Älskade Månkan – vad jag saknar dig!

Månkan på Avalon

Minns hur vi far genom Toscanas böljande kullar och vi skrattar från första timman – till den sista! I nästan två veckor kamperar vi tillsammans på hotellrum, restauranger, stadsvandringar, stilla stunder i skuggan med ett glas vin. Pizza sista kvällen på Piazza Campo dei Fiori. Vi tar med oss professor Hjördis från Stockholm som reser ensam i vårt sällskap. Vi går i mörkret och tittar på Santa Brigida – kyrkan som är tillägnad vår svenska Heliga Birgitta! Vi har under resans gång besökt kyrkor, kloster, vingårdar, mängder av historiska platser.
Vi gör uppehåll runt om i Toscana och bor på olika hotell och var kväll ångar du din svarta linnekänning – den skulle bli slät! Men det blir aldrig tillfälle att använda den.

Var morgon går du upp en timma före mig och kommer oftast en kvart efter mig till frukost!
När ditt badrum blir stökigt går du över till mitt.
Vi skrattar åt alla ”relationsproblem” som uppstår bland par som efter några dagar går varandra på nerverna. Vi summerar varje kväll vad dagen har fört med sig. Våra fötter är svullna av allt vandrande och den ökande sommarvärmen.

Vår Italienresa startar en majdag från Landvetter. Så uppspelta och förväntansfulla är vi att vi båda glömmer våra kameror. Jag köper engångskamera på flygplatsen. 2-pack! Det blir alldeles utmärkta foton. Hemresan sker från Rom den 2 juni – Italiens nationaldag – och vi väcks klockan fyra på morgonen för att bussas till en annan flygplats än den som planerats.

Vi delar intresset om historien kring den heliga Birgitta. Jag gör en liten tavla med hennes porträtt och med orden: ”Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.”
Du far till Vadstena för att vara tyst i några dagar … jag undrar hur det ska gå till. Så nära till skratt, så nära till tårar.
Vår vänskap har egentligen sin början som kollegor under några år – och varje eftermiddag kommer du med en ”övertidsbanan” eftersom jag ofta stannar lite längre då belastningen är extremt hög inom ”mitt” projektet . Vi är varandras stöd under bistra tider.

Du gör efterforskningar vad gäller din biologiske far – och du finner honom. Han vårdas under en period i rummet intill min svärfar – på ett stort sjukhus i regionen. Märkligt sammanträffande! Han vill inte riktigt ta emot din hjälp, men du ger dig inte. Han kapitulerar. Ni får ett fint avslut. Hur modig är du inte?

Vi kallas rutinmässigt till mottagning för mammografi – vi går samtidigt.
Jag får snart besked om att allt stod väl till.
Du får inget svar inom rimlig tid, så du får själv leta upp provsvaret.
Då är det för sent. Du är drabbad …

Älskade Monica, du är trots allt vid gott mod och det ser ut som du kommer att klara den långa behandlingen. Att du ska bli friskförklarad. Vi skojar om din peruk som är så lik ditt eget hår att man knappast kan ana …
Du har alltid nya projekt därhemma – som att renovera köket, fixa balkongen, plantera i trädgården, göra nya resor.
Du talar så stolt om dina söner. Du får en blå linneklänning av mig att bära på ett kommande bröllop. Du provar den på en restaurangs toalett – när vi kommer ut igen upptäcker vi att det är på herrarnas toalett! Men klänningen sitter perfekt på dig!
Du talar så varmt om dina barnbarn. Så efterlängtade.

Pensionen är snart inom synhåll och du engagerar dig ideellt inom en turistförening. Du är pigg och glad när vi träffas en junidag för gemensam lunch på Avalon – jag tar en bild av dig. Du ska snart ut på långresa – till Indien.
Vi hörs inte av förrän du kommit hem och då mår du illa…

Snart förstår vi alla att du förlorat kampen.
En tidig septemberdag talas vi vid i telefonen: ”Jag skriver upp att du har ringt, säger du dröjande. Jag har så dåligt minne. Maya, detta är för jävligt! Jag kommer inte att leva länge till …”

Sönerna meddelar tid för begravning.

Jag tittar på en suddig bild jag tog med mobilen – vid lunchen på Avalon. Du skrattar, som vanligt.
Min sista bild är tagen hösten 2013. Fylld av tårar …

Partille Månkan

Facebook kommentarer

Kommentarer

En ovanlig tupp i min samling!

Dalahästar.jpg

Det står nitton dalahästar på min hylla tillsammans med sju tuppar, varav den ena ser lite annorlunda ut. Den står längst fram i gruppen.

Om vi börjar med hästarna så vet ingen säkert när den första dalahästen täljs. De äldsta kända hästarna målas fläckiga i svart, vitt och blått . Under 1770-talet uppstår det speciella kurbitsmåleriet. Antagligen börjar man bemåla hästarna med rosor under 1840-talet.

I Nusnäs utanför Mora börjar två pojkar såga till dem efter en mall 1928, det är bröderna Nils och Jannes Olsson som tar ett lån på fyrahundra kronor för att köpa en egen bandsåg. Pojkarna är bara 13 och 15 år. Familjen är fattig och deras mor gråter och undrar oroligt hur de ska kunna klara av detta enorma lån, men pojkarna är ambitiösa och lyckas bra med mallar, blandar färger och tillverkar penslar av ekorrhår. Detta är en av de byar som blir först med att tillverka dalahästen!

Om vi gräver lite i dalahästens historia och ursprung finner vi att hästar och människor nästan alltid har levt i symbios och ömsesidig respekt. Till Sverige kommer hästen för cirka 4 000 år sedan, och kommer då snabbt att bli en symbol för styrka, trofasthet, vishet, mod och värdighet. Men också en symbol för mystik, eller som i den nordiska mytologin. Långt senare, det vill säga under 1600 – 1700-talen, skapas föregångaren till den typ av dalahäst vi ser idag. I timmerkojor brukar skogsarbetare ägna lediga stunder åt att tälja leksaker till väntande barn hemma i byn. Och att det är hästen som blir favoritobjekt är kanske inte så konstigt. Hästen är en ovärderlig vän, inte minst i skogen där den får dra tunga lass eller på åkrarna.

Hästen är ju också den som drar familjen i vagn eller släde till kyrkan eller marknaden. Först under 1800-talet ser vi att de omålade hästarna får mönster. De får blommönster – kurbits – som vid den här tiden är ”på modet”. Hästarna får en enorm spridning i Sverige i samband med arbetsvandringar – folk går långa sträckor för att hitta arbete – eller så sprids de av kringvandrande försäljare, som kunde köpa mat eller husrum med dalahästen som betalningsmedel.

Under 1900-talet går hästen från att vara en leksak till turistsouvenir och genuint hantverk. Varje handmålad häst blir unik. Dalahästen blev världskändis som Dalarnas men även hela Sverige symbol i samband med världsutställningen i New York 1939.

Tuppen då?

I Lissabon ser jag originellt handmålade kakelplattor som täcker hela husfasader, hör om korkekar och äter och dricker gott ur det portugisiska köket.

