JAVANEN

Om väggar kunde tala

Välkommen till min blogg!

Jag tror att berättelser är det finaste en människa kan ge till en annan. Det stora är för mig den personliga berättelsen som inte behöver anpassas till ett givet sammanhang, den duger som den är. Du behöver inte fundera över; vad betyder den här berättelsen egentligen? Mina berättelser behöver inte förstås i alla detaljer utan har sitt eget värde. Jag överlämnar åt dig ett rum att stiga in i, och kanske låta dig beröras, kanske känna igen dig själv …

Det här är fragment ur ett liv, förhoppningsvis sidor i en livsbok som du vill öppna – aldrig lämna sidor utan att sprätta upp dem!

Facebook kommentarer

Kommentarer

På tur från Jonsered mot Angereds kyrka … och däromkring!

Vi gör en lång tur ”på Jonsered”.

Äter lunch hos Torsten. Blickar ut över sjön Aspen från Gibsons herrgård. Hälsar på i det lilla museet vid porten till Jonsereds fabriker. Hör forsen brusa.

Nu väntar Lexby, där väninnans mormor och morfar levde. Vid ett vägskäl väntar en grannes hund på några goda fläskben att kalasa på. Hunden känner igen vår bil. 
Kommer till den lilla stugan som ligger lite avsides. Spåren efter nattliga besök är tydliga i marken. Vildsvin. Gång på gång har de grävt och bökat i marken. 
Inne stugan doftar snart nykokt kaffe. Vi sitter ute och njuter av eftersommaren. Till kaffet bjuds på högläsning ur ett brev från en präst. Han konfirmerade min väninna för många år sedan. När jag hör hans namn rycker jag till. Samme präst vigde min svärfar till sista vilan. Långt härifrån. Utlånad till en församling som för tillfället saknade en tjänstgörande präst. Vilket sammanträffande!

Vill du se Angereds kyrka, frågar min väninna, och genom slingrande väg tar vi oss fram till en vit liten kyrka jag aldrig tidigare känt till. Detta är vår kyrka, säger väninnan och pekar stolt på den.

Plötsligt har vi kommit från Partille, via Kåhög och Lexby, mot Gunnilse, Lärje och slutligen hamnar vi i Angered! Påminns om att jag varit med och startat sjukhemmet Gunnared. Idag äldreboende. Nu kommer vi från ett helt annat håll och det synes som alla vägar bär till Angered!

Minns ett besök vid en sjö som jag tror heter Smörvattnet. Då bor vi i Bergsjön. Flytten till Torslanda sker i början av 70-talet. Då har Torslanda ganska nyligen blivit en del av Göteborg. Precis som Angered också blivit under senare delen av 60-talet.

Under åren i Bergsjön far vi över Göta älv för att handla på OBS Stormarknad. För att nå svärföräldrar i Lödöse kör vi 45:an och passerar ett rött hus vid en bergssluttning. Strax efter skylten ”Karlstad” och ”Angereds C”. Funderar ofta på vem som bor där. När leden breddas förändras mycket kring just den här platsen. Men huset ligger kvar.

Namnet Agnesberg finns långt innan järnvägsstationen öppnas 1877. Det lär vara en förvanskning av Angeredsberg. Namnet Steken hänger sannolikt samman med en fornnordisk benämning för pålar som är nedslagna i vattnet, kanske till försvarsändamål eller till förtöjning eller som anordning vid fiskfångst. Gårdarna Lilla Steken och Stora Steken har marker långt ner till älven där sedan långt tillbaka finns nedslagna stockar i botten för att hindra fientliga fartyg att ta sig upp för älven.
Angered gränsar till Göta älv i väster. Det innebär att socknen också har varit gränstrakt till Norge en del gränsade till nuvarande Nödinge på västgötasidan. Till formen är Angered nästan en liksidig triangel med en sida utefter Göta älv. 
I den motstående vinkelspetsen finner man Angereds kyrka, alltså så långt som möjligt från de opålitliga norrmännen och danskarna. Väninnans kyrka! Hon som kommer från Jonsered.

Numera hör inte längre södra Surte till Angered, men de som förr bodde där hade lång väg till kyrkan och därmed till sockenstämma. Hela rasområdet från Surteraset 1950 ligger inom den del av Surte, som tillhör Angered bara 15 år tidigare och norra delen av Surte kallas även en bit in på 1700-talet för ”danska Surte”.

Det hände sig att den 1 januari 1967 fick Göteborg ett antal ”nya” göteborgare. En handfull landskommuner blir Göteborg. Angered, Björlanda, Säve, Torslanda och Tuve kommuner samt Bergums församling av Stora Lundby! Angered blir stort – och där byggs mycket nytt. Angereds centrum, Eriksbo, Gunnilse, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet, Rannebergen.
Angeredsbanan invigs och blir en av norra Europas snabbaste spårvägslinjer och i den ”vilda” naturen byggs under 70-talet mängder av moderna bostadshus.
Kulturen flyttar med – Blå Stället står klart 1979 – här finns teater och bio. 

Där man förr har levt ett lantliv blir en modern stadsdel.

Vi backar ännu några hundra år och ser en socken med kvarnar som drivs av vatten. Forsande vatten finns det gott om i dessa bergsområden. Dalgångar som vid Göta Älv och Lärjeån. Och mellan dem tronar Vättlefjäll där uppe på höjden.
I Angered blir man inte så glad åt folkskolestadgan (1842) som innebär att barnen skall gå i skolan och kan då inte arbeta på gårdar eller i annan verksamhet. Dessutom är alla skyldiga att bidra med medel till både skola och lärare.
Området ligger nära Surte och glasbruket – som startar 1862 – använder sig av mycket ung arbetskraft. Det bär sig inte bättre än att ansvarige för bruket, Martin Werner Rhedin blir åtalad för detta. Drygt ett åttiotal barn arbetar i glasbruket, alla mellan 9-14 år! Av pastoratets tvåhundrasex skolpliktiga barn är knappt ett åttiotal inskrivna i skolan.

