommarsanatoriet skapas på initiativ av stadsläkaren Karl Gezelius och läkaren Henrik Allard. Patienterna är fattiga och utan kostnad får de vila, mat och frisk luft.

Från början drivs sanatoriet ideellt, men från och med 1915 tar staden över driften.

Idén till sommarsanatorier utvecklas första gången vid den internationella tuberkuloskongressen i Berlin är 1899 och avser att skaffa medellösa lungsjuka, som antingen är i rekonvalescentstadium eller som väntar på plats på sanatorium, en möjlighet att åtminstone under sommarens varma dagar få del av en fullt genomförd behandling, och tillbringa nätterna i sina hem.

Här i Göteborg förverkligas idén av dåvarande förste stadsläkaren Karl Joh. Gezelius och praktiserande läkaren H. Allard, som med hjälp av enskilda bidragsgivare, främst Göteborgs maltdrycksbolag, startar verksamheten den 25 juni 1903.

Sanatoriet förläggs till en skogsbeklädd höjd invid Stadsgränsen. Första sommaren kan 40 patienter beredas plats. Sanatoriet kan vårda ca 120 patienter samtidigt, till en början uteslutande rekonvalescenter och kroniska fall, som genom sanatoriet får möjlighet till stärkande vård

I verksamhetens redogörelse för 1905 kan vi bl a läsa;

”Liksom i det föregående året stod sommarsanatoriet i början af juni färdigt att mottaga 50 patienter, och hade medel till verksamheten influtit genom frivilliga bidrag dels direkt till oss, dels i de utsatta sparbössorna. Någon utvidgning af sanatoriet lät sig tyvärr icke göra på grund af medlens begränsning, så mycket mera som Carnegieska hushållsskolans kök ej var rustadt att proviantera flera än 50 patienter och en särskild för sanatoriet provisoriskt uppförd köksanstalt skulle kräfva en relativt betydande summa. För en dylik utvidgning kan nog ej den frivilliga hjälpsamheten räcka till, utan är ett fast bidrag af kommunen därför erforderligt.  Även denna sommar har sanatoriets verksamhet gynnats af god väderlek. Av de 94 dagarne, föll regn under 15 och blott under 4 så rikligt att sanatoriet måste hållas stängt.”

”Kosten har liksom förre våren varit riklig, omväxlande och god. Ett prof på middagsmatsedeln må anföras:

Söndag                     2 juli: köttbullar med potatis

Måndag                   3 ”       Dillkött med potatis

Tisdag                      4 ”      stekt fläsk med stekt potatis

Onsdag                     5 ”      Kabeljo med potatis, krusbärssoppa

Torsdag                    6 ”      Kallops med potatis

Fredag                      7 ”       Hotch-potch soppa, pannkaka

Lördag                      8 ”       Makrill med potatis, rabarbersoppa

Till mellanmål serverades nysilad mjölk så mycket som önskades, hårdt och mjukt bröd samt 50 mg margarin (Pellerins N:o 3) pr patient. Under de kyligare dagarne uppvärmdes mjölken med ett vanligt Primuskök satt under en 25-liters mjölkflaska.”

Kostnad för maten uppgår till 0,63 öre per dag/patient.

Den första bebyggelsen består av två mindre sjukvårdsbaracker. År 1914 tillkommer en s k ”köksbarack”. Under april 1915 anser den dåvarande ledningen tvingad – på grund av ”den enskilda offervilligheten här som annorstädes blivit mindre” – begära bistånd av staden för att kunna driva sanatoriet. Den 27 maj 1915 beviljar stadsfullmäktige begärt anslag och uppdrar samtidigt åt hälsovårdsnämnden att överta verksamhetens ledning och förvaltning. Därefter utvidgas sanatoriets verksamhet med flera nya byggnader.

Under 1928 tillkommer en barnkrubba, med plats för 30 barn. Byggnaden uppförs av enskild donator, som också bekostar verksamheten under de första tre åren. Hälsovårdsnämnden har därefter av stadsfullmäktige erhållit anslag för verksamheten som tar han om småbarn, vars mödrar vistas på sanatoriet.