En av landets mest älskade symboler är Barcelostuppen, som förstås har sin egen historia. Den lär ha sitt ursprung i den lilla staden Barcelos i norra Portugal. Legenden berättar att en rik herre ställer till med stor fest, men någon av gästerna stjäl hans silverbestick. En enkel man grips och ska dömas – mot sitt nekande. Detta sker just som den rike mannen sätter sig till bords – beredd att sätta gaffeln i en stekt tupp.

– Om jag är oskyldig kommer den där tuppen att gala tre gånger, säger den anklagade.

Och tro det eller ej – den stekta tuppen galer i högan sky!

Det finns olika varianter av den här tuppen. Precis som det finns olika dalahästar. Men oavsett det så kallas den portugisiska tuppen rättfärdighets symbol, och det sägs att om man ger bort en sådan tupp ska den bringa mottagaren tur. 
Det står en sådan bland mina dalahästar och tuppar. Jag fick den av min mamma. För länge sedan och i tron att den är en ovanlig variant av dem som görs i Dalarna! Nu har jag funnit förklaring till tuppens speciella utseende och vad den har med sig – tur!

Tack mamma …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Att tala om Lissabon är att tala om en oemotståndlig stad – och i synnerhet om Martinho da Arcada!

Bild1

Ett besök i Lissabon kräver besök vid Praça do Comércio, Chiado förutom alla andra gamla centrala delar av Lissabon. Vi passerar genom kyrkor, palats, monument och museer med långa århundraden av historia.

Lissabon synes alltid ha ett speciellt ljus som jag bara älskar, som man kan se i Göteborgs skärgård, eller i Danmarks Skagen …

Kanske beror det på att floden Tejo och havet ligger alldeles intill. I Lissabon, byggd på sju kullar, kan man som besökare upptäcka både populära stadsdelar och smaka på god mat. Kvar stannar oförglömliga ögonblick som aldrig kommer att suddas ut. Aldrig.

Det traditionella portugisiska köket är en del av den nationella identiteten. Den kräver sin egen berättelse. Jag skulle vilja lyfta fram en plats som gör gott åt kropp och själ. Där man kan slå sig ner med en kopp kaffe – una bica & pasteis de nata – och där det också serveras traditionella rätter. Varje förmiddag blir det ett besök hos de trevliga servitörerna på Martinho da Arcada. Här ser vi ut över det stora torget och en aldrig sinande trafik av människor från hela världen, spårvagnar, bussar, bilar, cyklister. Vi ser ner mot floden Tejo och anar andra sidan – Alentejo!

I denna arkad har under mer än tvåhundra år flera generationer av gäster – i synnerhet politiker, soldater, konstnärer och författare valt detta kafé med fokus på det unika livsrummet. Denna vackra arkadbyggnad. En av de många personligheterna som passerat kaféet/restaurangen är en mycket speciell kund – Fernando Pessoa.

Fernando António Nogueira Pessoa föds i Lissabon, den 13 juni 1888. När han är knappt fem år gammal dör hans far. Hans mor gifter om sig ett och ett halvt år senare med den portugisiska konsuln i Durban, Sydafrika. Pessoa går i en engelsk skola i Durban, där han bor med sin familj tills han fyller sjutton. När han är tretton år gör han ett årslångt besök i Portugal, och återvänder för gott 1905. Han börjar studera vid universitetet i Lissabon 1906, men hoppar av efter bara åtta månader. Under de följande åren bor han hos släktingar eller i hyrda rum, och försörjer sig genom att bland annat översätta, skriva affärsbrev på engelska och franska. Men det är just här han skriver en stor del av sina dikter – vid ett bord inne på Martinho da Arcada, som blir ett andra hem för honom. Här skriver han och här träffar han nära vänner för att lindra sin ensamhet. En ensamhet som särskilt plågar honom efter moderns död.

Fernando Pessoa kommer som vanligt en onsdag kväll, den 27 november, tillsammans med en vän. Den blir hans sista kaffe på Martinho da Arcada. Hans hälsa vacklar. Två dagar senare läggs han in på sjukhus där han avlider den 30 november 1935. Han är då endast 47 år gammal. Minnet av honom lever kvar – han porträtteras på olika sätt runt om i Lissabon.

Idag lockas tusentals besökare från hela världen till arkaden vid Praça do Comércio – och år 1999 utses Martinho da Arcada av ”Guide till kaféer i Europa” som det årets bästa kafé. Det skulle jag vilja göra varje år.

Tack Lissabon, tack ni trevliga servitörer på Martinho da Arcada!

Até à vista…

Utanför kafé

Fernando Pessoa utanför Cafe Brasileira, Lissabon, Portugal

Facebook kommentarer

Kommentarer

Uppbrott och avsked – min ständigt återkommande midsommarångest!

Ensam flicka

Hur är det att skickas bort från sin mamma som barn? Till en främmande miljö som barnkoloni eller familj – i Småland. Radioprogrammet Karlavagnen handlar en kväll om avsked. ”Håll mig hårt”,  sjunger någon i samband med att programledaren Pekka ringer upp mig en kväll vid niotiden …

Jag berättar; Att skicka bort oss som barn pågår i åratal. I veckor, månader och ibland känns det som ett helt liv. Jag har aldrig tillbringat en sommar med mina syskon. Mamma far till sina hemtrakter i Norrland så fort vi kommit iväg. Hon vill fira semester med sin egen syster.

Alltid samma uppbrott inför sommaren och direkt efter skolavslutningen. Mitt första uppbrott är flytten till Guldheden. Precis i början av sommaren. En flytt från ett liv med en mamma och en pappa. Nu är pappa plötsligt borta!

Så snart vi flyttat in i den nya lägenheten är det då åter dags. Att resa med buss eller tåg. Långt bort. Långt bort från mamma. Det påverkar hela mitt liv. Midsommarångest. För att uppnå maximal nivå när jag kommer tillbaka från sommarlovet och alla vill veta vad jag gjort under sommaren. Lärare borde förbjudas att ge barn i uppgift att skriva om sommarlovet! Jag lär mig att aldrig berätta sanningen, lär mig att hitta på roliga uppsatser efter varje sommarlov. Ljuga, ljuga, ljuga…

Min barndoms sommarångest övergår till vrede. Att vara arg känns bättre än att vara rädd och det är lättare att skylla på mig själv om jag inte kan fly undan min känsla av obehag. Å andra sidan, att skylla på mig själv, leder så småningom till melankoli. Jag gör allt för att undvika eller fly undan mina fasansfulla rädslor. Och i samma takt stiger våndan. Jag kommer att vantrivas – oavsett var jag befinner mig.

Alltså – sol och värme betyder uppbrott!

Som vuxen har jag fortfarande svårt att resa bort. Vågar inte boka vare sig långa eller korta resor. Någon annan får boka, packa och se till att jag kommer iväg. ”Du är så himla bortskämd, han packar dina grejer”, hör jag många säga. De känner inte till min ångest. Hur jag helst inte vill befatta  mig med uppbrottet! Spelar ingen roll om resan är kort eller lång. Alltid samma ångest inför en packning. Resväskor skrämmer mig och triggar igång en stark ångest. Har säkerligen gjort många besvikna för att jag ändrat mig i sista sekund. Eller att jag varit en pina på resan och inte njutit det minsta. Vill genast hem. Helst innan jag åkt!