Vid 1800-talets slut bor här 1250 personer. De flesta är sysselsatta inom jordbruk, slakt och försäljning av varor på torg. De har många mil att vandra för att intjäna sitt levebröd. Många arbetar vid Jonsereds textilfabrik och andra vid grustäkter. Järnvägen låter vänta på sig – först 1855 ligger rälsen på plats, första delen av Västra stambanan mellan Göteborg och Jonsered. Agnesbergs järnvägsstation är klar först 1877 och ligger då längs Bergslagens Järnvägar. Västgötabanan är klar 1899 och vid sekelskiftet har Gunnilse en egen station. Ni ligger Agnesberg mycket bra till om vi ser till infrastruktur och industri med järnväg, landsväg, älven, tegelbruk, färgfabrik och Axa Kvarn. 

Angered står för jordbruksprodukter som kött och mjölk. Få göteborgare känner troligtvis inte till att många av kärrorna som når Kungstorget under torgdagar just kommer från Angered och Bergum. Olskroken får dagsfärsk mjölk varje dag från en gård i Lärjeholm. Alla i en jordbruksfamilj får hjälpas åt med arbetet. I stort som i smått. Dansbanan i Rösered är platsen för nöje man kan unna sig under lördagskvällar. 
Från Göteborg kommer sommargäster som slår sig ner i den lantliga idyllen – Angered är ”på landet”. Och många utnyttjar järnvägen till och från Göteborg. 
Det badas i friska Lärjeån och Säveån.

Detta skrivs till åminnelse av min bästa vän Gull Krook. Hon finns inte längre med oss.

Angereds kyrka, vykort

Facebook kommentarer

Kommentarer

En flottare i Göteborg?

Min morfar deltog i flottningsarbete vid Ångermanälven och det är väl Norrland vi först och främst kopplar till flottning. Den omfattande flottning som pågick i de södra delarna av Sverige är i stort sett bortglömd. 

Till Göteborg kom timmer via tre större flottningsleder, Göta älv, Säveån samt Mölndalsån. Samtliga tre flottningsleder har en lång förhistoria. Anläggandet av Älvsborgs slott och senare Nya Lödöse skapade sannolikt stor efterfrågan på timmer. Redan 1619 fanns idéer om att förbinda den nya stadens kanaler med Mölndalsån. Fattighusån var klar 1641 och då kunde man frakta och flotta trävaror rakt in i stadens centrum!

Flottningen började i de relativt skogsrika socknarna Bollebygd, Björketorp, Härryda och Landvetter. Timret hade fällts under vintern och fördes fram till ån med hjälp av oxar eller hästar. Flottningen började under vårfloden och kunde pågå fram till oktober.

Kanalens roll som flottningsled är väl knappast något vi tänker på idag, men vid sidan av att föra in vatten i stadens kanalsystem var det flottningen som var en av de viktiga funktionerna för vattenvägen.

När kanalen först kom på tal 1624 skrev Gustav II Adolf: ”med så mycket större nytta och bekvämlighet, kunde hava timber och annat trävirke sjöledes från Sävedals härad och andra där i söder belägne platser, som till Mölendahl först ankomma”.

Inte helt bekymmersfritt var frakten av timmer i vårt kanalsystem … man kan ju tänka sig hur det gick till vid ”slussen” intill nuvarande Drottningtorget. Trafiken genom slussen och timmerflottarnas antal kan spåras från 1891. Då passerade inte mindre än 867 flottar (samlat timmer, s k ”moser”) genom slussen, inget sägs om deras storlek eller vikt, endast antalet flottar redovisas. Även det följande året var det över 800 flottar som passerade, därefter inträffade en halvering av antalet flottar under 1893-94. Det var inledningen på en markant nedgång till något hundratal flottar och kring sekelskiftet 1900 var det färre än tio flottar som passerade. Efter 1904 noteras inte längre några timmerflottar genom Göteborgs sluss och flottningsepoken genom Göteborgs centrum måste ses som avslutad.

(Foto: Slussen under 1880-talet, Carlotta)

Facebook kommentarer

Kommentarer

Judith Karlander – ”Frun” – Göteborgs restaurangdrottning

Halländska Judith Karlander är på 1920- och 30-talen den ledande hotell- och restaurangföretagaren i Göteborg med många hundra anställda.

Det är inte mycket som är känt om den halländska bondflickan Judith Olssons barn- och ungdomsår. Hon föds i mars 1865 på en liten gård i Åsa, vid kusten norr om Varberg. Hemmansägarfamiljen består av pappa Elias, mamma Justina och småsyskonen Anna och Hjalmar. Förmodligen kan Judith under sin uppväxt inte ana att hon många år senare skulle bli Göteborgs berömda hotell och restaurangdrottning.

I tjugoårsåldern får Judith plats som piga på Stackenäs säteri i Karl Gustavs socken i Hallands inre. Där lär hon så småningom känna gårdens ägare, den sex år äldre Johan Petter Karlander. På sommaren 1892 väntar de sitt första barn! De gifter sig och Judith blir vid tjugosju års ålder härskarinna på gården. Men efter några år uppstår det problem, äktenskapet knakar i fogarna och gården går inte heller bra – det blir konkurs.

År 1899 tvingas familjen Karlander lämna Stackenäs och flyttar till Borås där Johan Petter försöker sig på en ny karriär i restaurang-branschen. Även Judith debuterar i Borås som krögare.  Hon driver under några år ölkaféet Metropol.

Skilsmässa blir ett faktum mellan makarna Karlander, och år 1907 flyttar fyrtiotvååriga Judith Karlander – med sina fyra barn – till en stor lägenhet i ett praktfullt jugendhus vid Järntorget i Göteborg.

Hur hon hade råd att flytta in där är oklart, men den göteborgske storbryggaren och riskkapitalisten Melcher Lyckholm kan ha haft ett finger med i spelet. Ett lån från honom möjliggör att Judith samma år kan köpa sin första restaurang, ölstugan Tullen, också den vid Järntorget.