Sanatoriet läggs ned 1957 och de sista resterna av byggnaderna försvinner i samband med att Västerleden byggs under 1960-talet.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Övre Husargatan – Göteborg 20 oktober 1910

Övre Husargatan, vykort

Det kommer ett vykort till Kristin i Torpshammar och avsändare skriver ”Norrland” som postort! Jag ser efter på karta och hittar den adressen i Medelpad! Det är Ida som skriver till sin ”kära Tant” och tackar för ett vänligt brev samtidig som hon ber om förlåtelse att hon inte besvarat det tidigare – hon har haft så gränslöst mycket att göra och lovar att skriva ett långt brev så snart Johan Henrik varit på besök … hon gläder sig över det kommande besöket! Vykortet är postat den 20 oktober 1910. Avsänt från Göteborg, och på framsidan kortet ser vi Övre Husargatan. Kanske bodde Ida på den här gatan. Idag finns inte dessa bostadshus kvar, inte heller spårvagn som den på kortet – i höjd med Barnbördshuset, vars verksamhet kom igång under 1897. Den byggnaden finns fortfarande kvar och ingår idag i Göteborgs Universitet. I mitten av bilden ser vi en vattenbrunn där hästskjutsar brukar stanna till. Så långt ifrån dagens bild av Övre Husargatan som fått så i centrum för lång tid av utbyggnad av körfält, särskilda bussfiler, rondell som skapar viss förvirring. Precis där hästar och kuskar en gång kunde ta en paus och dricka lite kallt gott vatten!

I oktober 1910 gör Ernst Rolf skivdebut – inalles tre titlar och tjänar 75 kronor! En liter mjölk kostar under 1910 i genomsnitt 14 öre …

I USA når vi ett maximalt antal svenskfödda personer – hela 665 000 personer. I Sverige beräknades folkmängden till 5 522 403 personer den 31 dec 1910.

Hur det gick för Ida och Johan Henrik lär vi inte få veta. Förhoppningsvis har Tant i Medelpad underrättelse härom …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Vem är ”Klinten” i Kungsladugård då?

Cigarren vid Järntorget (Eniro)

Möter en bekant herre på det anrika Cigarren vid Järntorget – han blåser ut röken från cigarillen och smuttar på sitt kaffe – vi sitter utomhus (före 1 juli 2019) – och snart berättar han om sin uppväxt i Kungsladugård, hur han springer ärende för mamman, ofta något gott till kaffet på Klintens bageri. Mandelpinnar var hans favorit, minns han.

Hm… det vet jag inte var det ligger, men jag hör ibland Klintens väg nämnas. På spårvagn.

Mannen berättar vidare om livet i närheten av Slottsskogsgatan. En gata som för länge sedan haft en annorlunda sträckning – låg något längre österut. I vilket fall som helst var detta en av de tidigast bebyggda gatorna i Majorna och i tidernas begynnelse fylldes den av mindre träkåkar. Längre upp på gatan fanns en repslagarbana som grundas 1805 av Jonas Klint och som uppenbarligen finns kvar ända fram till 1928. 

Aha, nu förstår jag varför det heter ”Klintens väg”, tänker jag.
Jonas Klint får tillstånd att arrendera mark under trettio år – inför sitt bygge av repslageri 1805, en bana om 140 meter. Den låg mellan Mariaplan och Gråbergsgatan. Gatan har visserligen utgått i samband med ändrad stadsplan, men banan lär finnas med på Majornas Rotekarta 1901. 
Lystrar till rösten som ropar ut ”Klintens väg” när jag åker med spårvagnslinje 3. Gatan lär vara 389 meter lång… eller kort!

Kan du inte skriva om detta säger mannen vid Cigarren, vi är många som saknar dig i gruppen, säger han lågt och nickar.

Facebook kommentarer

Kommentarer

« Äldre inlägg

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