Syskonrelationen lär vara den längsta relationen vi människor normalt har i livet. Vi syskon leker som barn inte med varandra. Kan bero på att vi alltid är skilda åt under sommarloven, eftersom vi vistas på olika barnkolonier eller som sommarbarn i olika familjer. Aldrig har jag tillbringat en sommar tillsammans med mina syskon!

Vi har inga gemensamma sommarminnen att tala om.

Som stadsbarn ska vi vara tacksamma över den möjlighet, som dåtidens skolstyrelse har ordnat med, att komma ut på landet under sommaren. Där är det meningen att vi ska leva med en utsedd familj. Tanken är ju god. Men jag tycker inte att det finns något större behov av sol och frisk luft. Vi är ju ute hela dagarna i den friska luften där vi bor! Och havsluft kan vi ju få vid Askimsbadet. Min bror och jag kan själva åka tåg till Askimsbadet eller tillsammans med ”badbarnen”. Så kallas alla de tusentals göteborgsbarn som i flera decennier får åka till havet i Askim. Det ordnas gratis badresor för alla barn som annars tillbringar hela sommarlovet på dammiga stadsgator. Men vi bor inte på en dammig gata. Vi bor i stadsdel med både skog och ängar.

Midsommartiden kommer oåterkalleligt och vi sätts på buss eller tåg som far till platser långt hemifrån. Själv tar mamma, som jag redan nämnt, tåget till Sollefteå – till sina egna hemtrakter!

Visserligen fylls våra dagar på barnkolonier med sol och bad, men också stränga regler och stränga straff om man anses vara olydig. Skala potatis i en mörk källare, sitta med tummarna på bordskanten för att invänta stryk eller straffligga, d v s ligga i sängen flera timmar i medan alla andra är ute och leker. Eventuella brev, paket hemifrån konfiskeras omedelbart av föreståndaren. Här ska inte längtas hem, så det är bäst att inte ha någon kontakt med mamma eller pappa.

En dag vaknar jag efter middagsvilan och upptäcker att alla andra barn är borta. Jag är ensam i rummet och inga röster hörs någonstans. Smyger upp och kikar runt i huset. Ingen där! Håller andan och springer ut på gården och ser då en buss köra fram och ur hoppar flickor och pojkar i olika åldrar. Men, varför är jag kvar när alla andra har åkt hem? Nu måste jag åter vänja mig vid att sova tillsammans med främmande barn och sitta vid matbordet med dessa barn, vars ögon är fyllda av sorg och rädsla. Det är mycket gråt under barns täcken då vi efter ledarens kommando sjungit:

”God natt små kamrater och tack för idag, nu somnar vi alla så gott. Guds änglar de vakar runt huset inatt. God natt små kamrater, god natt!”

Inför sommarlovet då jag ska fylla nio år sätts jag, i sällskap med många andra barn på tåget för transport till Tranås i Småland. Hela centralstationen i Göteborg är fylld av ungar som skulle åka iväg till olika ställen i landet! En brun lapp nålas fast på axeln eller bröstet. Där står vart man ska. Väl framme efter lång dags färd identifieras och sorteras vi som vore vi paket som skickats med posten.

Hemlängtan är svår de första dagarna. Nu väntar hårt lantarbete. Sommarbarn är för många lantbruk den tidens möjlighet att få gratis arbetskraft. Stora starka pojkar är särskilt efterfrågade. Hos min första familj som ”sommarflicka” har min bror varit många gånger, men nu ska han vistas på en större granngård där det krävs mer arbetskraft.

Vad min bror aldrig berättat är att kvinnan i ”min” familj ser något avvikande ut. Hon har extremt utstående ögon och två jättestora påsar under hakan. Jag tittar förmodligen så förskräckt på henne att hon tvingas fråga om jag är rädd för henne. Det är jag, men vågar inget säga, utan tror så småningom att hon liksom kaninerna i granngården kan samla mat i kindpåsarna! Faktum är att hon har hög grad av struma! Hur ska ett barn kunna förstå det?

Förutom bonden och hans hustru finns tre söner i hushållet samt en gammal sängliggande farmor på husets övervåning.

Jag får sova i en liten hall utanför den gamla kvinnas rum och uppmanas att aldrig beträda något annat utrymme än köket, utedasset och ladugården. Aldrig komma nära de unga sönerna! Det är uppenbart att man inte är nöjd med att ha en flicka i huset, eftersom jag inte kunde utnyttjas i det tunga jordbruksarbetet. Och så snart tiden medger så är det resa med bil till närmaste tältmöte i Pingstkyrkans regi. Enormt stora tält som luktar fuktig varm tältduk, men gräset är grönt, mjukt och skönt under fötterna, träbänkarna är långt ifrån sittvänliga för ett kvällstrött barn som jag. Halleluja – lovsjunger de Gud!

Tyvärr har min bror dubbel otur denna sommar. Han faller in i en såg med ena handen och får sin vänstra tumme i det närmaste avsågad. Operation på lasarettet i Tranås, och trots stort gipsbandage får han fortsätta hjälpa till på gården. Det bär sig inte bättre än att han en dag vid höbärgning faller av hölasset och hamnar mellan traktorn och släpvagnen. Åter till lasarettet och nu är båda armarna gipsade under lång tid. Jag får i uppgift att sköta honom, ty nu är han förbrukad, enligt husbonden.

Året därpå är det åter dags för tågresa till Tranås. Vilsen står jag på stationen och tittar efter någon som ska möta mig. Alla barn är hämtade då plötsligt en flicka i min egen ålder dyker upp och frågar efter mitt namn. Hon är skickad av sina föräldrar att hämta mig flera mil från gården. En lång bussfärd väntar nu till en liten by i Östergötland.

Så kommer jag äntligen till en familj som behandlar mig som en riktig familjemedlem. Tungt arbete, och långa dagar väntar dock. Husbonden Albin är sjuklig och ligger mest på sjukhus. Min kära sommarmamma Sigrid sliter ensam på gården och gör ingen större skillnad mellan sin egen dotter och mig. Även om dottern aldrig vill arbeta på gården, utan vill vara ”fin fröken i stan”. Och här firas min födelsedag för första gången i mitt liv! Vänner och grannar bjuds in på tårtkalas. Bara för min skull! Jag får presenter och pengar. Här växer en vänskap fram som varar i många år. Jag har tur.

Det märkliga är att jag, varje gång jag kommer hem från vistelse på koloni eller sommarhem, tycker att mamma är en främmande person som aldrig rör vid mig när jag varit borta så länge. Hon skyndar som alltid snabbt vidare, några steg före mig. Och som vanligt berättar hon om sitt besök i N-O-R-R-L-A-N-D! Hon artikulerar detta noga eftersom jag som barn säger “Nolland”…

Vi tre syskon, mammas tre egna barn lever ständigt i skuggan av hennes egen lillasyster, som hon tillägnar en stor del av sitt liv. Inget kan hindra dem från att alltid fira semester tillsammans. Kläder och pengar ska vi avstå från, till förmån för mammas yngre syster under förevändning att hon är änka, astmasjuk och mor till tre barn!

Mammas egna tre barns lider i tysthet.

Programledaren Pekka tröstar och ställer frågor under programmets gång – han tackar för min berättelse och önskar mig lycka till!