Här på Tullen är skalden Dan Andersson stammis under de år han är journalist på tidningen Ny Tid. Judith tar över ett ruffigt ölsjapp men förvandlar det snabbt till en trivsam lokal där maten smakar lika bra som ölet.

Några år senare öppnar hon ett musik- och nykterhetskafé, Buffé Karlander. Nykterhetskaféet är det första i sitt slag i Göteborg. Sådana kaféer skulle motverka brännvinsdrickandet och de nöjde sig därför med att servera öl. År 1914 övertar Judith Karlander Turisthotellet i Marstrand och några år senare förvärvar hon Frimurarlogens restaurang i Göteborg. På nöjesfältet Liseberg, som öppnar 1923, driver hon tre restauranger, däribland Tivolirestaurangen. 

Tivolirestaurangen, Liseberg (Carlotta)

Judith Karlander rustar upp och moderniserar restaurangerna. Därefter drivs de med vinst i några år för att sedan säljas. Vinsten från flera försäljningar blir grundplåten i hennes riktigt stora förvärv, 

1923 tar Judith också över Palace Hotel vid Brunnsparken. Palace blir flaggskeppet i Judiths imperium, och hon utvecklar hotellet till stadens ledande. Den av bland andra Carl Larsson smyckade Festsalen på Palace är den givna platsen för de allt fler och allt större sjösättningsmiddagarna. Två söner blir goda medarbetare.

Göteborgs självförtroende växer i samband med den stora utställningen.  Den praktfulla Götaplatsen med Poseidon och Konstmuseet står redo. Och 1927 tillverkas den första Volvon. Det är i denna förhoppningsfulla anda som Judith Karlander verkar som stadens hotell- och restaurangdrottning. Mängden göteborgare tredubblas.

En av Judith Karlanders styrkor är att hon kunde få personalen med sig. På Palace ordnar hon med en särskild matsal för personalen. När det gäller menyerna resonerar hon alltid som så att det är bättre med många gäster som betalar lite mindre än få gäster som finner sig i att betala dyrt.

Prinsarna Wilhelm och Eugen hör till stamgästerna i salongerna och sviterna på Palace, liksom stora stjärnor som Gösta Ekman och Ernst Rolf. Samtidigt har Judith kvar sin första restaurang, ölstugan Tullen, som trots sin enkelhet är en av hennes ögonstenar.

 År 1925 flyttar Judith från våningen på Järntorget till en riktig paradvåning på stans finaste adress, Kungsportsavenyn 1. Det mesta av inkomsterna lägger hon på att fylla sin stora våning med vackra föremål som konst, antikviteter, fina möbler, silver, porslin och glas.

År 1938 gör Judith Karlander, som trots att hon passerat sjuttiostrecket och ännu arbetar 12–13 timmar per dag, sin sista stora tillägg av sitt imperium. Hon tar över den anrika restaurangen i Trädgårdsföreningens park.

Som tack för sin betydelse för hotell- och restaurangbranschen och ett erkännande av sin allmänna duglighet får hon Vasamedaljen i guld., 8:e storleken.

Den 27 september 1944 avlider Göteborgs hotell- och restaurangdrottning, 79 år gammal. Hon sörjs djupt av sin stora trogna personalstyrka och givetvis även av barnen. Efterlevande inom familjen Karlander driver Palace Hotel fram till i mitten av 1960- talet.  Den anrika fastigheten som en gång byggdes av köpmannen och konstmecenaten Pontus Fürstenberg säljs för att bli bankpalats. Efterkrigstidens nya krav på standard och service blir svåra att möta för ett gammalt hotell, och under 1950-talet övertar det nybyggda Park Avenue Hotel positionen som dåtida ledande hotell i Göteborg.

Judith Karlander ligger begravd på Östra kyrkogården i Göteborg.

Foto: Göteborgs och Bohus läns porträttgalleri samt Carlotta

Facebook kommentarer

Kommentarer

Dalkullor ombord!

På en målning av Carl Frederik Sörensen från 1852 – över Göteborgs hamn – kan vi lägga märke till båten i förgrunden. Det är en så kallad vevslup driven av fyra dalkullor som trampar eller för hand vred något som ser ut som en liten ”hjulångare”. 

De traditionella roddarna såg väl knappast med blida ögon på vevkullorna, som verkade i Göteborg under åren 1843 till 1858. Arbetslöshet drev masar och kullor ut i landet för att arbeta. De bar sina färgrika folkdräkter – eftersom de inte hade något annat. Kullorna arbetade i trädgårdar, i hemmen och på industrier m fl.   

Inte bara för att försörja sig själva utan också för att kunna skicka hem pengar. I Göteborg utbröt närmast ett roddkrig och roddargillet försökte tränga ut kullorna men de gav sig inte. Vevkullorna ansågs vara pålitliga när det gällde att passa tider!

(Foto: Carlotta)

Facebook kommentarer

Kommentarer

Ensamheten …

Det sägs att vi svenskar är världens mest ensamma folk. Vi bor ensamma i större utsträckning än människor i andra länder, vi värnar vårt oberoende och familjen har mindre inflytande på oss än i övriga världen. (Se Aftonbladets artikel https://varldensensammastefolk.story.aftonbladet.se)

Har fått erfara vad ensamhet kan innebära. Där jag bor.

Vi är 364 hushåll i bostadsrättföreningen.

I min uppgång är det åtta våningar – två lägenheter per våningsplan.

Många ensamstående, precis som jag.

Har bott här i 1,5 år.

Möter sällan någon i hissen eller trappuppgången.

Någon enstaka i tvättstugan.

Lugnt och skönt, tycker många. I synnerhet de som bara besöker oss.

Min lägenhet ligger i mitten av huset och jag har sett mannen som bor i våningen under mig. Åke som är 85 år. Han går lite illa, men är fantastiskt trevlig att tala med – välartikulerad.