Nu är midsommaren 2016 också över …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Ett besök hos en granne – sommaren 2013

Per Örtenwall i Göteborg

Gräddvit villa med spröjsade fönster. Hörntomt. Utanför villan står tre bilar – Mercedes sportbil, en SAAB 9.3 och en äldre SAAB-modell. En nyfiken schnauzer, Wilma, med skägg och buskiga ögonbryn möter vid grinden. Två andra hundar – Tindra och Hjördis – nosar på mig och drar sig sedan undan.

Just hemkommen från utlandstjänst står Per redan på stegen som lutar mot den höga gavelväggen. I går stod den mot balkongen på framsidan huset. Den tycks flytta runt! Emellanåt kryper han på knä och fixar kanterna runt stegplattorna på gräsmattan.
I behaglig skugga på farstukvisten – dold av hängande växtlighet – pustar han ut. Han har två klädkoder; jeans och skjorta i blått – eller som idag – arbetsoverall.
Vacker parksoffa under ett träd. I en annan del av trädgården breder ett gammalt kastanjeträd ut sina långa grenar, vars blommor för länge sedan vissnat och bytts ut mot omogna kastanjer. Rester av ”Kastanjeborgen” kan skönjas mellan det täta bladverket. Numera är barnen inte i den åldern då det klättras i träd och byggs kojor. Tunga vita rosor dignar från buskar utmed staket.
Runt huset hörs ständigt hundar skälla, pärlhöns kackla och två tuppars hävdande av äganderätten till hönorna. De senare bor numera i barnens gamla lekstuga, som Per byggt om till hönshus. Runt hans fötter surrar en annan märklig varelse – den smattrande ”Sigge” som plötsligt står på näsan, lyfts tillbaka på gräsmattan, efter att ha fört ett fasligt väsen.
– Han heter ”Sigge” efter Sigge Marjasin. Klipper kort, skrattar Per.

Fyra trädgårdar gränsar till varandra sedan arton år tillbaka. Han kom redan 1982 och jag 1995. Vi var också grannar i korridoren på jobbet. Han med ansvar för katastrofmedicinska frågor och jag för projekt att öka tillgängligheten till sjukvården. På regional nivå.
Hemmavid håller han ständigt på med renoveringsprojekt eller trädgårdsarbete. Och en dag står vi två grannar – på var sin sida om staketet och krattar löv. På hans sida växer komposthögen allt högre och på min sida ligger hundskitar! Många. Snön har smält och man kan inte längre se var man säkert kan sätta ner fötterna. Det var lättare när brunt mötte vitt.
– Per, det är jobbigt att en av dina hundar använder vår trädgård som toalett!
– Va´, det är inte möjligt, hur kan det ha gått till?
– Tja, hunden floppar över staketet! Visserligen med visst besvär, men ändå…
– Oj, då får jag be så mycket om ursäkt, men jag kan inte förstå hur hon kan komma över staketet!
Vi blir stående och tittar ner på våra krattor.
– Arbetar du fortfarande på Beredskapsenheten?
– Va´, hurså?
-Jo, vi har ju setts ett antal gånger på jobbet. Delat på skrivare, fax och kopieringsapparat… faktiskt under många några år!
– Ja, jo det gör jag ju, men …

Även om han inte lagt märke till mig, tror jag mig ändå veta ALLT om honom! Och är imponerad av hans insatser. Han räddar liv. Både inom och utom landets gränser. År efter år far han till krigshärjade länder och evakuerar människor. Han har fått internationellt pris för sina outtröttliga ansträngningar till förmån för patienter med svåra kroppsskador.
Han har många järn i elden. Av en tillfällighet berättar han om Kinaresan. Som skeppsläkare ombord på Götheborg. Per är en av dem som etappvis följer resan och vid sidan om det medicinska uppdraget ska han – varje dag klockan 12.00 – rapportera till Sverige om position, dygnsdistans, väder, vind, ström, vatten- och lufttemperatur. Och vad som serverades till lunch och middag!
– Under hela resan mellan Fremantle i Australien och Indonesiens Jakarta såg vi bara ett enda fartyg. Du kan tänka dig vilka långa framkörningstider det är där ute på oceanerna!

Han berättar om becksvarta nätter då jungmän klättrar i riggen utan belysning. Bara stjärnorna lyser. Om sjösjukan som drabbar alla. Han själv är inget undantag. Och klättra i riggen ärr inte hans grej. Höjdskräck! Om hettan i sjukhytten som aldrig understiger trettio grader, fläktar till trots. Stjärnan Röda Korset som blir ett riktmärke på en svart himmel. Pompan och ståten i Jakartas hamn.
– Jag är otroligt imponerad över hur 1700-talets sjömän kunde genomföra en resa som den. Och att en styrman kan bestämma skeppets position genom att mäta solhöjden med sextant och resultatet slår på bara etthundratjugo meter från vad vårt skepps tredubbla GPS-system anger! När det gäller resans mest vanliga problem är det hemlängtan och relationssvårigheter – för att inte tala om ångesten över att inte vara ständigt uppkopplad till internet, inte kunna kommunicera via mobil eller ens titta på TV…

Per är en enveten människa. Det är därför han har valt att arbeta som traumakirurg, han vill ha svar. Omedelbart. Dessutom trivs han med att arbeta med händerna. Tillsammans minns vi tillbaka på de feta tidningsrubrikerna kring jordskredet i Tuve, Tjörnbron som rasade, spårvagnsolyckan, diskotekbranden, EU-toppmötet.

I synnerhet om episoden kring svärdet och den lilla flickan. Det är vanligt med medeltida festivaler och spel under sommaren i Bohuslän. Människor klär ut sig i tidsenliga kläder och det bjuds på turneringar med lans och svärd, pjäser och utställningar.

Det händer under ett sommarspel i Uddevallatrakten. Två riddare slåss med svärd. Men det är vått på marken efter regn, och plötsligt halkar en riddare. Hans svärd far med stor kraft in mot folkmassan. Träffar en flicka i 7-årsåldern. Svärdet går in i näsan och genom halsen. Lyckligtvis befinner sig en läkare i publiken, och han följer med i ambulansen till närmaste sjukhus.
På natten får Per ett samtal från en kollega på sjukhuset. ”Du kommer inte att tro mig”, säger han, ”men vi har en tjej här med ett svärd som sitter fast i ansiktet.” Tillsammans med brandkåren har de lyckats skära av svärdet, men de har inte vågat avlägsna det. Röntgenbilder visar att svärdet är inkilat mellan två artärer i halsen. Per har jourpasset och blir den som får dra ut svärdet, medan röntgenläkare ska kontrollera att allt går bra. Det är då han behöver vaktmästarens verktygslåda. Med en polygrip och drar han ut svärdet! Pers hjältedåd skapar stora rubriker i många dagstidningar.
– Det gick bra för flickan… jag tror att detta är ett exempel på livets kuriosa. Mitt bidrag var litet, men uppmärksamheten var mycket stor. Men så är det ofta: Vad du gör bra kan bara förbigås med tystnad, och samtidigt kan det som är tveksamt eller banalt få mycket publicitet.

Per verkar vara genomsnäll, glad, rolig och pålitlig. Och närvarande. Har han då inte några negativa sidor? Jo, han så morgontrött att det har hänt att sjukhusets vaktmästare hämtat honom när han har jourtjänst. Blir tjurig och sur när saker går för långsamt. Är bestämd och resultatinriktad, vilket betyder att han jobbar mycket. Är inte bra på att prioritera ledighet. Vill vara på två ställen samtidigt. Han är envis och om han har en idé så genomför han den, oavsett om det tar lång tid. Det är kanske därför hans restaureringsprojekt, en Jaguar E-Type, har stått i garaget i tjugofem år! Han har kört den en gång – och det var dagen då den köptes och stötvis tog sig fram till garaget.

Facebook kommentarer

Kommentarer

En stund på puben

Bishops Arms i Göteborg

Det ”universella broderskapet” sitter kring ett bord – tre unga män håller hög abstraktionsnivå på samtalen som  handlar om spekulation kring fenomen som; ”att vara hög chef inom globalt företag” eller att ”man ska brinna för något, men inte bry sig” … Vad månne det bliva av dessa aspiranter?

Kvinnan i grönt med ett glas vatten och ömsom ett glas vitt och ett glas rött. Vi konkurrerar om kvällstidningarna. Hon håller sin hårt under ena armen och jag ser att hon börjat lösa korsordet i den tidning jag just håller i … Hon slänger ängsligt sin blickar mot vårt håll! Om vi har sett henne? Jodå!

Kvinnan med liten son i 4-årsåldern – som gjord i parian – vit porslinsgosse, han leker med livsfarliga svängdörrar. Jag bara väntar på ett gallskrik. Han får en egen flaska apelsinjuice med ett svart sugrör. Mamman talar engelska och ber om ännu ett glas öl.

Professorn, som jag känner sedan sommarkurser i Svalöv, sitter i därför avsedd hörna och samspråkar med unga kvinnor som ser ut att vara hans adepter… Han har gått i pension för länge sedan!

Mannen i gröna shorts kliver gång på gång in genom entrédörren och går ut genom dörren till uteserveringen – han går i en cirkel och glömmer inte att ta med fyllda glas på sin väg ut igen! Han liknar en barndomsvän, och jag kallar honom därför ”Mats”. Han låtsas inte se på mig, fast hans ögon gör samma rörelse var gång han passerar!

Killen som ibland jobbar i baren sitter idag på andra sidan bardisken, på en hög pall, och beställer en ale. Han nyser och snyter sig intensivt. I 30 graders värme! Lämnar snabbt puben då han druckit upp. Väntar Håkan Hellström på Ullevi?

På frågan om pubens tillgång på olika sorters ale kommer en svartklädd servitris med tre olika flaskor av ale och ställer på vårt bord. Det är bara att välja! Vilken service!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Göteborg – några minnesbilder i färg och doft!

Ö Hamngatan i Göteborg

Plötsligt står jag där. Som tonåring utanför restaurang TUA på Östra Hamngatan. Efter skolans slut går vi dit och Carin – min bästa väninna – bongar in gratis kaffe och bulle. På kvällar och helger jobbar hon extra i kaffebaren, och vi andra i tjejgänget brukade hålla till där på eftermiddagarna – och ibland till sent om kvällarna.

Direkt till vänster om entrén ligger kaffebaren, där vi förbereder våra sommaräventyr på Liseberg eller på Avenyn, eller så sitter vi bara kvar och fikar – länge. Kollar in unga polismän. De som alltid ställer sina stora blanka motorcyklar utanför TUA – till allmänt beskådande. På Spannmålsgatan, ungefär mittemot caféet, står polisbilar uppradade utanför polishögkvarteret. Det dräller av poliser i Västra Nordstan.

Till höger om entrén sitter alltid ungrarna. De som kom hit år 1956, efter ryssarnas invasion, och de sitter också på caféet med en kopp kaffe, i flera timmar. Dessa män – några kvinnor syns aldrig till – pratar oavbrutet på ett språk som ingen av oss andra förstår. Ibland tycker vi att det låter som finska!

På toaletten sitter en skylt på hållaren för pappershanddukar; Allting har ett slut, så även detta. Säg till i kassan!

Kring gatorna i Västra Nordstan finns det gott om ”gubbar”. Sådana som ständigt dricker öl eller pilsner, om det inte är brännvin. Men vi känner oss trygga med dem omkring oss och vi blir aldrig antastade av vare sig gubbarna eller andra lite ljusskygga typer på Postgatan eller Torggatan, på vägen till och från skolan på Kvarnberget.

Göteborgs Kommunala Real, eller Mill Hill High School, som vi låter trycka på collegetröjor, är ett av de sista läroverken i Göteborg. Ny skolreform ska snart införas i Sverige och de gamla läroverken avskaffas. Vår skola ligger granne med dåvarande Navigationsskolan, vars uppgift är att ”[…] vetenskapligt bilda under- och överbefäl vid handelsflottan”. Kanske är dessa unga mäns högsta dröm att segla jorden runt? De går med kortklippt hår, raka ryggar och bestämda steg. Så långt från vår stil som ”siskor” – i hängande rockar och rågummiskor. Modet är långa luggar på killar och vi tjejer skulle helst ha långt hängande hår, duffel, jottis eller plums (jackor med kapock, alltså en sorts flytväst!) eller bryggarfrack, en jacka i mocka eller skinn, dubbelknäppning, ståkrage samt slejf i ryggen. Till många föräldrars fasa är dessutom en bred halsduk ett signum – värme till trots. Detta är 60-talets standardklädsel för många i Göteborg!

F d Navigationsskolan i Göteborg

När vi spelar brännboll på skolgården, högt där uppe på Kvarnberget, slår jag ofta bollen alltför långt så den hamnar utanför skolområdet. Det blir till att springa ner för alla trappor och leta efter bollar bland bakgårdar och smala gränder. ”Ta det platta bollträt”, skriker gympaläraren var gång det är min tur. Nej, tycker jag, då blir det bara korta bollar och lyra. Då kan ju motståndarlaget ta bollen genom att fånga den direkt med händerna. Då blir man lätt ”bränd”. Har man som jag tidigt lärt sig spela på en långsmal gård vid Götabergsskolan – så slår man långt och smalt!

Uppe på Kvarnberget känner vi dofter av choklad, tobak och snus som sveper in i skolsalen. Beroende på vindriktningen och det sägs att doftminnet är vårt starkaste minne. Från skolfönstren ser vi de stora fabrikernas skyltar på taken. Kanold, John Silver, Bergstrands och Kahls kafferosterier. Därifrån kan vi också se ut över Frälsningsarméns ungkarlshotell, där mina kompisars föräldrar är föreståndare. Gissa om det är spännande att komma hem till dem. Huset var tidigare ett gammalt kvinnofängelse. Personalbostaden räcker inte till för den stora familjen, så två av döttrarna får eget rum med egen ingång. Där göms en och annan besökare i garderoben när mamman i huset knackar på dörren och vill veta vad flickorna har för sig!

Om vi varit ute sent på kvällen och känner för att äta något framåt natten, går vi på Café Auto, som ligger på Östra Hamngatan. Där blandas dofter av kaffe, smörgås och skurhink. Detta är ett stamställe för taxichaufförer som jobbar nattskift och håller öppet dygnet runt. Stora, goda mackor till en billig penning.