Ibland sitter han på sin rullator och vilar – då talas vi vid. Rör sig mellan inköp av mat och hemmet. Går till tvättstugan och sköter sig själv. Ingen hemtjänst inget larm. Han lever ensam i sin tvårummare.

Ibland hör jag att han talar i telefon med hög röst, troligen för att han själv hör dåligt. Våra lägenheter är lyhörda …

När han lägger sig för natten hostar och harklar han sig en del innan han somnar. Det hörs upp till mitt sovrum … 

Det började i söndags; jag hörde inte hans harklingar. Nästa dag hör jag tydliga ljud som om någon (man) är i nöd. Svår nöd. Det jämrades högt och tydligt, men inte just ordet ”Hjälp”.

Under följande dagar hördes ett fortsatt rop eller jämrande som jag inte kunde identifiera huruvida det kom över- eller underifrån. Knackningar tillkom.

Fick en obehaglig känsla och lyssnade nogsamt varifrån det kom. Hördes mest i hallen och i badrummet.

Jag var för feg för att gå ut i trapphuset för att söka varifrån ljudet kom. Under de korta stunder det upphörde intalade jag mig själv att personen ifråga har fått hjälp.

Mötte en annan granne i huset och berättade mitt dilemma. Vi konstaterade att i ett bostadshus med flera hundra boende, finns det människor som är ensamma, myckel gamla, har problem/lider av ohälsa. Men vad gör man?

Måndag, tisdag, onsdag går och jämrandet fortsätter. På torsdag fm mellan kl 11-12 blev det tyst. Jag antog att personen ifråga fått hjälp.

Idag, lördagen den 26 oktober, står det klart. Ambulanser står redo på gatan tillsammans med Räddningstjänstens utryckningsfordon … starka män slår några hårda slag vid en dörr som lyfts bort – och där inne hittas min granne. Åke är död.

Förtvivlan. Jag är den enda som hört hans ljud av smärta, rädsla, ensamhet. Varför gjorde jag inget? Varför undersökte jag inte mer noggrant via brevlåda om han var kontaktbar? Varför blev jag rädd att ha fel, att han inte ville ha min hjälp. 

Tanken på hans dagar och nätter i smärta och ensamhet är olidlig …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Två bröder och en kusin … i Vänersborg!

Här finns Calle, Torsten o Maya

Västtrafiks tåg mot Vänerborg avgår från Göteborg denna lördag kl 11.00 – prick! Under tiden jag väntar på kusin Torsten visar tågvärdinnan hur jag ska stämpla och hälsar även min kusin välkommen då han kommer.

Vi intar bekväma platser och nu väntar ca 45 minuters tågresa fram till byte i Öxnered. En buss tar oss sista vägen in till Vänersborg.

Vi ser honom på långt håll. Den röda kepsen är något av ett signum. Calle sitter utanför lunchrestaurangen och väntar på oss. Lite frusen då vår resa blivit något fördröjd p g a spårarbete.

Koppargrillen erbjuder dagens lunch och det smakar gott.

Lokalerna fylls på med hungriga gäster och snart är det fullsatt. Detta måste vara Calles alldeles ”eget kök” då han rör sig och talar som vore han hemma. Vi får höra roliga historier och gamla minnen väcks till liv så snart vi satt oss vid bordet. Det är inte tu tal om annat än att dessa två herrar är syskon. Den äldre tar kommandot över lillebror, som påminner om att han är till växten längre än storebror!

Vi talar mycket om det vi har gemensamt. Vår mormor och morfar. Jag frågar om Calles minne av våra mammors yngste bror Yngve. Han som så olyckligt omkom vid endast 31 års ålder. Han var endast fyra år äldre än sin systerson Calle och de lekte tillsammans vid besöken i Lökom.

– Heter huset eller gården något, frågar Calle.

– Ja, ”Sundbergs” säger de närboende, men det finns väl en fastighetsbeteckning typ Kläpp xx någonting…

Tänk vilka umbäranden för mormor Anna att hålla huset varmt, ungarna varma, skor till alla, skotta meterhög snö, se till att de kom till skolan… och morfar var borta under veckor. Långt borta med skogsavverkning. Yxa och såg. Bodde i koja under nätter för att så småningom, med hjälp av hästen Pontus, kunna dra timmerstockarna ner mot älven. Ångermanlandsälven.

Där kommer det kalla vattnet igen. Ångermanälvens kalla vatten. Och slumpens sekundsnabba ögonblick då vår kusin Sören i Södertälje befinner sig på resa i Frankrike och fäller en kommentar om en pools kalla vatten. Som i Ångermanälven, och en kvinnlig medresenär snappar upp hans kommentar. På några timmar har en del av livet hunnit ikapp kusinen.

Kusinen Sören Sundberg, skriver ett hjärtkramande meddelande till mig och frågar om sin pappa Yngve. Yngve som lekte med Calle. Dessa ögonblick som borrar sig fast i våra minnen, hjärtan. Torsten har skrivit ut ”Det gick rakt in i hjärtat” (ur Javanen) åt Calle.

Calle berättar att Yngve hade fixat en liten cykelverkstad i en litet trähus som en gång varit lekstuga. Han var uppenbarligen både händig och tekniskt begåvad. Och inte minst musikalisk. De hade mycket roligt ihop. Yngve hade kompisar som var duktiga på att gå på lina.

Yngve spände upp en lina mellan två björkar hemmavid och blev själv duktig på balansgången! Calle avstod. Däremot lär några grannpojkar ha samma intresse.

Av en tillfällighet kommer jag in på ett arkiv. Kanske är det någon vi känner igen – foton från Sundsvalls museum/Norrlandsbilden; Bildtexten till ett flertal foton är ”Reportagebilder av lindansaren Sture Källman, alias Max Morris, som gör ett avklädningsnummer på slak lina uppe på Multråberget i Sollefteå. 1950”

Jag väljer ut några bilder som känns relevanta för mig. Morbror Yngve finns med i allra högsta grad!