Inför väckelsemöten är det inte ovanligt att mina kompisar får tåga med sina föräldrar genom Nordstan och med full hals sjunga Herrens lovsång! Själv har jag varit juniorsoldat i 4:e kåren i Landala. Så långt från våra fantasier om ett glamouröst liv som vuxna.

I dessa kvarter är det alltid liv och rörelse, massor av små hotell, caféer, mjölkaffärer, speceriaffärer, tobakshandlare, små butiker som säljer skor, hattar, tyger, sjukvårdsartiklar, arbetskläder och mycket mer.

Rör vi oss upp mot Östra Hamngatan finner vi det stora varuhuset Ferdinand Lundquist som inbjuder till en dröm om den fina världen. Vi har inte ekonomiska möjligheter att handla på Ferdinad´s så det får bli Grand Bazar, Tempo eller EPA. Så snart jag får ”egna pengar” kliver jag in på stadens förmodligen trendigaste modebutik – Boutique Margot – just vid Arkadens ena tornbyggnad som vetter mot Östra Hamngatan. Här finns vackra Cacharelskjortor och Karl Lagerfeldtskjolar. Jag älskar franskt och italienskt mode. Inte långt därifrån ligger Peters Dandy, modebutiken nummer 1 för unga män! En underbar kontinental atmosfär råder i dessa kvarter – som den i Köpenhamn, Milano, Rom, New York.

Vid 20-årsåldern får jag min första egna lägenhet, ett rum och kök på Borgaregatan 10 B. Toaletten i farstun delar jag med en barnfamilj från Grekland. Myndigheterna tillåter inte mig som svensk att bosätta mig här med barn, eftersom hela området är ett s k saneringsområde. Däremot går det bra att inhysa invandrare med barn i dessa hus! Jag får således ett rivningskontrakt. Fastighetsägaren, Göta Lejon, är därmed inte skyldig att erbjuda mig en ny lägenhet vid rivningen. Det är tufft för unga föräldrar att få egen lägenhet, så många tvingas flytta tillbaka till sina föräldrahem. Vi som ändå hade hyreskontrakt protesterar, renoverar, målar om husen själva, ett arbete som skapar en fin sammanhållning oss grannar emellan. Men våra motaktioner hjälper föga, och snart ser vi hela Olskroken gå upp i rök och damm. Precis som vi tidigare sett i Nordstan, Haga, Masthugget, Landala och i andra stadsdelar med vackra landshövdingehus. Och små lägenheter för ensamboende blir en bristvara!

Om jag backar i tiden – till mina allra första år – minns jag Landala med sin vackra natur som sträckte sig upp mot Guldheden. Minns dassen på gården, gubben som har sin häst i stallet på gården intill, den lilla hattaffären och naturligtvis det stora, fina huset med putsad fasad. Vi kallade det ”Stan´s hus” – där finns det minsann toaletter inomhus! Flytten går till Guldheden tidigt 50-tal och mina första två skolår tillbringas i den alldeles nybyggda Mossebergsskolan. Sal 5. Om jag snattrar för mycket och skrattar får jag sitta ute i korridoren. Pinsamt om man blir upptäckt!

Som elev på Götabergsskolan, Molinsgatan, går jag till och från hemmet var dag. Det betyder också att jag genar över Kapellplatsen var dag under många år. Där luktar det färska grönsaker, fisk och varm hästskit. Ostdofter sipprar ut från ”Falbygdens Ost” och nyrostat kaffe från ”Kahls Kaffe”. Stora, vackra silverfärgade hjul snurrar i skyltfönstret. Detta är kaffekvarnen! Tar lång tid innan jag fattar denna mekanik. När jag passerar den öppna dörren till Landala Skor sniffar jag extra mycket, älskar doften av nya skor och väskor. Sonen till den gamle affärsinnehavaren står ofta vid dörröppningen – med röda, blanka äpplekinder och grå arbetsrock! Sådana rockar har även en del gubbar som säljer sina varor på torget.

Varje vecka är jag med på mammas affärsrunda. På Västergatan i Annedal köper hon möbler på avbetalning. Sedan följer kvarteren i Haga, där affärer erbjuder allt vad ett hem behöver. Affärsrundan brukar avslutas vid Feskekôrkan och då går vi den långa vägen hem igen. Som liten vandras det en hel del på Göteborgs gator. Att åka spårvagn tillhör lyxen! Är turen framme kan jag få en glass, från Törnkvists fabrik på Landalagatan. Hemlagad och god! Vid riktiga festliga tillfällen får min bror och jag köpa ett helt paket glass. Invirat i tidningspapper och med ett litet block av kolsyre-is som håller minus 78,5 grader C! Om man tar i den med fingrarna riskerar man att fastna med fingertopparna. Ett sant nöje för min bror att lura mig till.

I Kungsparken i närheten av Bazarbron vilar mamma och jag ofta våra trötta ben efter långa promenader. På våren finns på Floras kulle en mängd blommor. Inte sällan skyndar ”fiolmannen” förbi. En känd och originell profil. Mamma berättar om sina minnen av John Eriksson och de 15 öre han lägger upp på bordet när han druckit ur sin kopp kaffe. Då arbetade mamma hos Selma, på ett kafé i Gullbergsvass. Han kommer snabbt smygande förbi oss i gymnastikskor och sliten grå bomullsjacka – oavsett tid på året eller väderlek.

Nu har jag vandrat runt i Göteborg, återupplevt gamla minnen – rört mig från 50-talet till 70-talet då staden förändras radikalt. I vuxen ålder har jag bott i stadsdelar i centrum, söder, nordost och väster. Känt väderstreckens olika vindriktningar.

Gör ett krumsprång till en tidig morgon i mars 1992 och är på väg till ett möte på Vasa sjukhus.

Från min bil ser jag att massor av människor står och väntar vid hållplatserna kring Vasaplatsen. Många ser otåligt efter spårvagnar som denna morgon förväntas föra dem till arbeten och skolor. Jag beslutar mig för att så snabbt möjligt köra upp för Aschebergsgatan, eftersom jag ville undgå att bli stoppad av stressade människor som handgripligen försöker lifta med förbipasserande bilar. Är själv sent ute!

Vårt sammanträde avbryts plötsligt av tjutande sirener och öronbedövande ljud från helikoptrar. Vi som befinner oss i konferensrummet avfärdar dock ”oljudet” med förmodan att det måste vara en större militär- eller räddningsövning på gång. Ingen kan ana vad som just har hänt. Ingen av oss vet vad som utspelas just där jag någon halvtimma tidigare passerar. Efter sammanträdet återvänder jag till parkeringsplatsen och kör tillbaka till min arbetsplats. Anblicken av chockade människor får mig dock att stanna upp. De berättar att en fruktansvärd spårvagnsolycka inträffat vid Vasaplatsen.

Vasaplatsen har denna dag för alltid blivit platsen för en av landets svåraste trafikolyckor. Olyckan har sin upprinnelse i att en del av spårvägens linje 7 har blivit strömlös och en spårvagn står stilla på den strömlösa platsen. Ytterligare vagnar har samlats på samma plats. Alla står på tur och väntar på att en trafikledare ska sätta dem i trafik – en efter en – genom att backa dem tillbaka nedför Aschebergsgatan. Reservväxeln har lagts om så att vagnarna ska kunna backas ned åt Vasagatan och sedan sättas i trafik mot Valand.