Max Morris/Sture Källman tränar Yngve
en kaka till …
Nu ska det ske en uppvisning, vid Multråberget
Sista förberedelserna
Voilà! Yngve assisterar. Publiken på plats

En helt ny värld öppnar sig i samband med lindansarna kring Lökom i Ångermanland.

Efter lunchen går vi till Calles bostad som ligger i samma kvarter. Lite svalkande dricka. Fotoböcker och pussel från 50-talet får jag i gåva. Bröderna provar två gamla militärmössor som ser ut att härstamma från slutet av 1800-talet. Vi talar om Calles konstutövande.

På golvet susar en medhjälpare omkring och efter avslutat städskift struttar den iväg till laddningsstationen i hallen. Calle berättar om sin tid i FN:s tjänst. Jag nämner artikeln från 2017 – om veteraner som samlats i Stockholm. Nu har Calles basker, medaljer m m överlämnats till museum.

Vi avslutar dagen och skyndar iväg mot anslutningsbussen och tåg mot Göteborg. På tåget samlar vi tankar kring bl a kvalitetssäkring, framför allt inom den offentliga sektorn. Torsten har under lång tid arbetat för och utbildat i ”kvalitetstänk” inom ledningen för kommunen. Något som vi båda har erfarenhet av. Ett utvecklingsarbete som alltid måste föras.

En trevlig dag med kusiner är till ända. Tack för lunch, böcker, pussel och rolig samvaro! Allt ska förmedlas till vår kusin Sören i Södertälje den äldste sonen till vår yngste morbror Yngve.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Strövtåg i Toscana – ett reseminne!

På flygplatsen möts vi av reseledare och via buss färdas vi in mot Roms centrum och resans första övernattning. Vi ska omgående hinna med en stadspromenad i Rom med början vid ”Spanska trappan”. Vi har kort om tid och biljetter till Metro införskaffas ”på orätt sätt”. Lurade blir vi av ett par ynglingar som snabbt säljer ett par begagnade och ogiltiga biljetter till två stressade turister! Vi skyndar förbi biljettkontroll och bordar första bästa vagn. Enligt guiden som möter oss och hör om vår gratisfärd säger att vi haft stor tur som undgått stadens stränga regler vad gäller ogiltig biljett. Det är dyrt att fuska …

Hon skyndar vidare med det färggranna paraplyet i högsta hugg. Det gäller för oss besökare att hålla koll på henne!

Pienza

Nu är vi ombord på bussen och Mats Johansson hälsar oss välkomna. Vi ska komma att umgås i många dagar. Det är en sen majdag och värmen stiger allteftersom dagarna går.

Mats kan sin historia. Han bjuder på en gedigen kunskap. Dag efter dag. Plats efter plats.

Efter första dagens färd från Rom tar snart det skönt kuperade toskanska landskapet sin början. Vi anländer till Pienza, som ursprungligen är en bondby och födelseort för påven Pius II (1405-1464). Pienza är ett torg med en stad, inte en stad med ett torg – kanske det mest perfekta och harmoniska exemplet på en sammanhållen stadsmiljö från den tidiga renässansen. Det är inte konstigt att Franco Zefirelli använde torget som miljö för vissa scener i filmen Romeo och Julia. Egentligen var det väl bara ett sommarresidens för påven och hans följe som skulle byggas men det blev något mera. Piazza Pius II är nästan overklig både till format och utförande, som en teaterkuliss.

Men allt är på riktigt, byggt omkring 1460 i ett rasande tempo – det lär bara ha tagit tre år att bygga katedralen och palatsen.

San Gimigniano

Att promenera i San Gimignano, den lilla ”staden med de många tornen”, är att stiga direkt in i medeltiden. Palatsen pryds alla av mäktiga försvarstorn, minnen från ett oroligt tidevarv. Runt dem ligger det vackra toskanska landskapet med sina olivdungar och vinodlingar. Vi tar en paus i den starka värmen och ett svalt glas vitt vin sitter gott. Servitören skakar på huvudet då en av gästerna önskar is i sitt vinglas! Trötta fötter får vila … en stund.

Volterra – stadstur och lunch

På vägen mot Florens utforskar vi också Volterra och San Gimignano. Volterra är en av Toscanas absolut intressantaste städer med anor från etruskerna och romarna. Etruskerna utvecklar den första högkulturen på den Appeninska halvön och många städer byggs upp under deras storhetstid 800-100 f Kr.

Likt ett örnnäste ovan molnen och tiden ligger Volterra och ruvar hemlighetsfullt på sina etruskiska anor. Volterra är på sin tid etruskernas mäktiga Velathri, en av tolv mäktiga städer i det etruskiska stadsförbundet.

Vi gör ett besök på det etruskiska museet, där det mesta kretsar kring askurnor, i form av miniatyrsarkofager med motiv hämtade från den klassiska mytologin – eller etruskernas föreställningar om livet efter detta. Volterra är även konstnärernas stad. I museet och överallt i staden ser vi föremål i alabaster, som är en av stadens specialiteter med etruskiska anor. Fantastisk upplevelse! På torget inhandlar Månkan några tallrikar i blått.

Firenze – Florens

Den här regionen är genomsyrad av historia. Både landskapets och konstens skatter är väl mer koncentrerade här än någon annanstans i Toscana. Här finns konstnärliga skatterna i varje kyrka och varje palazzo. Ponte Vecchio, katedralen, Davidstatyn och Palazzo Vecchio är kända världen över. Här trängs mängder av turister. Alla tider på året.

Vårt första möte med staden är Piazza del Duomo där vi tar oss ner till Piazza Signoria och Mats drar iväg oss vidare ner mot Arno och bort till Ponte Vecchio. Här berättar han om gamla tider då det luktade illa här … man slängde t ex kadaver i floden. Vi skyndar vidare.

Lucca

Lucca ligger innesluten av imponerande murar och bastioner, som påminner om bl a den medeltida handelsrepublikens imponerande styrka. En stadspromenad tar oss bl a till det torg som en gång var en romersk arena, Ilaria del Carettos vackra sarkofag och Guinigitornet. Solen kastar korta skuggor och vi uppsöker första bästa skydd för solen. Långt från torgets mitt och guiden Mats som är den ende som härdar ut.