Vagnen vid Wavrinskys plats går dock inte att backa, eftersom den delen är strömlös. Vagnens bromsar har automatiskt slagits till. En trafikledare beordrar föraren att bromsarna skulle lossas manuellt, för att kunna rullas baklänges ner mot Chalmers. Föraren beordras dessutom att åka med, för att under den strömförande ledningen vid Chalmers dra i nödbromsen och på så sätt bromsa vagnen. Ödesdigra beslut.

Under min bilfärd uppför Aschebergsgatan möter jag en skenade vagn som handlöst kommer farande nedför gatan – baklänges och i 100 km/tim. Tyckte det är märkligt att möta en tom och nedsläckt spårvagn, dessutom på min sida av körbanan! Alltför märkligt för att min hjärna ska förstå att detta är början till en katastrof! Ser siluetten av en man med höjd arm – sannolikt håller han i nödbromsen – i den bakre delen av vagnen.

I min iver att snabbt komma ifrån den uppjagade hopen av stressade människor har jag trots allt noterat en polisbil som med påslagna blåljus åker före den skenande spårvagnen. För att varna. I korsningen Aschebergsgatan/Engelbrektsgatan kör polisbilen avsiktligt på en personbil och knuffar den därmed ur spårområdet.

Vid Vasagatan spårar vagnen ur på grund av den höga hastigheten. Vagnen plöjer tvärs över båda hållplatserna vid Vasaplatsen, där massor av vuxna och barn står och väntar. Vagnen far över körbanan, krossar flera parkerade bilar och kör till slut in i det intilliggande huset.

Tretton personer på hållplatsen dödas och tjugonio skadas. En brand uppstår i en bil på olycksplatsen som sprider sig till en av vagnarna. Katastrofen är ett faktum denna småregniga och kyliga morgon, den 12 mars 1992.

En minnessten placeras i parken intill hållplatsen där olyckan skett. Vi återgår till vår vardag …

Minnessten vid Vasaplatsen i Göteborg

Facebook kommentarer

Kommentarer

Från ett boende till ett annat

Skärmavbild 2016-06-02 kl. 12.12.37

Mamma har fått en servicelägenhet i Landala… äntligen! Efter flera års väntan flyttas hon från korttidsboende till permanent boende. Jag sliter under flera veckor med att tömma och städa lägenheten, vinden och källaren för henne. Hon säger sig inte vilja ha något med sig. Verkar lite deppig. Jag väljer ändå ut lite möbler, tavlor och prydnadssaker som hon tycker om. Helst vill hon ha mina blommiga soffor!

– Vad skall vi ha då, frågar jag. Hon svarar inte.

Samlar ihop mängder av foton i ramar och album. Sorterar i papperskassar till mina två syskon. Fyller ett oändligt antal sopsäckar som jag med stor möda släpar ner till soprummet. Mamma bor på 7:e våningen. Soprummet når man från baksidan av huset. Säckarna är så tunga att jag ibland måste släpa dem nästan trasiga i botten. Ensamt jobb.

När jag har kånkat säckar under en hel förmiddag och kommer med den sista är renhållningsbilen på plats och jag ser en av de två männen stå och riva i en säck med mammas prylar! Han fiskar glatt upp ett syskrin.

– Detta kan jag ta hem till frugan, fast hon e la lite trött på allt jag kommer hem med!

Förgäves ber jag honom låta min mammas grejer vara och att jag inte vill att dessa skall komma ut på vift i sta´n. Han bryr sig inte, utan fortsätter att skrattande riva bland säckarna!

Återvänder till den slutliga städningen och inväntar Reningsborg som skall hämta möbler, mattor, tavlor, porslin m m. Allt är väl inslaget och nerpackat i lådor. De fyra männen springer upp och ner i de sju trapporna. Hissen som är någon kvadratmeter till ytan, rymmer bara en bråkdel. Inom loppet av en halvtimma är de färdiga med uppdraget. Nu skall allt säljas på deras loppmarknad.

En av medarbetarna kommer ut i köket där jag just dragit fram spisen för rengöring Vill helst inte se på när mammas ägodelar försvinner ur hemmet där hon tillbringat ett långt liv. Han tackar så mycket för att jag ringt dem, rengjort allt och packat ordentligt.

Nu kan jag inte hejda gråten – ensam i den tomma lägenheten. Tittar in i hennes vardagsrum och ser ett spelkort på golvet. Underligt, tänker jag, det låg ett annat där just innan möblerna hämtades? Jag tar upp det och ser att även detta är ett aldrig använt spelkort. På samma plats som det förra! Trots att jag vet att jag nogsamt städat parkettgolvet!

Har länge undrat över vem som lägger ut nya spelkort på pappas gravsten, på sjukhusavdelning där jag vårdas, på perrongen när jag kliver av tåget, på gångbanan vid hemmet? Vad betyder detta? Samlar min kort och lägger papper om dem – i separata högar. Ställer frågor till medium. Hon säger att någon vill kommunicera med mig genom just spelkort … de har något att berätta.

Någon dag senare ringer en man som säger sig vilja titta på mammas lägenhet. Hans dotter har just blivit erbjuden den via Boplats. Pappan kommer och inspekterar, tycker det är synnerligen välstädat.

– Men det betyder inte något i sammanhanget eftersom jag tänker renovera hela rubbet. Och då blir det smutsigt igen! säger han torrt. Fortsätter att berätta att han bor i huset intill – ensam i en trerummare. Att hans 20-åriga dotter bor på ett missbrukshem och att det är bråttom att fixa nytt boende till henne.

Vem blir erbjuden en lägenhet i centrala Göteborg när man blott är 20 år, undrar jag tyst för mig själv.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Han springer över bergen!

Ida Hedberg

Selma Lagerlöf skriver i Nils Holgerssons resa att havet kan vara vilt och påträngande och att vi sedan många tusen år tillbaka skyddas av en lång bred mur – kallad Bohuslän! Uppförd av ansenliga stenblock och långa bergåsar. Ett sådant lanskap kan tyckas vara ofruktbart så att inga människor kan finna sin bärgning där. Vildgässen far vidare …
Vi har också läst om stora sillperioder – den sista under åren 1877-1906 började man också fiska med snörpvadar – sillstimmen ringades in av stora nät som snörptes åt i botten. Sedan kunde man ösa upp sillen i båtarna. Sillen blev var mans föda och kom att kallas ”fattigmansfläsk”. 
När de stora sillperioderna var över visste ingen om de skulle komma tillbaka.

Jag vill berätta om en pojke som kommer från Lyse, en plats i Bohuslän som till största delen omges av havet. Här har gamla havsvikar på en del ställen skapat odlingsjord emellan de gråa, nakna klipporna. Gårdarna är oftast skoglösa. Berg av granit finns det gott om.

Pojken är yngst i barnaskaran om tiotalet barn. Han föds den 11 november 1913, son till Ninus (Adolfsson) Hedberg och Ida Hedberg (född Johansdotter). Ninus är som många andra i Bohuslän, stenarbetare.