Vinci – besök på museum

Sitter på en parkbänk och ser cyklister som strävar uppför de oändliga i backarna mot byn Vinci, som i sig är en hyllning till renässansens universalgeni Leonardo. Här gör vi ett intressant besök på museet. Det finns inte många andra skäl att åka hit än viljan att fördjupa sig i historien om Leonardo da Vinci. Här finns Leonardomuseum som mest handlar om Leonardo som uppfinnare och konstruktör. Leonardos födelseby Anchiano ligger 3 km från Vinci, och dit är det en behaglig promenad. Själv är jag upptagen av att bunta ihop sedlar. Någon fick en idé att vi ska köpa ett tack-vin till guiden. Jag får in många sedlar – räcker till riktigt fint Brunellovin!

Sienna

Få städer i världen kan väl göra anspråk på att i sin helhet betraktas som konstverk, Siena måste vara en av dem. Florens överträffar sannolikt i konstnärlig rikedom, men i Sienas fall är det framförallt den arkitektoniska helheten – i den medeltida innerstaden – som är slående. Det unik husen är uppförda i tegel som är slaget av den speciella rödbruna lera från trakten, som gjort att denna färgnyans kallas just Sienarött. Vi inleder promenaden vid det snäckformade torget Piazza del Campo, som helt domineras av rådhuset. Vi strövar längs ringlande gator förbi senmedeltida palats och patricierhus och beundrar även domkyrkan, som av många anses vara en av Italiens absolut vackraste. Vi betraktar alla dessa små kvartersflaggor som hänger utmed fasader. Det råder konkurrens mellan kvarteren, på största allvar.

På kvällen smiter vi från gruppen och äter fantastisk middag på La Taverna di San Giuseppe. Till vår förskräckelse upptäcker vi att våra Eurocard blivit kvar på hotellet, men med lite tur skramlar vi ihop tillräckligt många Euro … men när notan kommer inser vi att vi har ingen anledning att oroa oss!

Greve in Chianti – besök på vingården Terreno samt återresa till Rom – avskedslunch i Arezzo

Längs med den slingrande Chiantigianavägen mellan Florens och Siena i hjärtat av Toscana, strax utanför den lilla byn Greve in Chianti, ligger vingården Terreno. Sedan 1988 äger och driver den svenska familjen Ruhne, gården. En familjemedlem visar oss runt på gården.

Gården Terreno består av 150 hektar böljande ek – och kastanjeskogar, olivlundar, vinfält och macchia. Man vet att det förekommit vin- och olivodling här redan på romartiden.

Huvudbyggnaden är till stora delar från 1500-talet. Egendomen är dock betydligt äldre. Romaren Lignanus gravsten, daterad till 46 e.Kr., har hittats vid ett av gårdens hus uppe i bergen. Huset, liksom ett av vinerna, heter Lignanello efter den gamle romaren.
Här på vingården Terreno arbetar sammanlagt femton personer av olika nationaliteter, en levande, spännande och mycket gemytlig gård.

Till Arezzo kommer vi slutligen för att se Piero della Francescas fantastiska målningar i kyrkan San Francesco. Men det finns anledning att besöka staden också av andra skäl, t ex för att utforska byarna längs Arnos dalgång, på Apenninernas sluttningar och söderut i den bördiga Val di Chiana.

En sista gemensam lunch och ett tacktal hålles av Hjördis. La professoressa di Stoccolma.

Vårt strövtåg i Toscana är till ända och vi återvänder till Rom för att påföljande dag ta flyget hem till Sverige och Göteborg. Dagar av oförglömliga upplevelser – både i vår resegrupp och på alla de platser vi besökt. Vår guide Mats Johansson var helt enastående. Tack! Och tack Månkan – Monica Lilja – för dagar i ditt sällskap – fyllda av glädje. Du finns för alltid i mitt minne…

Facebook kommentarer

Kommentarer

Vår heliga Birgitta i Rom

Heliga Birgitta i sitt vita hustrudok.
Bild från altarsåpet i Skellefteå kyrka från 1400-talet.

Är på ett novemberbesök i Rom. Det rustas för jul och glittrande girlanger monteras högt över våra huvud. Under ett oväntat ösregn springer vi in i en port för att söka skydd. Det visar sig snart att vi står vid porten till en kyrka. Sankta Birgittas hus och kyrka! Vi tar oss försiktigt in och en högmässa är strax påbörjad. Blickarna dras till en fantastisk arkitektur. Santa Brigida tillhör församlingen San Lorenzo in Damaso i Rom.

Historien berättar att en av Birgittas vänner i Rom var Fancisca Papazura. Hon gav Birgitta rum i sitt hus vid Campo de Fiori. Under större delen av sina år i Rom bodde Birgitta i detta hus vid Piazza Farnese. Det var här hon dog den 23 juli 1373.
Huset skänktes efter hennes död till Vadstena kloster, som gjorde det till ett härbärge för svenska pilgrimer. Sedan 1931 disponeras huset, Casa di Brigida, åter av Birgittasystrarna som driver ett ekumeniskt gästhem här.

Efter mässan tar vi oss åter ut på Piazza Farnese och regnet tycks ha upphört. Det är läge för en värmande cappuccini…

I Dick Harrison publikation i Sv D den 26 augusti 2015 får vi följa den heliga Birgittas återfärd från Rom till Sverige och Vadstena:

”När Birgitta avled den 23 juli 1373 var sonen Birger och dottern Katarina närvarande i Rom. Dessa fick ansvar för att hennes kroppsliga kvarlevor erhöll en god begravning. Till en början, den 27 juli, förde man kroppen till kyrkan San Lorenzo in Panisperna, där den lades i en träkista som förseglades och sattes i en gammal romersk marmorsarkofag. Meningen var att Birgittas lik därefter skulle föras hem till klostret i Vadstena.

När kistan öppnades visade det sig – enligt ett vittnesmål i kanonisationsakterna – att allt det döda köttet på Birgitta hade försvunnit utan förruttnelse. Endast benen återstod efter miraklet, varför man inte behövde genomföra en skelettering, det vill säga koka liket i vatten med välluktande örter i syfte att skilja kött från ben. Vad som verkligen hade inträffat lär vi aldrig få veta, men ytterst få forskare tror i dag något annat än att det mirakulösa fyndet hade föregåtts av just skelettering.

Klarissystrarna i San Lorenzo in Panisperna fick behålla några reliker av skelettet, bland annat ett lårben och en ryggkota. Sedan respass ordnats inleddes färden mot hemlandet den 2 december 1373 under ledning av Birger och Katarina. I sällskapet fanns ett tjugotal människor.

Resan tog hela sju månader att genomföra. Orsaken till att det gick så långsamt var att det snarare rörde sig om en noggrant planerad procession än om en enkel vandring. Färden avbröts ständigt av uppehåll på orter där folkskaror, såväl lekmän som präster och munkar, önskade komma den ryktbara kvinnan nära.

Var processionen än anlände tog följets medlemmar tillfället i akt att berätta om Birgittas liv, läsa texter hon författat och fira mässor. Birgittas kvarlevor, vilka i egenskap av stöldbegärliga reliker måste noga bevakas under hela resan, låstes in i en järnbeslagen kista som ännu kan beskådas på klostermuseet i Vadstena.

Från Rom färdades följet tvärs över Apenninerna till Ancona, Rimini och Ravenna. I mars 1374 korsade följet Alperna och fortsatte genom Österrike, Mähren, Schlesien, Polen och Västpreussen. I maj var de framme i Danzig, varifrån färden gick vidare över havet.

Den första plats Sverige som skeppet med Birgittas kvarlevor lade till vid var Sikavarp på Ölands östkust, idag känt som Kapelludden. Hit anlände följet den 28 maj.

Därefter bars kistan tvärs över Öland och längs västkusten söderut till Kyrkhamn. Uppenbarligen gjorde följet en stor omväg istället för att fortsätta direkt till Söderköping. Det senare hade varit det självklara valet om man önskade ta sig fram fort, men syftet var snarare att täcka så stora delar av Linköpings biskopsdöme som möjligt. Alltså fick det ta tid.

Från Kyrkhamn for Birgittaföljet över Kalmarsund och fortsatte med båtar norrut längs den svenska östkusten. Förmodligen lade man till i hamnar om nätterna, bland annat i Kalmar, varvid kistan fördes in i närmaste kyrka för temporär förvaring.

Slutligen nåddes Stegeborg vid Slätbaken och staden Söderköping, där Birgittas kvarlevor troligen vilade en tid i Sankt Laurentii kyrka. Relikerna fördes därefter vidare genom Linköping och Skänninge till Vadstena, som nåddes den 4 juli 1374.”

I mitt minne hör jag hennes bön: Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Vestra Hamngatan i Göteborg – den 23 mars 1906

vykort

Solen står högt, skuggorna är korta… men de flesta är mörkt klädda. Rockar och hattar. Finklädda är de på en av stadens finaste gator – Göteborgs Wall Street – skulle man kunna säga med tanke på alla banker och försäkringsbolag som ligger samlade här. Halvvägs in på gatan ligger Domkyrkan – där borta vid träddungen. Vi kan se toppen av kyrkans torn!  Den här närmare fyrahundrameter långa gatan ligger inom Vallgraven i Göteborg. Men det är med dagens mått, i början av 1900-talet var den hundra meter kortare, cirka tolv meter bred. Ursprungligen var ju gatan delad – en gata på var sida om Västra Hamnkanalen!  Gatan har haft flera namn – Wästre Hambnen (1621-1639), Wästre Lille Hambnen (1669), Västra Hamnegatorne (1739), Västra Hamnegatan (1753) och slutligen Västra Hamngatan (1815). Vid tiden för postande var Västra Hamnkanalen relativt nyligen igenlagd – det gjordes under åren 1903-1905. Och vi kan se att spårvagnstrafiken redan är igång. Det står en man i ljus jacka och förkläde – vid bildens högra sida – mitt i gatan.

Jag vänder på vykortet och läser Hjerliga lyckönskningar på namnsdagen den 23 mars 1906 från mamma och mig. Helsningar …

Det är Gerda på Tyskbagargatan i Stockholm som gratuleras. Blir nyfiken på gatan i Stockholm och läser att den är uppkallad efter Tyskbagarbergen som i sin tur fått sitt namn efter den tyske bagaren Martin Kamecker som runt 1670 låter bygga Kameckers kvarn på bergets krön. Martin Kamecker och även hans son Jonas får titeln ”slottsbagare” och lär vara den förste som bakar saffransbröd i Sverige!

Vänder tillbaka till vykortets framsida där vi till höger också skymtar en neddragen markis över skyltfönstren till Engelska Tapetmagasinet! Affären har funnits där sedan 1899.

Som jag nämnde alldeles i början så är detta ett tillhåll för den 
högre finansen. De stora bankernas, försäkringskontorens 
och bankirernas gata. En arkitektonisk kontinental prägel lär ha kommit till under en tid då pengar strömmar in, massor av nya hus byggs, folket lever i överdåd. Det ligger en viss förnäm hållning – ett lugn, stil och harmoni – över de gamla borgarhusen. De vi ser på bilden har en enkel utsmyckning och i allmänhet inte högre än tre våningar. Här bor berömda köpmän som Sven Renström och Carl Fredrik Waern. En annan högt ansedd person är stadsmäklaren Johan Albrecht Leffler, 
som också håller till vid Västra Hamngatan. 
I närmare femtio år gör han sig känd som den som kan förmedla lån och på så sätt få fart på karriären för yngre affärsmän. 