Ur Svensk-Amerikanska Western, June 28, 1917 läser jag:
”En gåva på 100 kr har landshövding Lagerbring öfverlämnat till stenhuggaren N . Hedberg i Häggvall Lyse som har stor familj att försörja och dessutom en längre tid varit sjuk och oförmögen till arbete.”

Pappa Ninus avlider då yngste sonen bara är 4 år. På självaste julaftonen 1917. Mamma Ida blir ensam och har många små att försörja. Delar av hemmets tomtmark säljs för att inbringa några kronor till mat på bordet.
Den lille sonen är sjuklig och har dåliga odds att bli så mycket äldre. Lyckligtvis blir han frisk och uppnår vuxen ålder, jobbar hårt under krigsåren i olika delar av landet. Utbildar sig till möbeltapetsör och gifter sig med sin stora kärlek. Flickan från Lödöse och som han träffar på dans en sommar. Då arbetar han i Thorskog på andra sidan Göta älv. Med roddbåt färdas unga grabbar över till Lödöse för att roa sig då tiden så tillåter.
Han blir så småningom göteborgare och min svärfar och har till en början egen tapetserarverkstad och så småningom blir det möbelaffär – Olskrokens Möbelaffär.

När vi talar om att det var bättre förr så tänker jag på historier jag hört av min mamma om svåra år i Norrland och flytten till Göteborg. Min svärfars berättelser om det hårda livet i Bohuslän och beredskapsarbeten i olika delar av Sverige. Om hur familjer levde åtskilda under långa tider. Om sjukdomar och fattigdom.
En berättelse har särskilt etsat sig fast i mitt minne. Han den lille pojken, Ninus son, som springer över bergen i Bohusläns Lyse. Hur han efter ett dagsverke fått en smörgås med ost på av husbondens fru. Han springer hemåt för att berätta. Han är så hungrig att han börjar äta på brödbiten. En bit. En bit till. Han skjuter ostbiten framför sig på brödskivan… han vill njuta av den så länge som möjligt. Till slut har han kommit till kanten av ostskivan och beslutet fattas att äta upp hela ostskivan. Ni vet när man befinner sig i skarven till något nytt, något bättre – framtiden. Och man kan lägga det som varit bakom sig – historien. Den gamla goda tiden… och skarven flyttas ständigt framåt. Eller hur?

Facebook kommentarer

Kommentarer

Privilegiebrev för kanongjutning

Drottning Kristinas utfärdade privilegiebrev för kanongjutning vid Åkers Styckebruk i Sörmland den 14 januari 1654

Svänger in på parkeringen utanför ICA-affären och söker mig vidare in i något som ser ut att vara en galleria. I miniformat! Och längst in finner jag ett kafé för att inta något drickbart. Kvinnan bakom disken hälsar välkommen och ursäktar röran i lokalen – hon har just tagit över verksamheten och håller på att möblera om. Kylaggregatet i ena hörnet mullrar högt. Det är en varm förmiddag och ett par ungdomar släntrar in för att köpa glass. Det råder en slags sömnighet över trakten. Läser i ett protokoll från områdesstyrelsen på orten att man tackar för sig och konstaterar uppgivet;

att det är dåliga busstider – samordning saknas fortfarande
att fritidsgården är på väg att avvecklas
att det inte gått att bada vid sjön på grund av otjänligt vatten
att inget heller har gjorts för att göra in- och utfarten till orten trafiksäker
att frågan om hastigheter och skymd sikt varit uppe i Trafiksäkerhetsrådet
att återvinningsstationen inte kommer tillbaka
att hastighetshöjningen från 30 till 40 i tätorten inte blivit av
att ett bygge av gång- och cykelväg, trots beslut, inte kommit igång
att cykelplanen inte tagit hänsyn till inlämnade synpunkter
att bostadsförsörjningsplanen är gammal och inaktuell

Från en bit in på 2000-talet rör vi oss till samma trakt fast på 1600-talet. Då Sverige i början av 30-åriga kriget är en verklig militär stormakt och kräver en inhemsk vapenindustri. Vår dåvarande kung Gustav II Adolf sätter sig noggrant in i vapentillverkningen. Hans dotter, drottning Kristina får tar över då kungen stupar vid slaget i Lützen 1632. Privilegiebrevet ger bruket rätt att tillverka en viss mängd järn och rätt att gjuta ett visst antal kanoner. Genom privilegiebreven regleras produktion och handeln med kanoner. I villkoren ingår att landets behov i första hand skulle tillgodoses.

Det är en konst att gjuta järnkanoner av god kvalitet och kraven är därför höga. Järnet måste garantera hög hållfasthet och seghet. Det gäller ju att kanonen verkligen håller när laddningen fyras av. Ute i Europa har man gjutit kanoner sedan medeltiden och i Sverige sedan andra hälften av 1500-talet. Under 1600-talets svenska stormaktstid ökar dock behovet av kanoner och ammunition. Den inhemska tillverkningen växer och koncentreras till ett mindre antal bruk, så kallade styckebruk – stycke betyder kanon. De flesta svenska styckebruken ligger i Sörmland och just här, en bit från gallerian, ligger Åkers Styckebruk. Ett av landets viktigaste och här utvecklas med hjälp av holländskt kapital, organisation och kunnande en svensk specialitet av kanontillverkning. Visserligen går en stor del av tillverkningen på export, företrädesvis till den nya kolonialmakten Holland. Men det här är vi bra på!
De första kanonerna gjuts på Åkers Styckebruk redan år 1588. Genom hela historien har bruket varit beroende av arbetskraft och specialkunskap utifrån. Bland de första bruksarbetarna vid Åkers Styckebruk finns tyskar och valloner från Vallonien, i nuvarande Belgien. De för med sig kunskaper om kolning, järnframställning och smide. Under några år under 1620 -1630-talen arrenderas bruket av två invandrade valloner, nämligen Willem de Besche och Louis De Geer. Och dess herrar har under en period ensamrätt på stycketillverkning i Sverige!

Skeppen som avgår från Göteborg, på uppdrag av Ostindiska Kompaniet, förses med kanoner i syfte att kunna försvara sig om de skulle bli hotade att bli av med sin dyrbara last. De tvåtungade flaggorna fungerar i avskräckande syfte – de liknar örlogsfartygens tretungade flaggor! Men kanonerna är också viktiga för att skjuta salut – lösa skott utan kula i loppet! Man skjuter salut då skeppet närmar sig en hamn. Man saluterar för att visa att man har fredliga avsikter. Åtta skott. Man skjuter även när man lämnar hamnen.
Möter man andra skepp eller förnäma personer – som kapten eller superkargörer – kommer ombord saluteras det också. Andra tillfällen är då man kallar på lots eller skeppet befinner sig i tjock dimma. Är självaste kungen ombord skjuter man fyra skott!
De flesta ostindiefarare är bestyckade med ett 30-tal kanoner och dessa är i huvudsak tillverkade vid Åkers styckebruk! Den sista kanonen tillverkas där 1866. Salut!

Kanondäck på Götheborg III, foto Maya H

Kanondäck på Götheborg III, foto Maya H

Facebook kommentarer

Kommentarer