Vad gäller kanaler så är Västra Hamnkanalen sist färdig vid byggandet av Göteborg. 
År 1681
leder endast två 
träbryggor över kanalen, den ena som förbindelse till Kungsgatan och den andra till Kyrkogatan. I slutet av 
1600-talet och början 
av 1700-talet tillkommer ytterligare tre broar, 
varav två är av sten 
med välvda 
öppningar. 


Sven Renströms hus, är ett av de förnämsta vid 
Västra Hamngatan (nr 9), och är än i dag ett hus som ger ett lugn,
ren arkitektur med enkla linjer, den lilla balkongen och en tilltalande 
entré. Det ger oss en föreställning om byggnadssättet i det Göteborg som uppstod ur ruinerna efter de svåra vådeldarna. 
Härifrån dirigerar Renström sina vidlyftiga järn- och träaffärer och varje 
förmiddag kan göteborgarna se den anspråkslöst klädde 
mannen spatsera 
ut till sin brädgård, ända bort till i Masthugget – vid Smala vägens början. Där håller han räfst och rättarting med klampare och inspektörer. Han behöver egentligen inte gå, för han har både hästar och vagnar, men de används sällan!

Slutligen tar vi en titt på Gustavi ärevördiga tempel. Platsen för kyrkan är ett helgat rum sedan urminnes tider. Den första kyrkan blir färdig 1633 och vid dess västra sida uppförs det obligatoriska benhuset, vilket ligger kvar en tid in på 1800-talet. Man 
vet att kyrkan härjades av en svår vådeld i april 1721, och att kyrkan restaureras. Den 20 december 1802 
är elden åter lös och nu sprider sig elden med sådan kraft att husen på båda sidor om gatan också blir lågornas rov.

Domkyrkan ligger i ruiner. Allt är förstört. Men redan året efter är man i full färd med planen till en ny domkyrka. På samma plats som den nedbrunna, men kyrkogården ska inte längre vara begravningsplats, vilket sedan länge fattat beslut om – inga lik ska begravas på 
Domkyrkogården. En ny begravningsplats iordningställs vid Stampen och från och med maj 1804 får Domkyrkoförsamlingens döda 
sina gravrum där.

Vid invigningen den 21 maj 1815 är kyrkan inte helt färdig och man arbetar ännu på tornets översta del fram till 1825. En andra invigning hålls den 9 
september 1827.

Vad vore Göteborgs historia utan trädens historia? Göteborg är på1700- talet lindarnas stad och träd längs gator blev efter mitten av 1800- talet ett vanligt inslag i gatumiljön

Vid bränderna 1802 och 1804 skadas stora delar av träden vid Domkyrkan och längs hamngatorna. Domkyrkotomten stenläggs på1820-talet och får nya planteringar 1860.

Ute i världen är det inte lika lugnt som på bilden; en gruvolycka i Frankrike kräver 1099 dödsoffer, en jordbävning på Formosa tar 3000 liv, i Italien vållar ett vulkanutbrott stor miljökatastrof, efter några veckor förstör aska och lava tre städer i Italien – Vesuvius får åter utbrott och orsakar stor skada i Neapel och i Kalifornien drabbas San Francisco av jordbävning och 3000 människor omkommer. Moder Jord verkar vara en osäker plats för vissa av oss.

Mannen med förklädet står lugnt kvar och spejar ner mot gatan … kanske väntar han på en varutransport?

Facebook kommentarer

Kommentarer

Kortedala i Göteborg

Lyktan, Carlotta

Hoppar av vid Kortedala torg och börjar med en lunch på torget. Frågar om det som eftersöks – Lyktan! Får motstridiga uppgifter, men till slut … Där inne vid Gregorianska gatan ligger den – 1950-talskiosken Lyktan som ”lever” under hot att rivas. Byggnaden uppförs som kiosk 1956/57 efter ritningar av Sven Brolid och är i början en frukt- och godisaffär.  Kung Gustav VI Adolf gör besök.

Stadsmuseet har tidigare gjort insatser för att få till lösningar för att rädda byggnaden – dock utan resultat. Den står tom och övergiven. Det lär ha lämnats in ansökan om byggnadsminne under 2005 och 2011, men båda har fått avslag med motiveringen att man måste hitta en användning för byggnaden!

Lämnar Lyktan och går ner för den lilla gångvägen mot spårvagnshållplatsen Runstavsgatan. På motsatta sida gatan ligger Vårfrukyrkan och i Bebyggelseregistret hämtar jag information som beskriver så väl det vi har gått runt och tittat på. Inte minst de höga husen som skulle kunna kalla ”strykjärnshus”. Kyrkan ligger på ett litet bergsparti öster om Runstavsgatan i Kortedala. Väster om kyrkan ligger ett särpräglat område med flerbostadshus vid Gregorianska gatan/Julianska gatan. Området består av en grupp om fem punkthus med trekantig planform, omgivna av en mjukt svängd yttre ”mur” av tegellängor i fyra våningar. Husen uppförs 1956.

Kyrkans anläggning domineras av byggnadsmaterialet, som består av platsgjutna betongelement där ballastmaterialet frilagts genom blästring.

Vårfrukyrkan, Kortedala

Entrén in till vapenhuset sker genom en dörr i kyrkans norra fasad. Den fristående klockstapeln står strax norr om entrén. Den är uppförd med väggar av gjutna betongskivor med frilagd ballast. Klockorna hänger bakom ett gallerverk av brunfärgade stående träribbor. De olika verksamheterna är tydligt avläsbara i byggnadens exteriör. Kyrkans tak och klockstapeln reser sig över resten av anläggningen, medan kyrkans administrativa verksamheter är inhysta bakom en mer lågmäld fasad.

2008 säljs kyrkan till den serbisk-ortodoxa församlingen i Göteborg.

Det blir allt varmare, söker mig ner till skuggan vid hållplatsen. Hit kommer jag som barn och tittar på när man spränger sig genom berg för att dra fram spårväg! En dåtida sevärdhet!

Facebook kommentarer

Kommentarer

« Äldre inlägg

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